Mimikry av något som inte längre finns

Semesterveckorna i juli

Semestermänniskor tog sig tid och ut. D'var juli och småbarnsföräldrar i stan, om sig och kring sig med sina barn.

Köbildning vid kafédisken utanför bibliotekets dagstidningsmatning.

Igelkottsmamman

I en dagstidningsartikel berättades om en kvinna som börjat ta hand om vilda igelkottar genom att bygga små igelkottshus i sin trädgård, där hon även placerade ut mat och halm. Igelkottarna fick komma och gå som dom ville.

Det slog mig senare: tänk om inte dagstidningen hade varit på plats när jag dök upp på biblioteket? En kort insikt: det var jag som var igelkotten, och biblioteket var min igelkottsmamma.

Dagens tidning

Det var jag och de vanliga pensionärerna på plats. Dagens tidning var villebrådet i allas kikare. "Dagens?", sade jag till en pensionär som stod och rotade i tidningshögen, och räckte fram dagens tidning som jag just läst klart. "Den har jag hemma", sade den äldre mannen. Genom tidigare tjuvlyssningar visste jag att mannen hette Ivan och var över åttio. En annan man i omkringliggande ålder hade någon vecka tidigare utropat att han fått tag på dagens på första försöket - det brukade man aldrig lyckas med, sade han, och tittade på mig för förståelse.

Jag förstod precis.

Kanske var jag också pensionär, innerst inne.

Semestersabotörerna

Det fanns oskrivna regler. Tidningarna skulle ligga i någorlunda ordning, med dagens högst upp i högen, gårdagens under, och så vidare. Denna julimånad hade semesterhänder varit inne och bringat oordning i högen. 18 juni? Överst? Steget till en arg insändare vore inte långt, om jag varit pensionär ytterst ute. Jag var dock jag otvivelaktigt i deras lag, mot semestersabotörerna som inte kunde reglerna.

Vi och dom.

Taggarna utåt.

Två män i diskussion vid tidningshögen. Blott en del av en tvådelad tidning syntes till. Den ena mannen drog slutsatsen att någon läst klart båda delarna, och sedan lagt dem tillbaka i oordning, vilket han påtalade i smått upprörd ton.

Han var upprörd på felaktiga grunder.

Faktum var att jag satt med andra delen. Det var bättre att lägga beslag på endast en del i taget - så kunde någon annan läsa den andra delen under tiden. Samma tankegång som att hyra ut sin bil när den inte användes - enligt någon tidning någon dag stod en genomsnittlig bil stilla 23 av dygnets 24 timmar.

Vilket slöseri egentligen.

Men man fick ha överseende.

Kaféet på andra sidan mittgången

Som kaféet mittemot, som var inom hörhåll. Minst en gång i veckan åkte porslin i golvet med ett krasklirrande. De måste ha stengolv där bakom disken. Man vande sig till slut. Samma med radioskalmusiken som tycktes rökslingra sig längs taket för att i sippra in i ens läsvärld. Småbarnsföräldrarna manade sina kaniniska telningar från kaféköplats och pekade mot biblioteksingången: "Där inne ska det vara tyst".

Nästan lika heligt som att flytta sig för ankommande cyklist.

Inifrån kafét hördes en degblandarmaskins oväsen. Stockholmskillen som var rösten utåt ursäktade sig till någon gäst beträffande ljudnivån. Instinktivt ogillande när man hörde honom i för höga doser. Säljig typ: "Jag ser på dig att du vill ha en fruktsmoothie", kunde han säga till sin kund. Någon kafégäst berömde "Piña colada-shoten". Säljkillen replikerade utan att blinka: "Du ska inte köpa mer då?"

Det skulle hon inte.

Småkottarna

Man kunde alltså höra dem tala, de bakom disken, som från en igelkottsinhägnad. Endast ungdomar. En ung kille frågade en tjej om hon skulle göra något efter jobbet. Hon svarade något banalt. Men killen gav sig inte utan fick röstskärpa.

Jag gled ur min läsning. Var det något på gång här?

Jag såg upp, en snabb blick.

Vad unga dom såg ut. Säkert tjugoåringar. Bara dom två, bland kakor och smoothies. Och han hade väl gått och funderat på dethär i flera dagar. Det hade jag gjort i hans kläder. Han tänkte inte ge upp så enkelt. Hon skulle inte göra något efter jobbet och han gav något förslag jag inte hörde, men jag visste ändå.

För jag hade också varit ung en gång.

Typ för fyra år sedan.

Och ännu tidigare än så.

Solen

När jag var liten skulle man bli solbränd. På samma självklara sätt som att man skulle äta grönsaker, eller borsta tänderna.

Några år senare gav solsken hudcancer.

Leverfläckar blev med ens ett rorschachtest för dödsångest.

Ytterligare några år senare gav solljus D-vitamin, vilket var bra på alla sätt, och var en brist i nordliga länder som Sverige.

Och nu var solljus en del av det elektromagnetiska spektrumet - samma fenomen som exempelvis radiovågor och röntgenstrålar - livgivande och dödsbringande på samma gång.

Träden

Träden hade inbyggda solpaneler för att samla in solljusets energi, ungefär som människans parabolantenner samlade in radiovågor. Näring tog träden direkt ur marken. Varför springa omkring och leta efter mat när näringen fanns underåt?

Människans livsviktiga syre var bara en bieffekt av trädens solenergiinsamling.

Träden kanske var en bättre idé än människan? Näring och energi, utan att behöva förflytta sig. Regenerativa förmågor.

Inget "vi och dom".

Inte vi mot Stockholm.

Inte vi mot semestersabotörerna.

Inte religionskrig.

Min Gud eller ledare säger mig vad solen är och gör, och din Gud eller ledare har fel.

Och därför ska du dö.

Trädens akilleshäl

Min träddröm slutade en dag när brandlarmet gick:

"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. Brand har utbrutit i byggnaden. Lämna omedelbart byggnaden genom närmaste utgång."

Brand var trädens akilleshäl, eftersom dom var orörliga. Om det faktiskt hade brunnit - och jag varit ett träd - hade jag brunnit upp. Den meningen får stå orörligt kvar.

Människan hade dessutom trumfkortet "uppfinningsrikedom"; numera höll även hon på att samla in solenergi. När människan sedan kommit på att rikta solcellerna mot solen i dess färd över himlavalvet, som träden gjorde, då skulle hon kanske springa förbi och ikapp träden som tvangs stå rotade kvar.

En del arter hann helt enkelt inte med.

Sån var evolutionens regler (även om just träden var ganska framträdande såhär långt i historien).

Mimikry av något som inte längre fanns

När jag lagt mig efter att ha sett de första tio minuterna av Killinggängets humorserie "I Manegen hos Glenn Killing" (1992) på Öppet Arkiv slog det mig att det de drev med, inte längre fanns.

Och jag kom att tänka på att jag läst något om det: blomflugor som utseendemässigt efterliknade getingar som inte längre fanns - blomflugans maskeraddräkt var det enda minnet av getingens existens.

Kanske skulle "I Manegen hos Glenn Killing" bli det enda minnet av vad det nu var de drev med - det roliga var borta, men parodin fanns kvar.

Människans trädmimikry

Träden lagrade sin energi i stammen, potatisen i det gula, äggen i både det gula och det vita. Människan åt upp potatisen och äggen. Träden höggs ner och eldades upp för att komma åt energin.

Men nu hade människan tänkt till: stulit idén att fånga in solenljuset direkt, snarare än att elda upp stambatteriet där solenergin lagrades.

Och när människan slutligen stulit idén om syretillverkning kanske träden bara skulle finnas kvar som inspirationskälla till dess imitatörer, människorna - som ett slags "Special Thanks To" i eftertexterna till människans triumffilm.

Idéerna

Det var när jag lagt mig som det hade dykt upp: "mimikry av något som inte längre finns", tänkte jag, angående Killinggänget, och vävde ihop tanken med insekten jag läst om. Det var som att jag första gången jag läst om det inte insett det oerhörda, men att det nu plötsligt dagrat för mig.

Det fick bli en text om det. Skulle jag anteckna nånstans nu direkt? Kanske var det glömt imorn?

Tänkte på stackars Hans Alfredsons tappade fantasi på ålderns höst. Hemligheten att man inte skrev sånger, böcker eller film. Det bara kom, dök upp, plötsligt bara fanns där: I badrummet; på gatan; framför TV:n.

Men att det gick till så var en hemlighet.

Ingen skulle tro på det.

Alfredson lär ha trott på det.

Och jag trodde på det.

Det var på gatan hem från biblioteket dagen efter "mimikry"-tanken som jag kom att tänka på solen. Vad man sagt mig om solen under uppväxten. Hade tidigare antecknat om träd och dess skillnad gentemot människor - trodde det skulle bli temat på nästa blogginlägg.

Men nu var det tydligen solen också, för att inte tala om mimikryt.

Bäst att börja pussla ihop det innan det blev för idétungt.

Passa på medan man hade idéer och kom ihåg dem.

Solstinget

Hade kommit på mig själv med att vakna upp som om hjärnan startats om. Sett mig omkring, sittande på biblioteket i en av mina fyratimmarsläsningar: "Här är jag", liksom. Svårt att beskriva. När man tappat ens inre verklighet och bara yttervärlden tycks finnas till. Några sekunders glapp, sen är man tillbaka igen.

Fyratimmarsläsningarna gjorde mig vimmelkantig. Vinglande i ett slags töcken färden genom gallerian och ut på kullerstenarna.

Hjärnan kanske fungerade sämre i hög värme? Det var kanske därför vanligtvis kalla Sverige var så bra... ("vi och dom" igen).

Tankehoppet från värme till sol var inte långt, och närmast en triangulering ifrån leverfläckar.

Leverfläckstriangeln

Mindes att jag som liten hade tre små leverfläckar i ett triangelmönster på undersidan av höger underarm. Dom borde ju finnas kvar. När kollade jag dom senast? Kunde inte minnas. Säkert flera år sedan.

Vände upp högerhanden - handflatan som en parabol mot solljuset.

Minsann.

Leverfläckarna satt kvar, i samma triangelmönster som sist.

Frågan var om han som tittade ner på leverfläckarna var samma person som senast såg dem, eller om fläckarna utgjorde ett mimikry av någon som inte längre fanns.

Lindas sandpapprade lyckokaka (kodad som OCR-nummer)

Par

Utgick förbi bibliotekets larmbågar. Scenen som i ögonvrån.  Ett snabbt förbiskymtande var allt som behövdes för att minnet skulle återväxa i mig, som när en vattensalamander återväxte en kroppsdel.

Ögonvråscenen var en kvinna och en man vid ett avsides bord. De såg ut som statister ur en filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". De hade händerna på bordet, och mannen kramade kvinnans hand och såg henne i ögonen.

Scenen klipptes bort och jag var på väg hem längsmed kullerstensgatan.

Liten stege

Men scenen hade slagit rot och jag mindes tillståndet av att titta in i någons ögon. Jag hade suttit på restaurang med Linda, när jag var den gode, snarare än den onde.

Minnet blommade och jag var i tanken tillbaka på tågstationen i Göteborg, november 2016, fyrtio mil från hemma. Stationen var enorm. Femtio meter bort stod hon. Eller hundra meter bort. En promenad i egen rätt, bara att kliva av tåget. Massor av spår. Massor av människor. Jag gick åt hållet alla andra gick åt.

Hon stod längst bort där spåren tåg [heh] slut. En grå figur, som Morran i Mumindalen. Men det jag mindes om var häxan i Snövit. Hon var insvept i en stor svart rock som om hon försöka dölja sig själv. Det visste jag inte då, att världen var emot henne, att kanske tänkte hon sig synas mindre i en stor svart rock.

Kanske skulle världen kunna tämjas genom skenbar osynlighet.

En kram.

Hon köpte mig ett busskort och så stod vi på bussen på väg nånstans - bara hon visste vart. I Göteborg stod man upp i bussen. Att sitta fanns det inte plats till. Vi stod tysta och såg på varandra. Efter en stund sade hon att hon var tyst på grund av att vi var på bussen, att vi kunde prata sen. Jag visste det inte då, men hennes tillvaro var full av mentala minor. Hon tänkte väl att jag tänkte att hon tänkte, och så fortsatte hon så tills tanken var tom.

Och hon mindes allt. Vilken rad hon suttit på när hon gått på bio med kompisar för åtta år sedan, vilken film, vilken tid. Kompisarna mindes säkert inte ens att de gått på bio den dagen.

Att aldrig kunna glömma måste vara en förbannelse.

Men ännu hade jag inte gjort något oförglömligt.

Stor stege

Vi hade pratat i telefon under två veckors tid, över trettio timmar totalt. Redan efter två dagar tyckte hon vi hade pratat jättemycket. Hon började prata om att ses. Vid något tillfälle sade hon att vi ju kunde spela Yatzy.

I mitt stilla sinne tänkte jag: "Jag åker inte till Göteborg för att spela Yatzy."

Och det blev heller inget Yatzy.

Solbulle

Tillbaka till nutid. Långt bortom kullerstenarna, ovanför Karlshamns tågspår. Stationshuset som en undanstoppad skokartong.

Tydligen var det sommar.

Tanken hade slagit mig dagar tidigare.

Det var folk på torget.

Något var i görningen.

Just ja, sommar.

Det förklarade solskenet också, eller om det var tvärtom.

Sandpappret

Men minnet hade inte vuxit klart. Det dök upp en metafor: sandpappret i grundskoleslöjden hade olika grovlek. Tanken var att först använda det grövsta, sedan det nästgrövsta och avslutningsvis det finkorniga, som en extra finputs. Men jag ville minnas att man sandpapprade med det finkorniga i säkert femton minuter - trots att det inte kunde krävas mer än trettio sekunder. Man förstod inte bättre - dessutom var det ju kul att sandpappra.

Gillade metaforen. Ett narrativ höll på att byggas. Ett slags korsord.

Antecknade i telefonen:

"Sandpappra en kvart, när allt som krävdes var tio minuter [måste ha menat "sekunder"]. Häxan på centralstationen. Nalle Puh. Jacka. Sagobok i början. Gömma sig själv. Det visste jag inte så. Tid att passa. De fattade händerna utanför bibblan. Mindes som bakåt. 2 år att hela. Xkill."

Dagen efter hade jag glömt vad sandpapprandet var en metafor för.

Ett förhållande? Nä?

Att övertänka saker?

Jag mindes inte allt.

Jag mindes knappt längre varför jag var ond.

Minnesallokering

Två år var nog ett bra riktmärke för tankarna att suddas ut. Mindes 2013 när jag under ett grupparbete i högskolan var med och gjorde datorspelet "XKILL". Ett år senare var det ettårsjubileum. Okomplicerat att minnas. Två år senare var minnet svagare, men fanns ändå där.

Tre år senare däremot: XKILL?

Då var det närmast en historik punkt: Karl XII blir kung; Eldkvarn brinner.

Mars 2018 hade hon tröttnat, och jag mindes snart inte varför.

Snart.

Nalle Puh

Hon hade en orange jacka och i den såg hon ut som Nalle Puh. Visst började Disneydags Nalle Puh-avsnitt alltid med att visa att Nalle Puh var en sagobok?

Det vill säga: inte på riktigt.

Jag antar att Nalle Puh-sagan hörde ihop med sandpappret på något sätt.

Men jag hade glömt kopplingen.

Sliding Doors

Kanske klev vi aldrig av dendär bussen - det är kanske därför vi inte pratar?

Kanske somnade jag efter bron till Hisingen. Hon kanske väckte mig. Vi spelade kanske Yatzy och jag kanske åkte hem sen

För henne var skillnaden mellan det som hänt och det som inte hänt blott semantik.

Det SKULLE bli värre.

Där låg hennes oro.

Om hon bara kunde köpa en ännu större jacka, eller mer porslin, eller fler klänningar, fler allting.

Hennes lycka som en kinesisk lyckokaka kodad i OCR-nummer.

Och att jag såg mönster och trodde mig ha lösningar.

Det var ju därför jag var ond.

Just det.

Jag kom ihåg, ännu så länge.

Men det SKULLE bli bättre.

Vi var nog för olika (eller annan valfri lyckokakeklyscha).

Obegripligt inlägg om Eldamera och Planeten Pluto

Eldamera och hoppets pannkaka

Fyra år efter 2016 dök Eldameras avatar upp i den störtflod av vrakgods som utgjorde Happypancake. Hon var tillbaka bland de skramlande tunnorna som kastats överbord.

Jag mindes min egen återkomst två år tidigare. Alltings viktighet - varje meddelande som ett eko av hopp om frälsning och förståelse. Fastän hjärnan egentligen var uppdämd och ett år från att flöda fritt.

Jag skrev till henne. Sade att det var för tidigt ännu. Och en himla massa mer, mina ord som trögflytande olja. Hon visste vad hon gjorde, sade hon, och simmade bort från oljeläckan.

Hade jag velat ta hoppet ifrån henne?

Inception

Planeten Pluto hade ringt. Hennes budskap: inga av mina ord kunde göra skillnad, och hopp var lönlöst.

Ville hon ta hoppet ifrån mig?

Jag började prata om de olika nivåerna i filmen "Inception" (2010).

Det var som en egen liten anekdot.

Tesen var att filmen Inception var den enda film som faktiskt behövde reklampauser - tid att klura ut hur allting hängde samman. Sen hade jag utrymme för improvisation i mitten, när jag skulle förklara handlingen, hur allt hängde samman.

Man skulle dyka in i folks medvetanden, och därinne dyka in i nästa medvetande - ett medvetande inuti ett annat medvetande. Men det fanns ännu fler nivåer - därav reklampausbehovet.

Min mamma brukade skratta medan jag improvisationsberättade vad som skedde i de olika lagren. Kanske därför jag behållit anekdoten i ett mentalt arkiv. Likt Thommy Berggren som berättade samma anekdot gång på gång.

"Plockar hallon."

Men vad hade "Inception" med saken att göra? Och vadå "Plockar hallon."?

Oljan började tränga in på nedre däck.

Och vad är det ens för olja du pratar om?

Prata så man begriper, sade min pappa alltid.

Han var färdtjänstchaufför.

Nivåerna

Första nivån bestod i att mina ord och mitt hopp måste få leva. Den som aldrig hoppats blev aldrig besviken. Och den som aldrig blev besviken var förmodligen ofödd.

Andra nivån bestod i att hundar inte var människor. Och hur kom hundar in i bilden? Något med vargar för länge sedan.

Tredje nivån bestod i att kanske kunde man aldrig förstå, människor. Kanske var det enklare med hundar. Där blev man aldrig besviken - ofödda människor fastnade i treårsåldern.

Fjärde nivån var att jag inte var en hund.

Härnånstans började det bli krångligt bortom pausförståelse.

Bäst att försöka ta sig till ytan igen.

Skallade högt och ställde mig på bakbenen, välte en besviken treåring som inte förstod. Sprang förbi vargarna som rev tag i min jacka, vilket gjorde mig besviken, men ändå hoppfullt mänsklig.

Purjoblomman Pumeblora

Naturen

Richard Feynman fick en kick av att föreställa sig naturen - inte djuren, skogen och växterna - utan snarare fysikaliska fundamentalkrafter som elektricitet. Hos tandläkaren, för att distrahera tankarna från tandläkarborren, funderade han på var borren fick sin energi ifrån. Feynman tänkte sig att någonstans i staden snurrade ett stort vattenhjul, vars energi sedan transporterades via kopparledningar till den snurrande borren. Det var som om koppartråden själv kom i rörelse, som vågor i ett hopprep, fast i minuskel skala. Elektricitet var alltså vibrerande koppar. Tandläkaren var nog klar med borren när han kommit fram till det.

Själv fick jag en kick när hjärnan började tröga sig, inte var så alert. Effekten kunde märkas när jag reste mig och gick iväg från biblioteket och hade läst i ett antal timmar. Utanför, i Citygallerian schackrutekorridor, medan hjärnan snurrade igång, som ett trögt vattenhjul, kunde man känna en kort stund av bliss. Det var före man såg spöregnet i backen utanför de automatiska dörrarna. Regndropparna som tusentals små vattenringsgeneratorer på vattenpölarna. Borde man inte mäta regn genom att tänka sig antalet samtidiga nedslag per kvadratmeter? Tittade på en ruta på gatan. Var det tvåhundra droppar per kvadrat kanske? Behövde nog höghastighetskamera för att se. Det var väl hursomhelst ett bättre mått än "4 millimeter"? När jag tänkt klart hade det slutat regna.

Ändlösa Pumeblora

Pumeblora hade ny bild på Facebook. Det var som en smakupplevelse utan lukt, som jag och min pollenallergi, som ändå kunde känna smak i form av textur, temperatur och en frätande sensation - var det kanske sälta och sötma frätandet kallades? Nog hade man sett saltet fräta på spanska skogssniglar i varje fall. Känslan av hennes bild var en frätande sensation. Mycket kortvarig, som ett saltkorn på tungan.

Hennes förhållande var på upphällningen, och vinet likaså, kanske för att sandpappra själens skrubbsår. Eller så överanalyserade jag igen. Nyligen hade jag för första gången "underanalyserat", det var helt nytt, som att se en purjolök blomma. Kunde purjolök ens blomma? Ja, såklart. Naturen och det. Regnet och åskan. Åskan måste vara en lång piska i koppar. Eller tog jag det för bokstavligt, Feynman?

Ville hon se en purjolök som blommade? Nu fick hon se det i varje fall. Det var som att blomman inte kunde hållas upp av egen kraft, så den hade stöd. Och Pumeblora hade också stöd, så hon ville inte älta det spruckna förhållandet i detalj med mig. Nämnde istället att Mumindalen hade gjorts i 3D förra året, något jag blivit varse precis då och känt behov att dela med mig av. På samma sätt som att jag länkade den internationella jukeboxen https://radiooooo.com/, men hon låg i sin säng och lyssnade på annat.

Vetenskapsbubblan

Förresten hade hon sett alla avsnitt av Mumindalen i vuxen ålder tillsammans med sitt förra ex. Såg en bit av ett avsnitt från den tecknade versionen, där Mumintrollen flöt omkring i kroppsstora såpbubblor. Jag mindes att jag hade sett det avsnittet som barn, för över tjugo år sedan. Sensmoralen hade inte alls framgått då, men var glasklar nu.

En häxa representerade "trolldom" medan ett mumintroll med glasögonen representerade "vetenskap". Häxans trolleri kunde inte spräcka bubblorna och få ut mumintrollen, som således var fångna i bubblorna.

Vetenskapen till räddning.

Vetenskapsmannen bad om att få ett stearinljus och en sax, varpå han först brände hål på bubblorna och sedan via hålet stack in saxen och klippte upp bubblorna. Häxan förnärmades över att vetenskapen lyckats där hennes trolldom misslyckats. Vetenskapsmannen tyckte att häxan borde flyga och rädda de kvarvarande bubbelfångarna, men häxan svarade att det kunde han väl klara av själv, han som var så duktig. Vetenskapsmannen svarade vardagligt:

"Du vet ju att du är den enda här som kan flyga"

Hon gav med sig.

Vetenskap och trolldom i symbios.

Tältet

Året 2016 och jag tältade på gräsmattan på tomten på Granliden. Någonstans i någon stad snurrade ett stort vattenhjul, och via koppar kunde det drivas en maskin som på något sätt skickade min röst långt bort iväg till Pumeblora, som hade en egen maskin som skickade hennes röst skickades till mig. Vi pratade flera dagar i rad, många timmar i streck. Det kändes som magi, som om jag kunde flyga. Men att flyga var att falla, så bubblan sprack. Egentligen var väl alltihop blott koppar i rörelse, med en blommande purjolök i ena änden, och en vetenskapsman i den andra.

Dagens Nyheter

Tidningstexturval från den gångna veckan.

Opinion

Kulturklimatet

"[...] Via bildningsförbunden, Hermods och hårt arbete skulle den svenska arbetarklassen lyfta sig själv mot ljuset. Kulturen var inte överhetens att äga och hägna in, utan varje enskild strävsam arbetare hade lika stor rätt till konst och bildning som de redan upphöjda.
Man behöver knappt påpeka att det inte direkt är inställningen i dag. Inte bara ses klassisk konst och litteratur som alltmer omodernt i en skola som ska präglas av digitalisering och entreprenörskap, det ses också som elitism och närmast barnmisshandel att ställa höga krav och förvänta sig att alla faktiskt klarar av dem.
[...]
I skolan ska man i den svenska modellen utbildas efter arbetsmarknadens behov, och arbetsgivare efterfrågar tyvärr sällan djupare kunskaper i antik dramatik. Bildning och litteratur riskerar tvärtom att göra människor mer kritiskt tänkande och motsträviga, eftersom de bottnar i mer än peppiga konsultfloskler och new public management-manualer. Sånt är inte nödvändigtvis attraktivt på arbetsmarknaden, men det gör en till en potentiellt bättre människa och medborgare."
(Isobel Hadley-Kamptz, Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/ledare/isobel-hadley-kamptz-i-sverige-skulle-franska-tonaringars-laslaxor-ses-som-barnmisshandel/)

Koldioxidklimatet

"Permafrosten i Sibirien innehåller nämligen mer klimatpåverkande gaser än vad som i dag finns i hela atmosfären. När isen smälter släpps de gaserna ut. Det är det här som ibland omnämns som en så kallad ”tipping point”, eftersom utsläppen då kommer bli så oerhörda att vi över huvud taget inte vet hur vi ska hantera dem.
[...]
Redan nu pågår projekt på LKAB med att få fram koldioxidneutralt stål, och både i Sverige och på andra ställen jobbar man med att ta fram koldioxidneutral cement. Just cement är en nyckelfråga eftersom betong, som görs på cement, både är världens mest använda material och en av de industriprocesser som släpper ut mest koldioxid."
(Dagens Nyheter 2020-06-25: https://www.dn.se/ledare/klimatet-kan-inte-vanta-elektrifiera-industrin/)

Nordkoreas diktator Kim Jong-Un

"Kim Jong-Un är rubrikernas man. Inte minst på senare tid, när kommunistdiktatorn pendlat mellan hysteriska utfall mot och svärmiska möten med USA:s president Donald Trump. Nordkoreas atombomber och långdistansmissiler sätter skräck i Östasien och kan eventuellt nå amerikanska fastlandet."
(Gunnar Jonsson, Dagens Nyheter 2020-06-25: https://www.dn.se/ledare/gunnar-jonsson-koreakriget-dodade-miljoner-men-overlevde-kalla-kriget/)

USA:s president Donald Trump

"Aldrig tidigare har man dock sett lika oförblommerade lögner som under Donald Trump - ett ständigt pågående drama som förhäxar både amerikanerna och omvärlden. Antalet bevisade lögner som Donald Trump hittills har kommit med som president närmar sig raskt 20 000-strecket, enligt tidningen Washington Post, som håller räkningen.
[...]
Hur vinner du en diskussion mot en privilegierad maktmänniska som så uppenbart struntar i skillnaden mellan lögn och sanning? Det går inte. Gång på gång har meningsmotståndare och kritiskt granskande medier stått handfallna inför ett så öppet förakt för fakta och sanning. De har inte heller kunnat registrera några märkbara negativa effekter på presidentens stora anhängarskara."
(Niclas Sennerteg, Blekinge Läns Tidning 2020-06-25)

Amerikanska valkampanjstrateger

"Det är kutym i amerikanska valkampanjer att kampanjstrategerna gör noggranna bedömningar av hur stor publiken förväntas bli och anpassar utrymmet därefter. Grundregeln är att alltid boka mindre utrymmen än de tror att kandidaten kan fylla. Då blir det sannolikt kö runt kvarteret, ett knep som nyhetsjournalister ofta faller för, då de rapporterar just om köerna till talet oavsett om själva lokalen rymde 50 personer eller 5000 personer. Det är med andra ord bättre för en politiker att fylla en liten lokal än att tala inför en halvtom sportarena."
(Martin Gelin, Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/nyheter/varlden/martin-gelin-tonaringarnas-fint-mot-trump-speglar-generationsklyftan-infor-valet/)

Demokratin

"Under snart fyrtio år som diplomat har Annika Söder följt utvecklingen i världen. 1980-talet präglades av kalla kriget, efter Berlinmurens fall kom optimismen – Tyskland enades, de baltiska länderna kunde frigöra sig och EU-samarbetet utvidgades. Men sedan 2010 har motsättningarna återigen ökat.– Kina och Ryssland har blivit mindre samarbetsvilliga. President Trumps politik har förstärkt det inåtvända. Det har blivit mer auktoritära ledarskap, undergrävande av demokratin och ökade klyftor. [...]"
(Sydsvenskan 2020-06-22: http://web.archive.org/web/20200622080251/https://www.sydsvenskan.se/2020-06-22/varlden-ser-ganska-dyster-ut)

"Pandemin skulle också kunna få pågående trender att accelerera. I en artikel nyligen visade Cambridgeforskaren Roberto Stefan Foa och jag hur auktoritära länder för första gången på över ett sekel har börjat utmana de liberala demokratierna ekonomiskt. När Kina nu tycks börja återhämta sig från de värsta effekterna av pandemin, samtidigt som många demokratier fortfarande kämpar med att få den under kontroll, kan maktförflyttningen från demokratierna gå ännu fortare."
(Dagens Nyheter 2020-06-22: https://www.dn.se/kultur-noje/yascha-mounk-joda-livet-kommer-att-aterga-till-det-normala-efter-pandemin/)

Coronapandemin

Konspirationsteorier

"En annan trend som kan gynna populister är den tilltagande stormen av tvivelaktig information och rena konspirationsteorier kring coronaviruset.
Som påståenden att det har skapats i ett amerikanskt, kinesiskt eller om det var franskt laboratorium. Eller att illasinnade eliter utnyttjar pandemin för att tjäna pengar och öka sin makt – det må vara Bill Gates, George Soros, EU-kommissionen eller den egna regeringen.
I spåren av nedstängningar och förlorade jobb kan Europas väljare bli allt mer benägna att tro på sådant. Och då kan allt fler söka svar i högerpopulismen."
(Dagens Nyheter 2020-06-23: https://www.dn.se/nyheter/varlden/krisen-efter-pandemin-kan-ge-hogerpopulisterna-en-andra-chans/)

Kronocentrism

"I mötet med en katastrof är det allt för lätt att tro att allt kommer att förändras. Hur skulle man kunna skriva dikter efter Auschwitz, njuta av en söndagspromenad på nedre Manhattan efter 11 september eller äta middag på en restaurang när hundratusentals människor dött i en pandemi under några få grymma månader?
Sociologen Jib Fowles myntade 1974 termen kronocentrism, ”övertygelsen om att ens egen tid saknar motsvarighet, att alla andra perioder bleknar vid en jämförelse.” De senaste veckorna har vi, av förståeliga skäl, fått lyssna till en mycket ljudstark kronocentrisk kör som hävdat att vi står inför förändringar utan motstycke. Akademiker, intellektuella, politiker och entreprenörer har formulerat svepande deklarationer om de förändringar som pandemin kommer att föra med sig."
(Dagens Nyheter 2020-06-22: https://www.dn.se/kultur-noje/yascha-mounk-joda-livet-kommer-att-aterga-till-det-normala-efter-pandemin/)

Petter Stordalen om Coronakrisen

"Beteendevetares och branschföreträdares farhågor för nya resbeteenden och minskat resande betecknar han som "trams".
"Det är samma visa efter varje kris - 1990-talskrisen, 11 september, finanskrisen 2008-2009, askmolnet på Island - att nu kommer människor sluta resa. Ett halvår senare är det mesta glömt. Varför? För att vi människor är sociala varelser som längtar ut, vill resa, äta ute på restaurang och så vidare."
[...]
Kommer även affärsresandet att bestå, tror du?
"Absolut! Zoom, Skype, Hangout och allt vad det heter är det värsta jag varit med om, bara dritt. Det är inte så man gör affärer, motiverar människor och kommer överens. Hälften av deltagarna, de som stänger av kameran, ägnar sig åt något annat.""
(Dagens Industri 2020-06-27)

Historia

Polio

"Polio har funnits i alla tider, men sjukdomen tog fart fram till slutet av 1950-talet, då massvaccinationer började. Ökningen av polio berodde troligen på förbättrad renlighet, då det tidigare varit mer smutsigt och vattnet orent varvid de flesta små barn smittades med poliovirus, utan att bli särskilt sjuka – ungefär som med coronaviruset i dag."
(Dagens Nyheter 2020-06-26: https://www.dn.se/kultur-noje/darfor-borde-upptackarna-av-poliovaccin-ha-tilldelats-nobelpriset/)

Incestberget

"Atlantkustens stenåldersbönder verkar ha haft en sådan ledande klan där incest mellan bror och syster var accepterat och förknippat med religiösa riter.
I Newgrange lyser solen rakt in i gravkammaren en kort stund under vintersolståndet. Det finns gamla sägner bevarade, där en kung startar solen och dagsljuset genom att ligga med sin syster. En av de andra megaliterna som ingår i undersökningen ligger på ett berg vars gamla irländska namn är ”Fertae Chuile”, vilket kan översättas till ”incestberget”. Sådana pusselbitar kan användas när vi ska försöka förstå dessa människors tankevärld."
(Dagens Nyheter 2020-06-22: http://web.archive.org/web/20200621080246/https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/karin-bojs-hos-elitens-bonder-hade-syskon-sex/)

Sverige

Skogsbrandsbekämpningsupprustning

"Sedan brandsommaren 2018 har MSB höjt beredskapen mot skogs- och markbränder, även med tanke på framtida klimatförändringar.
Nytt för i år är att Sverige har två skopande flygplan stationerade i Skavsta som kan sättas in över hela landet för att släcka bränder. MSB har numera också tillgång till 10 helikoptrar som flyttas runt strategiskt över hela landet för att kunna sättas in snabbt där det behövs."
(Dagens Nyheter 2020-06-25: https://www.dn.se/nyheter/sverige/extremt-stor-brandrisk-i-delar-av-landet-okar-dag-for-dag/)

Trojanen Pegasus

"Marockanska staten avlyssnade under mer än ett år journalisten och människorättsaktivisten Omar Radi med ett av världens mest sofistikerade övervakningsprogram. Enligt Amnesty International var det en unik trojan som anfaller via mobilnätet utan att märkas. Nu är svenska polisen spekulant på samma teknik. [...]"
(SVT Nyheter 2020-06-21: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/israeliskt-spionvirus-planterades-i-journalists-telefon)

Ekonomi

Wirecards-bluffen

"Det tyska fintechbolaget Wirecards styrelse ansöker om att inleda ett insolvensförfarande på grund av stora finansiella problem. Aktien rasade med som mest 80 procent.
[...]
Enligt den brittiska tidningen är det här första gången någonsin som ett bolag som ingår i det tyska DAX-indexet är insolvent.[...] Wirecards spektakulära golgatavandring briserade förra torsdagen när bolagets revisor meddelade att man funnit motsvarande 20 miljarder kronor i falska balanser. I början av veckan medgav Wirecard att de "försvunna" miljarderna, som bolaget tidigare hävdat fanns på bankkonton i Filippinerna, sannolikt aldrig existerat."
(Dagens Industri 2020-06-26)

"[...] Magnituden på fifflet i Wirecard är så omfattande att det borde kunna locka vem som helst av de utpekade att bege sig till varma platser. Efter att Markus Braun greps av polisen i veckan rapporterades det att den operative chefen Jan Marsalek begett sig till Filippinerna. Formellt för att jaga rätt på 20 saknade miljarder kronor."
(Dagens Industri 2020-06-27)

Kuriosa och kåseri

Askan är den bästa jorden

"Att förstörelse också kan vara konstruktivt gav John Baldessari ett utmärkt exempel på. 1970 lät den amerikanske västkustkonstnären bränna upp sina tidigare verk, det vill säga alla målningar gjorda mellan 1953-1966 som han fortfarande ägde. Askan gjöt Baldessari in i en bronsurna formad som en bok, och den ligger nu i en monter på Moderna museet. [...]"
(Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/kultur-noje/john-baldessari-pa-moderna-draplig-larorik-konst-om-konst/)

Blåbär duger ej

"Han tycker att debatten om utländsk arbetskraft varit något förenklad. Att plocka jordgubbar är inte lika lätt som många tror, menar han, och det går inte att placera vem som helst på plantagerna.
– Man måste både vara flink i fingrarna, fysiskt uthållig och oerhört noga med kvaliteten. För det finns ingen vara som är så känslig som jordgubben. Dessutom kan inte alla vara nya samtidigt, det måste finnas en bas av sådana som vet vad de gör."
(Dagens Nyheter 2020-06-20, https://www.dn.se/ekonomi/barodlaren-for-vanliga-svenskar-kanske-det-ar-svart-att-tanka-sig-att-plocka-bar-pa-ackord/)

Gratis glass

"När tjuvarna slår till kan det i vissa fall resultera i att glass för 500 kronor försvinner. Men de ekonomiska konsekvenserna blir oftast bra mycket mer omfattande än värdet på själva stöldgodset. - Under nyårshelgen hade vi ett inbrott då de tog sig in i den stora frysen och lämnade dörren öppen, vilket ledde till att varor för drygt 300 000 kronor blev förstörda, säger Mikael Bystedt. [...] - Ett tag funderade jag på att ställa ut en frysbox med gratis glass, så att de skulle sluta bryta upp saker och ting. All förstörelse kostar så mycket pengar och tid, suckar han."
(Blekinge Läns Tidning 2020-06-23)

Skatar bäst som sist

"I år tänkte vi att vi äntligen skulle få ta del av alla de körsbär och plommon som träden nu dignar av. Tidigare år har flockar av näbbförsedda bärtjuvar alltid hunnit före. De nöjer sig med omogna bär och kan rensa ett träd på nolltid. Vår lösning blev en egen uv i trädgården. Visserligen av plast, men med huvud på en fjäder, så att det rör sig i vinden. När jag monterade den, kastade roade grannar blickar på den inte alltför naturtrogna uven. När jag dagen därpå kom ut på altanen i arla morgonstund, hörde jag något som lät som fniss. Det visade sig då att ett halvdussin gråsparvar glatt frukosterade på våra körsbär. Skatorna skrattade. Tur att man kan roa någon."
(Blekinge Läns Tidning 2020-06-26)

Andrew Walden trampar på dammsugarslang

"Jag har börjat söka mig till lövskugga också. Jag har alltid tyckt att det är vackert med äldre människor i lövskugga – gamla dragdjur som sökt sig till naturens kalejdoskop för att dö – men det är först nu jag känner att den drar i mig också. Att det finns någonting mer än svalka där. Någonting liknande mening. Världen är i alla fall vackrare där än någon annanstans.
Jag behöver känna större, tänkte jag och läste en bok om vilken det sagts att den som läser den aldrig mer blir densamma. Men ingenting hände. Jag är fortfarande densamma och jag tänker att jag kanske redan var den som andra brukar bli. Jag var en människa som läst Marlen Haushofers ”Väggen” från 1963 innan jag läste den.
Det är förstås också omtumlande, att läsa en författare som klär de känslor eller aningar man hade om världen i ord. Det är behagligt att se sina egna trassliga tankar sorterade och beskurna till något begripligt och vackert av en i tid eller rum bortsprungen tvilling med större begåvning och skärpa. (Och kortare meningar.)
Besvärande är det också. Som alla påminnelser om att du inte är speciell. Att du tillhör den breda massan av människor som tilldelats lotten att säkerhetskopiera det redan tänkta och trampa på dammsugarslangar och dö."
(Dagens Nyheter 2020-06-24: https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-sex-ar-ju-skont-men-har-du-hort-den-dova-klangen-av-en-tiokrona-i-dammsugaren/)

John von Neumann och Kristina Lugn

"Von Neumann pioneered game theory and, along with Alan Turing and Claude Shannon, was one of the conceptual inventors of the stored-program digital computer."

"– Ingen poet sedan Evert Taube och Nils Ferlin har varit så starkt förknippad med sin persona som Kristina. Hon hade en oerhörd galghumor och en enorm förmåga att vända upp och ned på vardagsbegreppen, så att hon plötsligt blottade hela existensen[...]"

"By his mid-twenties, von Neumann found himself pointed out as a wunderkind at conferences. (He claimed that mathematical powers start to decline at age 26, after which experience can conceal the deterioration for a time.)"

"Dessutom var hon unik som människa. Har aldrig träffat någon liknande person, och kommer nog aldrig att göra det heller.[...] Hon var väldigt smart på ett udda sätt och gick in i diskussioner med infallsvinklar som ingen annan skulle kommit på."

"Though no longer a teacher, von Neumann became a Princeton legend. It was said that he played practical jokes on Einstein, could recite verbatim books that he had read years earlier, and could edit assembly-language computer code in his head."

"För den här författaren fick nämligen alltid en sorts ljuvlig energi av att få säga drastiska och oväntade saker. Av att namnge, fånga, karaktärisera men också av att skapa berättelser och anekdoter. De var inte alltid sanna – en gång ställde hon in en diktuppläsning som jag var med om att arrangera med hänvisning till att hon hade slagit huvudet i frysboxen på Ica. Men sådant hade man gärna överseende med eftersom allt var så underbart formulerat."

"In late 1943 von Neumann began work on the Manhattan Project at the invitation of J. Robert Oppenheimer. [...] At Los Alamos, New Mexico, von Neumann worked on Seth Neddermeyer’s implosion design for an atomic bomb. This called for a hollow sphere containing fissionable plutonium to be symmetrically imploded in order to drive the plutonium into a critical mass at the centre. The implosion had to be so symmetrical that it was compared to crushing a beer can without splattering any beer."

"– Min röst var för långsam, jag var för ful. Jag minns att jag gick på Götgatan och att en man kom emot mig, en helt vanlig direktörsman. När han passerade spottade han mig i ansiktet, säger Kristina Lugn till Dagens Nyheter 2014 och fortsätter: – Det är en otäck känsla att man kan väcka ett sådant hat. En ondska: att ta reda på var jag bor och kasta in en sten genom fönstret. Tre kvällar i rad. Sista gången krossade den fönstret och sedan min dotters sköldpadda."

"Adapting an idea proposed by James Tuck, von Neumann calculated that a “lens” of faster- and slower-burning chemical explosives could achieve the needed degree of symmetry. The Fat Man atomic bomb, dropped on the Japanese port of Nagasaki, used this design. Von Neumann participated in the selection of a Japanese target, arguing against bombing the Imperial Palace, Tokyo."

"Hon ömmade för dem som var ensamma som hon eller som levde ensamma med andra. [...] Hon gav mig känslan att om jag så sökte över hela jorden skulle jag snarare hitta min dubbelgångare än någon som hon. [...] Och var besinningslöst ordskapande, ett snille på drift och på vift. Så mycket händer i hennes språk att hon inte behövde hålla fast verkligheten, hon tillverkade den själv och förhäxade oss. Hon rånade reklamen på dess innebörd och osäkrade alla löften om trygghet och ansvar. 'Vem är det som suckar i sopnedkastet? Vem är det som flämtar i handskfacket? Vem är det som lockar på mig kvinnojourens akutväska?'"

"Starting in 1944, he contributed important ideas to the U.S. Army’s hard-wired ENIAC computer, designed by J. Presper Eckert, Jr., and John W. Mauchly. [...] Von Neumann’s publications on computer design (1945–51) created friction with Eckert and Mauchly, who sought to patent their contributions, and led to the independent construction of similar machines around the world. This established the merit of a single-processor, stored-program computer — the widespread architecture now known as a von Neumann machine."

"Satt ofta och gärna invid dig på Freden bara för att höra dina berättelser om allt det du varit med om, inte sällan små utsökta absurdistiska minitayrer, och jag sade gång på gång att 'Kristina du måste skriva dina memoarer' och du bara skrattade bort det[...]"

"In his last years, von Neumann puzzled over the question of whether a machine could reproduce itself. Using an abstract model (a cellular automata), von Neumann outlined how a machine could reproduce itself from simple components. Key to this demonstration is that the machine reads its own “genetic” code, interpreting it first as instructions for constructing the machine exclusive of the code and second as data. In the second phase, the machine copies its code in order to create a completely “fertile” new machine. Conceptually, this work anticipated later discoveries in genetics."

"Det händer ju inte längre att man blir kär. De där känslorna har försvunnit och det är en stor brist tycker jag. Fast är det inte en lättnad? - Nej, för det förstör författarskapet. Det gör att massor med ämnesområden försvinner. Men det är väl en sorts barmhärtighet från försynen att de där känslorna dör bort i takt med att de blir omöjliga att tillfredsställa. [...] Jag har i stort sett allt jag önskat mig. Men jag kan inte påstå att jag är lycklig."

"Economist Paul Samuelson judged von Neumann “a genius (if that 18th century word still has a meaning) — a man so smart he saw through himself.”"

"– Jag har skilt mig tre gånger. Mitt första äktenskap varade från det jag var 18 tills jag fyllde 20. Nästa en kort stund i 36-års åldern. Och psykiatern var jag gift med från oktober 91 till februari 92, säger hon 2011 till Expressen. [...] – Ingen skulle kunna vara avundsjuk på mig, ingen vill vara mig. Människor känner att de slipper tävla... De tänker: kan hon klara det så kan jag också. När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också kunna det, säger hon 2014 till DN." 

"With his pivotal work on quantum theory, the atomic bomb, and the computer, von Neumann likely exerted a greater influence on the modern world than any other mathematician of the 20th century."

Det som stod ivägen

Såg en tjej från danskursen i secondhandbutiken, men gick förbi osedd, bort och runt och ut. Mindes inte om hon var singel, om jag ens hade frågat. Minnet av henne var vagt, sammansmällt med 2+5-tjejen, eller om hon kallades 5+2-tjejen. Ansträngde mig för att minnas henne: mild och överseende, tänkte jag - utan vassa kanter - som en naturell yoghurt. Men hon ville väl inte prata.

Intensiv.

Vad hade hänt med Tina? Ibland tänkte jag att jag. Att jag. Men så försvann det i vardagslunken mot biblioteket för att där dränkas genom läsning av dagstidningar tu och sedan hemgång igen. Timmar i läsning, men några få steg tagna och alla bokstäver tycktes vaga som siffror.

Läsning var verkligen en ytlig aktivitet, började jag inse.

När det lästa inte trängde in på djupet.

Bokstäverna var inte vassa nog.

Men det var Esmeralda.

Eller bilden av henne.

Hon hade bytt bild på Facebook.

Det var inte mer än så. Men jag tycktes vederkvickad. Inne i henne fanns något, fast det var i mig det egentligen fanns. Min bild av vad som fanns i henne. Det var så tydligt i det digitala, lysdioder av en viss lyss.

Som kalkonhuvuden på pinnar.

Men var fanns vederkvickelsen i vardagslunken? Fanns den där hela tiden, fast avslumrad? Att dra sig runt och undan och iväg en secondhandbutik. Varför? För att hon inte ville. Esmeralda ville inte prata. Det gick inte att förstå. Men då ville säkert inte tjejen från dansen heller prata. Det var lätt att förstå.

Några dagar tidigare. En tjej dök upp som spawnad ur en dröm, satte sig på en busshållplats. Och jag tittade, men slog ner blicken. För att. För att. Så gick jag vidare. Svängde om efter 10 minuter men svängde om igen efter 10 sekunder. Som fjärrstyrd av en osynlig kraft. Men bussen hade väl redan åkt och hon ville väl inte, väller. Heller.

Dom tyglade krafterna inom en. Eller om det var tynande krafter. Gällde att kisa när man läste. Läsa det man ville se, snarare än vad som stod.

Annars kunde det stå något ivägen.

"Bara för att jag är kvinna och rappare så känns det som att man måste ha något extra. Som att folk blir typ kåta av att jag också är civilingenjör. Det är en exotifiering. Att jag är smart är något anmärkningsvärt i deras ögon.
[...]
– Det känns också kul att vara kaxig när man är 31. Jag menar, jag är ju inte 17 längre. Jag gör det trots allt med viss självdistans."
(Dagens Nyheter 2020-06-22)