Det som stod ivägen

Såg en tjej från danskursen i secondhandbutiken, men gick förbi osedd, bort och runt och ut. Mindes inte om hon var singel, om jag ens hade frågat. Minnet av henne var vagt, sammansmällt med 2+5-tjejen, eller om hon kallades 5+2-tjejen. Ansträngde mig för att minnas henne: mild och överseende, tänkte jag - utan vassa kanter - som en naturell yoghurt. Men hon ville väl inte prata.

Intensiv.

Vad hade hänt med Tina? Ibland tänkte jag att jag. Att jag. Men så försvann det i vardagslunken mot biblioteket för att där dränkas genom läsning av dagstidningar tu och sedan hemgång igen. Timmar i läsning, men några få steg tagna och alla bokstäver tycktes vaga som siffror.

Läsning var verkligen en ytlig aktivitet, började jag inse.

När det lästa inte trängde in på djupet.

Bokstäverna var inte vassa nog.

Men det var Esmeralda.

Eller bilden av henne.

Hon hade bytt bild på Facebook.

Det var inte mer än så. Men jag tycktes vederkvickad. Inne i henne fanns något, fast det var i mig det egentligen fanns. Min bild av vad som fanns i henne. Det var så tydligt i det digitala, lysdioder av en viss lyss.

Som kalkonhuvuden på pinnar.

Men var fanns vederkvickelsen i vardagslunken? Fanns den där hela tiden, fast avslumrad? Att dra sig runt och undan och iväg en secondhandbutik. Varför? För att hon inte ville. Esmeralda ville inte prata. Det gick inte att förstå. Men då ville säkert inte tjejen från dansen heller prata. Det var lätt att förstå.

Några dagar tidigare. En tjej dök upp som spawnad ur en dröm, satte sig på en busshållplats. Och jag tittade, men slog ner blicken. För att. För att. Så gick jag vidare. Svängde om efter 10 minuter men svängde om igen efter 10 sekunder. Som fjärrstyrd av en osynlig kraft. Men bussen hade väl redan åkt och hon ville väl inte, väller. Heller.

Dom tyglade krafterna inom en. Eller om det var tynande krafter. Gällde att kisa när man läste. Läsa det man ville se, snarare än vad som stod.

Annars kunde det stå något ivägen.

"Bara för att jag är kvinna och rappare så känns det som att man måste ha något extra. Som att folk blir typ kåta av att jag också är civilingenjör. Det är en exotifiering. Att jag är smart är något anmärkningsvärt i deras ögon.
[...]
– Det känns också kul att vara kaxig när man är 31. Jag menar, jag är ju inte 17 längre. Jag gör det trots allt med viss självdistans."
(Dagens Nyheter 2020-06-22)