Danskursen, vecka 9 av 10 - Mansalliansen

Stod bakom Monica vid stolpen. En tjej stod snett bakom bredvid henne och blockerade framfarten. Tänkte att hon skulle vända sig om, Monica, men hon gjorde aldrig det. Tänkte att jag skulle knacka henne på ryggen, men jag gjorde aldrig det, heller. När dansen drog igång efter 5 minuter blev det ett mellanrum och jag hejade på Monica och vi gick ner på dansgolvet. Första dansen var foxtrot som vanligt. Det gick upp för mig nu. Hon kunde inte dansa. Hon hade tränat på stegen hemma, sade hon. Hennes son hade kunnat stegen. Hennes son? "Hur gammal är han?", frågade jag. "Fyra", sade hon. Jag nämnde att han kanske skulle komma att bli ett dansämne när han växte upp. Hennes son.

Hade lite oflyt med vilka jag fick först. Men så dök 5+2-tjejen upp. På bild hade hon inte varit något speciellt, men live glimmade hon som ett prisma i solsken. Det var som att hålla i ett kokande såpbubblerör. Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. "Ska inte du det?", sade hon på ett sätt som om det handlade om organdonation. "Jag vet inte", sade jag. Berodde ju på om det fanns några singlar i min ålder där. Men det sade jag inte. Hon var helt klart intressant. Var hon singel? Det var ont om tid; det var bara denna och nästa gång kvar. Före dansen startade såg jag henne stå vid två skalliga pratande män. Det bådade inte gott. I pausen senare letade jag upp henne med blicken. Samma skallige pratman mötte henne och klappade henne på ryggen. Vände bort blicken.

Vänstersnurrsinstruktören från förra veckan dök upp, och sade att jag kunde den nu, vänstersnurren. Det var inte så svårt, så länge danspartnern tog rätt steg, vilket var mer undantag än regel. Dansade även med någon femtioplussare som jag sett jogga när jag gått mina promenader under sommaren 2018 till våren 2019, då jag ej brukade gå till biblioteket utan istället en runda runt kvarteret: 3 kilometer. Då kunde hon komma springande, lite som en maskin. Hon var byggd som, och sprang ungefär som, en duracellkanin. När hon tog tag om min axel kändes det först som att hon skulle krossa mig som en pantburk vid pantning, men hon lättade greppet. Nån ny grej var att man kunde gunga tillbaka på samma steg och sen byta riktning, om det var folk ivägen. Övade på det med en sann tant, sjuttiofemplus.

Sen hade jag någon i min ålder med uggleaura, lång och med glasögon. Kan ha sett henne förut, men hon har ändå inte fastnat, trots att hon var lång, och i min ålder ungefär. Det kanske var något jag skulle undersöka närmare? Kom på det nu när jag satt och skrev detta. Hmm. Jag nämnde för henne att instruktörerna ju hade sina tåspetsar mot varandra, även när de var tätt tryckta mot varandra, men hur skulle det gå till? Testade det och det blev knä mot knä då. Hon visste inte heller. Sen glömde jag bort henne, tyvärr, tills jag skrev detta. Kanske hade 5+2-tjejen dykt upp direkt efter och sugit upp mitt fokus, på samma sätt som en pappersnäsduk suger åt sig såpbubblevatten. Man kunde polera speglar med hennes glans. Fem plus två. Det var allt jag behövde säga, så mindes hon mig. Jag hade kunnat bli kär i henne på en eftermiddag. Men vad spelade det för roll, om hon redan var tagen. Synd på så rara ärtor. Hade nog skämtat om dansfängelse och indragen danslicens och massa annat jox, angående om man fick ta högerfoten fort i foxtrot efter en bakgungning. Att skämta med henne, det kändes så naturligt på något sätt. Så självklart. Som en hand i en handske eller en smörkniv i en smörask. Eller som en ryggklapp.

Bugginstruktören tog över. Inga instruktioner på de första danserna. Sade till de jag mötte att jag glömt högersnurren. "3 steg tillbaka" satt bättre. Det dök upp någon jag halvt kände igen. Det kanske var hon jag antecknade mentalt förra veckan. "Brukar du ha glasögon?", frågade jag. "Ja", sade hon. Sen var det snabbt partnerbyte. Minns inte vilka fler jag dansade med kort före pausen. Men pausen minns jag.

Första avfärdades 5+2-tjejen, som tidigare nämnts. Nu var det hon, numera utan glasögon, som jag spanade efter bland folket i lokalen. Men hon verkade inte vara där. Vad konstigt. Visste ju att vissa gick ut i pausen. Jag gick ut och kollade. Tyckte mig se 5+2-tjejen stå i nån killgrupp och prata. Vände snabbt in. Män hade jag undvikit hittills. Samtidigt som jag gick in kom antagonisten från vecka 5 (se 2019-10-20). "Tackar", sade han när jag gav dörren. Ställde mig vid stolpen som vanligt. Han stod en bit bakom såg jag när jag vände mig om. Jag insåg att vi var på samma uppdrag här. Han var också själv. Ensamma män på danskurs. Krävs ingen Sherlock Holmes-vägledningsförmåga för att leda i bevis vad dessa typer är ute efter. Fantiserade på hemvägen sedan att jag skulle allierat mig med honom, ungefär såhär: "Är du singel? Ja, jag är inte gay eller så, men visst är du singel?" Han skulle svara att han var det. Sen skulle jag framlägga en plan. Vi skulle dela upp hälften var och fråga runt vilka som var singlar, så skulle vi bli hälften så bortgjorda som om vi behövt fråga alla själva. Det hände sig nämligen, på slutet, att jag kanske gjorde bort mig.

Före bortgörandet, innan pausen var slut, så såg jag henne: Gentjejen från de tidigare veckorna. Hon den blyga som jag trott varit här med sin mamma. Hon stod borta vid en annan stolpe och spejade, precis som jag. Våra ögon möttes och båda tittade bort. Men jag var deus ex machina nu. Jag försökte titta mer. Försökte le lite på något sätt, men det gick inte så bra. Det gick en lång minut. Vände mig och såg antagonisten i ögonvrån. Tjejen stod orörlig och ensam kvar vid stolpen och såg blyg ut. Jag tänkte att nu gör jag det bara. Så gick jag fram. Det var kanske 5 meter. "Är det roligt?", sade jag. Hon förstod inte. "Är det kul med dansen?", förtydligade jag. Hon tyckte det var roligt med dansen. Jag sade att hon verkade vara en som likt mig stod i hörnet och såg på. Hon sade att hon var där med en kompis och dennes partner, men annars hade hon ingen att prata med. Sade att jag också var här själv. Så frågade jag om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. Hon skulle dit. Sen började dansen. Hann inte fråga vad hon hette, eller om hon var singel. Men jag tänkte det sen att hon ju var singel; man såg det på henne. Eller så fanns det en kille som frågat chans på henne och hon hade sagt ja, men att han var ute och festade med sina kompisar och sådär. Det syntes att hon inte hittat någon "på riktigt" ännu. Intalade jag mig. Jag kanske var för gammal, men ändå. Hon skulle på avslutningsfesten. Hmm. Dansen drog igång, som jag redan skrivit.

Nu var det bugg igen. I högtalarna hördes Robert Gustafsson sjunga en svensk text till en amerikansk låt som jag kände igen. Det var säkert hans band Rolandz. Men vad var det för låt? Fick upp originaltexten i huvudet när jag hörde melodin: "and a cat, named Frank-en-stein". Det var ju, hmm, Sam Cooke var det. Sade det till hon jag dansade med, som ändå var för gammal. Sam Cooke. Men vad hette låten? Saturday Night? Nä? Another Saturday Night. Just det. Min danspartner sade att hon bara kände igen låtarna men inte mindes vad dom hette. Sen var det nån slags cover på Blueberry Hill, där det sjöngs: "I've found my thrill", om och om igen, men inget "on Blueberry Hill". Nån slags dansbandssampling? När jag fick duracellkaninen igen var det något regn som hördes. Jag sade: "Detta var ingen låt; detta var ett väder". Hon sade att det var "Babylon". "Babylon, jaha", sade jag, och tillade: "den har jag aldrig hört". "Det är Boney M", sade hon. "Jaha, det var länge sedan", sade jag. Var nog mer att jag inte var inne på disco. Men så var det en dansbandscover, visade det sig sedan.

En ny grej introducerades. Det var en slags väntesnurr. Man skulle lyfta sin arm och så skulle följaren ta ett mångtaligt antal korta steg framför föraren före snurren genomfördes. Felicia och Vilda musen betades av i snabb takt. Fick även Pärlan, som ju var fjärilslätt och skir. Före pausen hade hon drösat in i någon när vi buggat. Inget allvarlig. "Klarade du dig?", hade jag sagt. Det hade hon gjort. Men jag har för mig att det hänt någon annan vecka, just med henne också. Konstigt. Noterade det när hon återkom, att hon klarat sig helskinnad ett varv, att det bara var här det var fara på färde. Fick även det jag tidigare trott var gentjejens mamma (men det kanske var den äldre kompisen?). Hon nämnde att vissa rödtröjor följde med en bit när tjejerna gick de korta stegen. Att jag kunde prova det om jag ville. Som ett litet easter egg typ. Några vändor senare introducerades den grejen officiellt. Och dansen var nästan slut.

Hon som numer saknade glasögon, hon jag inte lyckades finna i pausen, stod nu framför mig. Det var ett bra pratläge i denna sekvens i och med grundsteg-grundsteg och att tjejen sedan gick långsamt framför en. "Vad heter du?", frågade jag. "Emma", sade hon. "Henrik heter jag." Frågade om hon skulle på avslutningsfesten. Det skulle hon. "Är du singel?", frågade jag. "Nja", sade hon. Jag fyllde i: "It's complicated". Hon sade att hon var van att säga ja (på singelfrågan). Frågade hur länge de hade träffats. "En månad", sade hon. "Jaha. Så du var inte singel när du började danskursen", tänkte jag högt, och sade: "träffade du honom här?". "Nä", sade hon. Jag babblade vidare: "Ja nä det är ju lite mer spännande när det är lite förbjudet, när man inte vet var man har varandra och sådär". Något sådant sade jag. Kanske var dumt sagt. Men det var sagt. När dansen var slut hade hon av en slump kommit precis efter mig och vi råkade gå jämsides. Hon tittade i sin telefon och skyndade på stegen. Kanske var dumt sagt. Tänkte jag. Eller så var det en överanalys som vanligt (se igår). Men nu gick jag händelserna i förväg.

Efter Emma hann jag fråga ut ännu en tjej. En tjej som jag förra veckan tyckt påmint om den nya kocken i "Vår tid är nu" (som jag glömt notera i text på grund av telefonsamtalet med Rubanks-Rebecka). Nu tyckte jag hon påminde om tjejen i Lost. Evangeline Lillys karaktär. Katie, kom jag på att jag menade, på vägen hem sedan. Sade det till henne, att jag förra varvet tyckte hon påminde om någon i Lost, och lade till: "Men det kanske du får höra ofta?" "Nä", sade hon. Frågade om hon sett Lost. "Eller du kanske inte är så gammal?", sade jag. Hon såg ut som 20 ungefär. "Nä, 25", sade hon, och fortsatte: "så jag var liten när det gick". Jag körde vidare: "Hur gammal tror du jag är?", sade jag. "26", gissade hon. Jag log. "29. Men tack ändå. 26, det får bli min nya ålder från och med nu." "Vad heter du?", frågade jag. "My", sade hon. "Henrik heter jag". Tiden var knapp. "Ska du gå på avslutningsfesten?", frågade jag. "Ja", sade hon. "Är du från Karlshamn?", frågade hon. "Ja", svarade jag. Det var precis partnerbyte nu. "Är du singel?", frågade jag, likt någon som stod ute ensam i regnet när det åskade och regnade och man borde gå in. "Nej", sade hon. Detta var ett oväder, Babylon. Jag försökte överkompensera: "Jaha, ja. My. Men vad trevligt." Sen var det partnerbyte och jag såg henne aldrig mer.

Dansen tog slut precis före jag skulle få gentjejen för andra varvet, så jag fick inte reda på hennes namn.

Gick hem i milt väder. Avslutningsfesten. Hmm. Gentjejen och hon den långa kanske? Var det värt det? 150 kronor? Skulle jag ens våga bjuda upp någon? Inte om de satt i grupp. Eller skulle jag bryta även den spärren. Var det kanske dags? Skulle det gå? När jag väl hade börjat prata var det inga problem. Problemet var det att gå fram. Hade lyckats med gentjejen idag. För hon stod helt ensam. Men hade misslyckats med Monica i början, när det stod en tjej precis invid henne. Så det var inga problem att jag inte kände människan; det var omgivningen som skrämde mig. Deras tankar och blickar. Och öron. De hörde. Och de visste. Vad visste dom? Vad var jag rädd för? Om jag kunde koppla bort det kanske jag kunde bli helt fri, eller i varje fall mindre hämmad. Nu idag vågade jag ju fråga om singelskap i varje fall. I grevens tid. Sista danskursveckan nästa vecka.