Fantomlyckan - Den fåfängliga förhoppningen om vår(-)frälsning

Islossningen

Telefonen ringde, plötsligt som en bristande is. Det var Anastasia, isbrytaren i en frusen tillvaro. Denna gång hade hon överilat gjort slut med pojkvännen.

Kanske för minuter sedan.

Hennes svada forsade som ett vattenfall.

Hon ville HA saker. Hon ville ha någon som brydde sig, ha någon att bli lycklig med, ha någon som svarade när hon ringde. Så när pojkvännen inte svarat när hon ringde för att göra slut - här fanns förresten ett isflakstjockt lager av ironi - så gjorde hon slut via sms.

Och det var allom bekant att det skulle lösa sig - denna gång - men att det i längden var ett ohållbart beteende. Att göra slut var inte som att säga upp ett abonnemang, snarare var det som att gå igenom en mental istid i väntan på nästa vår och känslan blomman kände av att blomma.

Fast blommors känslor var på låtsas. För utomstående var det som var på riktigt, på låtsas. Och kanske var man utomstående även inför sig själv:

"Allt som var på riktigt känns på låtsas nu" (Melissa Horn, "På låtsas" (2011))

Plastblommor

Det var min tur att vara Esmeralda, som hade sett att det inte skulle hålla mellan Linda och mig, redan efter två månader. Som att förutse att solen utslocknat före det sista lysandet nåt jordplaneten åtta minuter senare.

Att vi var plastblommor i jordrabatten.

Men för mig var det på riktigt, som för Anastasia och pojkvännen. Hon kände verkligen just då att hon aldrig skulle träffa någon bra, att hon trivdes bättre som singel efter sina åtta förhållanden, och att hon "hatade att göra slut på sms".

Det var väl bara att inte göra slut på sms? Tyckte vi som inte förstod. Fast jag sade inte så. "Mm":ade mestadels, undslapp någon klyscha om att man sällan var helt oskyldig i konflikter. Det fanns inte mycket att säga, som efter en vaccinationsspruta.

"Du verkar så lycklig", sade Anastasia plötsligt (allt med Anastasia var "plötsligt" på endera vis).

Fantomlyckan

Tron på min lycka byggde Anastasia på samma vaga grund som jag byggt Esmeralda på. Tältet som ett solur på Granliden-tomten sommaren 2016, i telefon med Esmeralda timmar i streck, dagar i streck. Hon var oförstörd för mig.

Samtidigt var hon en avatar - en totempåle för nånting annat.

En Boten Anna.

En fantomlycka.

Esmeralda kunde se allting så klart.

"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig, än i dig, förlåt" (Lars Winnerbäck, "Pacemaker" (1999))

Vårruset

När jag och Anastasia talades vid några timmar senare var hon åter ihop med killen och hon hoppades det skulle hålla och att det var konstigt att hennes mamma trodde något annat. Och hon hade inte hört Tomas Ledins "En del av mitt hjärta", så jag sjöng en bit ur den för henne för jag var på en kortklippt äng, för våren hade ännu inte tagit fart, och det var maj och kvällning och hon sade att jag var en unik person och jag fiskade efter varför och då sade hon att jag var "logisk". Och hon var noga med att poängtera att det var "som människa". Så att jag inte skulle få några idéer, tänkte jag att hon tänkte. Och jag såg en tjej som satt och mediterade på ett berg. Eller så satt hon bara där, och gjorde ingenting. Eller om båda sakerna var samma sak.

Och likt Anastasia ville också jag HA och HA. Det hade Esmeralda sett. HA-begäret som ett vårligt virus - ett vårrus - som sammanfattas väl i Fredrik Virtanens boktitel: "Olyckligt kär i ingen speciell" (2006).

Frälsning och förståelse

Och jag var 17 och på väg hem från gymnasiet, välgjord av tanken att slippa bära alla människors sorger inom mig, där det knappt fanns plats för den olyckliga kärleken. Jag hade tagit mod till mig och ringt henne, som var 17 som jag. Insikten när hon svarade: jag visste inte vem hon var. Hon var ett luftslott i mitt medvetande. Ändå kändes det som jag öppnat en kista med guld, noterade jag i dagboken efteråt.

För det kändes i mitt hjärta på riktigt.

Och jag var 30 och hade vaknat före gryningen, före mig själv. Det var sol och vår och varmt och ljust och dygnsrytmen hade slagits ut. Jag hade sipprat fram till existens före tanken hunnit koagulera till vardag. Och jag mindes att jag drömt om Esmeralda. Hon hade drömskrivit att hon inte kunde ge det jag ville HA, och jag drömskrev att det inte spelade någon roll när ändå ingen nånsin förstod.

"Jag kunde säga att jag önskar hon förstod, men det är nog inte det, jag vill nog bara ändra sanningen." (Lars Winnerbäck, "Jag fattar ingenting" (2007))

Och några dagar senare fann jag ett citat i en tidning:

"- Jag tror att många författare längtar efter att bli förstådda på djupet genom sina böcker. Som författare känner man att romanen är ett avtryck av mig, som jag vill ska tas emot på det här omhuldade sättet som jag själv kanske aldrig blivit mottagen. Men det är en idiotisk förhoppning. Eller idiotisk... den är i alla fall fåfäng." (Intervju med Bengt Ohlsson i Svenska Dagbladet 2020-05-10)

Den fåfängliga förhoppningen om vår(-)frälsning.