Joker (2019)

Inte ofta ser man en Hollywoodfilm där ondskan segrar. I filmen "Joker" (2019) är det bra nära. Jokern har trots flera mord undkommit rättvisan och vunnit folkets gillande - i slutet dansar han på en motorhuv omgärdad av sin supporterskara.

Filmen har följt jokerns perspektiv, hans psykiska ohälsa och samhällets oförmåga att hjälpa honom. Det är nästan så att man är på hans sida.

Men bara nästan. En dylik brasklapp måste också filmen presentera för att kunna visas för den breda massan. Följaktligen finns ytterligare en scen: psyket, där jokern kanske suttit hela tiden, och inbillat sig alltihop, eller i varje fall delar av händelseförloppet. Vissa tidigare händelseförlopp har visat sig vara fantasier, och filmens skiljelinje mellan fantasi och verklighet är svår att dra. I en läsvärd recension uttrycker sig Videosöndags Fredrik Fyhr såhär om saken:

"[...] rent tematiskt är Joker en extremt instabil film, och faktiskt en av de mest diffusa filmer jag någonsin sett i hela mitt liv. Dess intrig är så höljd i dimmor och full av frågetecken att den till slut förvandlats till en spegelsal av negationer. Det finns inte en enda sak i den som är obeveklig eller helt konkret. Allt som Arthur Fleck säger och gör i en scen tycks motsägas av det han säger och gör i nästa. Filmen är klippt så att vi aldrig vet säkert om det som händer sker på riktigt eller bara i hans dagdrömmar." http://www.videosondag.se/2019/10/19/joker-2019/

Jokerns namn är alltså Arthur Fleck, en misslyckad clown som drömmer om att bli stå-upp-komiker och få framträda i en talkshow på TV, samma talkshow som han och hans mamma, som han bor tillsammans med, ser på TV varje kväll. En dag är han på plats i studiopubliken, får strålkastarljuset på sig, säger att han tar hand om sin mamma, vinner gillande av programledaren och ombeds komma ner på scen för att hälsa.

Men det visar sig vara en fantasi.

Fleck blir inte alls omtyckt. Istället blir han misshandlad, på grund av sitt ihåliga tvångsskrattande, en psykisk åkomma han inte kan rå för. Hans samtalsterapi ställs in och hans medicinering upphör. Han förlorar jobbet som clown, då han tappar en skarpladdad pistol ur fickan under ett uppträdande på ett barnsjukhus. Pistolen var tänkt som självförsvar sedan en tidigare misshandel.

Filmen börjar därefter omärkligt leda in tittaren på en mörk stig.

Vid nästa misshandel skjuter Fleck ihjäl sina tre missdådare. De första två i självförsvar, men den tredje mannen lyckas fly en bit, skadeskjuten i benet. Han blir liggande i en trappa, och blir brutalt avrättad av Fleck som skjuter honom i ryggen med flera skott.

Nu tänker man sig att filmens fokus kommer handla om Flecks flykt undan rättvisan. Men det blir inga juridiska utläggningar om försvarligt våld och nödvärn. Istället får den okände clownsminkade mördaren en följarskara bland folket. Tanken att folket kan ta parti för lagbrytaren är hämtad från en skottlossning i New Yorks tunnelbana 1984, där Bernhard Goetz, av pressen kallad "Subway Vigilante", skadesköt fyra ungdomar som enligt honom försökte råna honom.

Fast i Flecks fall handlar det om tre mord. Vad som tilltalar en del är att de ihjälskjutna tillhörde Gothams överklass; Stadens rikeman, Thomas Wayne - säger att folk som inte tar tag i sina liv inte är något annat än clowner, precis som mördaren. Uttalandet väcker missnöje bland de mindre lyckligt lottade. Upplopp utbryter, där folk maskerar sig i clownmasker.

Morden är inte längre mord, utan politik. Filmen kan gå vidare på den mörka stigen, med Fleck som den okände Robin Hood-karaktären.

Fleck råkar få tag på ett brev hans mamma skrivit, där det framgår att han är son till Thomas Wayne. Hans mamma visar sig ha haft ihop det med Wayne när hon jobbade på hans herrgård. Eller så är hon psykiskt störd, och inbillar sig alltihop. I en tillbakablick ses modern som yngre sitta i förhör, anklagad för att ha underlåtit att anmäla misshandel av sin adoptivson, Fleck. Wayne är alltså inte Flecks pappa. Men modern påstår i tillbakablicken att Fleck är Thomas Waynes son, att Wayne förfalskat ett adoptionsintyg för att undslippa ansvar för pojken. Och vem ska man tro på? Den psykiskt sjuke eller den osympatiske rikemannen?

Filmen ger inga självklara svar, vilket väl är en del av filmens poäng - tvetydigheter och moraliska gråskalor.

Mamman hamnar oförklarligt på sjukhus och blir där mördad av Fleck som täpper till hennes luftvägar med en kudde. Filmen verkar inte bry sig om modermordet. Mamman tycks obetydlig, psyksjuk och dessutom delansvarig för misshandeln Fleck utsatts för som barn. Hon kanske "förtjänade" det, i någon slags kosmisk rättvisa.

Efter fyra mord borde väl Fleck spärras in och nycklarna kastas i ett kar med syra?

Icke så, säger ciceronen och går fram till filmens nästa mörka dunge.

Fleck förbereder sig för att vara med i den omtalade pratshowen. Han har fått en inbjudan, sedan ett av hans halvmisslyckade stå-upp-framträden blivit viralt. Han övar i sin numera tomma lägenhet, hur han ska göra entré på scenen, vad han ska säga. Han frågar publiken om de vill höra ett skämt. Publiken säger att de vill höra. Sen säger han "knock, knock", tar fram sin pistol, sätter den mot halsen och slungar sedan huvudet bakåt i soffan.

Med denna nya intrig i görningen hamnar de tidigare morden i skymundan. Ska han verkligen ta livet av sig, på TV?

Två av hans gamla kollegor kommer på besök med en flaska vin. De vill se hur han har det, en vänlig gäst. Fleck ses ta fram en kniv. Nej Fleck. Det räcker nu. Den ena gästen mördas brutalt. Varför filmen är barnförbjuden framgår nu tydligt. Det är ett helt "onödigt" mord, inget självförsvar, ingen underliggande barndomsmisshandel, ingenting. Det är obegripligt. Fleck sitter vitsminkad med blodstänk i ansiktet, småskrattar och säger att han inte kan förstå att han, den misslyckade Arthur Fleck, ska vara med på TV.

Den överlevande av besökarna, en dvärg, ser vettskrämt på från andra sidan rummet. Jag förstår senare att dvärgen i någon cinematologisk mening representerar oss tittare, för han stammar fram: "Why did you... why?" Varken han eller vi får något svar på varför.

Fleck säger istället att han inte tänker göra dvärgen illa. Dvärgen får lov att gå. Kanske är det bara en makaber list från Flecks sida? Nu tycks han ju galen bortom rimligt tvivel. Inte kan han låta dvärgen gå? Dvärgen skulle ju skvallra hos polisen. Mycket riktigt - dörren är låst med dörrkedja. Dvärgen når inte upp för att dra kedjan åt sidan, vilket skapar ett ögonblick av morbid humor. Dvärgen säger att han inte når upp, och ber Fleck hjälpa till. Fleck småskrattar igen, säger att han glömt bort låskedjan. Fleck reser sig och går långsamt fram till dörren, säger att han inte ska skada dvärgen, detta på grund av att dvärgen varit den enda som varit snäll mot honom. Fleck låser upp dörren. Han gör en ryckig framåtrörelse med armarna, men det är bara ett rått skämt.

Dvärgen skonas.

Efter att ha skakat av sig två poliser i tunnelbanan bland alla clownmaskerade upploppsmakare är det så dags för pratshow, och nu kan allt hända.

Fleck frågar om han får säga ett skämt. Publiken vill höra. Fleck tar fram sin dagbok, som han tidigare visat för en psykolog. Ett tidigare citat flackar förbi i dagboken: "I hope my death makes more se cents than my life". Programledaren ser inte vad som står, skämtar om att det är en skämtbok. Fleck säger: "Knock knock". "You had to look that up?", skämtar programledaren.

Publiken skrattar.

Nu ska det ta slut, de symboliska nycklarna ska kastas iväg och rättvisan segra. Men det händer ingenting. Fleck tycks ha kommit av sig. Istället får han målföre och beklagar sig över samhällets tillstånd, säger att programledaren är som alla andra, att hans inbjudan bara varit ännu ett sätt att förnedra Fleck.

Fleck tar fram sin pistol och skjuter programledaren genom pannan.

Man häpnar.

Nu kommer väl polisen?

Men inga poliser dyker fram och övermannar honom. Han skjuter flera skott för att försäkra sig om att programledaren är död.

Snart ses Fleck dock sitta i en polisbil. Nu har väl rättvisan slutligen segrat? Han är i polisbilen. Det är som det ska vara. Men det är något ominöst över perspektivet. Kameran är placerad precis utanför bilens sidorruta. Flecks ansikte ses titta ut över Gothams gator medan bilen rör sig. Perspektivet växer som en marshmallow som nertrampats av en clownsko och sedan börjar svälla upp. Det pågår ett folkligt uppror längs gatorna. De fattiga mot de rika. Fleck tycks vara upphovsmannen. Vilka som vinner är ännu ej avgjort.

Fleck ler åt det kaos han skapat. Plötsligt rammas polisbilen av en ambulans körd av clownmaskerade män, som drar ur Fleck ur bilen. Jag tänker att de ska ta av sina masker, att en av dem ska vara Thomas Wayne, säga att de har massa tid att ta igen, att de ska styra galaxen som far och son.

Men så blir det inte.

Istället ses snart jokern dansa på motorhuven med sin följarskare omkring sig. Och där kunde det varit slut.

Men de onda får inte vinna.

Allt var nog bara var en sjuk fantasi, trots allt.

Som om Djurfarmen (1945) handlade om livet på en bondgård.

Enligt en läsvärd recension från Pidde Anderssons "Toppraffel" anses filmen kontroversiell i Amerika, vilket jag, till skillnad från Pidde, inte tycker är särskilt "besynnerligt":

"Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. [...]" https://www.toppraffel.se/2019/10/bio-joker.html

Filmen är nihilistisk och nog vinner de onda, den avslutande brasklappen till trots. Det går inte att bortförklara med att den fiktive jokern bara hittade på, för han är ju själv påhittad - det går inte att göra sanningsurval i fikton - antingen får man betrakta filmens handling som händande, eller så får man förkasta den som fiktion.

Det funkar inte att i slutet på ett långt brev skriva: "Jag bara skojade". Budskapet är redan framlagt och läsarens tanketåg har redan lämnat tunnelbanestationen.

Nog brukar det goda segra. På så vis är Joker en ovanlig film, just för att så inte sker. Men ingen film existerar i ett tomrum. Många recensioner tar upp likheter med Martin Scorseses filmer "Taxi Driver" (1976) och "The King of Comedy" (1982). Björn Finér går steget längre och menar att "Joker" inte bidrar med något nytt:

"Todd Phillips, har själv sagt att han inspirerats av filmerna Taxi Driver och King of Comedy. Däri ligger mitt tredje och största problem med Joker. Filmen är redan gjord, flera gånger om. Det är ett filmblinkande i samma anda som Tarantino, med en viktig skillnad – Phillips blinkar till filmer som de flesta av oss redan har sett, som American Psycho, Fight Club, A Clockwork Orange och Falling Down [...]" https://tvdags.se/artikel/ar-joker-en-psykisk-ohalsa-kommentar-eller-en-broflake-hyllning

En kul detalj är att pratshowens programledare spelas av Robert De Niro, vilken har huvudrollen i både Taxi Driver och King of Comedy. Filmens namn "Joker" avslöjar dock att nästan allt fokus ligger på jokern, spelad av Joaquin Phoenix, en roll för vilken han belönades med en Oscar, samt en Golden Globe, och vem vet vad mer?

Filmen utspelar sig i Batman-världen och den unge blivande Batman, Thomas Waynes son Bruce Wayne, dyker upp i en kort scen. Men det är obetydliga detaljer, i en film som helt slukas av jokerns närvaro. Jokern dansar nerför en trappa. Jokern springer lustigt runt hörn. Jokern gör någon slags yoga framför TV:n. Jokern kliver in i ett kylskåp och stänger dörren efter sig (faktiskt; oklart varför[1]). Jokern mördar den ena och den andre. Jokern kommer undan. Jokern dansar vidare.

Storytråden som utgör hela "Fight Club" (1999) urtrådas i Joker nästan omärkligt, medan jokern är upptagen med annat, exempelvis att sitta lutad mot en vägg, vitsminkad och med färskt blodstänk i ansiktet, medan en dvärg, eller om det är vi tittare, tittar på.

[1] "When he climbed in the refrigerator, we had no idea he was going to do that. We set up two camera positions, and Joaquin just thought about what he would do if he was a massive insomniac. Again, we lit it so he could go anywhere, and the first and only time he did it, we were mesmerized. I remember thinking, ‘What is he doing? Did he just crawl in the fridge?’ It was as fun and weird for us to watch it too." https://www.cinemablend.com/news/2483243/joaquin-phoenix-shocked-jokers-crew-with-that-improvised-fridge-scene