Det lingvistiska sällskapet i Paris lär 1866 ha förbjudit diskussioner om språkets uppkomst. Det saknas nämligen empiriska bevis i frågan, så varför slösa tid på ändlösa teorier, när man istället kan ägna tiden åt att skvallra om icke-närvarande medlemmar.
En teori om språkets uppkomst är att det uppstod för att möjliggöra just skvaller, sägs det. Med skvaller menas till exempel information om vem man kan lita på, inte helt ointressant på den berömda urtidssavannen.
I nutiden är skvallret förfinat och kallas för "reklam". För vad är reklam om inte betalt skvaller? "Kom och köp konserverad gröt", sjöngs det en gång, under devisen "allting går att sälja med mördande reklam".
Utan reklam eller rekommendationer tycks företeelsen värdelös. Det finns ingen reklam för kranvatten eller förra årets mode. Bättre då att köpa flaskvatten och nya kläder.
Något utan kostad saknar per definition värde, och bör alltså bortses från. Kungliga biblioteket har skannat in hundratusentals dagstidningar utgivna från 1645 och framåt. De finns här: https://tidningar.kb.se/
Enda haken är att tidningar efter 1905 av upphovsrättsliga skäl inte tillgängliggörs. Men jag skulle alltså kunna dyka ner i en tidning från exempelvis 1900. Men varför skulle jag? Hade däremot samma tidning saluförts medelst reklam, då hade den genast blivit intressant. Och hade den varit dyr hade den blivit närmast åtråvärd. En prislapp föder nånting som inte fanns förut.
Det görs väl ingen reklam för bibliotek? Vem skulle då köpa böcker, kan man fråga sig. På bibblan fann jag tidskriften Affärsvärlden. Rikemannen Mats Qviberg uttalade sig om innebörden av "gratis":
"Min fru och jag reste nyligen till New York, där vi besökte alla museer längs The Museum Mile. Man blir något förvånad över att det ska vara gratis att gå på museer i Sverige. Nyöppnade Nationalmuseum har dragit ner på öppettiderna och har inte råd med utställningar. Moderna museet har ju blivit helt ointressant att besöka. Statens fastighetsverk får nog fundera på hyrorna för dem om de ska överleva och dra publik. I New York var det köer överallt och det var långt ifrån gratis att gå in. Vi fick dock pensionärsrabatt!
Det som är gratis är inte värt något. Gratis är ett ord som bara finns i vänsterländer. I civiliserade länder vet man om att för att kunna ge någon något så måste man först ha tagit det ifrån någon som har arbetat ihop det. Jultomten finns inte." (Affärsvärlden nummer 12/2020)
TANSTAAFL, som Robert A. Heinlein skulle ha sagt: There ain't no such thing as a free lunch. Eller som det heter i Affärsvärldens nästa nummer:
"Det är faktiskt mycket enkelt. Det finns inga gratisluncher. Allt som konsumeras måste först produceras och det kräver alltid en arbetsinsats." (Affärsvärlden nummer 13/2020)
Skattepengar finansierar såväl Kungliga bibliotekets tidningsinskanningar som det lokala biblioteket där jag fann Affärsvärlden. "Gratis" tycks alltså vara en chimär i samma kategori som begreppet "tur". För vad är "tur"? Redan begreppet "tur i oturen" vittnar om att begreppet "tur" närmast är kranvattenlösligt.
Nästan lika allestädes närvarande som kranvatten har Google varit i dryga 20 års tid. Fortfarande frontar startsidan med en knapp med texten: "Jag har tur", i det fallet med innebörden "första bästa".
Google och den andra stora megajätten, Facebook, är båda "gratis". Det skvallras om att produkten är vi. Vi är alltså den omtalade lunchen, och den kostar - företaget serverar oss, i form av vårt beteendemönster - till grötsugna annonsörer, som ska utsätta oss för, just det, reklam. Så att saker ska få sitt värde, uppgraderas från sin värdelöshet. Om detta resonemang skulle vara vattenkranstätt borde Google vara värdelöst. Men tänk inte på det. Tänker man inte på spöken så finns dom inte. Tänk på något annat, tänk på tomten.
Qvibergs omtalade jultomte, han finns - i reklamen. Han är i varje skorsten världen över, slickar alla (gröt)skålar, rena(r).
Och visst kan man resa kors och tvärs över jorden utan en magisk släde dragen av flygande renar. Tillåt mig presentera gratisturernas skyddshelgon: Google Street View™. Man kan droppa ner sig varhelst, och vips så är man på där, i någon slags roterbar panoramavy, som det såg ut när platsen panoramograferades. Det kostar ingenting, så (1) man får se sig över axeln efter grötsugna vampyrer, och (2) det är inte värt tiden. Hade det kostat per minut att "vara där", då hade man kanske sett magin, men utan prislapp är det lika intressant som kranvatten.
Min gratistur gick till El Hierro, Kanarieöarnas västraste ö. Inte "vackraste", utan "västraste", om vi låtsas att det ordet finns. Den tycktes i mina ögon kal och obetydlig. Jag fann en lösspringande hund, en vilande katt, och en fyr. Sen fick det vara nog, gratis är inte all-tid gott; om tid vore pengar vore väl "gratis" ett slags tidens ände? När jag läste på visade det sig att ön jag besökt, El Hierro, i den gamla värden, före upptäckten av Amerika, var den västraste punkt man kände till, ett slags "världens ände". Således lät den antika grekiska astronomen Ptolemaios på sin tid nollmeridianen passera genom ön.
Ett tiotal år före Ptolemaios födelse hade en vulkan ödelagt och konserverat staden Pompeji, som på 1700-talet grävdes ut och idag är ett stort turistmål. Alla har väl hört talas om Pompeji? För det är långt ifrån gratis. Vips så var jag "där", också. Och vad fann jag? En nutida bar och restaurang, där ibland ruinerna.
Kanske sålde restaurangen konserverad gröt?
Han som sjöng om den konserverade gröten hette förresten Ulf Peder Olrog. Han beskrevs såhär i podden "Snedtänkt":
"Men Ulf Peder hade ju en, en sensationellt usel sångröst, som ju ofta påpekas av honom själv också. Det sägs bland annat att: 'Han ägde en baryton som vid lyckliga stunder kunde liknas vid den mänskliga rösten.'"
Snedtänkt med Kalle Lind - Om Ulf Peder Olrog (2016-12-08)
https://sverigesradio.se/sida/embed/episode/831843?start=538
Men både Ptolemaios och Ulf Peder Olrog är döda nu, det är de flesta. Man kan förresten tänka sig att Google Street View bör - om tiden påkostas att fortsätta gå - bli ett slags levande spökhus.
Vänta så ska jag förklara.
Allas kameror kanske blir tillgängliga för nerdroppning. Att man via en virtuell karta kan droppa ner som tomten i sin skorsten, och vips så "hamnar" man "i" den telefon som fanns närmast. Alla telefoner är i denna tänkta framtid 360-graderskameror. Alltså kan "spökena" se sig omkring. Och varför inte även kunna prata? Tekniken finns - det är lätt att glömma, men "telefon" syftar till att just kunna "prata" på distans. Tanken är alltså att man blir som ett slags spöke i tillvaron. Grasserande på ett plasma i cyberspace. Ena stunden vid världens ende på El Hierro och andra stunden vid grötförsäljningen i Pompeiji. Man kan se sig om och prata med folket omkring - That's Life, som barytonen Frank Sinatra sjunger på soundtracket till filmen Joker (2019).
Men vad skulle detta telefonspökeri kosta? Vore det gratis vore det förgäves.
Fast det går ändå inte att resa i tiden. Vi får till lunchen taga vad vi haver.
Eller så är den skrivna texten ett slags tidsresande. Personen som skrev det och alla samtida kan vara döda, men bokstäverna kan likväckas och verkshöjda som livstecken.
Som av en händelse följer avslutningsvis ett urklipp från en tidning från 1900, ur ett resereportage från Borgholm:
"En sak som jag borde klaga på i det eljest så förträffliga Borgholm, är telefonen. Det är omöjligt att komma någon vart med den, och kommer man någonstans och får svar, så kostar det så att man nästan rodnar öfver den statsinstitution som bestämt priserna."
(Svenska Dagbladet 1900-06-17 (sida 4 av 8, spalt 5, stycke 3)
https://tidningar.kb.se/1767385/1900-06-17/edition/0/part/1/page/4/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar