Världarna kolliderar - Aprikos, honung och soma

Blekinge bokmässa

Ord var redskap för att mejsla fram världen, menade författaren Monika Fagerholm. Hon sade att man skulle börja med världen - den var det viktiga.

Men jag zonade ut, tänkte på tjejen som just gått iväg.

Vi hade stämt träff på Blekinge bokmässa i Lokstallarna, Karlshamn. Efter en timme hade hon tackat för sig, rest sig upp och gått iväg. Kanske var det att jag bodde hos min bror och inte hade något jobb: "Vad vill du jobba med?"-frågan, den vanliga. Som ett slags livsmål, jobbet.

Hon var 3 år äldre än mig och påstod sig aldrig ha haft ett förhållande. För henne var kanske jobbet viktigare. Hon jobbade som arbetsterapeut - att åka hem till människor med funktionshinder och hjälpa dom med saker. Det kanske räckte så. När hon var 25 hade hon känt ett behov av någon att "dela livsval" med, men det hade tydligen inte blivit något.

Nu var hon 33, och jag blev en av alla kameler som inte kom igenom hennes nålsöga. Hon fick sila sina mygg ifred, så fick jag hitta en annan kamel.

Uttrycksbibeln

Många uttryck hade sitt ursprung i Bibeln, som exempelvis "a till i", i betydelsen "viktig". I Bibelns Uppenbarelsebok var det Gud-karaktären som sagt så, att han var "alfa och omega", den första och sista bokstaven i det grekiska alfabetet.

Jag hade nämnt det för tjejen, när tankeverksamheten börjat rulla. Jag var inte religiös, men tyckte ändå det var intressant med samband.

Pratade vidare om apokalypsens fyra ryttare, en slags allegori över katastrof, också de från Uppenbarelseboken. Fortsatte med att jag tagit fram en annan bok från biblioteksfåtöljen där jag suttit, en bok om döden där apokalypsens "sju" ryttare omnämnts, som en beteckning över de sju vanligaste dödsorsakerna.

Det var P.C. Jersild som nämnt ryttarna, i ett förord till boken, som inte var hans.

Ypsilon och Omega

Jersild och grekiska bokstäver för oss tillbaka till förra blogginlägget (se "Spegelvända hjärnhalvor"), där Jersilds bok "En levande själ" (1980) omnämns. I boken fanns en hjärna kallad "Ypsilon", döpt efter det grekiska alfabetets nästasista bokstav.

Boken hade slutat med att forskarna satt ihop Ypsilons vänstra hjärnhalva med den vänstra hjärnhalvan från den vänsterhänta och spegelvända hjärnan Omega (bibliskt hade det varit mer passande om Ypsilon hetat Alfa, så att den gudalika skapelsen kunnat heta "alfa och omega").

De ihopsatta vänsterhjärnhalvorna hade tillsammans resulterat i en superintelligens utan känslor. Men vad hände med de båda högra hjärnhalvorna, de som blivit över?

En superkänslighet utan intelligens?

Den kanske jobbade extra på Systembolaget och hjälpte till att skriva smakbeskrivningar för öl?

Att öl smakade aprikos och honung?

Men så långt hann jag aldrig komma i resonemanget.

Tjejen hade gått och jag satt ensam kvar.

Man skulle tydligen börja med världen.

Du sköna nya värld

Jersilds bok slutade med att människor odlades i labb, vilket var inledningen till Aldous Huxleys "Brave New World" (1932). De grekiska bokstäverna var alltjämt närvarande. I Huxleys dystopi delades människor in i ett kastsystem vid födelsen, i en skala från intellektuella föreståndare till kroppsslavar: Alfa, Beta, Gamma, Delta och Epsilon.

Alfaidealet var sex och droger, inget känslolarv och långvariga relationer - människans fortlevnad sköttes ju av statens bebisodlingar och betingningscentraler, där man fick itutat vilken kast man tillhörde och att man skulle vara nöjd med det.

Den något kortväxta Alfa-mannen Bernard, varom det gick rykten att han fått alkohol i blodsurrogatet redan i flaskan, började i sjätte kapitlet se sig själv som en individ, snarare än som en del av ett stort samhällsmaskineri.

Dessa individualistiska tankegångar tyckte Beta-tjejen Lenina var udda. Hon upprepade sina itutade fraser i stil med: "Vad vill du jobba med?"; nä så sade hon inte. Hennes fraser gällde drogernas positiva verkan. I Huxleys värld hade de inga bieffekter - de var lösningen.

Istället för att bara prata, som Bernard ville, så kunde man ta drogen soma, och ha samlag hela natten. Hade det inte varit för Bernards attraktiva utseende så hade Lenina rest sig upp och gått, för han var sannerligen udda:

"Bernard blushed and looked away. "I meant, alone for talking," he mumbled.
"Talking? But what about?" Walking and talking – that seemed a very odd way of spending an afternoon."

Skrev till tjejen: "Hänger du med ut ikväll?"
Hon svarade: "Hej nej tyvärr.. är inte sugen på att ses igen... ha det fint:)"

Aprikos och honung

Bokmässan var på en skottårslördag. Efteråt gick jag till Systembolaget och köpte ölen som påstods ha inslag av aprikos och honung. Tjejen i kassans legitimationskoll var inarbetat smicker vid dethär laget.

Det regnade lågmält. På kvällen skulle jag gå på nattklubb. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Därav tanken.

Melodifestivalens Hall of Fame

Såg på TV med min bror i väntan på att nattklubben skulle öppna vid 23:00.

En drös artister från förr skulle prisas, under parollen "Melodifestivalens Hall of Fame". Det var ett slags nationellt identitetsbyggande. Den norska sångaren Jahn Teigen hade avlidit en vecka tidigare. Om honom nämndes inget - han var ju norsk. Säkert satt norrmännen med sin egen hall of fame - varje land hade väl sin egen. Där satt vi alla i våra respektive små nostalgiburar och skakade galler:

"Ska vi plocka körsbär i min trädgård?"
"Hej nej tyvärr.."

Nattklubben

Helgens soma-öl hette "Bellman", och hade Fredmans Epistel n:o 6 tryckt på sidan. Kanske var det nationalistiska en slags trend?

Hursomhelst smakade den varken honung eller aprikos.

Begav mig genom stadens mörka gator och kom fram till nattklubben fem minuter före öppning. Det var bara jag där.

Skulle jag stå på ett tomt nattklubbsgolv?

Gick till den vanliga krogen och ställde mig där istället.

Krogen och somantiken

Efter en 33 centiliters starköl (0.05*330=16.5 milliliter etanol) brukade det kännas bekvämast att stå med händerna knäppta. Men efter Bellmanölen (0.06*0.500=30 milliliter etanol) kändes det bekvämare att stå med händerna hängande vid sidan av kroppen. Kanske gick handknäpbekvämlighetsgränsen nånstans mellan 16.5 och 30 milliliter etanol? I varje fall för mig: 182 centimeter och 58 kilo.

Axlarna kändes avslappnade, som skalade bananer. Det kändes naturligt att händerna vilade vid sidorna. När jag försökte knäppa händerna över magen så gled de ner längs sidorna igen. På samma sätt som handens fingrar i avslappnat tillstånd ville vara böjda, verkade armarna nu vilja hänga fritt.

En ny trubadur stod i hörnet, iklädd hatt. Jag skulle också ha en hatt, tänkte jag. Jag passade i hatt, fick jag för mig. Kunde hitta en billig på second hand. Jag visste att dessa tankegångar var till låns: alla hatt-tankar skulle vara bortblåsta imorgon. Det var bara nu när ölen virvlade i mitt blodsurrogat som hatten kändes intressant.

Det var samma slags tillvaro som "Restaurangen vid slutet av universum" (1980), världen gick under, gång på gång, och under tiden satt man och åt i en tidsbubbla.

Nu levde världen.

Utöver hatten skulle jag ha en stålsträngad gitarr, precis som trubaduren. Det var inte så svårt att spela. Samma ackord genom hela textraden "I only want to see you laughing in the purple rain". En baggis. Så kunde jag sitta i skogen och öva. Natt skulle bli dag, och där skulle jag sitta och skråla med min hatt och min gitarr, för det regnade aldrig i fantasin.

Allt var mycket enkelt i denna sköna nya värld: "Vad vill du jobba med?"

Som att man fick välja.

Eller det kanske man fick?

Fast hur kunde man välja när viljan var soma-tisk?

Rökarna

På väg till krogen hade gått förbi tre ungdomar utanför en annan krog. En av dem hade frågat de andra två varför de stod på andra sidan gatan och rökte. Svaret var att detta var Sverige - här fick man inte röka vid uteserveringar.

Staten hade infört skräckbilder på cigarettpaketen. Bilder på sönderrökta munhålor och sotiga lungor. Skrämseltexter om infertilitet och död. Och steg för steg förbjöds cigarettrökning i landet Sverige.

Ändå rökte folk.

Det kan inte ha funnits någon egen vilja i det. Inte ville väl folk dö i förtid av lungcancer? Förstöra sina lungor?

Det måste kännas bra att röka.

Och psykologin var enkel: ännu hade inget hänt.

Som med alkohol. Jag hade druckit många veckor i streck och inte känt mig minsta dålig. Inte kunde alkohol vara farligt då? Även om man visste att det inte var bra, så var det enkelt att lura sig själv till att: 'jag' mår ju bra.

Och precis samma var det förmodligen med rökning.

De hade stått i drivor utanför krogen när jag klivit in, rökarna. Fantiserade om att göra dem sällskap, inte med en riktig cigarett, utan med någon slags leksakscigarett som det kom rök ur. Så kunde jag stå där, som en av dem, med min hatt och min stålsträngade gitarr.

Promille

Då jag gått på toa kändes det som att jag höll på att somna stående. Sinnet slog en intern kullerbytta och stannade i upprättstående.

Enligt Systembolagets hemsida blev det inte roligare än 0.6 promille. 0.2 var rattfyllerigränsen och 0.8 var sämre syn, överdrivna rörelser och långsamma reflexer.

Jag låg under 0.8; men var låg jag? Det vill säga: hur roligt hade jag? Rökare hade väl bara en nivå att förhålla sig till? Eller fanns det nikotinmått också, att ju mer man rökte ju bättre kändes det, till en viss nivå?

Så borde det ju rimligen vara.

Snömannens fall

Tillbaka vid utkiksposten vid Black Jack-bordet fick jag syn på en lång man som tappade höjd på samma sätt som en luftballong som gick ner för landning. Mannen hade rest sig upp från sin barstol, men benen hade inte burit honom ordentligt. Han föll inte pladask. Istället var det var som att han mimade att han gick nerför en källartrappa samtidigt som han med ena armen försökte sopa bort snö som kilat sig fast mellan hans tröja och rygg.

Hans promillehalt var nog över 0.8.

Han var som en tall i vinden.

Hans ena arm fick tag i en annan barstol och med de övriga bargästernas armar som grenverk nådde han aldrig golvet utan gled ner i halvsittande ställning som om han satt sig på en osynlig stubbe nedanför barstolarna.

Bargästerna stöttade honom till rätstående.

"Nu spyr han", tänkte jag. Men det gjorde han inte.

Bargästerna satte honom tillbaka på stolen som vore han blommor som fallit ur sin vas.

Min tanke påminde lite om "Kan du vissla Johanna?" (1994), Berras utfall: "Han kommer explodera för fan!", när Per Oscarssons karaktär fallit till marken. Oscarsson hade sagt att hans hjärtmedicin innehöll nitroglycerin: "Det gör man dynamit av".

Hade härmat den repliken inför min bror några dagar tidigare, med Per Oscarssons röst.

Repliken var kul att säga.

Och hatt skulle jag ha, och falska cigaretter, och en stålsträngad gitarr.

Trubaduren

När trubaduren spelade Carolas "Främling" spelade han introsekvensen på gitarrhalsen nästan som om han spelade keyboard.

Han sade sig ha fått en önskan om en lite modernare låt han inte vågat sig på tidigare under kvällen, men nu vågade han. "Dance Monkey", tänkte jag. Och det var faktiskt den. Han sjöng "daaaaj" som tjejen i låten, men annars var den närmast ohärmbar, den låten.

Trubaduren härmade inte.

Men det var roligare att härma.

Trubaduren nämnde Creedence (Clearwater Revival), och det brukade den andra trubaduren också göra, och den tredje, han som varit förband åt Lasse Stefanz (se "Giftet och anden i flaskan"). Creedence burkade trubaduromtalas som en stjärnbild, något att förhålla sig till:

"Ännu har jag inte spelat Creedence".

Trubadurerna stämde överens med Magnus Ugglas textrad (1993):

"Har han blott en enda gång gett skri,
lär han sjunga varje melodi,
ifrån underbara Creedence till Carola"

Vågspelet

Det kom fram en tjej, och rådde mig att inte spela bort mina pengar. Sade att jag inte spelade. Hon gick tillbaka till sitt bord. Där satt sju av hennes kompisar och hejade på. Hon gick fram till nästa person vid Black Jack-bordet, någon som faktiskt spelade, och sade samma sak som till mig.

Det var något slags vågspel.

Hennes kompisar sade åt henne vad hon skulle göra, och hon gjorde det. Det påminde om scenen i Jonas Gardells bok "En komikers uppväxt" (1992), där en av barnen anmodades att tacka kalasföräldrarna för "den äckliga korven", som en slags initieringsrit i kompisgänget.

Hemgången

Efter två timmar hade det känts bekvämare att knäppa händerna framför magen, jämfört med att låta dem hänga fritt. Efter ytterligare en halvtimme, när trubaduren spelat klart, vid 01:00, började jag gå hemåt.

Märkte att jag gick ganska långsamt.

Kanske hade jag tagit för hög soma-dos?

Vinden tycktes smeka mig i ansiktet. Den var på min sida, trots att den i dagligt tal skulle kallas en "motvind". Kanske var denna tillvarons mjukhet ett incitament till att inte dricka mindre ju närmare hemgång man närmade sig. Kanske blev man närmast vaggad till sömns om man intog ännu mer soma före sänggåendet? Att smekas till sömns av sina egna lakan.

Alkoholens effekter

Jag passerade förbi en annan krog och ett buskage. Tre ungdomar stod med ryggarna böjda. De två yttre tycktes hålla i den mittersta:

"Vad fan har du ätit?", sade någon av dem.

Jag tycktes vara en kamera till crescendoscenerna i ett ungdomsdrama där någon druckit för mycket. Såg ingen spya, för buskagets grenar var ivägen. Det var som att producenten planerat vinkeln för att inte väcka onödigt äckel. Publiken skulle förstå budskapet utan att få spyan uppkörd i ansiktet.

Men 'jag' mådde ju bra.

Inte kunde alkohol då vara särskilt skadligt?

Körvärlden

Söndagen efteråt var hatt-tankarna planenligt bortblåsta.

En ny körledare var på plats framför pianot. Tonerna var hans arbetskollegor. Och där satt jag och skulle härma Albin, den andra tenoren. Tonerna för mig var inga teorier - de var bara ljud.

Det fanns ingen "värld" där de utgjorde "ord".

Det fanns bara "ord".

Den nya körledaren hade en övning där man skulle sjunga en textrad två gånger, men sen skulle man 'tänka' samma rad, hur man ville att den skulle låta när man sjöng den. Också det två gånger.

För mig blev det bara tyst.

Kunde man ens tänka ljud?

Fanns ljud även utanför öronen?

Inne i huvudet nånstans?

Kunde man få ont i öronen om man tänkte på någon som skrek i ens öron?

För 'mig' var det som sagt bara tyst.

Kanske var det så för alla. Att hela övningen hade ett visst mått av "Kejsarens nya kläder" över sig. Att alla musikelever som gjort övningen försäkrat sina kompisar om att visst kunde de tänka i ljud - kunde inte kompisen det?

Då kanske det var bättre att välja en annan utbildning.

Typ ingen(h/j)ör.

Världarna kolliderar

Det var intressant att tränga in i andra världar. Det intressanta var vad som ansågs vara viktigt. I kören var varje ton viktig. Varje glidning, om än så liten.

Mindes tiden på utbildningen jag gick, 2012, när vi gjorde datorspel. Som utomstående ville man ju så klart ha in fler funktioner, nya grejer. Det var väl bara att lägga till?

Men så enkelt var det inte - att göra datorspel var att sitta fast i varför spelet kraschade när man hade två spelare som tittade åt samma håll. Varför kraschade det inte när de tittade åt olika håll? Det var helt obegripligt. Hålltittandet 'skulle' ju inte ha någon inverkan?

Ens världsbild balanserade hela tiden på kanten av ett stup.

Jaha, kameramatrisen avallokerades inte förrän kvaternionen blivit negativ. Men varför bara när de tittade åt olika håll?

Var perspektivet viktigt för att hålla samman världen på något sätt?

Ingen annan kunde förstå det.

Och i körfallet, om någon skulle missa en ton. Det hade blivit kaffeprat i fikarummet på körhögkvarteret, men en oskolad publik hade inte ens lagt märkte till vad som skett. Den ville väl bara höra någon annan låt:

"Kan ni inte ta 'Dance Monkey'?", liksom.

Men det var inget tal om att påbörja en ny låt hux flux. Körandet innebar samma rad om och om igen. Ganska skarp volym. Tänkte ha öronproppar nästa gång, i varje fall i ena örat, som krasande som silkespapper i en sko, när Albins och min tenor skar genom luften.

Före kören var slut hade vi bytt rum och jag hade packat ner mina noter inför nästa vecka. Körledaren frågade om jag ville ha ett nytt notpapper. Jag tvekade. Albin sade ironiskt: "Det kanske underlättar", som att det vore omöjligt förutan.

För mig var notpappret bara en slags blindskrift.

Bara ord, ingen värld.

Pokerbordsregeln

Tänkte stanna i kören tills de slängde ut mig. Ännu var jag kvar, och det verkade ju gå bra. Eller? Hade egentligen ingen aning. Ingen hade sagt något särskilt. Den nya körledaren till exempel, som jobbat med toner i åratal. Han måste ju höra på avstånd, varje missade ton. Som en hund som kunde känna doften av knark. Varje litet missljud kanske skar i hans öron. Men att han accepterat det som en del av jobbet.

Kanske hörde han på en gång att det lät fel. Kanske ekade det ljudet i hans tankar efteråt, så att han inte kunde sova. Vad visste jag? Att tänka ljud; var gick egentligen gränserna?

Det fanns ett talesätt inom poker, att om man inte kunde identifiera den minst rutinerade spelaren vid pokerbordet, då var förmodligen man själv den minst rutinerade.

Tror det gick att applicera på körsångeri också.

Alla dom andra verkade bra.

Som vanligt lämnade jag kören halvtimmen före slutet för att hinna cykla till danskursen.

Dansvärlden

Nu var musiken inte viktig längre, inte på samma sätt. Takten var viktig, men tonerna var helt oviktiga. Det var bara en annan byggnad en bit bort, men världen var en helt annan.

Någon vecka hade någon ledare sagt att man dansade med hjärnan, att fötterna bara hängde med. Nämnde detta till hon jag kallade Berlinmuren (se "Den honungsdrömmande drönaren"), att man tydligen båda kunde sjunga och dansa i huvudet.

En av mina danspartners tyckte det var festligt att jag sjöng med i låten.

Som en slags bonus.

Under det andra taket hade sjungandet varit huvudsaken.

Nu var det rörelser som var det viktiga, a och o.

5+2-Sandra tyckte att jag kunde dethär nu, foxtrot. Vissa höll så hårt, sade hon. Tänkte på vägen hem att man fick ju vara lite försiktig, som att hålla i ett ägg ungefär.

Skrivvärlden

Monika Fagerholm skrev om varje sida "nästan 200 gånger".

Jonas Hassen Khemiri berättade i sitt sommarprat 2019 om liknande detaljpetande:

"Jag ägnade flera dar åt att fundera på om brädspelen i boken ska stå med stor första bokstav, eller liten. Om det står 'sju', med bokstäver, på sida 12, då 'kan' det väl ändå inte stå 'sju' med en siffra på sida 226 - hur skulle det se ut?"

Detaljerna var inte det viktiga.

Poängen var att varje värld var en ocean stor nog att drunkna i, men att man som utomstående bara såg ytskiktet.

Och att alla världar hade olika värden - vad som ansågs viktigt inom världen.

Poängen uppkörd i ansiktet.

Sorry.

Skribenten kunde göra vad han kände för.

Det fanns inga regler.

Grammatik, visst.

Men tanken var friflygande.

Världen fanns inom en själv hela tiden.

Som en permanent lösgodishylla.

Orden var urvalsplockpåsen.

Och detta var helgens Gott & Blandat.

Avslutningsvis följer ett citat jag fann i en självbiografi på bibblan, författaren Anthony Burgess, 1990:

"Har läsaren föga nöje av åsynen av en karl som sitter framför en skrivmaskin så beklagar jag det men kan inte göra något åt det. Jag presenterar en professionell författares liv. Termen professionell, upprepar jag gång på gång, är inte avsedd att antyda stor skicklighet och förnäma prestationer, som när det gäller en tennisspelare. Den innebär att man har valt ett sätt att förtjäna sitt levebröd. I författarens arbete begränsas den fysiska handlingen till de fingrar som förmedlar ordkonstruktioner till ett papper, bortsett från vankandet av och an under stönanden, det irriterade hopskrynklandet, den analeptiska klunken à la Auden, nytändningen av en stinkande cigarill. Författarlivet är en malström, men inte på ytan. Icke desto mindre bör det tas till protokollet."
(Din tid är ute - vilket är andra delen av Anthony Burgess' bekännelser, Anthony Burgess, 1990 (översatt till svenska av Caj Lundgren, 1991), 9176085236)