Coronahysterin och korv-världen

Coronahysterin

När jag på cykel anlände till dansen i Mörrum Folkets Park var parkeringen nästan helt renons på bilar.

Kanske berodde avsaknaden av bilar på coronahysterin - en rädsla för ett coronavirus vars dödlighet enligt tidningarna låg på under fyra procent; trots den låga dödligheten uppmärksammades virusets framfart som vore det frågan om ett dokusåpakändispar på smekmånad.

Viruset resväg hade ännu inte korsat Blekinge, men när så skedde skulle lokaltidningsrubrikerna förmodligen förmörka himmelen likt Bibelns egyptiska gräshoppor.

Några dagar efter dansen skulle hela Italien komma att sättas i karantän och oljepriset skulle sjunka med närmare 30 procent på en dag, det största prisraset sedan Gulfkriget 1991.

En tid framöver skulle klimatkrisenelden brinna på sparlåga, medan oron över viruset och börsen fick svedja i dess ställe.

Men nu åter till det banala: dans i Mörrum Folkets Park för tredje gången (se "Två barn är fler än fyra elefanter" och "Cykelfallet och skyddsänglarna")

Bilarnas ankomst

När det efter en stund dök upp fem bilar på rad, som jag i profil såg glida uppför parkbacken likt svävare dragna av en osynlig bogserlina, öppnade jag den medhavda ölburken, försökte rädda det som uppskummade genom att fånga skumdropparna med munnen, och drack sedan hela halvliterbrygden; det var inte vidare gott, men världen skulle öppnas, likt himmelen vid ett skyfall.

Men ännu var det uppehåll.

Smörjoljan

Då jag klivit in i lokalen och lämnat ifrån mig entrésumman, ekvivalent med halva min kroppsvikt i vetemjöl, kändes det som att jag klivit upp på en vindsvåning men glömt kvar något viktigt på våningen nedanför, men att det var lugnt ändå. Det fick bero. En slags bedövning av intryck.

Eller om det kändes som att hälla smörjolja i en maskin, men att den behövde varvas lite för att komma igång.

Jag hade ju nyss cyklat en mil - och detta var alltså vätskan kroppen fick att jobba med efteråt. Kroppens mekaniker kliade sig på hjässan, men det skulle nog gå att ordna. Kunde jag hämta bilen om tjugo minuter tro?

Satte mig till ro i mekanikernas väntrum, eller på den tänkta vindsvåningen, i väntan på att min bil skulle bli färdigservad, eller att himmelen skulle öppna sig inom mig.

Massor av folk stod omkring mig och pratade, uppemot 100 personer. Såg bland annat en tjej från onsdagsdansen, som stod och pratade med en kille.

Dansstart

Dansen drog igång. Jag stoppade öronpropparna i öronen och gick och ställde mig vid danskanten och såg ut över dansgolvet.

Hela idén att dansa som singel var nog inte längre i svang. Det var inte därför man var ute och dansade. Inte längre. Man dansade första dansen med den man kommit hit med.

Och de överblivna stod vid kanten som fat och vaser.

Männen vid dansbanekanten

Det stod tunnhåriga män i 30-årsåldern några steg ifrån mig. Jag såg dem tydligt, men samtidigt var de på något vis osynliga, som överblivna tårtbottnar i ett nedlagt bageri. Jag vet inte hur många de var. Kanske tre. Det var svårt att räkna något som knappt syntes.

Rimligtvis var jag en av dem. Men på samma sätt som man tycker att folk man känt en längre tid blir äldre medan man själv inte åldrades, så såg jag ingen som helst koppling mellan dem och mig.

Rullskridskotjejen

Jag såg tjejen från onsdagsdansen stega fram i ögonvrån.

Hon kanske skulle gå förbi.

Det skulle hon inte.

Hon drog ut mig på dansgolvet. På buggen senast hade jag sagt att det var som att hon hade rullskridskor. Hon var nämligen omärklig i dansen, som en kusin som hängde och slängde uti en gardin. Kanske var det enkel fysik. Vad kunde hon väga? Maximalt 50 kilogram. Som en mänsklig trollslända. 24 år gammal hade hon sagt sig vara, och jag var 30, men såg enligt henne yngre ut.

Och nu var vi ute på dansgolvet.

Hög musik bakgrundsspelades av dansbandet Callinaz på scenen. I taket fanns tre alltjämnt snurrande fläktar.

Att dansa under dem var som att bada i en chokladfontän.

"Annars då?", sade rullskridskotjejen och min hjärna lade i växel.

Det hackade och klickade i hjärnkontoret och ord välde fram likt ölskum ur en nyöppnad ölburk. Torsten Ehrenmark hade nämligen sagt just så, i sitt sommarprat från 1980, att svensken sade så, när den egentligen menade: "Vill du närmare redogöra för ditt allmänna hälsotillstånd?".

Försökte förklara att Ehrenmark sagt så, vem han nu var, och vad han nu sagt.

Musiken var alltjämt för hög.

Såsom i himmelen

Efter rullskridskotjejen vadade jag runt på dansgolvet och fann en tjej med håret uppsatt i tallkotteform. Hon ville dansa. Foxtrot var tråkig och slö men buggen var speedwayaktig nu när man kunde ett antal kommandon. Det gick att göra combos som i vilket fightingspel som helst, och fort kunde det gå.

Mannen hade egentligen inga steg annat än att gunga i takt, så man fick förflytta sig lite som man hade möjlighet till, och visst var det som i spelet "Snake" - nämnde jag till tallkottetjejen, som väl inte hörde - att leda sin orm bland dansgolvets alla dansande äpplen som drev runt som i en skål vispgrädde under omrörning.

Att hitta en lucka på dansgolvet var som att hitta en luftbubbla i grädden, och så kunde man likt en agilitytränare ge kommandot för högersnurr till ormen man hade fått tag i, som då tog utrymmet i befattning för en kort stund, innan man vispade vidare i skummet, kanske genom att sätta armen i armkrok på sin midja. Tjejormen kommenderades då att svinga sig i armen som vore den en lian, och sedan komma ut på andra sidan en själv, medan man själv svängde och taktstegade runt.

Uppbokningskravet

Det gällde att boka upp sig, annars blev man stående ungefär 20 minuter, de fyra låtar som speldes mellan varje partnerbyte.

Bokade upp mig några gånger, men så var det plötsligt paus.

Pausen

Sjuttonåringarna från danskursen var här. Två tjejer och två killar. De stod i grupp och pratade.

Men jag var för gammal.

Ställde mig vid dansbanekanten och hörde högtalarnas pauslåtar dovt genom mina öronproppar.

Plötsligt kände jag igen en låt.

Oj, vad bra den lät.

Låtar var mycket bättre när himmelen var öppen.

Fick en inre syn där jag dansade som en galning på det tomma dansgolvet. Inom minuter skulle jag då vara i blickfånget.

Från inget till allt på två minuter röda.

Det var egentligen ganska enkelt.

Men jag stod kvar.

Vad hette låten? Kom fram till att det var "Honky Tonk Man"; oklart om det var originalet av Johnny Horton eller inte.

Såsom i regnmolnet

Såg rullskridskotjejen prata med två killar. Hon satt i knät på ena, som en korg hallon på en klipphäll. En stund senare stod de tu upp. Hon höll om honom från sidan med knäppta händer bakom hans motstående midja, samtidigt som hon nytert tittade upp på honom.

Sista danstimmen var det alltid svårare och alla var plötsligt sjukliga och trötta. Någon dansade inte bugg, på grund av sina knän. Någon var för trött. En stund senare satte jag mig bredvid tjejen som varit för trött. Hon satt på en bänk i hörnet helt ensam:

"Är du ofta här?", sade jag.
"Ibland", sade hon utan att se på mig.

Jag tittade bort några sekunder, som för att rådfråga ett spöke. Tänkte hundra tankar som krockade, men kom fram till att loppet inte var kört. Det kunde vändas till något. En slags öppning. Jag kunde säga något oväntat, ta mig förbi muren, bräcka teglet. Vad visste hon om mig? Jag skulle allt visa... hann inte tänka klart tanken innan en annan man dök upp. Hans ögon var som Alfons Åbergs och han gjorde en menande gäst mot dansgolvet samtidigt som han tittade på tjejen bredvid mig.

Hon gick glatt ut på dansgolvet i hans släptåg.

Klockan klämtar mot midnatt

Gick tillbaka till dansbanekanten. Bjöd upp en kvinna som frågade om jag ville dansa "fox eller slowbugg". Sade att jag inte kände till "slowbugg". Hon sade att det var som vanlig bugg, fast långsamt. Så vi dansade den dansen, vilket var ungefär lika kul som att blanda en kortlek i slowmotion, eller att cykla i uppförsbacke.

Varje rörelse var som ett besök hos doktorn.

När slowbuggen var över vadade jag åter runt på dansgolvet och i mitten fann jag 56-åriga Ingalill (se "Danskursens avslutningsfest") från danskursen. Detta var första gången hon var här på 25 år.

Hon tyckte det var överskott på män idag, och jag instämde. Hon tänkte sig att det berodde på att kvinnor var mer rädda för coronaviruset än män.

"Det vet vi ingenting om", sade jag, "men vi kan säga så", lade jag till. 

Vi dansade de sista danserna medan klockan klämtade mot midnatt.

Korv-världen

Det såldes korv vid utgången. Lade märke till att korven värmdes i en mikrovågsugn med en lucka som öppnades uppåt, och att mikrovågsugnens galler var klätt med aluminiumfolie.

Grillad korv hade jag sett. Kokt korv hade jag sett. Stekt korv hade jag sett.

Men aldrig hade jag sett micrad korv på aluminiumfoliegaller.

Man borde sälja korv. Det var som att tälja pengar ur kottar. Men man behövde en lokal. Det var inte bara att skaffa en "låda på magen", som Owe Thörnqvist sjungit på 1950-talet, "det gillas inte av lagen". Och man behövde dessutom något som lockade människor till lokalen.

Kort sagt behövde man kontakter.

Sedan kunde man sälja korv.

Eller snarare: man kunde låta någon annan sälja korv.

Så skulle den personen "få in fötterna på arbetsmarknaden".

Det var en generös gest, att låta någon annan göra jobbet, medan man själv tjänade de egentliga pengarna.

Tanken var att man utsatte sig för risk - tänk om folk plötsligt inte ville ha korv?

Kanske på grund av en korvbakteriehysteri.

Då stod man där med sina korvar ingen ville ha.

Därav var det väl inte mer än rätt att man lät någon annan göra grovjobbet?

Det visste vi ingenting om, men vi kunde säga så.