Korggungan och gravitationsslungan

Jag hade tappat fotfästet - låg i en korggunga med vårsol mot kind och ljudbok i öronen. Ljudsbokstemat var Voyager-rymdsonderna, de människobyggda farkoster som tagit sig längst bort från jorden och kunnat ringa hem. Bortom Uranus och Neptunus och än vidare, bortom heliopausen, dit solen aldrig nådde.

Jag tycktes ha hamnat i undantagsstillstånd, dit gravitationen aldrig nådde, där jag låg i korggungan som gungade av och an. Ljudboken berättade om att Voyager-farkosterna hade utnyttjat andra planeters gravitation som en slags slangbella (gravitationsslunga) för att få en extra skjuts ut i rymden. Det beskrevs som att grabba tag i en runtsnurrande karusellstolpe när man passerade, för att på så sätt få en extra knuff.

Gungan tycktes inte behöva en extra knuff. Aldrig stillnade den. Likt ett levande hjärta tycktes den drivas av en osynlig kraft. Drevs den kanske av mina lungor? Det man aldrig tänkte på, när man hamnade i ett helt ljudisolerat rum, var just lungorna, hjärtslagen och blodets forsande. Och när man tog ett steg hördes skelettets knakande ljud. Det fanns ljud som inte hördes. Osynliga livstecken.

Lade en av mina vantar framför den solande ansiktshalvan. Kanske skulle jag annars sluta som Two-Face i Batman. Fick syn på en tjej eller kvinna 75 meter bort. Hon skymdes av korggungans kant, men så var hon där igen, i siktet mellan mina knän, mitt huvud som en uppspänd slangbellas ammunition.

Hon bestyrade i trädgården. Inte kunde hon bo där själv. Man bodde inte själv i småhus i bostadsområden. Det gick bara inte. Så det var inte lönt att få några vårrusiga idéer. Och vad hade jag egentligen att erbjuda? "Bor du fortfarande hos Martin?", hade Linda frågat (se "Lindas återuppståndelse"). Det var väl ingen egentlig baktanke, fast kanske, kanske ville hon försäkra sig - jag var fortfarande samma lort som sist.

Grundskola, gymnasium och högskola. Inga frågor ställda. Men sen då? Jag var nog för udda för att få ett jobb. Ville inte leka leken. Frågor av typen varför man ville jobba på företaget. Kunde inte ljuga, säga att jag tyckte att företaget var det ena och det andra, att jag ansåg mig kunna utvecklas hos dem och blablabla. Bullshit var inte mitt bästa ämne.

Det påminde om filmer där religiösa fanatiker hellre ville dö än att avsäga sig sin tro:
"Säg att Jesus är ett påhitt så får du leva".
"Jesus är min frälsare"
"Vi ska se till så att du får möta din frälsare. Hälsa från oss."

Men det var blott ett test. Likt hypnosmagiker vid scenframträdanden som behövde en frivillig. De valde ut någon som trodde på scenhypnos, som ville bli suggesterad. Annars funkade det ju inte. Samma med jobb. Man kunde inte ha en medarbetare som inte låtsades vilja jobba på företaget. Som inte lekte leken. Som prompt skulle gå på golvet, fastän man bestämt att golvet var lava.

Och vi hade bestämt. Men hon ville inte leka leken längre. Det var två år sedan. Och livet gick vidare, på samma sätt som gungan gungade och hjärtat slog. Men det hördes inga hjärtslag, och det tycktes som att världen gungade och gungan stod still - och jag med den - en betraktare i en gungande värld.

Trots avståndet märktes att det var just en kvinna mellan mina knän när världen gungade upp framför korggungshorisonten. Det fanns en klatschig boktitel som löd: "Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte", sagt av en äldre herre till bokens författare.

Jag hade säkert orkat, men det kändes inte lönt. Det kändes som att jag lämnat sådant bakom mig, sedan danskursen ställts in i och med Coronakrisen (kanske kallad Covid-19 i framtida dokumentärer).

Hela världen hade tappat fotfästet och var i gungning. Kultur- och sportevenemang ställdes in - tomma rutor i framtida årssammandrag. Folk över hela världen isolerades, företag skulle gå i konkurs och börserna sjönk.

Jag kravlade mig längre bak på korggungan, som vore jag i en tandläkarstol, och lade huvudet mot den tjocka omslingrande repkanten.

Långt bortom lekplatser och gungställningar hade Voyager fått problem. Dess kamera var riktad åt fel håll, alltmedan osedda planeter väntade på att upptäckas bakom dess nacke. Det var som att jag skulle gungat åt andra hållet, och tittat in i ett plank, alltmedan Eden krattade sin lustgård oupptäckt. Hon var förresten borta nu, eller så hade jag glömt henne.

Voyagers kameraplattform hade låst sig. Den tålde bara ett visst antal snurr, hade det visat sig när man testat en identisk komponent på jorden. Efter omkring 350 snurr så kärvade den fast. Nu försökte man få snurr på den genom att stänga av och på andra komponenter för att värmen från dessa på något sätt skulle påverka smöroljans konsistens och på så vis låta kameran snurra fritt igen. Metoden fungerade, och bilderna av Uranus och Neptunus kunde tas vid förbiflygningen.

Förbiflygningen av Neptunus skedde 25 augusti 1989, då jag fortfarande var i fosterstadiet. Tydligen har ingen människomackapär varit i närheten av Neptunus sedan dess; förbiflygningen var en händelse för historieböckerna. Det skulle nog Covid-19 också bli, bredvid Spanska sjukan (1918), Asiaten (1957) och Hongkong-influensan (1968). Säkert fanns det barn som nu var i fosterstadiet som om 30 år skulle läsa om Covid-19.

Fast inte mina barn. Det tåget hade redan gått. 26 år hade jag varit då, när jag börjat leka leken. 28 år hade jag varit när hon började gå på lava. Och vid 30 gungade jag sakta fram och åter över jorden, som en slags gudom utan makt, eller en rymdsond ur kurs.

Den omgivande tystnaden bröts plötsligt som ett knakande skelett.

Krasande ljud hördes i sanden. Barn hördes prata med varandra. Platsen var trots allt en lekplats. Leken för min del var över - för barnen hade den bara börjat. Ville inte blockera korggungan. Och dessutom slippa - en okänd man på lekplatsen, ett UFO på jordkarusellen - vad gjorde han här, utan barn?

Reste mig upp och satte fötterna mot sanden åter och stegade iväg. Det var ovant med gravitation, som om den varit på undantag under tiden i korggungan. Ett slags mikroillamående gick snabbt över.

Vid lekplatsens cykelgrind såg jag två män i 30-årsåldern som kallats pappa av någon av barnrösterna en bit bort. Jag mötte kanske männens blickar, passerade dem, och slungades sen vidare längs vårgatan vänd åt ett annat håll.