Vilda musen

För en månad sedan hade jag sett Vilda musen från danskursen på biblioteket, halvt genom en bokhylla, om det nu var hon. Satt kvar och läste. Det var säkert någon annan. Hon satt bortom synhåll. Det kanske var folk där. Och så vidare. Hade fegat ur.

Förra veckan hade jag suttit i en hörnfåtölj och kanske läst i Flugfällan när hon dök upp. Hade tittat ner i boken. Hon satte sig en bit bort med sin laptop. Hon kanske studerade något, hade någon uppgift. Dumt att störa. Och så vidare. Hade fegat ur igen.

I förrgår såg jag henne på stan. Hon såg mig också och vi hälsade kort.

Igår satt jag i fåtöljen igen och hon dök upp. Nu hejade vi båda och tänkte kanske att: "värst vad vi ses ofta". Sen var det inte mer med det. Men vi hade erkänt varandras existens.

Idag såg jag henne sitta bakom glaset redan när jag var i rulltrappan på väg att kliva in på bibblan. Hon hade en grön tröja. Hon var ju dock inte singel, hade jag fått för mig i varje fall. Och hon var kanske uppemot fyrtio år (se 2019-11-11), även om hon på håll såg ut som 17. Men det spelade ingen roll. Detta var att betrakta som ett rutinuppdrag.

Det vara bara hon där, vad jag kunde se från rulltrappan. Letade fram Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" som jag påbörjat dagen före. Stod och tittade på en plansch och övervägde om jag skulle gå till fåtöljen eller sätta mig på annat ställe. När hon sedan gick förbi för att lämna biblioteket, skulle inte det vara konstigt då, att jag satt på ett annat ställe? På en hård stol. Jag "brukade" ju sitta i fåtöljen. Hon kanske skulle tro att... sen lät jag alla såna tankar falla till marken som drönare med slut på batterikraft. Gick runt hörnet med boken i hand.

Hon kan ha tittat upp och hälsat, men nu tittade hon åter ner mot bordet. Fåtöljen visade sig vara upptagen av en gråskäggstubbad man som satt och läste. En bikaraktär. Hon hade laptopen och kollegieblock och papper och jacka och diverse på bordet där hon satt. Eftersom fåtöljen var upptagen kunde jag inte fega ur och bara gå förbi. "Vad studerar du?", frågade jag. Hon tittade upp.

Det var inte som att jag störde, snarare som jag räddat henne. Hon hade suttit här hela dagen sade hon och var slut i hjärnan nu. Hon läste till specialpedagog och höll på med en uppgift som gick ut på att sammanfatta en vetenskaplig artikel. Hon betonade "vetenskaplig" på samma sätt som man kan tänkas betona "ekologisk", som ett slags förstklassigt prefix. Här var det inte tal om en vanlig simpel "artikel", minsann.

Jag såg text på laptopskärmen. "Får man läsa lite?", undrade jag. Det var fritt fram bara go for it cowboy, sade hon inte, men hennes sätt var lite så. Full gas. Läste på skärmen kort men tog upp sedan upp pappret där uppgiftsartikeln fanns utskriven och började stirra. Informationen gick inte in. Istället funderade jag på hur länge jag kunde stå tyst bredvid henne utan att det skulle bli awkward. Hon kanske ville vara ifred? Sprutade mentalt myggmedel över tankarna.

Massvis av ord och rader var markerade med gul tuschpenna. "Qualitative analysis" var markerat. I marginalen stod att läsa i blyertsskrift: "kvalitativ analys". Frågade om det var hennes markeringar. Det var det. Hon hade läst artikeln tretton gånger, sade hon. Frågade vad kvalitativ analys innebar. Hon sade att det inte byggde på siffror, och jag mindes min egen högskoletid. Sade att jag också gått på högskola, att jag mindes detdär med att kvalitativt var mer "svammel". Hon kan ha skrattat. Kanske som försvar. Hon undrade vad jag läst. Sade att jag läst "Civilingenjör i spel- och programvaruteknik", men övergick till att säga "programmering", men att ingen brukade veta vad det var, att det inte kändes så meningsfullt att säga. Frågade om hon visste vad det var. Hon sade att det numer var på kursplanen. Hon hade läst till lärare för "jättelänge sedan", men nu börjat läsa igen. Nu när hon hade familj och hela den biten. Reagerade knappt, för hade ändå inte tänkt mig att hon var singel.

En annan gul understrykning: "interpretation of the aspects of the three dimensions". "aspects" nämndes tre meningar i rad. Sade att det påminde om en doktorsavhandling från en av mina föreläsare på högskolan, där varje stycke refererade till föregående och nästa stycke, och kanske även till sig själv. Något slags avancerat snömos, att det var lite "Kejsarens nya kläder" över såntdär. Att ingen vågade säga att det var obegripligt, för att inte själva verka obildade. Frågade vad artikeln handlade om, om hon kunde berätta det i en (1) mening. Hon sade att artikelförfattarna gjort en jätteliten studie och att det krävdes mer forskning. Det var något med speciallärarsamtal, någon studie kring det. Frågade om vilka de tre dimensionerna var. Hon började scrolla på sin laptop: "Vänta här ska vi se". Det var tre ord: rådfrågning, reflektion och samverkan. Eller något sådant. Och vad innebar det? (frågade jag inte; fick tagga ner lite). Sade lite löst att det påminde om en bok jag tittat i igår, där någon läst en massa böcker inom ett visst ämne och sammanfattat varje bok för sig (men missat helheten, vad det hela gick ut på) (det inom parentes sade jag inte, heller).

Hade sagt tidigare att själv behövde jag minst åtta timmar på mig innan jag kunde börja påbörja en sådan uppgift som hon satt med, att jag inte hade kunnat komma till biblioteket och sitta här med uppgiften på det sätt hon gjorde. Hon sade att hon läste på halvtid, och jobbade på halvtid, och så hade hon ju familjen. "Det kanske är de tre dimensionerna?", sade jag. Hade även sagt att hon ju dansade, vilket såhär i efterhand hade gjort det hela till någon slags fyrdimensionell rumtidshistoria.

Stod kvar och läste i pappret. Läste inledningen. Studiegenomförarna hade använt två metoder av typ "Lindbergs metod" och "Johanssons metod". Mindes att just ja, man använde alltid andras metoder, "så att man slapp tänka själv". Hon kan ha skrattat igen. Förmodligen som försvar. Frågade om hon tyckte utbildningen var intressant. Det tyckte hon. Det var jätteintressant. Hon hade börjat "nu i höst", sade hon.

Räckte henne pappret. Hon skulle nog gå snart. Frågade vad hon hette. "Hanna". Räckte fram min hand: "Henrik". Visade upp boken jag hade. Hon sade att hon läst en bit i den, men sen glömt bort den. Jag sade att i den var det mer tydligt vad det handlade om, att den var ganska bra, att jag nog skulle läsa ut den nu om jag hann.

Gick bort till platsen där jag inledningsvis tänkt kapitulationssitta. Tittade i boken, men mötet tog de närmaste minuter i mentalt anspråk. Det bubblade upp en rad: "Hennes ögon var väl egentligen stilla, men under ytan brusade de på samma sätt som när vatten precis ska börja koka." Skrev ner den i telefonen. Den kunde jag säkert använda i blogginlägget. Det skulle tydligen bli ett sådant, annars hade jag ju fått raden i onödan?

Nu hade jag vågat Vilda musen också. Jag var inne på den kvalitativa banan. Bortom siffrorna. Inom programmering måste allt ha ett syfte - inget sker där av en slump. Slumpen markeras där av prefixet "pseudo-" för att markera att den är illusorisk. Men här bland ens handlingar kanske den fanns, den gäckande fria viljan. Bortom skrankorna. Handling exception: memory out of bounds.