Gatumusikantens sirensång

På gågatan utanför biblioteksingången stod en tjej och sjöng rakt ut. Hon hade en telefon i handen som spelade knappt hörbar musik, men hon hade ingen scen, och ingen publik. Det stod en gitarr på en bänk bredvid henne, och dess fodral låg uppslaget på marken. Jag sneglade på henne när jag gick förbi. Hon sjöng en slags sirensång - aria - är ordet jag får upp, men jag vet inte vad det betyder. Men det kändes som när jag var på min mormors begravning. Det kändes på låtsas. Hon var inte ett med sången. Hon var ingen "riktig" gatumusikant. Det var som att hon härmade någon som sjöng opera, fast på öppen gata bara, rakt ut. Hur vågade hon?

Svängde in på bibblan och läste i dagens tidning att det skulle startas en "Matakuten Karlshamn", där gratis mat skulle delas ut till behövande, men att ingen kontroll skulle göras, att man fick rådfråga sitt samvete om man var behövande eller inte. Såg vindruvor och fil på bilderna. Tja, varför inte. Besökare från bordet intill hördes diskutera att folk ju skulle hämta "30 kilo kaffe", trots att de hade massor av pengar. Mannen anmärkte förtjust några minuter senare att han ju bodde i området. Han kanske skulle gå dit, för att se vilka som var där. En slags social kontroll. Dom rika fick ju inte gå dit. Någon rättvisa fick det faktiskt vara här i samhället. Dom pratade om någon rik och snål som brukade åka runt och leta efter parkeringsplatser som var 2 kronor billigare än den hittade platsen, utan att tänka på att bensin värd minst tio gånger så mycket förbrukades genom letningskörningen.

Läste i "brännvinskungen" L.O. Smiths memoarer att han på äldre dagar skänkt bort massa pengar, men att han istället för tacksamhet fått se: hat, avund och slösaktighet. Tommy Berggren berättade i sina memoarer om Jimmy och Marianne, två syskon där den ena blivit bråkstake och missbrukare, kanske på grund av att han som barn misshandlats av sin far. Jimmy hade begått självmord. På begravningen hade Marianne vänt sig till sin far och undrat hur det kändes att gå på sin sons begravning, när man behandlat sonen som pappan gjort. Hon tillade att han om en månad skulle ha ännu en begravning att gå på. En månad senare tog nämligen även Marianne livet av sig. Tommy berättade även en episod när han som fjortonåring jobbat på Volvo i Göteborg med en jämnårig tjej, hur han hade bytt bort sina föräldrars Strindbergböcker för att betala av ett lån från en kollega, som låtit Tommy äta nötchoklad, som han också bjöd den jämnåriga tjejen på. Berättade vidare den anekdoten till nån nättjej, som också jobbade på Volvo, men hon var föga intresserad. Hade tänkt fråga om hon gillade choklad, som avslutning, men suddade ut det. Hade nån charmörtanke i bakhuvudet där. Tyckte vi kunde prata istället, för text var så stelt, ansåg jag. Hon svarade inte på det meddelandet.

När jag gick ut på gatan igen två timmar senare stod sirentjejen kvar. Klockan var 17:30 och det hade börjat höstmörkna. Jag sneglade på henne när jag gick förbi. Hon såg på mig. Det var ju bara en person i taget som gick förbi, det var det som gjorde det hela så intimt, att stå där bara. Var det någon slags reklam? Hon kanske var manisk? Den sociala kontrollen? Man kunde väl inte bara stå och sjunga rakt upp och ner? Om alla skulle göra det, vem skulle då slösa pengar och kontrollera att alla rika inte hämtar gratis mat? Kände mig på samma våglängd som sirenen på något sätt. Sådär ville jag väl också kunna stå och sjunga bara. Vem ville inte? Gick förbi, men stannade en bit bort vid en bokhandels skyltfönster: "Världens största butik - Biografin om Jeff Bezos och Amazon". Läste titlarna bara som ett spel inför mig själv och eventuella andra som också spelade spelet. Skulle jag bryta spelet, och gå fram till tjejen som stod och sjöng? Vågade jag? Rådfrågade mig själv. Hörde sången runt hörnet. Hon stod ju bara där. Hade hon inte varit ensam hade jag aldrig i livet vågat. Vände tillbaka.

Jag gick och ställde mig några meter ifrån henne. Tittade på henne. Eftersom det bara var jag i publiken så räknades min blick. Hon sjöng vidare. Det var så ovanligt. Det var 4 meter mellan oss. Vi stod på samma gågata. Hon sjöng på "Let Her Go" med Passenger. Hon hade ljust långt hår och pannband. Jag tittade bort ibland. Hon också. Det var som att man tittade på sin storasyster och undrade när det blev ens egen tur att försöka. Det gick en eller två minuter så hade hon sjungit klart, och det blev tyst. Jag applåderade, som för att bevisa för mig själv att det hela var på riktigt och att jag inte bara var en kamera. Hon kan ha sagt tack. Gick fram några steg: "Så... vad är detta för något? Vad är idén?" Hon berättade att hon det var hennes jobb att stå såhär och sjunga. Jag frågade vidare. Hon berättade att hon varit i Stockholm och Berlin och några fler städer. Själv bodde hon i Karlskrona med sin familj. Hon hade inte velat sitta "hemma på loven", och så hade det hela börjat, sjungeriet. "På loven... det är väl inte... gymnasiet, hmm... då är du 21 år?" Jag hade gissat rätt. Hon var 21 år. Sade att jag var 29, att tiden gick. Hon frågade om jag också gått i gymnasiet. Jag skrockade lite. Jo, och sen hade läst i Karlskrona 2009-2014 på högskolan, sökt jobb ett år, men sen sökt relationer via nätet, hittat en tjej 2016, bott med henne i Göteborg till mars 2018, och nu bodde jag med min bror. Och tiden tickade på. Den vanliga storyn. Och betala gjorde jag med sparade pengar. Köpte inte en massa prylar.

Jag frågade om cykeln som stod intill var hennes. Det var den inte. Frågade retoriskt: "Men gitarren, den är din?" "Ja, vill du spela?", sade hon. Jag förklarade att jag bara kunde några ackord, men tackade för förslaget. Hur tog hon sig hem då, var det med bil? Hon sade att en kompis som ändå var i Karlshamn skulle skjutsa henne hem snart. Hon började prata om något, men avbröt sig: "Vill du höra?" Jag försäkrade att det ville jag. Hon berättade att hennes ex hade hört av sig igen för några dagar sedan. De hade varit ihop 2 år, bott ihop i 1 år och varit isär i 1 år, med viss sporadisk kontakt. Nu hade han givit henne en flamingominiatyrfigur att fästa i handväskans dragkedjelöpare. Exet hade sagt att han själv hade en likadan, och avslutat med: "Nu har du mig med dig hela tiden". Nu ville hon veta av mig om detta var ett avsked, eller en slags början på något nytt. Jag sade att jag hade för lite information att gå på, men att hon ju antingen skulle bli ihop med honom igen, eller så skulle någon av dem hitta någon ny. Kom på senare att det var lika dumt sagt som Johans Glans mammas påstående vid sakletning: "Man hittar det alltid på den sista plats man letar på". Glans kommentar: "Jah, sen böör du sluta leeta". Givetvis blir de antingen ihop med varandra eller någon annan. Om de inte skulle vara singlar resten av livet, förstås.

Ena benet började skaka. Tänkte att jag kanske var nervös. Flyttade över tyngden från det ena benet till det andra. Hon sade att hennes ex var missbrukare, att han igår blivit rånad på 40 000 kronor i kontanter, av sina "kompisar", under pistolhot. Hon sade att hon drogs till såna. Men att hon om en månad skulle åka till ett "varmt land.", kanske Kanarieöarna, för att "trubadura". Sen kanske hon skulle stanna där. Karriären gick före kärleken för henne, sade hon. För mig var det tvärtom. Men hon kunde lika gärna dejta exet så länge tänkte hon. Berättade "Jimmy och Marianne"-anekdoten. Hon frågade, av någon anledning, vad jag tyckte lycka var och jag sade att det ju var när man kunde sitta stilla i tio minuter utan att vilja ta livet av sig. Att många av tjejerna jag pratat med på nätet ofta hade psykiska problem. Jag hade sagt det att de vanföreställningar man kunde ha i schizofreni nog kunde beskrivas som att grejen som gör att man i en dröm inte reagerar på absurda saker, att den funktionen förblir påslagen i vaket tillstånd. Då tycker man det verkar rimligt att FBI vill anställa en, eller att man har ett chip inopererat i huvudet, eller vad det nu kunde gälla. Att bara slippa sådant, och kunna bara vara, var ju någon form av lycka.

Hon sade att hon tyckte jag verkade smart. "Tack", sade jag. Hon sträckte fram sin hand: "Anastacia", sade hon. "Henrik. Anastacia? Som den... döda prinsessan.", sade jag.

Hon satte sig ner på bänken bakom henne och började knappa på sin telefon. Jag gick fram och hon flyttade in så att jag fick plats. Hon ringde upp vännen som skulle hämta henne. Hon försökte beskriva vägen, men sade: "Du är ju typ femti bast, så du klarar nog detta". Man hörde en fryntlig mansröst i andra änden: "Femti bast?!" Han verkade glad och helt ofarlig. Som att han ansvarade för bollhavet på McDonalds. Han meddelade efter en stund att han var 37. Hon skulle möta honom vid tågstationen. "Hejdå", sade hon till mig. Jag sade att jag ju kunde följa henne dit. "Vill du det då?", sade hon. Jodå.

Hon räknade ihop till 300 kronor som hon fått in, sedan klockan 13:00. Jag bar hennes väska mot tågstationen. Berättade att när jag hemkommit från Göteborg hade jag haft dubbla ryggsäckar, en bak och en fram, samt en draghjulsväska, samt en plastsäck full med grejer. Hade varit helt slut när jag gått 30 minuter från stationen då. Hon såg lite överlastad ut med gitarren på ryggen. Hon frågade om jag då frågat någon om bärhjälp. Jag nämnde att jag ju kunde ha ställt mig och börjat sjunga och fått uppmärksamhet av förbipasserande, och sen frågat om de ville hjälpa mig att bära. Hon skrattade. Hon berättade att hon aldrig träffat vännen som skulle hämta henne vid tågstationen. De hade chattat på Facebook i två månader. Hon nämnde att han kanske skulle "rape me", böjde sig ner och plockade upp en trettiocentimeters pinne och lade i handväskan jag bar på.

När vi satt oss i väntrummet skakade jag igen. Blev varse att det var på grund av kylan, som jag stått stillstående i. Och inomhus var det som att tas ut ur frysen. Det var väldigt ljust här inne. Nu såg man det svarta sminkstrecket bredvid hennes ena öga väldigt tydligt. Såg in i hennes globformade ögon - det blev så när man satt bredvid varandra och inte satt mitt emot varandra - att ögonen var som kulor i gropar, snarare än de vanliga blå brunnarna. Berättade L.O. Smith-anekdoten, men avbröts av att hennes telefon ringde. Jag avbröt mig: "Ja du får ta det först". Han var nog framme snart. "Vad sade du?", sade hon när hon var klar. Återvände till anekdoten. Hade sett hennes händer och visat mina. Hon hade sagt att jag hade pianofingrar. Det hade jag nog. Hade fått in att jag tagit bort Facebook 2014, att det inte var för mig att se vad alla andra hade för sig, men att jag skapat ett nytt konto för några dagar sedan. "Så jag kan adda dig", sade jag. Frågade om henne efternamn. Hon frågade om mitt. Hon hade fått för sig att jag hette "Björn", för hon hade pratat om Björn Rosenström tidigare, att hon skulle lära sig en av hans låtar, och sjunga den, minns inte vilken. Hon hade också tidigare sagt att hon ju hade en "jävligt grym röst", och undrat om jag tyckte hon sjöng bra. Jag hade sagt att den ju var helt okej, men att själva grejen ju var, att man vågade stå sådär, nu i Idol-tider, att man skulle ha ett eget signum och hela den biten, var nog viktigare än själva sången i sig.

Vi gick ut mot den ankommande bilen. Hon undrade om jag ville ha skjuts. Tanken om hur man av en man man aldrig träffat, kunde utlova en skjuts åt en annan man man nästan aldrig träffat, sköt jag delvis åt sidan. Funderade, men kom ändå fram till att jag inte ville ha någon skjuts. Att åka med okända män i bil var nog inget för mig, tänkte jag. "Hejdå", sade hon. "Vi hörs på Facebook kanske", sade jag. "Absolut", sade hon. Gick hemåt. När bilen sedan körde förbi hade hon vevat ner rutan och ropade "Hejdå Henrik", samtidigt som hon vinkade. Hon hade sagt det, att hon nog saknade spärrar, när jag undrat om hon var psykotisk, eller manisk. Enkannerligen. Förhoppningsvis gick det bra med allt.

Gick hem och åt hembakat bröd med timjan i.