Luckan i lagen

På gågatan i småstaden. På spaning efter den tid som flytt. Män, äldre eller sällskap sorterades bort. Systembolaget sög in folk. Klädbutiker likaså. Man var ej här för varandet alena. Man hade ett syfte med sin visit. Berusning eller tyger. Jag var höstlövet här, drivande i vinden.

Gick in på H&M. Man kunde ju bara gå in på H&M. Som en ny feature i GTA, att gå in i byggnader. Det hade man kunnat göra länge. Skulle jag kanske bli "han som driver omkring på H&M och aldrig köper något"? Tänkte på viskandet i kassan och väktarnas vakande öga. En butiksbesökare utan köpsug var värdelös. Förr var lösdriveri olagligt. Olagligheten i varandet för varandets skull.

Skönhetssalongens inglasade tjej stod ensam och kammade håret på ett dockhuvud. Bakom smyckesbutikens glasrutor stod en annan fånge i väntan på kundens pengar. Djupt inne i klädbutiken hade jag spanat in en tjej för några dagar sedan. Kunde jag bara gå fram till kassan och säga att jag inte skulle köpa något. Var det ens tillåtet? En besökare utan köpsug? Följaktligen en inkräktare. Vakter!

Och chokladasken. Fantasin om att lägga en chokladask utanför Tinas (se 2019-11-25) dörr, 12 kilometer från Citygallerians inglasade butiker. Det skulle stå: "Kanske kan choklad få ditt hjärta att Tina". Men det kunde den ju inte, för verkligheten var sockerfri. Fick man ens gå till någons dörr utan tillåtelse? Vakter!

Och fantasin om påringandet. Att ringa på hos en tjej från danskursen. Oanmäld. Lys honom. Vakter!

Ännu så länge fanns det en lucka: den allmänna platsen. Man kunde gå fram till vem som helst och börja prata. Detta lagens kryphål var ingångshålet till den varande samhällskroppen. Som att tjuvöppna luckorna i en julkalender. Hade hittills tjuvöppnat Anastasia (se 2019-10-30 och 2019-11-17), Julia (se 2019-11-19) och Nelly (se 2019-11-27). Vem var nästa lycka, höll jag på att skriva. Menar såklart "lucka".

Fann minst två upptagna i telefon. Fysiskt på plats men mentalt samma mentalitet som på nätet, där svarsfrekvensen var 10 procent. I köttet var väl svarsfrekvensen 100 procent, om personen fanns på plats mentalt. Om man såg otrevlig ut, innebar det då att man var otrevlig? Vilka dumheter. Så vad väntade jag på? Väntade på rätt känsla, någon som inte såg ut att ha bråttom. Och som såg trevlig ut, även om jag inte ville bry mig om sånt.

Hur kunde man veta om någon var singel? Ring på fingret? Fantiserade om att vid åsynen av ringen istället fråga om vägen. Eller "vad är klockan?" Skulle jag börja med det? Att gå fram till folk och fråga vad klockan var? Som en slags övning; varför inte gå hela vägen och bli en tok fullt ut?

Funderade på att dopa mig med alkohol på avslutningsfesten den 29 november. Systembolaget låg ju just här, och sup in folk. En öl som en backup kanske? I min väska? Om jag låste mig? Som nu.

Gick in på biblioteket och läste tidningen. På vägen genom gallerian såg jag en tjej jag tidigare sett sömmas in i en jeansbutik. Hon satt ner och såg ut att försöka ringa någon, som inte svarade. Tänkte mig att hon försökte ringa sin pojkvän, så slapp jag gå fram till henne och ändra tidens gång.

Ute på gågatan igen. Mötte av en slump en klasskamrat från gymnasiet, som jag inte sett sedan 2014. Han var vuxen nu. "Har du växt?", frågade jag. "Bara på bredden", svarade han. Det blev ett kort samtal på några minuter.

Såg henne en stund senare, korsa min väg 25 meter längre fram. Jag visste ännu inte vem hon var. Hon hade en fylld plastkasse i handen och gick inte så bråttomfort. Det var skumt ljus och en bit bort. Var det kanske en tant dethär? Hann komma närmare och från sidan se att det nog inte var det. Följde hennes väg på avfartsgatan. Hon hade en gymnastikbag på ena axeln. Hon gick långsamt över en kort kutryggsbro som sträckte sig över Mieån. Testkörde repliker i huvudet. Visste knappt själv: "Jag försöker bara prata med folk", försökte jag kraniellt. Hon hade gympaskor som trampade trögt och nu var hon på andra sidan kutryggen.

Det var en parkeringsplats här. Jaha. Hon skulle väl till sin parkerade bil. Eller? Kanske skulle hon bara gena. Fanns plats för ungefär 10 bilar och gångvägen fortsatte bortåt i andra änden. Tog samma väg, ifall hon skulle fortsätta bortåt. Längst bort i längan tog hon fram bilnyckeln ur fickan. Det var en minibuss av något slag hon låste upp. Ingen singelbil direkt. Nåja. Tanken som räknas. Gick förbi och upp på gågatan igen. Svårt att ladda om efter det; mentalt hade jag redan gått fram, det hade bara råkat komma en bil ivägen, så att det faktiska skeendet inte hade skett.

Kroppen förstod ingenting.

Gick till biblioteket och sögs in i en bok istället.