Till handling på secondhand

Det myllrar av pensionärer utanför secondhandbutikens ännu stängda dörrar. Det är två minuter till öppningsdags då jag kommer gående på cykelbanan och får syn på insläppet. En reflexvästbeklädd parkeringsstående man håller upp en skylt med texten: "Fullt". Då jag närmar mig och dörrarna öppnas hör jag reflexvästmannen säga något om "kosläpp", eller om det är jag som felhör i trampet av 100 personer som väntar på att ta sig in. Kösläppet tar några minuter.

Det är snart jul, vilket innebär exponering av stjärnor och andra juldekorationer, utöver det sedvanliga krafset av glas och kastruller och kläder och elektriska apparater - brödrostar, vattenkokare och våffeljärn med enkelplatta - de är storsäljarna, eller så säljer de kanske snarare inte alls. Men det är inte kommersens väsen jag söker. Jag söker efter en andra hand.

Hon drar runt en röd kundkorg på hjul. Det ligger en adventsljusstake i den. Kanske har hon nyligen flyttat hemifrån, utan en tanke på julens plötsliga ankomst. Och nu drar hon alltså en adventsljusstake efter sig. Och mina blickar. Hon ser ut att vara i tjugoårsåldern. Pumpaformad i svarta mjukisbyxor och grå huvtröja. Hennes hår är brunt och axellångt och kröns av en slags hårdekoration upptill. Hon är dagens fynd, secondhand eller inte. Hennes ansikte anar inget.

Jag stryker omkring i butiken med en räv bakom örat. Ska jag gå fram nu? Hon går omkring utan vetskap, utan aning. Jag kan blåsa av hela operationen. Den finns bara i mitt huvud. Enklast är att bara lämna butiken och återvända till verkligheten. Jag blir kvar i fantasin. Men det är för mycket folk omkring för att jag ska våga mig fram. Hon skulle rosta mig och sen gå vidare, och då skulle jag inte kunna följa efter, sedan jag röjt mig. Men nu, nu är jag bara en någon av många, som går och letar efter en träfigur eller ett par begagnade skridskor, eller kanske ett våffeljärn med enkelplatta. Jag kanske alltid har närt en fantasi om att endast kunna grädda endast en våffla åt gången?

Hon går djupare in i butiken. Jag följer efter. Eller det gör jag ju inte, för det är många som går åt det hållet. Jag är bara en av många molekyler i ett kokande vatten. Jag rinner efter, på avstånd. Står och tittar på något obestämbart. Tankarna bubblar. Kanske blir jag sjuk av miasman här inne? Höstens hostande. Missar avslutningsfesten den 29 november. Vad synd. Nu går hon tillbaka igen, mot klädavdelningen.

Jag går också till klädavdelningen.

Tittar på de hängande tygbitarna. Har ingen aning vilket kön de är till, men vet att det finns en sådan uppdelning, som med toaletter. Inte kan män och kvinnor bruka samma toaletter, och att bekläda en man med rosa kofta går ju inte för sig. Hon behöver gå förbi mig så jag makar på mig. Hon vet inte vem jag är. Jag är bara någon som står ivägen i en secondhandbutik. Ännu så länge.

Hon går djupare in i butiken igen. Ska hon gå flera varv? Jag kan väl vänta utanför istället? Why overdo it? Går ut. Inser snabbt att här avslöjar jag ju mig. Vem står "utanför" en secondhandbutik? Det är unheard of. The herd moves inward, till betet. Återvänder till hagen och idisslar fantasin att ingen vet något. Det fascinerar mig, att denna värld inom mig är dold för omvärlden. Kafka skriver om en frusen sjö inom oss. Inom mig porlar vattnet, hälsar jag tillbaka.

Hon står i kassakön nu. Förutsägbarheten i köstrukturen. Den är ostoppbar som fenomen. Hon kommer att passera kassan och gå ut, några meter från där jag står och låtsas titta på glas och krukor utställda på vägglösa hyllor. Man ser rakt igenom hyllorna. Jag kan titta på henne i kön, men för en utomstående ser det ut som att jag tittar på sakerna på hyllan. Känner mig som när jag som barn var tagaren i en lek och medlekande skolkamrater befann sig i en intilliggande dal, där se spejade efter mig. Men de visste inte att jag hörde och såg dem bakom en sten uppe på krönet. Nu var det inte heller någon som visste. Känslan av hemlig agent.

Hjärnspöken. Kanske är mannen bakom henne, som också har grå luvtröja - kanske är han här med henne? De handlade kanske separat och sammanstrålade i kön? Ser dock ingen kontakt mellan dem. Det är förmodligen för att de inte känner varandra, sluter jag mig till. Smart tänkt. Då är det bara mobiltricket som kan rädda henne nu. Så fort hon går ut ur butiken, kan hon dra fram telefonen ur fickan. Det är ett vattentät mansavstötningsmedel: upptagenhet.

Gick hon ut? Missade jag henne? Jag hukar bakom hyllan. Det står massa flaskor och annat skräp ivägen. Nä, hon är kvar. Snart dags för min entré. När hon går ut, tänker jag gå ut efter. Det är 100 meter till bilarna utanför. Eller, om hon parkerat nära, 30 meter. Det ger mig precis tiden som krävs för att utföra mitt uppdrag, varken mer eller mindre. Kallpratsrisken är väldigt låg på så få steg. Nu går hon.

Jag stegar de 6 stegen mot dörren. Hon stannar till. Kundkorgen ska ställas tillbaka. Det hade jag inte tänkt på. Jag stannar också till, i brist på andra alternativ. Hon går ut och svänger av till höger. Jag är också ute nu. Jag antar att jag gått efter henne. Hon går längs byggnadsväggen förbi någon kort tant, eller vad det är för något som flimrar förbi i utkanten av blickfånget. Jag är efter henne, mjukisbyxorna. Några steg bakom bara. Hon tar fram något ur fickan. Fan, givetvis. Det var det. Kod röd. Organisationen kommer inte att kännas vid er existens vid ett eventuellt tillfångatagande av främmande makt. Ser hennes hand vaja vid sidan av kroppen. Något sticker fram, som ett drag ur munnen på en fisk. Det är bara bilnycklar. Bilnyckeln. Ingen telefon. Ebba Grön. Nu är det fri lejd. Manegen är krattad.

20 meter kvar.

Går upp jämsides: "Ursäkta mig", säger jag. Hon ser på mig och jag är röjd. Hon kanske vet. Det är kanske hennes vardag, dessa män, drällande som bortskänkt elektronik. Men jag vet inte. "Ja?", säger hon klentroget. Vi rör oss vidare mot bilen ett vattenstänk bort. En man på vift är inget att stanna för.

"Du har handlat julgrejer ser jag", säger jag i ett försök att visa att jag är obeväpnad. Hon är inte imponerad. "Vad heter du?", försöker jag och vi är framme vid bilen: "Nelly", säger hon. Det är bara nyckelisättandet och upplåsandet kvar. Det finns inte tid för kompromisser. "Du är väl inte singel?", frågar jag. Hon svarar förstrött: "Nä, jag har sambo och barn och allt". Men det får inte vara över här. Det saknas något. Ett slags sigill: "vad roligt", säger jag, och sträcker fram min hand: "Henrik heter jag". Hon tar min hand. Hon ska åka nu. Uppdraget är slutfört.

Jag log som ett fån på cykelgatan därifrån. Det var ju detta, jag skulle hålla på med. Detta var bättre än Counter-Strike. Kroppen förstod inte konceptet "sambo" eller "barn". Dessa ord var bara figment, inte alls lika reella som de hormon som nu bubblade i mig. Det var samma hormon som fick mig att framstöta ett läte - som en blandning av skratt och hicka - när Anastasia 10 dagar tidigare (se 2019-11-17) i ett telefonsamtal meddelat att hon skulle komma om en timme. När vi lagt på det tvåminuterssamtalet var det som att kliva ner i ett varmt bad.

Elektroniska textmeddelanden hade mist sin effekt. Ingen förstod nånsin hur jag menade. Men ansikte mot ansikte fanns det inget att försöka förstå. Det bara var.

Dagen var redan gjord. Klockan var 13:30. Fortsatte mot biblioteket. Vilda musen (se 2019-11-21) satt och såg ner i sina papper. Knackade på bordet: "Vill du vara ifred?", viskade jag. Repliken hade jag tänkt ut för flera dagar sedan. Jag ville inte vara han som vid åsyn gav upphov till tanken: "Nej, inte han. Han kommer vilja prata." Det var mitt mål. Frågade om hon skulle gå på avslutningsfesten, vilket hon skulle. Tänkte på det efteråt; brydde jag mig? Kanske var jag en kallpratare innerst inne i dendär frusna sjön? Hon sade: "Då blir det examination för oss". Hon syftade på att en av dansledarna pratat om en "stämpel i baken", som tomten ger dockan i Kalle Anka på Julafton. Jag sade att jag först tänkt att vi skulle tas ut två och två och göra något prov, men lade till att det skulle de ju inte tjäna några pengar på. Sen kom jag på att de kunde skapa ett slags danscertifikat som man kunde köpa för en hundralapp. Pratade vidare om att det på min simskola var så att man fick "köpa" märkena, när man gjort det som krävts. Sen tackade jag för mig. Målbilden. Inte han som störde.

Satt i fåtöljen bakom Vilda musen och läste i "Genen - en högst privat historia" (Siddhartha Mukherjee (översättning av Joachim Retzlaff, 2018), 2016, 789100170318). Virus var tydligen gener insvepta i ett proteinhölje. Protein var uppenbarligen något annat än det man fått lära på hemkunskapen i högstadiet, så mycket hade jag förstått av boken hittills. Och gener kunde stängas av och på, för att producera olika proteiner, beroende av situation.

Det gick en och en halv timme. Mitt varmbadshormon hade då tagit slut. Kunde jag förmå generna att producera ännu mer "gå-fram-till-okänd-tjej"-protein? Det var högst osäkert. Nu var det en social situation igen. Skulle jag bara gå förbi Vilda musen, eller skulle jag störa igen och säga hejdå? Jag gick förbi, men tittade på henne, ifall hon skulle tittat upp, vilket hon inte gjorde. Mot toaletten. Fantiserade om att visa henne bloggen. Skulle hon förstå att hon var Vilda musen? Jag kanske skulle meddela att jag nu var charmör, tänkte jag när jag spände på mig bältet igen. När toalettdörren stängdes igen bakom mig stängdes också charmörfantasigenen.

På vägen hem i höstdunklet gick det en tjej med svart jacka framför mig. Jag hade kunnat säga hej till henne. Varför? Det var inte samma sak. Det behövdes uppvärmning. Ett litet äventyr, en fantasi. Kanske behövdes det även dagsljus. Och att rätt gener var påslagna.