Maskiningenjören som spelade piano

"Ibland är man bara så jävla ensam". Var hade jag hört den raden? Hade sträcklyssnat på Lars Winnerbäcks senaste album (Eldtuppen, 2019) ett antal gånger de senaste veckorna, samtidigt som jag sysslat med annat, men tyckte inte att någon av låtarna "fastnat på mig" (som Thåström sjunger i "Fanfanfan", 2005). Men ensam-raden ekade i mitt huvud när jag vaknade.

Igår hade jag fått syn på en tjej på biblioteket. Jag hade stått och ögnat i Richard Dawkins "Kampen mot illusionerna" (2015). Läste första kapitlet på stående fot. Det stod att om man inte uppskattade utvikande anekdoter hade man valt fel bok. Jag hade nog valt fel bok. Tommy Berggrens biografi, och Bergmans, var redan fulla av anekdoter. Och Dawkins skall väl komma med insikter, inte anekdoter? Hade gått en vända på gågatan och spanat, men återvänt till biblioteket istället för att vända hemåt, och på återbesöket, nu på första planet, fått syn på Dawkins bok i en av hyllorna. Tjejen gled förbi bakom min rygg. Kanske hade jag ögon i nacken?

Hon svängde runt bokhyllan på andra sidan och gick till entrédisken. Hon verkade aktivt söka efter en bok. Tjejer som aktivt sökte efter böcker, det kanske var något? Hörde entrédiskspersonen säga att boken fanns en våning upp. Så jag gick i förväg upp och väntade. Men tjejen dök inte upp, så jag återvände ner efter någon minut eller två. Hon stod kvar i entrédisken. Stod utanför och fingrade på telefonen, för att någorlunda smälta in. Såg henne beträda rulltrappan i ögonvrån. Åkte upp jag också när hon var utom synhåll. Hon gick mot barnavdelningen. Det var nog fel. Gick in där jag också. Hade aldrig varit där. "Ursäkta mig", sade jag. Hon vände sig om.

"Vad söker du efter för bok?", frågade jag. Hon kanske trodde jag jobbade där, för hon verkade öppen och förklarade att hon sökte efter en bok om piano. Jag sade att detta var barnavdelningen, men att det fanns en annan avdelning en bit bort, där den kanske fanns. "Men jag vet inte", sade jag. "Du kanske har rätt", sade hon funderande. Hon sade att det kändes lite som att hon gått fel. Sade att jag tidigare idag, på andra avdelningen sett, och att det varit lite gulligt, ett ensamt barn som frågat en bibliotekarie efter en pianobok till sin mamma. Och att jag sett en "Så lär du dig noter"-bok där förra veckan. Det måste vara dit hon skulle. Hon fick följa mig (ombytta roller).

Visade henne hörnet där jag sett allt utspela sig och sade att här slutade spåren. Frågade om pianot och boken. Hon sade att hon varit i Belgien och på en flygplats där sett ett piano där alla fick få fram och spela (scenen med golvpianot ur filmen "Big" (1988) dök upp i mitt huvud, men jag lyssnade vidare, ville inte avbryta). Där i Belgien hade hon sett en tjej gå fram och spela på pianot och känt att: "Detdär vill jag också göra". Hon hade bestämt att hon för sin första lön skulle köpa ett keyboard. Hon hade tagit studenten i juni, sade hon. Hon hade varit toastmaster på en kompis bröllop och även där sett någon spela piano, så nu var det dags att lära sig. Det var därför hon var här nu. Hon böjde sig ner bland hyllorna.

Hon hade läst maskinteknik. Jag sade, med händerna vilande på mina knän i en framåtböjd position, att jag hade kunnat läsa det, men att jag istället läst till "Civilingenjör i spel- och programvaruteknik". "Här på BTH?", frågade hon. "Ja, i Karlskrona", sade jag, "2009-2014". Jag sade: "Får man ens...", och så halvviskade jag: "...prata på bibliotek?" Hon jobbade på Avalon, som konsult. Jag sade att jag inte jobbade, att jag brukade gå till biblioteket. Att jag bodde hos min bror, som betalade hyran. "Ja, det är ju bra om man kan göra så", försökte hon på huk efter att ha upprepat: "Du jobbar inte?" Nä, jag jobbade inte. Det hade mest blivit "Shallow" (2018), med Lady Gaga, sade hon, men nu ville hon lära sig mer. Sjöng lite på den: "In the Sha-ha-ha-ha-low. I'm in the shallow now." Nämnde "A Star is Born" (2018). Hon hittade boken hon sökte: "100 lätta låtar piano/keyboard".

"Hur lånar man dom nu?", sade jag. Sade att jag aldrig brukade låna något, men att jag hade kvar mitt lånekort från mellanstadiet. Hade det i plånboken. Tog fram och visade. "Ett sånt hade jag också", sade hon. "Är du också från Karlshamn?", frågade jag. Det var hon. Hon hade sagt att hon tog studenten 2014. "Hur gammal är du?", frågade jag. "Jag är nittiosexa", sade hon, och fortsatte: "23". "Tjugotre?", upprepade jag förvånat. Jag fortsatte: "Ja nu vet du ju hur gammal jag är eftersom jag sade att jag läste på högskolan till 2014". Hon gissade med den ledningen på 28/29 och jag var ju 29. Det var något med hennes överläpp. Kanske hade hon injicerat gift i den men att det misslyckats. Ögonen glimmade. Frågade vad hon skulle göra nu. Hon skulle till gymmet. "Så hur bor du?", frågade jag. "Just nu bor jag med min sambo". Tilt. Mitt huvud tilt:ades, som ett flipperspel. Ny kula lades i loppet. "...i en trea", hörde jag henne fortsätta på den nya kulan.

"Hur träffades ni?", undrade jag. Hon sade att de gått i samma klass i gymnasiet. Frågade vad hon hette. "Julia", sade hon. "Henrik heter jag". Det visste hon redan för det såg hon på lånekortet, sade hon. Jag sade: "Ja jag tänkte det när jag tog fram det och såg att mitt namn stod där, att, nu är jag fast". Sen sade jag något om att hennes ex kanske jobbade med lönnmord och att han nu visste vem jag var. Hon hade sagt att man kunde ha nån kod när man lånade och vi kom in på Kinas massövervakning. "Vet man egentligen hur utbrett det är?", sade hon. Jag fortsatte med att nä, det visste man ju inte. Vi visste ju bara vad som stod i tidningarna. Nämnde att Kungliga biblioteket hade skannat in massa tidningar från 1800-talet och där kunde man läsa hur den tiden människor såg på "primitiva folk". Givetvis var det samma sak idag, att dom som inte tillhörde ens egen grupp, var "dom konstiga". Att man lägger folk i mentala lådor. "Han på biblioteket, vi vet ju hur han här. Och hon maskiningenjören som spelade piano, henne vet man ju hur hon är". Hon sade att det var intressant att prata om sånthär. Att det alltid var bättre att lära känna personen ifråga.

Hon skulle bege sig. Hade tyckt hon sade "jobbet", när hon sa "gymmet". Kanske något med överläppen som spökade. Hon sade att det var bekvämt med flextid på jobbet. Klockan var före 17:00. Jag stäckte fram min hand. Hon sade att det var trevligt att mötas, att "vi kanske ses igen", och så lade hon till: "Henrik". Var ovan vid att höra mitt namn uttalas. Påminde mig om när jag gick i skolan. "Detsamma... Julia", sade jag när hon gick ut genom de larmade bågarna efter utlåningen.

Stod kvar en stund. Sen gick jag hemåt. Gick förbi Isabella från högstadiet. Hon tog upp sin telefon och låtsades inte se mig. Hade sett henne för några dagar sedan, då hon varit i samma galleria, med en dubbelsitsig barnvagn och pappan till barnen (får man förmoda). Hon var ju inte alls lika öppen som denhär Julia. Fast hon var ändå inte singel, Julia. Fanns det några singlar kvar, ens?

Väl hemma kollade jag upp att det fanns två Julia födda 1996 i Karlshamn, varav en bodde ett stenkast från biblioteket, ihop med en kille född 1995. Det måste ju vara "den" Julia. Addade henne på Facebook. Vi kanske kunde hitta på något alla tre en dag. Jag kanske kunde komma dit en dag. Baka bröd. Vad visste jag. Men så skulle det ju inte bli. Tiden gjorde fantasierna till grus. Hon besvarade inte min vänförfrågan. Och varför skulle hon?

Hade pratat med Anastasia i telefon på morgonen före biblioteksbesöket jag här beskrivit. Hon skulle till denhär killen hon berättat om (se 2019-11-17). Hon ville inte längre slösa sina kontantkortspengar i samtal med mig. Det fick bli ett kort samtal idag. Men vi kunde ju vara vänner, tyckte hon. Jag kunde ju ringa om jag ville berätta något, tyckte hon. Jag sade att vi ju kunde ses igen när hon var klar med dendär killen, som hon inte påstod det vara något seriöst med. Nu skulle hon kanske inte till utlandet längre. På grund av "ekonomin". Det borde hon väl tänkt på innan? (sade jag inte). Hon sade att man väl inte kunde ha någon som "nummer 2" (angående mitt förslag). Samtalet var över efter 4 minuter och 40 sekunder.

Och när jag vaknade idag, dagen efter ovanstående, så ekade inledningsraden i huvudet, där flipperkulan nu väntade på nya uppskjut.

"Det är inte lätt när man inte kan inse sina fel. Jag är som en boll I ett flipperspel" (Eloise, Arvingarna, 1993)