Fågel i isen

Drömde idag att jag i en fotbollsmatch stod utanför de båda lagen. Jag fick inte vara med. Jag skulle väl sättas på plats, av lagets starke män. Det var nog gymnasiet igen, som spökade i mig.

I Alex Schulmans "Bränn alla mina brev" (2018) väver han samman tre tidsaxlar: 1932, 1988 och nutid. Boken behandlade hans morfars frus otrohet med Olof Lagercrantz, sommaren 1932. I nutiden sökte Schulman efter roten till sin vrede, och fann den i arkiven efter morfadern Sven Stolpe. Kanske fanns roten till min osäkerhet i gymnasiet?

När Tommy Berggren på 1960-talet blev kallad till Stockholm och Kungliga Dramatiska Teatern av teaterchefen Karl Ragnar Gierow, sade dom unga på Dramaten att Bergren borde återvända hem, då det var omöjlighet att komma in på Dramaten utan att ha genomgått Dramatens elevskola. Om en anställning skulle komma på fråga så skulle Berggren få statera som flaggbärare i någon Shakespeareuppsättning. De skulle väl sätta honom på plats, av Dramatenspökena.

Schulman läste i Olof Lagercrantz dagbok vad Lagercrantz debutroman skulle handla om. Schulman ville kunna meddela Lagercrantz att debuten skulle dröja ytterligare tre år, och att den inte skulle handla om en dödsdömd man, som dagboken sade, utan istället vara en diktsamling. Mest uppmärksamhet skulle ges till en dikt som handlade om en fågel som frusit fast i isen. Jag sökte i arkiven och fann, i Bonniers litterära magasin från 1943, i en recension av Lagercrantz tredje diktsamling, dikten Schulman kanske syftade på:
"
Genom den klara
isens skiva
lyser blått
anden, vars vänstra
vinge sårats
av ett skott.
"
Recensionen var undertecknad: KARL RAGNAR GIEROW.

Gierow var på 1960-talet, vid Berggren möte med honom som teaterchef på Dramaten, även Svenska Akademiens ständige sekreterare. Berggren fick veta att flaggor, det skulle han inte få tid att bära. Istället skulle han spela dom stora rollerna. Visst uppseende skulle förstås väckas hos skådespelarkollegorna, men det skulle Berggren inte fästa så stor vikt vid, tyckte Gierow.

Trots att jag inte hade något lag gjorde jag mål. I drömmen. Jag ledde med 1-0-0.

Momentum. Anastasia hade jag träffat på lördagen (se 2019-11-17). Vecka 9 av 10 av danskursen hade varit på söndagen (se 2019-11-18). Hade frågat två om de var singlar. Det hade de inte varit. Men jag hade vågat fråga. Hade fått syn på rådjuret som spejade vid stolpen. Hade gått fram. På måndagen hade jag gått fram till en okänd tjej på biblioteket (se 2019-11-19). Och på torsdagen hade jag pratat med Vilda musen (se 2019-11-21) på biblioteket.

Jag hade momentum. Jag hade kallat det så, när jag bowlade med min bror igår. Enligt honom var det mina nästbästa 5 serier någonsin. Rörelsemängd. Det var fysik. Rörelse gånger vikt. Nya inre hål på bältet. Tror det var bältet som sträckt ut sig. Fäste inte så stor vikt vid vikt, men kontrollväga mig till 58 kilo, samma som i april.

Våren var förbi. På stan idag var det kalt som i ett ökenlandskap, och kallt som långt bortom ett ökenlandskap. I radion hördes att Paul McCartney släppt en ny singel: "Home Tonight". Han levde alltså i all välmåga, som jag sagt till Anastasia.

Danskursens sista tillfälle var idag. Sen var avslutningsfesten den 29 november. Rådjuret i strålkastarens sken. Varför stod hon där? Varför sprang hon inte? Fick låta rådjuret löpa, inte snöa in. Hålla mig i rörelse, dricka glöd. Tänkte spana in kursdeltagarna från timmen före. Komma lite tidigare idag. Se om de släppt några nya singlar. Innan momentumet släppte. Innan jag frös fast i gymnasieisen igen.