John von Neumann och Kristina Lugn

"Von Neumann pioneered game theory and, along with Alan Turing and Claude Shannon, was one of the conceptual inventors of the stored-program digital computer."

"– Ingen poet sedan Evert Taube och Nils Ferlin har varit så starkt förknippad med sin persona som Kristina. Hon hade en oerhörd galghumor och en enorm förmåga att vända upp och ned på vardagsbegreppen, så att hon plötsligt blottade hela existensen[...]"

"By his mid-twenties, von Neumann found himself pointed out as a wunderkind at conferences. (He claimed that mathematical powers start to decline at age 26, after which experience can conceal the deterioration for a time.)"

"Dessutom var hon unik som människa. Har aldrig träffat någon liknande person, och kommer nog aldrig att göra det heller.[...] Hon var väldigt smart på ett udda sätt och gick in i diskussioner med infallsvinklar som ingen annan skulle kommit på."

"Though no longer a teacher, von Neumann became a Princeton legend. It was said that he played practical jokes on Einstein, could recite verbatim books that he had read years earlier, and could edit assembly-language computer code in his head."

"För den här författaren fick nämligen alltid en sorts ljuvlig energi av att få säga drastiska och oväntade saker. Av att namnge, fånga, karaktärisera men också av att skapa berättelser och anekdoter. De var inte alltid sanna – en gång ställde hon in en diktuppläsning som jag var med om att arrangera med hänvisning till att hon hade slagit huvudet i frysboxen på Ica. Men sådant hade man gärna överseende med eftersom allt var så underbart formulerat."

"In late 1943 von Neumann began work on the Manhattan Project at the invitation of J. Robert Oppenheimer. [...] At Los Alamos, New Mexico, von Neumann worked on Seth Neddermeyer’s implosion design for an atomic bomb. This called for a hollow sphere containing fissionable plutonium to be symmetrically imploded in order to drive the plutonium into a critical mass at the centre. The implosion had to be so symmetrical that it was compared to crushing a beer can without splattering any beer."

"– Min röst var för långsam, jag var för ful. Jag minns att jag gick på Götgatan och att en man kom emot mig, en helt vanlig direktörsman. När han passerade spottade han mig i ansiktet, säger Kristina Lugn till Dagens Nyheter 2014 och fortsätter: – Det är en otäck känsla att man kan väcka ett sådant hat. En ondska: att ta reda på var jag bor och kasta in en sten genom fönstret. Tre kvällar i rad. Sista gången krossade den fönstret och sedan min dotters sköldpadda."

"Adapting an idea proposed by James Tuck, von Neumann calculated that a “lens” of faster- and slower-burning chemical explosives could achieve the needed degree of symmetry. The Fat Man atomic bomb, dropped on the Japanese port of Nagasaki, used this design. Von Neumann participated in the selection of a Japanese target, arguing against bombing the Imperial Palace, Tokyo."

"Hon ömmade för dem som var ensamma som hon eller som levde ensamma med andra. [...] Hon gav mig känslan att om jag så sökte över hela jorden skulle jag snarare hitta min dubbelgångare än någon som hon. [...] Och var besinningslöst ordskapande, ett snille på drift och på vift. Så mycket händer i hennes språk att hon inte behövde hålla fast verkligheten, hon tillverkade den själv och förhäxade oss. Hon rånade reklamen på dess innebörd och osäkrade alla löften om trygghet och ansvar. 'Vem är det som suckar i sopnedkastet? Vem är det som flämtar i handskfacket? Vem är det som lockar på mig kvinnojourens akutväska?'"

"Starting in 1944, he contributed important ideas to the U.S. Army’s hard-wired ENIAC computer, designed by J. Presper Eckert, Jr., and John W. Mauchly. [...] Von Neumann’s publications on computer design (1945–51) created friction with Eckert and Mauchly, who sought to patent their contributions, and led to the independent construction of similar machines around the world. This established the merit of a single-processor, stored-program computer — the widespread architecture now known as a von Neumann machine."

"Satt ofta och gärna invid dig på Freden bara för att höra dina berättelser om allt det du varit med om, inte sällan små utsökta absurdistiska minitayrer, och jag sade gång på gång att 'Kristina du måste skriva dina memoarer' och du bara skrattade bort det[...]"

"In his last years, von Neumann puzzled over the question of whether a machine could reproduce itself. Using an abstract model (a cellular automata), von Neumann outlined how a machine could reproduce itself from simple components. Key to this demonstration is that the machine reads its own “genetic” code, interpreting it first as instructions for constructing the machine exclusive of the code and second as data. In the second phase, the machine copies its code in order to create a completely “fertile” new machine. Conceptually, this work anticipated later discoveries in genetics."

"Det händer ju inte längre att man blir kär. De där känslorna har försvunnit och det är en stor brist tycker jag. Fast är det inte en lättnad? - Nej, för det förstör författarskapet. Det gör att massor med ämnesområden försvinner. Men det är väl en sorts barmhärtighet från försynen att de där känslorna dör bort i takt med att de blir omöjliga att tillfredsställa. [...] Jag har i stort sett allt jag önskat mig. Men jag kan inte påstå att jag är lycklig."

"Economist Paul Samuelson judged von Neumann “a genius (if that 18th century word still has a meaning) — a man so smart he saw through himself.”"

"– Jag har skilt mig tre gånger. Mitt första äktenskap varade från det jag var 18 tills jag fyllde 20. Nästa en kort stund i 36-års åldern. Och psykiatern var jag gift med från oktober 91 till februari 92, säger hon 2011 till Expressen. [...] – Ingen skulle kunna vara avundsjuk på mig, ingen vill vara mig. Människor känner att de slipper tävla... De tänker: kan hon klara det så kan jag också. När jag dör kommer människor att känna: kunde Kristina Lugn dö så kommer jag också kunna det, säger hon 2014 till DN." 

"With his pivotal work on quantum theory, the atomic bomb, and the computer, von Neumann likely exerted a greater influence on the modern world than any other mathematician of the 20th century."

Det som stod ivägen

Såg en tjej från danskursen i secondhandbutiken, men gick förbi osedd, bort och runt och ut. Mindes inte om hon var singel, om jag ens hade frågat. Minnet av henne var vagt, sammansmällt med 2+5-tjejen, eller om hon kallades 5+2-tjejen. Ansträngde mig för att minnas henne: mild och överseende, tänkte jag - utan vassa kanter - som en naturell yoghurt. Men hon ville väl inte prata.

Intensiv.

Vad hade hänt med Tina? Ibland tänkte jag att jag. Att jag. Men så försvann det i vardagslunken mot biblioteket för att där dränkas genom läsning av dagstidningar tu och sedan hemgång igen. Timmar i läsning, men några få steg tagna och alla bokstäver tycktes vaga som siffror.

Läsning var verkligen en ytlig aktivitet, började jag inse.

När det lästa inte trängde in på djupet.

Bokstäverna var inte vassa nog.

Men det var Esmeralda.

Eller bilden av henne.

Hon hade bytt bild på Facebook.

Det var inte mer än så. Men jag tycktes vederkvickad. Inne i henne fanns något, fast det var i mig det egentligen fanns. Min bild av vad som fanns i henne. Det var så tydligt i det digitala, lysdioder av en viss lyss.

Som kalkonhuvuden på pinnar.

Men var fanns vederkvickelsen i vardagslunken? Fanns den där hela tiden, fast avslumrad? Att dra sig runt och undan och iväg en secondhandbutik. Varför? För att hon inte ville. Esmeralda ville inte prata. Det gick inte att förstå. Men då ville säkert inte tjejen från dansen heller prata. Det var lätt att förstå.

Några dagar tidigare. En tjej dök upp som spawnad ur en dröm, satte sig på en busshållplats. Och jag tittade, men slog ner blicken. För att. För att. Så gick jag vidare. Svängde om efter 10 minuter men svängde om igen efter 10 sekunder. Som fjärrstyrd av en osynlig kraft. Men bussen hade väl redan åkt och hon ville väl inte, väller. Heller.

Dom tyglade krafterna inom en. Eller om det var tynande krafter. Gällde att kisa när man läste. Läsa det man ville se, snarare än vad som stod.

Annars kunde det stå något ivägen.

"Bara för att jag är kvinna och rappare så känns det som att man måste ha något extra. Som att folk blir typ kåta av att jag också är civilingenjör. Det är en exotifiering. Att jag är smart är något anmärkningsvärt i deras ögon.
[...]
– Det känns också kul att vara kaxig när man är 31. Jag menar, jag är ju inte 17 längre. Jag gör det trots allt med viss självdistans."
(Dagens Nyheter 2020-06-22)

Mellan skateboard och blanksteg

Skateboard i Olympiska spelen

Oskar Rozenberg Hallberg skulle ha varit Sveriges OS-hopp i skateboard 2020, om inte OS blivit inställt på grund av Covid-19. Enligt Dagens Nyheter hade Hallberg två VM-guld i "skateboardisciplinen park". På Youtube kände jag igen kommentatorsrösten under ett av Hallbergs guldåk. Rösten tillhörde den amerikanske skateboardåkaren Tony Hawk.

900 graders rotation

Snurr i två och ett halvt varv, 900 graders rotation, var Tony Hawk först med att göra, med en skateboard under fötterna. Året var 1999 och platsen en skateboardramp vid X-Games-tävlingarna i San Francisco. Efter bedriften slutade Hawk att tävla, blev rik och berömd, kanske främst på grund av videospelserien "Tony Hawk's Pro Skater".

Mellanstadiet

Jag gick i mellanstadiet och efter skolan var man på "Eftis", en fritidsgård där det serverades rostade mackor och marmelad. I ett av sidorummen satt Simon Rosengren och spelade första "Tony Hawk's Pro Skater" på en liten tjock-TV, medan jag tittade på.

En annan gång visade TV:n fotbolls-VM. Anders Svensson skulle lägga en frispark, och fritidsledaren Lotta kikade in och sade skälmskt att han kommer missa. Det hon inte visste var att frisparken var mot Argentina och att året var 2002.

Daniel Landqvist Karlsson, "LK" kallad, gick och blev skateboardåkare över skollovet. Klassföreståndaren tyckte inte det var något man bara "blev" sådär hux flux. Karlshamn hade Jean-Marc Soulet som inspiration, vilket kan ha varit en förklaring, förutom videospelen.

Skateboard

Jag stod på en skateboard en gång. Kanske var jag sexton. På baksidan av huset; skulle aldrig ha vågat visa mig bland folk: "Folk är farliga, dom bits", som Ebba Grön sjöng 1979. Fast då fanns inte jag, och skateboard var ett nytt fenomen.

Amerikanska surfare hade vågat upp på land och uppfunnit rullbrädan.

I svensk dagspress omnämns "skateboard" första gången 1965, med förslaget att på svenska använda ordet "skridskobräda". Det ordet verkar inte ha slagit igenom, men brädåkarna dök upp i Sverige och Magnus Bonum sjöng om just "Skateboard", 1978, vilket antyder att fenomenet etablerats. En jämförelse kan göras med Nick Borgens låt "World Wide Web", som dök upp några år efter att Internet etablerats i Sverige, år 1997.

Skateboardåkarna

1976 hade en journalist på Dagens Nyheter begivit sig till Amerika för research:

"Men vilka är de då, skateboardåkarna? Jag frågar och frågar. På New Yorks gator, i San Franciscos backar, på de speciella banorna i San Diego. Varför håller ni på, är det inte farligt, varför sparkar ni inte boll, vilka är ni? Det svar som etsat sig fast, det rakaste och mest krassa, fick jag ute vid Flatbush Avenue i Brooklyn av två äkta skateboardare. En hon, fräckt pojkaktig, lite kall och kärv, tuggummituggande, gnistrande ögon, judinna och cirka 16 år. En han ungefär lika gammal, mjukare, blygare, italienare. De var inte kära, de var mer än så. De var bästa polare. Hon är förstås den som svarar: "We are dad's girls and mom's boys" (Vi är pappas flickor och mammas pojkar).
[...]
Ska då våren och sommaren 1977 bli det stora genombrottet för skateboarding i Stockholms gatubild? Kanske, kanske inte. Kanske måste den först slå igenom på ett bredare plan i Paris och London.
[...]
I förra veckan såg jag min första skateboardare i Stockholms innerstad, på Skeppsbron. Han berättade att han varit med sina föräldrar i Paris i sommar och lärt sig turerna. Och han var ingen vanlig 16-åring. Det syntes att han var en opinionsbildare i sin klass, att han var en typisk 'trendsetter', att många vill vara som han. Både killar och tjejer."
(Dagens Nyheter 1976-09-19, sidan 27)

Spin doctor

I maj 2020 kom nyheten att den elvaåriga pojken Gui Khury snurrat tre varv, 1080 graders rotation, på samma typ av skateboardramp som Tony Hawk trettioett år gammal tjugo år tidigare snurrat två och ett halvt varv.

Mellanstadiet flög högre än trettioplus.

Mellanspel

Ordet "mellanstadie" innehöll ett "mellan" - ett löfte om fortsättning mot ett högre stadium.

Såsom skridskobrädan i form av rullbräda kom att kallas skateboard, kom ordet "mellanslag" från 1970-talet och framåt att kallas "blanksteg" - ordet dök hursomhelst upp första gången i svensk dagspress 1971.

Nysendet

Jag såg det på ett nytt sätt alldeles nyligen, som att jag gått omvägar kring ordet förut.

"Blanksteg".

Visst fanns en poetisk klangbotten därnånstans? Bortom engelskans rymdkrog (space bar).

Dom blanka stegen

Solen kunde speglas i blanka vattenytor; speglar kunde putsas blanka. Det blanka var det rena var det fina.

Steg kunde vara mycket: tunga/lätta, snabba/långsamma, kort/långa.

Men "blanka"?

Mellansteget

För att gå blanka steg krävdes kanske det virtuella, däri dessa steg begicks - tomrummet mellan bokstäver - därav den mer prosaiska benämningen "mellanslag".

Att gå blanka steg var att skjuta markören framför sig, med löfte om senare gärning.

Eller att glida fram i ett mellanläge mellan gående och cyklande.

Kanske på en skrid-sko-bräda.

Nu fattade jag: att "skrida".

"skrid-sko".

Jag förstod.

Hade det inte uttalats "skrizzko" hade jag säkert fattat redan framför tjock-TV:n i mellanstadiet.

Nobelpriset i kemi och fysik 1965

Nedan följer ett citaturval från fyra svenska dagtidningssidor daterade 22 oktober 1965, alla innehållande frasen "Richard Feynman".

Nobelpriset i kemi 1965

"Kemipriset gick till en man som ansetts mogen för utmärkelsen i snart 20 år. Harvardprofessorn Robert Burns Woodward. Han är den ende som ensam får ett helt naturpris i år."[3]

Syntestrollaren

"För 20 år sedan framställde Woodward på konstgjord väg ämnet kinin. [...] Några år senare byggde han i laboratoriet den atomgrupp som bildar giftet stryknin.[3] [...] För några år sedan angrep Woodward uppgiften att med konst framställa klorofyll,[4] [...] En trollkarl som Woodward skulle antagligen ha blivit bränd på bål om han verkat på medeltiden, skriver professor Holger Erdtman i dag i DN. 1965 får han Nobelpriset.[3] [...] Det sägs att han ett tag blev avstängd från MIT för att han vägrade delta i gymnastiken. Han tar bilen i stället för att gå två kvarter."[5]

Magin i det allmänbegripliga

"Det är mycket svårt att på ett allmänbegripligt sätt klargöra Woodwards insatser. På engelskt språk karakteriseras de ofta med adjektivet "spectacular". Det är kanske lätt att förstå att det stegvisa uppbyggandet av en mycket komplicerad molekyl kan vara en särdeles svår uppgift men de närmare finesserna kan endast uppskattas av fackmannen."[4]

Stryknin och inkognitoslipsen

"Strykninsyntesen kan betraktas som en triumf för det mänskliga intellektet men praktiskt har den ej haft någon direkt betydelse. Mänsklighetens behov av stryknin är rätt begränsat och kan lätt tillgodoses av S t r y c h n o s-trädet, där det giftiga ämnet förekommer i bark och frön. [...] År 1954 publicerades syntesen av stryknin, som väckte stor förvåning och som Woodward själv nog betraktar som en av sina främsta prestationer. Vid en kongress för ett decennium sedan uppträdde han i blå sidenslips med broderad strykninformel (förmodligen något stiliserad och förenklad). Nästa dag hade han helt ordinär slips. Tillfrågad om orsaken svarade han: "I dag är jag inkognito"."[4]

Fugufiskens gift och James Bond

"[...] i hans laboratorium här vid Harvard, där champagnen kom fram på torsdagen, hänger en uppstoppad japansk fisk som professorn läst om i en James Bond-bok. Fisken bär på ett gift lika farligt som stryknin[...] Den fula fisken över den vackra sekreterarens bord kom efter den senaste syntesen, uppbyggnaden av tetrodotoxin. Varje beundrare av den oförvägne Bond - och dit hör Nobelkemisten vid Harvard - känner till levergiftet i fisken "fugu" sedan han läst om självmordsträdgården i Japan."[4]

Nobelpriset i fysik 1965

"Av fyra pristagare i fysik och kemi är tre amerikaner. Den fjärde är japan. Fysikpriset delas på tre, amerikanerna Julius (sic) Schwinger, 47, och Richard Feynman, också 47, samt japanen Sin-Itiro Tomanaga, 59."[3]

Fysiskt omöjligt

"Fysikherrarna belönas för insatser som omöjligen kan förklaras kort och enkelt. Deras specialområde heter "kvantelektrodynamik". Belöningen får de för arbeten som de utförde redan under 1940-talet."[3]

Spridda tankar

"[...] Feynman, som alltså var blott 31 år när han nådde sitt mål betonar att han (sic) forskningar varit rent teoretiska. - Det finns ingenting av experiment i mitt arbete, inga direkta laboratorieforskningar. Det är någonting som man har i huvudet, jag snarare arbetar ut med papper och penna för att uttrycka det allmänt.[2] [...] De två amerikanska vinnarna, som delar priset med japanen Tomonaga, är fast anställda tänkare. [...] Tankarna gäller materiens sammansättning. - Ibland får jag ett bra uppslag om t.ex. kvantelektrodynamik när jag rakar mig, säger professor Schwinger. Eller också strax innan jag somnar efter en dags eller ett dygns hårt tankearbete. [...] - Just nu arbetar jag knappast alls, säger professor Feynman. Jag har inga goda idéer. Kanske börjar jag bli gammal (47). Jag har så ont om idéer att jag har börjat lära mig teckna i stället. Det vore fint om Nobelpriset gav mig ny inspiration. Julian Schwinger medger att han är tankspridd. Han vet en hel del om atomernas bakgrund, sådant som kan leda till kontroll av universums energiresurser. Men han kommer först inte ihåg hur gammal han är - 'jag måste göra ett överslag' - och ser sedan överraskad ut när han fastnar för 47 år, jämngammal med Feynman. [...] Om han [Schwinger] deltagit i Vietnamnprotesterna? Det vet han inte riktigt: "det kommer så mycket papper som man skall skriva på"."[5]

Fruarna och den fysiska förklaringen

"Hustrun sysslar inte med vetenskap och Robert (sic) Feynman avböjer att ge detaljer. "Jag är nöjd med att jag har en vacker hustru." "Men vad sysslar hon med?" (Denna eviga svenska betoning av kvinnans emancipation.) "Hon är väl inte bara vacker?" Frågan får det svar den förtjänar: "Är det så bara det?""[2] [...] Han har aldrig varit i Sverige men i december tar han med sig sin fru Guueneth (sic), som nu också har ett telefonvittne på att pristagaren sagt att hon skall få bestämma vid familjen skall göra med pengarna. [...] Att få med fru Tomonaga på bilden visade sig dock vara en omöjlighet. Hon klagade över sin klänning, över sin frisyr och fann tusen japanska ursäkter: - Det är ju inte jag som fått priset. Det är ju min man. Jag är ju bara en kvinna. [...] Eftersom ursprunget till priset ju ändå är professor Tomonagas resultat genom forskningen i kvantelektrodynamik borde detta ju i alla fall beröras, så jag bad honom förklara lite populärt vad det egentligen går ut på. - Att det har med strålning att göra vet jag, men är det sant att det kommer att få betydelse för samtida rymdforskning och rymdfärder? frågade jag. För första gången ett definitivt svar från en plötsligt mycket vaken och mycket energisk Tomonaga: - Nej! Och jag kan inte förklara det populärt. Det skulle bli oförståeligt inte bara för er utan också för mig. Om jag översätter från japanska till engelska och ni sedan från engelska till svenska skulle ingen förstå ett ord av vad det rör sig om."[5]

Berömmelsen och televisionsbussen

"- Tänker fru Tomonaga följa med till Sverige? - Kanske det. Vill du? frågade han sin hustru, som satt försjunken i drömmar på sin kudde. Hon såg litet förvirrad på oss och svarade tankfullt: - Vet Ni, jag sitter och undrar vad det här kommer attt (sic) betyda för oss. Så mycken berömmelse och så mycken ära... [...] Och så tog plötsligt det relativa lugnet slut. Tambur och hall fylldes av besökare, televisionsbolaget körde in på gräsmattan med en stor buss och mängder av fotografer och hallåmän, illsamtal kom från Amerika och telefonisten upplyste ilsket att hon hade en kö av samtal från hela världen väntande, fru Tomonaga lutade huvudet i händerna och professorn själv svepte med en magnifik gest kimonon till rätta och gick ut att möta invasionen. Livet i rampljuset kunde börja."[5]

Citatkällor

[2] Dagens Nyheter 1965-10-22 (sida 6)
[3] Expressen 1965-10-22 (sida 52)
[4] Svenska Dagbladet 1965-10-22 (sida 10)
[5] Svenska Dagbladet 1965-10-22 (sida 11)

Googles maktfullkomlighet

Kina

Den brittiska kronkolonin Hongkong lämnades 1997 över till Kina, efter att ha hyrts i 99 år av Storbritannien. Enligt ett avtal från 1984 skulle Hongkong få behålla sitt kapitalistiska samhällssystem under en övergångsperiod på femtio år, för att sedan införlivas i Kinas socialistiska samhällssystem. Tanken sloganiserades till: "Ett land, två system".

I maj 2020 presenterade Kina ett lagförslag med syfte att skydda Hongkongs medborgare, vilket enligt kritiker skulle påverka Hongkongs självstyre, slogan och liberala grunder:

"Critics say the measure severely undermines Hong Kong’s legal framework, established under the terms of the former British colony’s handover to Chinese control in 1997. Chris Patten, the last British governor of Hong Kong, described it as a “comprehensive assault on the city’s autonomy”. 

Under its Basic Law, Hong Kong is meant to enact security legislation on its own. “This spells the beginning of the end of Hong Kong under ‘one country, two systems’,” said Kenneth Chan, a political scientist at the Baptist University of Hong Kong. 

“It would mean also communist-style political struggles have trumped the rule of law and a dagger that has stabbed into the heart of the city’s liberal foundations,” he said."
https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/china-proposes-controversial-national-security-law-for-hong-kong

Kina var dom onda och USA dom goda:

"Kina är ett av världens mest ofria länder. Landet är en diktatur där censuren och övervakningen ständigt förfinas med ny teknik. Kommunistpartiet eftersträvar ett ”perfekt Kina” och sätter medborgare, som partiet anser har fel leverne, religiös övertygelse och politiska idéer, i brutala omskolningsläger.
[...]
För första gången sedan 2001 utgör autokratier en majoritet av världens länder. I dessa 92 icke-demokratier lever i dag 54 procent av jordens befolkning, enligt V-deminstitutet vid Göteborgs universitet. Om Kina skulle bli deras uttalade härförare och USA försvagas ytterligare finns tyvärr en påtaglig risk att världsordningen Pax Americana, där amerikanerna garanterar öppenhet, går i graven och ersätts av en betydligt ofriare variant."
https://www.dn.se/ledare/lat-inte-mittens-rike-bli-varldens-mittpunkt/

Google

Man hade tur att man levde på den goda sidan. Det amerikanska företaget Googles slogan var: "Don't be evil". Tanken var att man gav Google ett ord eller fras så fick man tillbaka vad man ville ha. För att uppnå detta krävdes en viss övervakning, lagring av sökningar och vilka sidor som besökts och dylikt, men det var för den goda sakens (kapitalismens) skull.

Varje år presenterades vilka fraser som folk sökt mest på. Aldrig syntes där någon form av snusk. Inte sökte väl folk på sådant? Och om de gjorde, varför skulle folk få reda på det? Lite censur för den goda sakens skull; herregud, Google var ju gratis, ett fantastiskt verktyg, i de godas tjänst.

En användare hade ett konto hos Google, som även ägde Youtube, Blogger och Gmail, Maps, Drive och så vidare. Man kunde kalla det: ett konto, ett system.

På senare tid hade Google börjat skydda sina användare.

Tidigare krävdes ett kontonamn och lösenord, så fick man tillgång till sitt enda system, e-post, video, blogg et cetera. Men tänk om någon, kanske någon från Kina, skulle få tag i ens lösenord. Då skulle ju denne kunna ta över ens konto.

Google till räddning: varje inloggning som Google inte kände igen, skulle mötas med en liten säkerhetskontroll. Allt med användarnas bästa för ögonen, givetvis: "Don't be evil".

Bloggen

Så en dag skulle jag logga in på bloggen:

Verifiera att det är du
Vi känner inte igen enheten. Av säkerhetsskäl vill
Google därför bekräfta att det verkligen är du.
Läs mer
[epostkontoadress]
Testa att logga in på ett annat sätt
* Besvara din säkerhetsfråga
* Få hjälp

Det var samma enhet som vanligt. Internetleverantören bytte ip-adress ibland; det kanske var orsaken till kontrollen? Men frågan kvarstod: hur skulle jag komma åt mitt Google-konto för att posta mitt blogginlägg? Tryckte på "Besvara din säkerhetsfråga":

Besvara din säkerhetsfråga
>Varför skulle jag ge er hackers en chans att besvara en fråga så att nu kommer åt mitt konto?
Ange svaret

Jag hade haft kontot i mer än tio år och mindes inte svaret på min "fråga". Som tur var fanns det möjlighet att få ett mail med en sifferkod till en annan epostadress:

Kontoåterställning
Tack vare det här steget kan vi lättare se att kontot tillhör dig
[epostkontoadress]
Ett e-postmeddelande med en verifieringskod har precis skickats till [återställningsepostadress]
Ange koden

Så jag fick mailet, skrev in koden och där skulle saken varit ur världen. Döm av min förvåning:

Inloggningen misslyckades
[epostkontoadress] 

Tack för att du bekräftade att du har åtkomst till den
tillhandahållna e-postadressen. 

Google kunde inte verifiera att [epostkontoadress]
tillhör dig. Läs mer om hur du återställer ditt konto.

Var det någon form av skämt? Jag läste texten igen: "Tack för att du bekräftade att du har åtkomst till den tillhandahållna e-postadressen." Jag hade alltså deltagit i deras råtta-drar-i-spak-experiment, tagit emot mailet, fyllt i siffrorna. Det tackade Googlade mig för.

Men någon belöningsost skulle det inte bli.

Och jag började grubbla.

Googles makt.

Min blogg.

Fast den var ju inte "min".

Äganderätten

Det personliga ägandet var en chimär. Google visste säkert att jag överanvände ordet "chimär". Om det inte föll dem i smaken kunde de radera en människas hela digitala liv, om de ägt allt. Ännu fanns det dock flera amerikanska system: Facebook, Apple, Amazon, Microsoft.

Man fick välja vem som skulle få övervaka ens ord. Före elektroniken hade man sina ord i sina egna händer. Men i det virtuella tidevarvet var de någon annans. Man fick vara glad och tacksam att de upplät elektricitet åt ens arma försök till varelseblivelse.

För många misslyckade försök
Kontot är inte tillgängligt på grund av för många misslyckade försök. Försök igen om några timmar. 

Testa ett annat sätt

Ett annat sätt? Ska jag testa ett annat sätt? Vad sägs om: jag ger er lösenordsfrasen, ni ger mig vad jag vill ha. Var det inte det som var tanken: don't be evil?

Googlade (ett system to rule them all) fram andra med samma problem. Fann att denhär posten satte fingret på något:

Original Poster
Bri BB
9/7/19 

Locked out...."Device not recognized"... same device for a decade.
Hello,
This is another "Device not recognized" post.  I see there are a few here and across the internet.
The account in question is over a decade old.  I have 2 macs and and iphone 4s, all of which just as old.
All of which logged in fine over the last 10 years.  I even used to travel the country and hotspot often... with never an issue.  The account in question is connected to a few wiki commons artworks, that is all it is for.  I thus only check it every 2-3 months (sometimes people ask questions).   After no issues for over ten years, suddenly about a year ago, with the same device and correct password, google says "Device not recognized".  So I try the other two... None of them recognized.  Being very busy I forget about it until 2 months and I come back, (thinking something would have changed) and get confronted with denial again.
I set the account up over ten years ago and I tried a dozen different answers to my challenge question to no avail.  I never set up anything more than that.  That is more than enough security for non sensitive info email acct. IMHO
Obviously this was a change on google's side, and it is BS.  Rendering the concept of having a password pointless.  As for any reason google can deny access and simply proclaim "device not recognized".
A company with arguably the most powerful computing system archiving the entire internet, who sends security messages to my emails saying "New login mac firefox IP xxx"  but misplaces 10 years of the exact same three machines (and usually just the one) logging in....   is an absurd notion.
"We do it for your protection"  is the declaration... But hey, Don't worry about me, if I allow my password to be stolen that is MY fault... but you denying the proper password holder access to his own property in the same "shirt" he has worn for the last ten years is YOUR fault.
I know this is a free service, but it is now a broken mechanism.  Like I said, it worked fine for ten years... so whatever new policy you have implemented it is a flawed one.  I would not complain if this happened and I indeed had new devices.  But I am very glad this is not a tremendously important email.  Though it is frustrating because that email is actually written on the art and thus cannot be changed... so now no one will ever be able to contact me.
I see all the replies stating "Account recovery is the only way"  which is also BS in light of the above.  For it is a clearly and obviously SYSTEM error... not a USER error.  Thus needs repaired on google's side.
Again:  Suddenly not recognizing log in devices that have been used for a decade, is BS, no matter how you try defending it.
On more thing... the device and location Should Not Matter!  If I have my password I should be allowed to log in whenever, where ever and however I want.   Or at least have that option to activate or deactivate.  Your new "Hyper Security" should be an opt in service... because I would certainly be opting OUT right now.
SOL, and not because of my errors... right password, same devices....
https://web.archive.org/web/20200524191719/https://support.google.com/mail/thread/13751326

Men så drog jag i råttspaken två dagar senare och då fick jag min ost, försjönk åter i dvala och glömde helt bort den tunna linjen mellan gott och ont, mellan Hongkong och Kina, användaren och Google.

Två system, en gemensam nämnare: maktfullkomlighet.

Missade samtal till Gud

Missade samtal

Telefonen visade ett missat samtal från Anastasia. Jag gick ut på gården, ringde en signal och ringde av. Nu hade hon ett missat samtal, och jag stod med telefonen som en bilnyckel i handen och väntade på att hon skulle ringa upp.

Hur fungerade egentligen "missat samtal"-funktionen? Någon månad tidigare hade jag fått säkert tio meddelanden om samma missade samtal, under en halvtimmes tid. Men det var inga nya samtal, för meddelandet visade att samtalet inkommit vid samma tidpunkt.

Det fanns alltså en mekanism, som kunde fallera.

Indien

Hade inga större förhoppningar att få reda på hur det fungerade när jag googlade frågan. Istället fann jag att det i Indien var vanligare med kontantkort än abonnemang, så där användes "missat samtal"-funktionen flitigt, som ett slags kodspråk. Ett (1) missat samtal kunde betyda en sak, två missade samtal något annat, och tre missade samtal en tredje sak. Och så vidare.

Sådär höll man på i Indien. Om man nu kunde dra 1,3 miljarder människor över samma kam, fler än Europas och USA:s befolkning sammantaget. Vem hade skrivit kodspråkstexten? Kanske någon som turistat i Indien: "Jag har varit två veckor i Indien så nu vet jag hur alla i Indien tänker och fungerar."

I Sverige betydde ett (1) missat samtal "ring mig", visste jag, som semestrat i Sverige i trettio år.

Med anledning av Covid-19 och dess skonsamhet mot just Indien hade tidningen nämnt i förbifarten att hälften av Indiens invånare var yngre än tjugofem år.

Den meningen fick man läsa två gånger.

Klorindia

Det innebar att när jag låg på ett iskallt blått golv och övade simtagen: "vinkla, ut och ihop", då fanns 650 miljoner färre människor i Indien. Medan jag trott att doften av simhallens klor var doften av min simlärare - hur gammal kunde hon ha varit? 14? 18? - väntade 650 miljoner indier på att tillblivas.

Och nu spenderade de sin tid med att ringa varandra, och missa.

Man ska ha flygplan

Douglas Adams hade beskrivit att flyga just så: "Att falla mot marken och missa". Det låg mer än skämt bakom: att flyga var att falla i omloppsbana. Som alla världens flygplan cirklande kring jorden. Eller som Disneyfiguren Buzz Lightyear sade i Toy Story (1996): "Jag flyger inte - jag faller - med stil"

Med Covid-19 hade flygplanen träffat marken: reserestriktionerna i samband med coronaviruset hade tvingat ner tiotusentals flygplan på marken. Bara att hitta en parkeringsplats för en Jumbojet var en utmaning. Dessutom behövde luftfuktigheten vara rätt, annars skulle planets elektronik ta skada. När flygplatserna inte räckte till parkerades planen i öknen. Och där stod de nu och servades dygnet runt för att hållas flygdugliga i väntan på bättre tider.

Flygmaskiner var komplicerade varelser.

Finansiell kobingo

Anastasia ringde upp, men pratade som genom en kudde.

Hon undrade om jag hade tid.

Om jag hade tid? Alla hade tid. Det handlade om vad man ville spendera den på. Man kunde också växla in tiden mot pengar, som turister med sina plånböcker. Såhär hade det stått i lokalbladet i mitten av maj:

"Flera stora EU-länder, som Frankrike och Italien, lyfter just "hemester" som ett rimligt alternativ. Men bedömningar pekar på att en svensk inte gör av med lika mycket pengar på hemmaplan som en inrest besökare. – Även om vi vinner många svenska turister väger det inte upp minskningen av utländska besökare, säger Lindström. – En annan aspekt är huruvida jag som göteborgare stannar hemma och spenderar mina pengar i Göteborg eller om jag åker utanför kommungränsen. Olika typer av rörlighet genererar olika typer av pengar." (Blekinge Läns Tidning 2020-05-12)

Som finansiell kobingo, dessa vandrande turistplånböcker.

Men om jag växlat in min tid till pengar och Anastasia varit en tuggummiautomat hade jag säkert kunnat lägga in några mynt och vrida om - så visst hade jag tid för henne.

Man ska ha husvagn

Anastasia berättade om läget. Det var bråk om pengar. Eller om det inte alls hade med saken att göra. Anastasia hade gjort slut med pojkvännen igen. Eller om det var båda som gjort slut. Eller om de inte alls hade gjort slut.

De bodde inte i samma stad. Det var något med en skiva, som något fan velat köpa, och Anastasia skulle skicka skivan, och pojkvännen omslaget. Därnånstans hade det blivit bråk. Han hade inte velat skicka omslaget.

Men givetvis handlade det inte om en skiva och ett omslag.

Det var något med en husvagn Anastasia hade hittat gratis, och som pojkvännen hade varit negativt inställd till. Eller om det var att han hade sagt att hon åkte hem till okända män och fick betalt. Hon tyckte han menade att hon var en hora, men snarare än samlag hade hon sjungit och blivit bjuden på middag.

Det kröp in i min hjärna först senare, att hon, vad ska man säga, sålde sin närvaro. Fast å andra sidan byggde väl hela det monetära systemet på att man sålde sig till någon. Och jag sålde mig till Anastasia i detta nu, men jag betalade med min tid.

Och det var välspenderad tid, något verkligt. Inget man som turist kunde köpa. Mindes själv när Linda gjort slut, hur trasig jag hade känt mig. Tänk om jag hade kunnat ringa någon då?

Snarare än missade samtal till Gud.

Geosmintårarna

Anastasia pratade som ett flygplan som föll runt jorden. En del ord svaldes av tekniken, så jag fick lägga pussel för att utröna vad de kunde betyda tillsammans. Men jag ville inte sabba hennes kondensstrimmor genom att be henne upprepa. Det viktiga var inte alla orden i sig, utan att några av dem kom in i någon annans sinne.

Och det hade börjat duggregna lite smått och jag försökte känna doften av geosmin, ämnet som doftade rödbeta och våt sommarregnad jord.

Och hon nästan grät fram orden och det var hennes åttonde förhållande - och hur gammal var hon, 22? - och hon ville hitta någon som alltid var snäll.

Och jag tittade mig inte omkring, sade inte att jag inte såg någon snäll i närheten. Jag höll käften. Skulle inte skämta bort allting, som i lågstadiet när min bästa kompis ramlat och jag fått honom att kikna av skratt. Det var inte läge nu.

Och det absolut konstigaste med livet var att det fortgick. Det kändes kanske inte så för Anastasia, men snart skulle dessa tårar i regnet verka obetydliga.

Så jag höll tyst, mestadels.

Tills jag kände att jag behövde säga något. Så jag frågade om husvagnen. Man behövde ju ha tillstånd för att ha den parkerad...

Som tur var hade hon annat att tänka på än att jag var en idiot.

Felhörningen

Efter tjugofem minuter sade Anastasia att hennes telefon höll på att dö. Som om den levat och tiden var inne. Så jag sade "ta hand om dig" och "gör inget förhastat" och hon sade liksom i förbifarten att hon skulle finnas där för mig också alltid.

Som om jag också levat.

Eller om jag hörde fel.

Hela livet som en felhörning i Guds geosmitri.

Huvudet bland molnen

Väckelsen

Det dunsade till av bollen mot kartongdörren och jag vaknade till. Hade troligtvis sovit. Vad var skillnaden gentemot "förhoppningsvis sovit"? Det lär ha varit en modalitet, språkets inbyggda omdöme.

Utan "vis"-het blev det skillnaden mellan tro och hopp.

Och jag kom att tänka på Leif G.W. Perssons prat om "den okände mannen", det vanligaste brottsförsvaret. En okänd man hade dykt upp och gjort alla hemskheter som den åtalade anklagades för, och därefter försvunnit spårlöst från platsen. Och jag såg en koppling till religion. För jag hade munnits fel, att han skulle ha sagt "den osynlige mannen". Det vanliga religionsförsvaret var väl att "den osynlige mannen" hade gjort en massa saker och sedan försvunnit?

Sedan vaknade jag ordentligt.

Tankeverksamheten

Och det hade dykt upp ett moln i byxor, ännu ett fluffigt luftslott. En gång i halvåret dök dom upp, Esmeraldorna. De med tankar och formuleringsförmåga bortom "jag har två katter". Jag hade väl för övrigt aldrig hört talas om en nättjej som inte hade två katter. Om man inte hade gått all in på hundar. Och då dög aldrig två. Två var en språngbräda mot Pluto.

De var som fläktar med snurrpinnen ersatt av ett cirkulärt tomrum. Fläktar utan fläktskap (heh) med vanliga fläktar.

Men de mådde aldrig bra.

Aldrig.

Det var priset man fick betala för en tankevärld bortom dubbelkatt.

Tankevärld bortom dubbelkatt

Henrik: Hej Angie. Vilka är dina framtidsplaner? 

Angelica: Hej Henke. Du inleder inte lättsamt du! Min enda plan är egentligen att arbeta mig upp till att bli en funktionell människa som orkar saker. Grävt ner mig i en ganska djup grop som jag försöker komma ur. Svårt att sikta högre än så då. Hur ser din plan ut?

En svarsrad både med mitt namn, smeknamnsböjt såsom jag gjort i frågan, samt en motfråga, och en slags hint om tankeverksamhet.

En gång i halvåret.

Så jag körde på.

Henrik: Det är när man sitter djupt i ett hål som man får tid att fundera och kan se saker man kanske inte tidigare sett. Ja, eller så går allt åt helvete, om väggarna rasar in. Armeringsjärn är att rekommendera. Mina planer är att bli förstådd i någon mån. Känner du dig förstådd? 

Angelica: Var går gränsen för "någon mån"? Ens omgivning får ta del av det man själv ger den. Jag är hyfsat förstådd av en liten skara människor. 

Henrik: Hehe, jag gillar hur du tänker. Jag skriver en blogg i varje fall. Senaste inlägget hette "Fantomlycka". Du förstår vad det syftar på? I någon mån ;)? Är denna lilla skara människor med i gropen eller tittar de ner i den ibland? 

Angelica: Menar du att du inte känner dig det minsta förstådd av någon som det är nu?  

Angelica: Jag dras generellt till personer som befinner sig i sin egen grop. Så de flesta i min skara gör det. Antar att min psykolog är undantaget som bekräftar regeln, hon verkar förstå saker om mig som jag inte förstår själv än.

Henrik: Jag sitter i min egen grop alright :P. Men jag mår bra och så, det känns väldigt ovanligt från de andra gropfolk jag nåt via Intörnöt. Depressioner och självskador och elände. Men för mig är det inte så, därav den egna gropen. Ingen förstår att man inte måste må dåligt bara för att man sitter i en egen grop. Lite så. Kommer att tänka på låten "Gräva hål". Har du hört den? Eller strunt samma förresten. Din psykolog ja, hur går det då? Vad är det du inte själv förstår ännu? 

Angelica: Vad innebär din grop ifall den inte påverkar din hälsa?

Hur fick jag tänka till lite. Det var ovanligt. Tankarna brukade rinna på mer än jag hann med. Kom på en enordare. Skrivandets mosvarighet till fotbollens cykelspark. Ville inte skriva "ensamhet", för det gav en sorglig modalitet. Så jag fick hitta på ett ord istället.

Henrik: Ogemenskap. 

Angelica: Aha, ensamhetsgrop. Är det baserat på känslan att inte vara förstådd då? Vad är det folk inte förstår? 

Henrik: Det kan ju vara så att det är jag som inte förstår också. Vet inte om det kanske blir samma sak, hmm... men såhär: förstår du att du verkar vara en intressant person med mer djup än de flesta. Eller så är det kanske för att du kan skriva, att alla är djupa brunnar fast "analfabeter"? Men, är det helt oebegripligt att man vill ha kontakt då? Men jag antar att det är jag som inte fattar. För jag har ju inte andra sidans perspektiva, drösen med folk som skriver. För mig är det sällsynta jordartsmetaller, men för dig är det väl mest skrot och korn överallt? WHO knows (hah, Corona-vits). 

Angelica: Kan du konkretisera din frågeställning lite? Och förklara parallellen till det du inte förstår?

Här kändes det plötsligt som att hon kanske var en bot eller nåt. "konkretisera din frågeställning [...] och förklara parallellen". Två katter var kanske inte så dumt ändå? Men så kom jag på det. Det var ju det som var själva gropen. Det var hon som börjat med dendär gropen. Jag bara grävde vidare.

Henrik: Antar att du inte förstår hur jag menar? 

Henrik: Därav gropen.

Angelica: Jag förstår inte hur din textvägg var ett svar på min fråga nej 

Henrik: Det är precis det som är grejen. Välkommen till min grop. Men okej, jag kanske kan förstå dig istället. Vad är det som tynger dig? 

Angelica: Nej alltså det är dina formuleringar som gör det virrigt. Går det inte att konkretisera? 

Angelica: Jag kanske kan försöka besvara frågeställningarna ändå om det hjälper. Jag förstår att jag framstår som djupare än mängden, det är nog generellt så med människor som har lidit av psykisk ohälsa. Man får tid att lära känna sig själv. Det är inte obegripligt att vilja ha kontakt med någon som känns intressant, varför skulle det vara det? Drösen som skriver kör på "hej, läget, vad gör du" och lägger den bort ansvaret att hålla en konversation på mig. Enligt min erfarenhet av den här appen som jag har haft i typ 10 timmar. 

Henrik: Det går att konkretisera till molekyler, men det lär bli många fler textväggar. En annan gång kanske. Ska gå en promenad nu, gå inom bibblan, läsa tidningen, sen kommer mamma på besök. Kort sagt: gotta go. Men kan köra en avslutare innan jag går (har förresten inte appen på telefonen utan kör på datorn, därav bortavarandet). Du verkar intressant. Addar gärna dig nånstans, Messenger, Kik, whatever, om du vill höras mer. För min erfarenhet av denhär appen är just att "man" (det vill säga "the others") tröttnar på den just eftersom så många skriver. Om man är tjej då alltså. Som kille skriver ingen, som du kanske har hört? Men blir trist att tröska det om och om igen till varje ny person :P. Intressant teori att man mår dåligt och lär känna sig själv. Jag kanske lärt känna mig själv via en annan väg på något sätt? Nåja: har gärna mer kontakt med dig så om du vill bli addad nånstans så lämna dina kontaktuppgifter här så addar jag dig ikväll när jag återvänder och mamma åkt hem till sig. 

Angelica: Jag tror att jag heter {kontonamnet} på kik. Bra fantasi med namn och så.

Huvudet bland molnen

"Som ett moln i huvudet". Så hade Anastasia beskrivit känslan när hon gjort slut med pojkvännen via sms. Det var en träffande beskrivning. Jag hade ju försökt beskriva henne med "som en luva på en gran". Det var något med hennes närvaro, som bakom en glasruta.

Denna gång hade hon sjungit utanför en affär med en kompis. Men de hade blivit tillsagda att de inte fick sjunga där. Och kompisen hade tagit illa vid sig. Hon fick dåligt samvete över att han var ledsen. Hon sade att han var en "LSS:are", att han var "handikappad", inte kunde förstå ändringar, och då tyckte hon att hon borde tagit på sig att ordna något slags tillstånd. Att hon liksom visste bättre, borde tagit mer ansvar.

Sen dök det upp, lite i förbifarten. Att hon hade en hjärnskada. Inte så att hon behövde bo på LSS-boende, men att hon hade lite sämre koncentrationsförmåga. Hade frågat hur det hänt. Hon hade fötts så, sade hon. Sen pratade vi inte mer om det och jag glömde bort det. Det var som att hon sagt att hon köpt nya skor eller nåt.

Men så, när jag timmar senare lagt mig att sova, så kom det fram igen. Hjärnskadan. Tanken kröp in som en spindel i mitt öra, och stötte bort allt fluff, allt oväsentligt, alla andra moln i huvudet. Visste jag eller visste jag inte detta? "Ett sinne såsom ett barns", vad hade jag menat med det? Det var väl samma sak? Var jag förvånad eller var jag inte förvånad?

Och jag tänkte på Phineas Gage och järnspettet genom huvudet. Professor Martin Ingvar, som sagt att Gage var ett välstuderat fall på 1800-talet, om personlighetsförändringar i samband med hjärnskada. Och jag tänkte att livet var skört. Vem hade jag blivit efter ett spett genom huvudet? Var jag mest en slump? Några nervtrådar genom andra spolar och jag hade varit någon annan?

Alkohol var en form av mildare personlighetsförändringar. Så skör var personan. Och man var nog inte ens samma person genom hela livet. Ett narrspel i samma spegelsal.

Sen somnade jag, troligtvis.

Flickan och kråkan

Och på gågatan hade jag hört en kvinna prata med några förbipasserande. Hon hade sagt att hon hade med sig nötter till skatan. Kanske såg jag en skata i ögonvrån. Var på väg mot biblioteket så noterade bara i ögon- och öronvån.

Och så idag var den där igen, den skadade skatan. På gågatan. En man pratade till skatan: "Vad är det för fel på dig?", sade han tillgjort.

Jag bara gick förbi.

Behövde man ett järnspett i huvudet för att bry sig?