Huvudet bland molnen

Väckelsen

Det dunsade till av bollen mot kartongdörren och jag vaknade till. Hade troligtvis sovit. Vad var skillnaden gentemot "förhoppningsvis sovit"? Det lär ha varit en modalitet, språkets inbyggda omdöme.

Utan "vis"-het blev det skillnaden mellan tro och hopp.

Och jag kom att tänka på Leif G.W. Perssons prat om "den okände mannen", det vanligaste brottsförsvaret. En okänd man hade dykt upp och gjort alla hemskheter som den åtalade anklagades för, och därefter försvunnit spårlöst från platsen. Och jag såg en koppling till religion. För jag hade munnits fel, att han skulle ha sagt "den osynlige mannen". Det vanliga religionsförsvaret var väl att "den osynlige mannen" hade gjort en massa saker och sedan försvunnit?

Sedan vaknade jag ordentligt.

Tankeverksamheten

Och det hade dykt upp ett moln i byxor, ännu ett fluffigt luftslott. En gång i halvåret dök dom upp, Esmeraldorna. De med tankar och formuleringsförmåga bortom "jag har två katter". Jag hade väl för övrigt aldrig hört talas om en nättjej som inte hade två katter. Om man inte hade gått all in på hundar. Och då dög aldrig två. Två var en språngbräda mot Pluto.

De var som fläktar med snurrpinnen ersatt av ett cirkulärt tomrum. Fläktar utan fläktskap (heh) med vanliga fläktar.

Men de mådde aldrig bra.

Aldrig.

Det var priset man fick betala för en tankevärld bortom dubbelkatt.

Tankevärld bortom dubbelkatt

Henrik: Hej Angie. Vilka är dina framtidsplaner? 

Angelica: Hej Henke. Du inleder inte lättsamt du! Min enda plan är egentligen att arbeta mig upp till att bli en funktionell människa som orkar saker. Grävt ner mig i en ganska djup grop som jag försöker komma ur. Svårt att sikta högre än så då. Hur ser din plan ut?

En svarsrad både med mitt namn, smeknamnsböjt såsom jag gjort i frågan, samt en motfråga, och en slags hint om tankeverksamhet.

En gång i halvåret.

Så jag körde på.

Henrik: Det är när man sitter djupt i ett hål som man får tid att fundera och kan se saker man kanske inte tidigare sett. Ja, eller så går allt åt helvete, om väggarna rasar in. Armeringsjärn är att rekommendera. Mina planer är att bli förstådd i någon mån. Känner du dig förstådd? 

Angelica: Var går gränsen för "någon mån"? Ens omgivning får ta del av det man själv ger den. Jag är hyfsat förstådd av en liten skara människor. 

Henrik: Hehe, jag gillar hur du tänker. Jag skriver en blogg i varje fall. Senaste inlägget hette "Fantomlycka". Du förstår vad det syftar på? I någon mån ;)? Är denna lilla skara människor med i gropen eller tittar de ner i den ibland? 

Angelica: Menar du att du inte känner dig det minsta förstådd av någon som det är nu?  

Angelica: Jag dras generellt till personer som befinner sig i sin egen grop. Så de flesta i min skara gör det. Antar att min psykolog är undantaget som bekräftar regeln, hon verkar förstå saker om mig som jag inte förstår själv än.

Henrik: Jag sitter i min egen grop alright :P. Men jag mår bra och så, det känns väldigt ovanligt från de andra gropfolk jag nåt via Intörnöt. Depressioner och självskador och elände. Men för mig är det inte så, därav den egna gropen. Ingen förstår att man inte måste må dåligt bara för att man sitter i en egen grop. Lite så. Kommer att tänka på låten "Gräva hål". Har du hört den? Eller strunt samma förresten. Din psykolog ja, hur går det då? Vad är det du inte själv förstår ännu? 

Angelica: Vad innebär din grop ifall den inte påverkar din hälsa?

Hur fick jag tänka till lite. Det var ovanligt. Tankarna brukade rinna på mer än jag hann med. Kom på en enordare. Skrivandets mosvarighet till fotbollens cykelspark. Ville inte skriva "ensamhet", för det gav en sorglig modalitet. Så jag fick hitta på ett ord istället.

Henrik: Ogemenskap. 

Angelica: Aha, ensamhetsgrop. Är det baserat på känslan att inte vara förstådd då? Vad är det folk inte förstår? 

Henrik: Det kan ju vara så att det är jag som inte förstår också. Vet inte om det kanske blir samma sak, hmm... men såhär: förstår du att du verkar vara en intressant person med mer djup än de flesta. Eller så är det kanske för att du kan skriva, att alla är djupa brunnar fast "analfabeter"? Men, är det helt oebegripligt att man vill ha kontakt då? Men jag antar att det är jag som inte fattar. För jag har ju inte andra sidans perspektiva, drösen med folk som skriver. För mig är det sällsynta jordartsmetaller, men för dig är det väl mest skrot och korn överallt? WHO knows (hah, Corona-vits). 

Angelica: Kan du konkretisera din frågeställning lite? Och förklara parallellen till det du inte förstår?

Här kändes det plötsligt som att hon kanske var en bot eller nåt. "konkretisera din frågeställning [...] och förklara parallellen". Två katter var kanske inte så dumt ändå? Men så kom jag på det. Det var ju det som var själva gropen. Det var hon som börjat med dendär gropen. Jag bara grävde vidare.

Henrik: Antar att du inte förstår hur jag menar? 

Henrik: Därav gropen.

Angelica: Jag förstår inte hur din textvägg var ett svar på min fråga nej 

Henrik: Det är precis det som är grejen. Välkommen till min grop. Men okej, jag kanske kan förstå dig istället. Vad är det som tynger dig? 

Angelica: Nej alltså det är dina formuleringar som gör det virrigt. Går det inte att konkretisera? 

Angelica: Jag kanske kan försöka besvara frågeställningarna ändå om det hjälper. Jag förstår att jag framstår som djupare än mängden, det är nog generellt så med människor som har lidit av psykisk ohälsa. Man får tid att lära känna sig själv. Det är inte obegripligt att vilja ha kontakt med någon som känns intressant, varför skulle det vara det? Drösen som skriver kör på "hej, läget, vad gör du" och lägger den bort ansvaret att hålla en konversation på mig. Enligt min erfarenhet av den här appen som jag har haft i typ 10 timmar. 

Henrik: Det går att konkretisera till molekyler, men det lär bli många fler textväggar. En annan gång kanske. Ska gå en promenad nu, gå inom bibblan, läsa tidningen, sen kommer mamma på besök. Kort sagt: gotta go. Men kan köra en avslutare innan jag går (har förresten inte appen på telefonen utan kör på datorn, därav bortavarandet). Du verkar intressant. Addar gärna dig nånstans, Messenger, Kik, whatever, om du vill höras mer. För min erfarenhet av denhär appen är just att "man" (det vill säga "the others") tröttnar på den just eftersom så många skriver. Om man är tjej då alltså. Som kille skriver ingen, som du kanske har hört? Men blir trist att tröska det om och om igen till varje ny person :P. Intressant teori att man mår dåligt och lär känna sig själv. Jag kanske lärt känna mig själv via en annan väg på något sätt? Nåja: har gärna mer kontakt med dig så om du vill bli addad nånstans så lämna dina kontaktuppgifter här så addar jag dig ikväll när jag återvänder och mamma åkt hem till sig. 

Angelica: Jag tror att jag heter {kontonamnet} på kik. Bra fantasi med namn och så.

Huvudet bland molnen

"Som ett moln i huvudet". Så hade Anastasia beskrivit känslan när hon gjort slut med pojkvännen via sms. Det var en träffande beskrivning. Jag hade ju försökt beskriva henne med "som en luva på en gran". Det var något med hennes närvaro, som bakom en glasruta.

Denna gång hade hon sjungit utanför en affär med en kompis. Men de hade blivit tillsagda att de inte fick sjunga där. Och kompisen hade tagit illa vid sig. Hon fick dåligt samvete över att han var ledsen. Hon sade att han var en "LSS:are", att han var "handikappad", inte kunde förstå ändringar, och då tyckte hon att hon borde tagit på sig att ordna något slags tillstånd. Att hon liksom visste bättre, borde tagit mer ansvar.

Sen dök det upp, lite i förbifarten. Att hon hade en hjärnskada. Inte så att hon behövde bo på LSS-boende, men att hon hade lite sämre koncentrationsförmåga. Hade frågat hur det hänt. Hon hade fötts så, sade hon. Sen pratade vi inte mer om det och jag glömde bort det. Det var som att hon sagt att hon köpt nya skor eller nåt.

Men så, när jag timmar senare lagt mig att sova, så kom det fram igen. Hjärnskadan. Tanken kröp in som en spindel i mitt öra, och stötte bort allt fluff, allt oväsentligt, alla andra moln i huvudet. Visste jag eller visste jag inte detta? "Ett sinne såsom ett barns", vad hade jag menat med det? Det var väl samma sak? Var jag förvånad eller var jag inte förvånad?

Och jag tänkte på Phineas Gage och järnspettet genom huvudet. Professor Martin Ingvar, som sagt att Gage var ett välstuderat fall på 1800-talet, om personlighetsförändringar i samband med hjärnskada. Och jag tänkte att livet var skört. Vem hade jag blivit efter ett spett genom huvudet? Var jag mest en slump? Några nervtrådar genom andra spolar och jag hade varit någon annan?

Alkohol var en form av mildare personlighetsförändringar. Så skör var personan. Och man var nog inte ens samma person genom hela livet. Ett narrspel i samma spegelsal.

Sen somnade jag, troligtvis.

Flickan och kråkan

Och på gågatan hade jag hört en kvinna prata med några förbipasserande. Hon hade sagt att hon hade med sig nötter till skatan. Kanske såg jag en skata i ögonvrån. Var på väg mot biblioteket så noterade bara i ögon- och öronvån.

Och så idag var den där igen, den skadade skatan. På gågatan. En man pratade till skatan: "Vad är det för fel på dig?", sade han tillgjort.

Jag bara gick förbi.

Behövde man ett järnspett i huvudet för att bry sig?