måndag 13 april 2020

Indiana Jones and the Last Crusade (1989)

"Oh, it's a joke!"[1], utbrast skådespelerskan Susan Hampshire från TV-serien "Forsytesagan" (1967) när en svensk reporter enträget försökte få henne att svara på frågan om hon älskade honom. Till slut insåg hon att reportern var en lustigkurre. "It's a joke" är också en bra sammanfattning på den tredje Indiana Jones-filmen, "Indiana Jones and the Last Crusade" (1989).

Första Indiana Jones-filmen ("Raiders of the Lost Ark (1981)") är ett äventyr utan djup, den andra en studie i mörker, och den tredje närmast en komedi.

"Crusade" innehåller nämligen rena "gags". "Eleven o'clock", säger Indy från stridsplanets cockpit. Indys pappa, spelad av Sean Connery, manövrerar planets kulspruta, tar fram sitt fickur och svarar: "Vad händer klockan elva?"

Enkel humor. Som Björn Gustafssons intervjuade WoW-Jocke när han insisterar på att "watch out" syftar på någonting med "klocka". Han är helt säker på att "watch" betyder "klocka". Den intervjuande reportern menar att "watch out" betyder "se upp". WoW-Jocke säger i sitt headset till sin spelkompis: "Han tror vi ska se upp... ser du nåt där uppe eller?"

Den typen av humor går som ett korståg genom "Crusade". Mot slutet refereras "Monty Python and the Holy Grail" (1975), då Indy möter den sjuhundraårige riddaren som blivit odödlig efter att ha druckit från den heliga graalen. När riddaren lyfter sitt svärd över huvudet för att hugga Indy, men istället faller bakåt av svärdets tyngd, är det nästan som att "Crusade" är en del av Monty Pythons sökande efter den heliga graalen. Svärdet var för tungt, och riddaren för gammal. Banalt, men kul.

Den som gillar brittisk humor bör gilla "Crusade". Såsom den brittiska popgruppen The Beatles uppskattade ett bra skämt. Som den gången när popgruppen av Bill Sargent erbjöds $50.000.000[2] för att återförenas, tackade nej, men istället av humorprogrammet Saturday Night Live erbjöds den något modestare summan $3.000[4]. Två av gruppens medlemmar, John Lennon och Paul McCartney, satt vid TV:n och såg humorn i situationen:

"Later in the evening, the two couples sat down to watch Saturday Night Live, in which the producer Lorne Michaels famously parodied Bill Sargent by offering the Beatles $3,000 to perform on his show. According to John, 'Paul and I thought it would be funny if we went down there, just as a gag. We nearly got into a cab, but we were actually too tired.'"[3]

Man kan föreställa sig hela "Crusade" som ett Saturday Night Live, en följd av sketcher:

* Hitler som popstjärna
Hitler går genom en folkmassa och skriver sin autograf till dom som traktar den. Man förstår ganska snart hur skämtet kommet sluta. Indy irrar nämligen omkring i folkmassan med sin fars viktiga anteckningsbok, som nazisterna är på jakt efter. I ett "Forrest Gump" (1994)-liknande ögonblick hamnar Indy öga mot öga med Hitler, som rycker boken ur hans hand. Nu är allt förlorat - nazisterna har lagt beslag på faderns anteckningsbok. Nejdå, Hitler skriver sin autograf i anteckningsboken, ger den tillbaka till Indy, och vadar sedan vidare genom folkmassan.

* Ticket to Ride
Indy utklädd till biljettkontrollant vid en flygplatsrestaurang. I ett slagsmål med en nazist häver Indy nazisten ut genom ett fönster. Övriga restauranggäster tittar påpassligt mot Indy, som besvarar blickarna med orden: "Han hade ingen biljett", varpå alla gäster ivrigt börjar rota bland sina tillhörigheter för att räcka fram sina biljetter - så att de ska slippa kastas ut genom ett fönster.

* Fadern, sonen och femme fatalen
Indy och pappan sitter bundna till händer och fötter hos nazisterna. Femme fatalen hånglar upp den försvarslöse Indy med förevändningen: "Sådär hälsar vi i Österrike". Hon lämnar scenen och en argsint nazisoldat dyker upp beväpnad med en påk: "Såhär hälsar vi i Tyskland", säger ondingen och omsätter sin punchline i praktiken. Men det finns ytterligare en slutkläm. När pappan och Indy en stund senare lämnas ensamma i rummet säger Indy: "Jag gillar det österrikiska sättet bättre".

Skämtsamheten sätter sin tydliga prägel på "Crusade" - det är inte en film att ta på allvar - och det är inte heller meningen. Som den brittiska skådespelerskan Susan Hampshire utbrast: "It's a joke".

[1] "Nyheter och bullentiner från Mosebacke monarki" (1968), avsnitt 1 av 8, vid tidpunkten 13:10
[2] "People Weekly" (1976-12-27), sidan 79 
[3] "McCartney" (2006), av Christopher Sandford, sidan 245
[4] https://www.beatlesbible.com/1976/04/24/john-lennon-paul-mccartney-saturday-night-live-lorne-michaels/

lördag 11 april 2020

Raiders of the Lost Ark (1981)

Lördagsmatinéer 

George "Star Wars" Lucas ville med den första Indiana Jones-filmen "Raiders of the Lost Ark" (1981) tolka lördagsmatinéerna han uppskattade som barn, följetångsfilmerna som visades på biograferna under 1930- och 1940-talen före själva huvudfilmen. Dessa äventyrsfilmer var uppdelade i ett antal B-filmsnuttar med en cliffhanger på slutet. Ville man se hur hjälten kom ur sin knipa fick man återkomma till biografen nästkommande vecka, då fortsättningen visades.

I den första Indiana Jones-filmen (sedermera betecknad "Raiders") är matinéhjälten arkeologen Indiana "Indy" Jones, och äventyret saknar inspirationsfilmernas veckovisa cliffhangers:

"If Indiana finds a secret passage out of a sealed tomb, you may be sure he's soon going to have to grapple with a goon amid whirling airplane propellers - and then, bloodied and bushed, roar off on a spectacular chase. The great difference between Raiders and its humble progenitors is that one doesn't have to wait a week to find out where the escape hatch is hidden."[1]


Barnasinne eller filmhistoria

Lucas blickade alltså bakåt i filmhistorien, till sin egen barndom. För att uppskatta 'Raiders' krävs liknande tillvägagångssätt: antingen att man är ett barn, eller att man bereder sig på en filmarkeologisk expedition - att försöka hitta referenser till inspirationsfilmerna.

En samtida recensent försökte gå barnvägen, dock utan att lyckas. Såhär avslutas den recensionen:

"I don’t want to be a child again, not even for two hours. I reject the Raiders pact."[2]

En som gick det andra hållet var filmrecensenten Roger Ebert, som i Jones-karaktären såg Humphrey Bogart från "The Treasure of the Sierra Madre" (1948), och i filmen som helhet kände doften av Edgar Rice Burroughs serietidningsäventyr.[3] Saknar man dylika referensramar förtas en del av filmens charm, även om en del scener talar för sig själva.

Minnesvärda scener

En scen visar när Jones kastar en dadel högt upp i luften och gör sig beredd att fånga den med munnen. Precis när dadeln ska störta ner i det vidöppna gapet rycks den reflexsnabbt bort av en kompanjon. Jones och kompanjonen tittar gemensamt bort mot en tam Herr Nilsson-apa, som plötsligen dött, efter att ha ätit av dadlarna från skålen Jones plockat dadeln ifrån. "Bad dates", säger kompanjonen. Jones liv handgripligen räddat, kvickt som ett basebollträffögonblick. En recensent bjuder en poetisk beskrivningsrad:

"It’s so quick it’s a visual haiku."[4]

I en annan minnes(s)värd scen möter Jones en svärdfäktande sandninjafigur som svischar och svingar sitt svärd på uppvisningsmanér. Man förväntar sig en intrikat fightingscen mellan sandninjan och Jones. En fightingscen var mycket riktigt planerad. Fyra inspelningsdagar var bokade. Men efter fem veckors filmande i tunisisk hetta hade teamet drabbats av dysenteri och orken hade började tryta. Istället för en långdragen fightingscen föreslog Harrison Ford, som spelade Jones: "Varför inte bara skjuta fanskapet?"[5] Sagt och gjort.

Själv trodde jag att svärdfäktarscenen refererade bakåt i filmhistorien. Istället lär scenen ha blivit en egen filmhistorisk punkt att referera tillbaka till. Dock fann jag en annan tillbakareferens i "Raiders": scenen där Jones försöker ramma en mindre lastbil med en vanlig bil. Scenen tycks tydligt inspirerad av en liknande scen i Disneyfilmen "One Hundred and One Dalmatians" (1961).

Målgruppsförbud

Där Disneyfilmen om dalmatinerna är tydligt målgruppsinriktad mot barn är "Raider" ingen renodlad barnfilm. Före Sverigepremiären talades det till och med om ett totalförbud. Dagens Nyheter 3 juli 1981 rapporterade:

"Det sert (sic) mörkt ut för 'Hajen'-regissören Steven Spielbergs nya äventyrsfilm 'Jakten på den försvunna skatten' ('Raiders of the lost ark' som den heter i original). Enligt filmbolaget Cinema International i Stockholm anser filmcensorerna Åke Bengtsson och Roland Häggbom på statens biografbyrå att filmens våldsinnehåll är så omfattande att det inte går att klippa filmen så att det blir något sammanhang kvar. Filmen kanske därför måste totalförbjudas."[6]

Det blev inget totalförbud, men däremot en femtonårsgräns. Kanske var det olyckligt. Men var går egentligen åldersgränsen för överseende?

Handling

Det krävs ett visst mått av överseende för att se förbi alla sammanträffanden som håller ihop filmens story, vilken går ut på att Jones år 1936 ska hitta den religiösa artefakten Förbundsarken, förvaringskista för Guds tio budord. Även "dom onda", i filmen representerade av Hitlers nazister, söker finna den. Bäst då att "de goda" med Indy i spetsen hinner före. Vilket de så klart gör, och alla nazister dör. Slut.

Men vad händer däremellan?

För att hitta Förbundsarken behöver Jones solens hjälp. Solen ska nämligen lysa genom en medaljong, satt uppå en stav av viss höjd, placerad i ett särskilt kartrum på en speciell plats. När anordningen är på plats och solljuset bryts genom medaljongen kommer Förbundsarkens förvaringsplats utlysas på kartan.

Passande nog har Jones tidigare flickvän eller älskarinna (it's complicated) medaljongen i sin ägo. Jones ber om att få den, men hon vägrar avslöja var den finns. Just när Jones lämnat rummet dyker nazisterna upp och ber om medaljongen. Jones kommer som av en händelse tillbaka. Eldstrid utbryter.

Den scenen refererades till i framtiden; Eldstriden parodieras nämligen i filmen "The Mask" (1994). Pistolskjutande män tar skydd bakom nervälta bord; Tempot är uppskruvat och kulorna viner och det börjar brinna. Kanske tappade någon en fackla? Poängen är att medaljen i tumultet råkar hamna i elden. När nazistledaren senare får syn på den och greppar tag om den så bränner han sig rejält, och tvingas fly från platsen, utan medaljongen.

Senare i filmen har dock nazisterna börjat gräva efter Förbundsarken. Vadan detta? De måste ha gjort en kopia av medaljongen. Aha, brännmärket som den glödgade medaljongen lämnat på nazistens hand måste ha använts som förlaga till nazisternas replika. I så fall saknar replikan medaljongens andra sida. Vad kan det betyda? Jones och arkeologkollegorna diskuterar saken. Genom att nyttja informationen på medaljongens båda sidorna lyckas de räkna ut höjden staven måste ha för att solen ska lysa på rätt plats. Nazisternas avsaknad av ekvationens andra hälft innebär att de givit staven fel höjd, vilket fått solen att utlysa fel grävplats, varpå "de onda" gräver på fel ställe.

Hela öknen kryllar av grävande nazister när Jones beger sig till kartrummet med medaljongen. Med rätt höjd på staven utlyser solen det rätta grävstället, där "de goda" prompt börjar gräva.

Förbundsarken befinner sig i en underjordisk gravkammare. Men - vilket är ett kännetecken för filmen som helhet - lugnet blir kortvarigt. Nazisterna upptäcker nämligen grävhålet, gravkammarens tak, där Jones firat ner sig med ett rep. Nazisterna drar upp repet och Jones blir fånge i gravkammaren. För säkerhets skull kastas tidigare flickvännen också ner i kammaren. Hon har tidigare tillfångatagits, i snabba jaktscensklipp, även de kännetecknande filmen.

Mer action än djup

Hela filmen kan ses som enda lång jaktscen. Karaktärerna är schabloner och det får man nöja sig med. Den djupaste personliga insikt som ges om Jones är att han ogillar ormar. Det står klart redan i inledningsscenen, där Jones beträder en tempelskattkammare, undviker trampfällor som utlöser giftpilar, lägger beslag på en gyllene statyett, varpå hela skattkammaren börjar falla samman, sten för sten; i en ikonisk scen börjar en stor stenbumling rulla efter den flyende Jones. Väl i säkerhet kliver han ombord på ett vattenlandat flygplan som omgående lyfter. I flygplanets cockpit ligger en orm. Kompanjonen i planet bredvid säger att det är hans husdjursorm, inget att oroa sig för. Men Jones gillar inte ormar, anmärker han.

Cliffhanger

Och nu, om vi återgår till den instängda hjälten, råkar även gravkammaren han fångats i vara fylld av just ormar. Vilken otur. Hur ska Jones ta sig ur gravkammaren? Tittaren behöver inte vänta tills nästa vecka för att få reda på svaret. Ormar ses slingra genom små hål i en vägg. Jones använder sin piska för att välta en staty som raserar den ihåliga väggen. Sedan ruckar han på en stenbumling som händelsevis råkar sitta löst, för att i hålet som uppkommer fly ut från gravkammaren.

Action på djupet

Ute i det fria avlöser jaktscenerna varandra: den omtalade lastbilsjakten, en boxningsmatch med en skallig nazist omkring ett rullande propellerplan samt kostymbyten i en undervattensbåt.

Senare får Jones tag på ett raketgevär, en bazooka. Men inte ens det blir kulmen, även om det kanske borde ha stannat där.

Slutet

Till slut blir det för mycket. Slutet håller inte måttet. Nazisterna har synligen segrat och öppnar Förbundsarken, varpå en magisk spökenergi släps fri, som resolut tar kol på alla nazister inom synhåll, genom att smälta deras ansikten. Hjältarna överlever genom att blunda. Scenen kan svårligen uppskattas av andra än äldre barn; överseendet har sin gräns.

Det finns dock ytterligare en scen innan filmen är slut - en scen för dom vuxna: Jones i sin arkeologroll i samtal med myndighetspersoner. Vad ska göras med Förbundsarkens? Myndighetspersonerna försäkrar honom att den kommer att undersökas grundligt, för att man verkligen ska kunna gå till botten med dess krafter och betydelse.

Den absolut sista scenen visar sedan Förbundsarken nerpackad i en trälåda som med en truck körs in ett gigantiskt lager bestående av ett myller av likartade trälådor. Så gick det med den grundliga undersökningen. Tydligen är slutscenen en referens till "Citizen Kane" (1941):

"'Raiders of the Lost Ark' is off and running at a breakneck pace that simply won't stop until the final shot, an ironic epilogue that recalls nothing less than ''Citizen Kane.'' That, however, is the only high-toned reference in a movie that otherwise devotes itself exclusively to the glorious days of the B-picture."[7]

Steven Spielberg

Filmens regissör Steven "Jaws" Spielberg ville göra en B-film med A-filmkvalité. I inspirationsfilmernas inspelningsdagböcker från 1930- och 1940-talen fann han att deras inspelningstid sällan sträckte sig längre än två månader. För egen del siktade han i hemlighet på sjuttiotre inspelningsdagar, trots att budgeten räckte till åttiofem.[5] Vidare påstod Spielberg att om han haft mer tid och pengar skulle filmen blivit för pretentiös; istället för trettio till fyrtio tagningar per scen gjordes tre till fyra stycken - endast det som krävdes, inte mer.[1]

Ska man ha behållning av filmen får man således inte vara pretentiös, för det är ingen pretentiös film - trots eller tack vara det drog den in mest pengar av alla filmer som utgavs 1981.[8] Såhär beskrevs filmen av Time Magazine samma år:

"Raiders of the Lost Ark has it all - or, anyway, more than enough to transport moviegoers back to the dazzling, thrill-sated matinee idyls of old. It is surely the best two hours of pure entertainment anyone is going to find in the summer of '81, and it is almost equally certain to be the great commercial hit of the season - a blockbuster on the order of Star Wars and Jaws. Which is as it should be, since it is produced by George Lucas, 37, who created the former, and directed by Steven Spielberg, 33, who made the latter."[9]


George Lucas och Steven Spielberg

Lucas menar att filmidén kom till honom i en dagdröm han haft 1973. Han tänkte sig vilja göra en B-film han själv skulle vilja se. Succén med "Star Wars" (1977) kom emellan, men under en respit kort därefter, på en strand i Hawaii, samtalade han med vännen Spielberg, som själv inte heller låg på latsidan, utan nyligen hade gjort "Jaws" (1975) och höll på att filma "Close Encounters of the Third Kind" (1977). Under samtalet påtalade Lucas att han ville gör en "filmserie som återupprättade äventyrsfilmgenren", medan Spielberg å sin sida påtalade att han ville göra "en James Bond-film utan hårdvaran".[10] Han var trött på mekaniska hajar och ufon. Lucas försäkrade Spielberg att hans dagdrömda filmserie helt skulle sakna metallföremål.

Stenen hade satts i rullning.

Ett sinne såsom ett barns

Som så ofta med Lucas kom det att bli en hel franchise med filmer, datorspel och leksaker - ett barn behövde man nog trots allt vara - ett barn äldre än femton år ("Barnastasia - Sandrosen bakom glasrutan").

Källor

[1] http://content.time.com/time/subscriber/article/0,33009,949205-5,00.html
[2] https://newrepublic.com/article/134104/old-ark-new-covenant
[3] https://www.rogerebert.com/reviews/raiders-of-the-lost-ark-1981
[4] https://www.newyorker.com/magazine/1981/06/15/whipped
[5] https://www.rollingstone.com/movies/movie-news/inside-raiders-of-the-lost-ark-69261/
[6] https://tidningar.kb.se/8224221/1981-07-03/edition/0/part/1/page/12/
[7] http://movies2.nytimes.com/books/97/06/15/reviews/spielberg-raiders.html
[8] https://www.businessinsider.com/highest-grossing-movie-the-year-you-were-born-2016-4
[9] http://content.time.com/time/subscriber/article/0,33009,949205-1,00.html
[10] https://archive.nytimes.com/www.nytimes.com/books/97/06/15/reviews/spielberg-filmserials.html

torsdag 9 april 2020

Lindansendå

Hon var mitt enda själsliga sår, såhär långt - Linda - tillsammans med faktumet att vi inte förstod varandra. Hur kunde vi ha bott ihop hundratals dagar? Som jag förstod det (om jag nu förstod något alls) spelade hon en för mig omtyckbar version av sig själv. Hon växlade mellan den personen, och den andra personen, som slutligen bannlyste mig:

"Henrik, jag var väldigt tydlig förra gången när jag skrev att du inte skulle kontakta mig.
Jag vill inte prata med dig, varken idag eller i framtiden. Vi kommer aldrig att förstå varandra, du måste acceptera och respektera det.
"

Hade skrivit till henne igen ("Lindas återuppståndelse"), 80 dagar senare, jorden runt mitt huvud. Behövde någon som kunde förstå. Hon var inte den personen. Hade aldrig varit. Inget hon sagt och gjort hade varit på riktigt. Visst var jag det bästa som hänt henne en gång i tiden? Nä? Det stämde inte med verkligheten.

Gick inte ihop.

Gick isär.

Opålitliga minnen

Jag behövde minnesredundans - två personer som mindes samma sak på samma sätt - samstämmiga minnen. Utan sådana var jag utelämnad till mina egna minnen. Jag kunde minnas att hon sagt att 'jag' inte skulle vilja ha kontakt med henne efter ett halvår. Att det var jobbigt för 'henne' att vi kanske aldrig skulle höras mer. Men det var ju tvärtom.

Hon ändrade sig hela tiden. Så mindes jag det. En del av mig var skadad alltsedan dess - skulle jag våga bry mig igen? Lita på att orden inte var antonymer - sina egna motsatser. Tricket var att inte bry sig. Det funkade åttio dagar i taget. Kanske slutade man bry sig till slut.

Ett sorgligt slut

Mina båda föräldrar levde ännu. Och min bror. Det var själsliga sårskorpor som väntade på att skrapas, som en makaber antonym-Trisslott där man förlorade allt om man fick tre lika symboler på rad. Jag mindes inte ens att jag köpt någon sådan lott. Ett minne var opålitligt. Två minnen var att föredra. Minns du för mig så minns jag för dig, bloggen.

Minns du när jag var 26 och på besök i verkligen? ("Östersjöfestivalen 2016")

Se, du minns.

Hon fanns inte då.

Minns du när jag träffade henne? Inte? Jag glömde visst bort dig. Hon skulle ju hjälpa mig att minnas. Förstår du? Bloggen? Du var överflödig. Du och jag måste förstå varandra. Jag vill vara tydlig med att du betyder ingenting för mig, det måste du acceptera och förstå. Jag bara utnyttjar dig när jag behöver skriva, sen vänder jag dig mot solen som vore du spegeln i ett fyrtorn. Och där sitter du sen och speglar dina ensamma minnen ut över den övergivna kusten, och varken nu eller i framtiden kommer jag att bry mig.

söndag 29 mars 2020

Korggungan och gravitationsslungan

Jag hade tappat fotfästet - låg i en korggunga med vårsol mot kind och ljudbok i öronen. Ljudsbokstemat var Voyager-rymdsonderna, de människobyggda farkoster som tagit sig längst bort från jorden och kunnat ringa hem. Bortom Uranus och Neptunus och än vidare, bortom heliopausen, dit solen aldrig nådde.

Jag tycktes ha hamnat i undantagsstillstånd, dit gravitationen aldrig nådde, där jag låg i korggungan som gungade av och an. Ljudboken berättade om att Voyager-farkosterna hade utnyttjat andra planeters gravitation som en slags slangbella (gravitationsslunga) för att få en extra skjuts ut i rymden. Det beskrevs som att grabba tag i en runtsnurrande karusellstolpe när man passerade, för att på så sätt få en extra knuff.

Gungan tycktes inte behöva en extra knuff. Aldrig stillnade den. Likt ett levande hjärta tycktes den drivas av en osynlig kraft. Drevs den kanske av mina lungor? Det man aldrig tänkte på, när man hamnade i ett helt ljudisolerat rum, var just lungorna, hjärtslagen och blodets forsande. Och när man tog ett steg hördes skelettets knakande ljud. Det fanns ljud som inte hördes. Osynliga livstecken.

Lade en av mina vantar framför den solande ansiktshalvan. Kanske skulle jag annars sluta som Two-Face i Batman. Fick syn på en tjej eller kvinna 75 meter bort. Hon skymdes av korggungans kant, men så var hon där igen, i siktet mellan mina knän, mitt huvud som en uppspänd slangbellas ammunition.

Hon bestyrade i trädgården. Inte kunde hon bo där själv. Man bodde inte själv i småhus i bostadsområden. Det gick bara inte. Så det var inte lönt att få några vårrusiga idéer. Och vad hade jag egentligen att erbjuda? "Bor du fortfarande hos Martin?", hade Linda frågat (se "Lindas återuppståndelse"). Det var väl ingen egentlig baktanke, fast kanske, kanske ville hon försäkra sig - jag var fortfarande samma lort som sist.

Grundskola, gymnasium och högskola. Inga frågor ställda. Men sen då? Jag var nog för udda för att få ett jobb. Ville inte leka leken. Frågor av typen varför man ville jobba på företaget. Kunde inte ljuga, säga att jag tyckte att företaget var det ena och det andra, att jag ansåg mig kunna utvecklas hos dem och blablabla. Bullshit var inte mitt bästa ämne.

Det påminde om filmer där religiösa fanatiker hellre ville dö än att avsäga sig sin tro:
"Säg att Jesus är ett påhitt så får du leva".
"Jesus är min frälsare"
"Vi ska se till så att du får möta din frälsare. Hälsa från oss."

Men det var blott ett test. Likt hypnosmagiker vid scenframträdanden som behövde en frivillig. De valde ut någon som trodde på scenhypnos, som ville bli suggesterad. Annars funkade det ju inte. Samma med jobb. Man kunde inte ha en medarbetare som inte låtsades vilja jobba på företaget. Som inte lekte leken. Som prompt skulle gå på golvet, fastän man bestämt att golvet var lava.

Och vi hade bestämt. Men hon ville inte leka leken längre. Det var två år sedan. Och livet gick vidare, på samma sätt som gungan gungade och hjärtat slog. Men det hördes inga hjärtslag, och det tycktes som att världen gungade och gungan stod still - och jag med den - en betraktare i en gungande värld.

Trots avståndet märktes att det var just en kvinna mellan mina knän när världen gungade upp framför korggungshorisonten. Det fanns en klatschig boktitel som löd: "Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte", sagt av en äldre herre till bokens författare.

Jag hade säkert orkat, men det kändes inte lönt. Det kändes som att jag lämnat sådant bakom mig, sedan danskursen ställts in i och med Coronakrisen (kanske kallad Covid-19 i framtida dokumentärer).

Hela världen hade tappat fotfästet och var i gungning. Kultur- och sportevenemang ställdes in - tomma rutor i framtida årssammandrag. Folk över hela världen isolerades, företag skulle gå i konkurs och börserna sjönk.

Jag kravlade mig längre bak på korggungan, som vore jag i en tandläkarstol, och lade huvudet mot den tjocka omslingrande repkanten.

Långt bortom lekplatser och gungställningar hade Voyager fått problem. Dess kamera var riktad åt fel håll, alltmedan osedda planeter väntade på att upptäckas bakom dess nacke. Det var som att jag skulle gungat åt andra hållet, och tittat in i ett plank, alltmedan Eden krattade sin lustgård oupptäckt. Hon var förresten borta nu, eller så hade jag glömt henne.

Voyagers kameraplattform hade låst sig. Den tålde bara ett visst antal snurr, hade det visat sig när man testat en identisk komponent på jorden. Efter omkring 350 snurr så kärvade den fast. Nu försökte man få snurr på den genom att stänga av och på andra komponenter för att värmen från dessa på något sätt skulle påverka smöroljans konsistens och på så vis låta kameran snurra fritt igen. Metoden fungerade, och bilderna av Uranus och Neptunus kunde tas vid förbiflygningen.

Förbiflygningen av Neptunus skedde 25 augusti 1989, då jag fortfarande var i fosterstadiet. Tydligen har ingen människomackapär varit i närheten av Neptunus sedan dess; förbiflygningen var en händelse för historieböckerna. Det skulle nog Covid-19 också bli, bredvid Spanska sjukan (1918), Asiaten (1957) och Hongkong-influensan (1968). Säkert fanns det barn som nu var i fosterstadiet som om 30 år skulle läsa om Covid-19.

Fast inte mina barn. Det tåget hade redan gått. 26 år hade jag varit då, när jag börjat leka leken. 28 år hade jag varit när hon började gå på lava. Och vid 30 gungade jag sakta fram och åter över jorden, som en slags gudom utan makt, eller en rymdsond ur kurs.

Den omgivande tystnaden bröts plötsligt som ett knakande skelett.

Krasande ljud hördes i sanden. Barn hördes prata med varandra. Platsen var trots allt en lekplats. Leken för min del var över - för barnen hade den bara börjat. Ville inte blockera korggungan. Och dessutom slippa - en okänd man på lekplatsen, ett UFO på jordkarusellen - vad gjorde han här, utan barn?

Reste mig upp och satte fötterna mot sanden åter och stegade iväg. Det var ovant med gravitation, som om den varit på undantag under tiden i korggungan. Ett slags mikroillamående gick snabbt över.

Vid lekplatsens cykelgrind såg jag två män i 30-årsåldern som kallats pappa av någon av barnrösterna en bit bort. Jag mötte kanske männens blickar, passerade dem, och slungades sen vidare längs vårgatan vänd åt ett annat håll.

fredag 27 mars 2020

Gratisturen, tidvärldens ände

Allt är som vanligt och ingenting är som förr. Hur blev det såhär? Jag menar språket i sig, inte vad jag försöker säga, men "att" jag försöker säga det.

Det lingvistiska sällskapet i Paris lär 1866 ha förbjudit diskussioner om språkets uppkomst. Det saknas nämligen empiriska bevis i frågan, så varför slösa tid på ändlösa teorier, när man istället kan ägna tiden åt att skvallra om icke-närvarande medlemmar.

En teori om språkets uppkomst är att det uppstod för att möjliggöra just skvaller, sägs det. Med skvaller menas till exempel information om vem man kan lita på, inte helt ointressant på den berömda urtidssavannen.

I nutiden är skvallret förfinat och kallas för "reklam". För vad är reklam om inte betalt skvaller? "Kom och köp konserverad gröt", sjöngs det en gång, under devisen "allting går att sälja med mördande reklam".

Utan reklam eller rekommendationer tycks företeelsen värdelös. Det finns ingen reklam för kranvatten eller förra årets mode. Bättre då att köpa flaskvatten och nya kläder.

Något utan kostad saknar per definition värde, och bör alltså bortses från. Kungliga biblioteket har skannat in hundratusentals dagstidningar utgivna från 1645 och framåt. De finns här: https://tidningar.kb.se/

Enda haken är att tidningar efter 1905 av upphovsrättsliga skäl inte tillgängliggörs. Men jag skulle alltså kunna dyka ner i en tidning från exempelvis 1900. Men varför skulle jag? Hade däremot samma tidning saluförts medelst reklam, då hade den genast blivit intressant. Och hade den varit dyr hade den blivit närmast åtråvärd. En prislapp föder nånting som inte fanns förut.

Det görs väl ingen reklam för bibliotek? Vem skulle då köpa böcker, kan man fråga sig. På bibblan fann jag tidskriften Affärsvärlden. Rikemannen Mats Qviberg uttalade sig om innebörden av "gratis":

"Min fru och jag reste nyligen till New York, där vi besökte alla museer längs The Museum Mile. Man blir något förvånad över att det ska vara gratis att gå på museer i Sverige. Nyöppnade Nationalmuseum har dragit ner på öppettiderna och har inte råd med utställningar. Moderna museet har ju blivit helt ointressant att besöka. Statens fastighetsverk får nog fundera på hyrorna för dem om de ska överleva och dra publik. I New York var det köer överallt och det var långt ifrån gratis att gå in. Vi fick dock pensionärsrabatt!
Det som är gratis är inte värt något. Gratis är ett ord som bara finns i vänsterländer. I civiliserade länder vet man om att för att kunna ge någon något så måste man först ha tagit det ifrån någon som har arbetat ihop det. Jultomten finns inte.
" (Affärsvärlden nummer 12/2020)

TANSTAAFL, som Robert A. Heinlein skulle ha sagt: There ain't no such thing as a free lunch. Eller som det heter i Affärsvärldens nästa nummer:

"Det är faktiskt mycket enkelt. Det finns inga gratisluncher. Allt som konsumeras måste först produceras och det kräver alltid en arbetsinsats." (Affärsvärlden nummer 13/2020)

Skattepengar finansierar såväl Kungliga bibliotekets tidningsinskanningar som det lokala biblioteket där jag fann Affärsvärlden. "Gratis" tycks alltså vara en chimär i samma kategori som begreppet "tur". För vad är "tur"? Redan begreppet "tur i oturen" vittnar om att begreppet "tur" närmast är kranvattenlösligt.

Nästan lika allestädes närvarande som kranvatten har Google varit i dryga 20 års tid. Fortfarande frontar startsidan med en knapp med texten: "Jag har tur", i det fallet med innebörden "första bästa".

Google och den andra stora megajätten, Facebook, är båda "gratis". Det skvallras om att produkten är vi. Vi är alltså den omtalade lunchen, och den kostar - företaget serverar oss, i form av vårt beteendemönster - till grötsugna annonsörer, som ska utsätta oss för, just det, reklam. Så att saker ska få sitt värde, uppgraderas från sin värdelöshet. Om detta resonemang skulle vara vattenkranstätt borde Google vara värdelöst. Men tänk inte på det. Tänker man inte på spöken så finns dom inte. Tänk på något annat, tänk på tomten.

Qvibergs omtalade jultomte, han finns - i reklamen. Han är i varje skorsten världen över, slickar alla (gröt)skålar, rena(r).

Och visst kan man resa kors och tvärs över jorden utan en magisk släde dragen av flygande renar. Tillåt mig presentera gratisturernas skyddshelgon: Google Street View™. Man kan droppa ner sig varhelst, och vips så är man på där, i någon slags roterbar panoramavy, som det såg ut när platsen panoramograferades. Det kostar ingenting, så (1) man får se sig över axeln efter grötsugna vampyrer, och (2) det är inte värt tiden. Hade det kostat per minut att "vara där", då hade man kanske sett magin, men utan prislapp är det lika intressant som kranvatten.

Min gratistur gick till El Hierro, Kanarieöarnas västraste ö. Inte "vackraste", utan "västraste", om vi låtsas att det ordet finns. Den tycktes i mina ögon kal och obetydlig. Jag fann en lösspringande hund, en vilande katt, och en fyr. Sen fick det vara nog, gratis är inte all-tid gott; om tid vore pengar vore väl "gratis" ett slags tidens ände? När jag läste på visade det sig att ön jag besökt, El Hierro, i den gamla värden, före upptäckten av Amerika, var den västraste punkt man kände till, ett slags "världens ände". Således lät den antika grekiska astronomen Ptolemaios på sin tid nollmeridianen passera genom ön.

Ett tiotal år före Ptolemaios födelse hade en vulkan ödelagt och konserverat staden Pompeji, som på 1700-talet grävdes ut och idag är ett stort turistmål. Alla har väl hört talas om Pompeji? För det är långt ifrån gratis. Vips så var jag "där", också. Och vad fann jag? En nutida bar och restaurang, där ibland ruinerna.

Kanske sålde restaurangen konserverad gröt?

Han som sjöng om den konserverade gröten hette förresten Ulf Peder Olrog. Han beskrevs såhär i podden "Snedtänkt":

"Men Ulf Peder hade ju en, en sensationellt usel sångröst, som ju ofta påpekas av honom själv också. Det sägs bland annat att: 'Han ägde en baryton som vid lyckliga stunder kunde liknas vid den mänskliga rösten.'"
Snedtänkt med Kalle Lind - Om Ulf Peder Olrog (2016-12-08)
https://sverigesradio.se/sida/embed/episode/831843?start=538

Men både Ptolemaios och Ulf Peder Olrog är döda nu, det är de flesta. Man kan förresten tänka sig att Google Street View bör - om tiden påkostas att fortsätta gå - bli ett slags levande spökhus.

Vänta så ska jag förklara.

Allas kameror kanske blir tillgängliga för nerdroppning. Att man via en virtuell karta kan droppa ner som tomten i sin skorsten, och vips så "hamnar" man "i" den telefon som fanns närmast. Alla telefoner är i denna tänkta framtid 360-graderskameror. Alltså kan "spökena" se sig omkring. Och varför inte även kunna prata? Tekniken finns - det är lätt att glömma, men "telefon" syftar till att just kunna "prata" på distans. Tanken är alltså att man blir som ett slags spöke i tillvaron. Grasserande på ett plasma i cyberspace. Ena stunden vid världens ende på El Hierro och andra stunden vid grötförsäljningen i Pompeiji. Man kan se sig om och prata med folket omkring - That's Life, som barytonen Frank Sinatra sjunger på soundtracket till filmen Joker (2019).

Men vad skulle detta telefonspökeri kosta? Vore det gratis vore det förgäves.

Fast det går ändå inte att resa i tiden. Vi får till lunchen taga vad vi haver.

Eller så är den skrivna texten ett slags tidsresande. Personen som skrev det och alla samtida kan vara döda, men bokstäverna kan likväckas och verkshöjda som livstecken.

Som av en händelse följer avslutningsvis ett urklipp från en tidning från 1900, ur ett resereportage från Borgholm:

"En sak som jag borde klaga på i det eljest så förträffliga Borgholm, är telefonen. Det är omöjligt att komma någon vart med den, och kommer man någonstans och får svar, så kostar det så att man nästan rodnar öfver den statsinstitution som bestämt priserna."
(Svenska Dagbladet 1900-06-17 (sida 4 av 8, spalt 5, stycke 3)
https://tidningar.kb.se/1767385/1900-06-17/edition/0/part/1/page/4/

söndag 22 mars 2020

Joker (2019)

Inte ofta ser man en Hollywoodfilm där ondskan segrar. I filmen "Joker" (2019) är det bra nära. Jokern har trots flera mord undkommit rättvisan och vunnit folkets gillande - i slutet dansar han på en motorhuv omgärdad av sin supporterskara.

Filmen har följt jokerns perspektiv, hans psykiska ohälsa och samhällets oförmåga att hjälpa honom. Det är nästan så att man är på hans sida.

Men bara nästan. En dylik brasklapp måste också filmen presentera för att kunna visas för den breda massan. Följaktligen finns ytterligare en scen: psyket, där jokern kanske suttit hela tiden, och inbillat sig alltihop, eller i varje fall delar av händelseförloppet. Vissa tidigare händelseförlopp har visat sig vara fantasier, och filmens skiljelinje mellan fantasi och verklighet är svår att dra. I en läsvärd recension uttrycker sig Videosöndags Fredrik Fyhr såhär om saken:

"[...] rent tematiskt är Joker en extremt instabil film, och faktiskt en av de mest diffusa filmer jag någonsin sett i hela mitt liv. Dess intrig är så höljd i dimmor och full av frågetecken att den till slut förvandlats till en spegelsal av negationer. Det finns inte en enda sak i den som är obeveklig eller helt konkret. Allt som Arthur Fleck säger och gör i en scen tycks motsägas av det han säger och gör i nästa. Filmen är klippt så att vi aldrig vet säkert om det som händer sker på riktigt eller bara i hans dagdrömmar." http://www.videosondag.se/2019/10/19/joker-2019/

Jokerns namn är alltså Arthur Fleck, en misslyckad clown som drömmer om att bli stå-upp-komiker och få framträda i en talkshow på TV, samma talkshow som han och hans mamma, som han bor tillsammans med, ser på TV varje kväll. En dag är han på plats i studiopubliken, får strålkastarljuset på sig, säger att han tar hand om sin mamma, vinner gillande av programledaren och ombeds komma ner på scen för att hälsa.

Men det visar sig vara en fantasi.

Fleck blir inte alls omtyckt. Istället blir han misshandlad, på grund av sitt ihåliga tvångsskrattande, en psykisk åkomma han inte kan rå för. Hans samtalsterapi ställs in och hans medicinering upphör. Han förlorar jobbet som clown, då han tappar en skarpladdad pistol ur fickan under ett uppträdande på ett barnsjukhus. Pistolen var tänkt som självförsvar sedan en tidigare misshandel.

Filmen börjar därefter omärkligt leda in tittaren på en mörk stig.

Vid nästa misshandel skjuter Fleck ihjäl sina tre missdådare. De första två i självförsvar, men den tredje mannen lyckas fly en bit, skadeskjuten i benet. Han blir liggande i en trappa, och blir brutalt avrättad av Fleck som skjuter honom i ryggen med flera skott.

Nu tänker man sig att filmens fokus kommer handla om Flecks flykt undan rättvisan. Men det blir inga juridiska utläggningar om försvarligt våld och nödvärn. Istället får den okände clownsminkade mördaren en följarskara bland folket. Tanken att folket kan ta parti för lagbrytaren är hämtad från en skottlossning i New Yorks tunnelbana 1984, där Bernhard Goetz, av pressen kallad "Subway Vigilante", skadesköt fyra ungdomar som enligt honom försökte råna honom.

Fast i Flecks fall handlar det om tre mord. Vad som tilltalar en del är att de ihjälskjutna tillhörde Gothams överklass; Stadens rikeman, Thomas Wayne - säger att folk som inte tar tag i sina liv inte är något annat än clowner, precis som mördaren. Uttalandet väcker missnöje bland de mindre lyckligt lottade. Upplopp utbryter, där folk maskerar sig i clownmasker.

Morden är inte längre mord, utan politik. Filmen kan gå vidare på den mörka stigen, med Fleck som den okände Robin Hood-karaktären.

Fleck råkar få tag på ett brev hans mamma skrivit, där det framgår att han är son till Thomas Wayne. Hans mamma visar sig ha haft ihop det med Wayne när hon jobbade på hans herrgård. Eller så är hon psykiskt störd, och inbillar sig alltihop. I en tillbakablick ses modern som yngre sitta i förhör, anklagad för att ha underlåtit att anmäla misshandel av sin adoptivson, Fleck. Wayne är alltså inte Flecks pappa. Men modern påstår i tillbakablicken att Fleck är Thomas Waynes son, att Wayne förfalskat ett adoptionsintyg för att undslippa ansvar för pojken. Och vem ska man tro på? Den psykiskt sjuke eller den osympatiske rikemannen?

Filmen ger inga självklara svar, vilket väl är en del av filmens poäng - tvetydigheter och moraliska gråskalor.

Mamman hamnar oförklarligt på sjukhus och blir där mördad av Fleck som täpper till hennes luftvägar med en kudde. Filmen verkar inte bry sig om modermordet. Mamman tycks obetydlig, psyksjuk och dessutom delansvarig för misshandeln Fleck utsatts för som barn. Hon kanske "förtjänade" det, i någon slags kosmisk rättvisa.

Efter fyra mord borde väl Fleck spärras in och nycklarna kastas i ett kar med syra?

Icke så, säger ciceronen och går fram till filmens nästa mörka dunge.

Fleck förbereder sig för att vara med i den omtalade pratshowen. Han har fått en inbjudan, sedan ett av hans halvmisslyckade stå-upp-framträden blivit viralt. Han övar i sin numera tomma lägenhet, hur han ska göra entré på scenen, vad han ska säga. Han frågar publiken om de vill höra ett skämt. Publiken säger att de vill höra. Sen säger han "knock, knock", tar fram sin pistol, sätter den mot halsen och slungar sedan huvudet bakåt i soffan.

Med denna nya intrig i görningen hamnar de tidigare morden i skymundan. Ska han verkligen ta livet av sig, på TV?

Två av hans gamla kollegor kommer på besök med en flaska vin. De vill se hur han har det, en vänlig gäst. Fleck ses ta fram en kniv. Nej Fleck. Det räcker nu. Den ena gästen mördas brutalt. Varför filmen är barnförbjuden framgår nu tydligt. Det är ett helt "onödigt" mord, inget självförsvar, ingen underliggande barndomsmisshandel, ingenting. Det är obegripligt. Fleck sitter vitsminkad med blodstänk i ansiktet, småskrattar och säger att han inte kan förstå att han, den misslyckade Arthur Fleck, ska vara med på TV.

Den överlevande av besökarna, en dvärg, ser vettskrämt på från andra sidan rummet. Jag förstår senare att dvärgen i någon cinematologisk mening representerar oss tittare, för han stammar fram: "Why did you... why?" Varken han eller vi får något svar på varför.

Fleck säger istället att han inte tänker göra dvärgen illa. Dvärgen får lov att gå. Kanske är det bara en makaber list från Flecks sida? Nu tycks han ju galen bortom rimligt tvivel. Inte kan han låta dvärgen gå? Dvärgen skulle ju skvallra hos polisen. Mycket riktigt - dörren är låst med dörrkedja. Dvärgen når inte upp för att dra kedjan åt sidan, vilket skapar ett ögonblick av morbid humor. Dvärgen säger att han inte når upp, och ber Fleck hjälpa till. Fleck småskrattar igen, säger att han glömt bort låskedjan. Fleck reser sig och går långsamt fram till dörren, säger att han inte ska skada dvärgen, detta på grund av att dvärgen varit den enda som varit snäll mot honom. Fleck låser upp dörren. Han gör en ryckig framåtrörelse med armarna, men det är bara ett rått skämt.

Dvärgen skonas.

Efter att ha skakat av sig två poliser i tunnelbanan bland alla clownmaskerade upploppsmakare är det så dags för pratshow, och nu kan allt hända.

Fleck frågar om han får säga ett skämt. Publiken vill höra. Fleck tar fram sin dagbok, som han tidigare visat för en psykolog. Ett tidigare citat flackar förbi i dagboken: "I hope my death makes more se cents than my life". Programledaren ser inte vad som står, skämtar om att det är en skämtbok. Fleck säger: "Knock knock". "You had to look that up?", skämtar programledaren.

Publiken skrattar.

Nu ska det ta slut, de symboliska nycklarna ska kastas iväg och rättvisan segra. Men det händer ingenting. Fleck tycks ha kommit av sig. Istället får han målföre och beklagar sig över samhällets tillstånd, säger att programledaren är som alla andra, att hans inbjudan bara varit ännu ett sätt att förnedra Fleck.

Fleck tar fram sin pistol och skjuter programledaren genom pannan.

Man häpnar.

Nu kommer väl polisen?

Men inga poliser dyker fram och övermannar honom. Han skjuter flera skott för att försäkra sig om att programledaren är död.

Snart ses Fleck dock sitta i en polisbil. Nu har väl rättvisan slutligen segrat? Han är i polisbilen. Det är som det ska vara. Men det är något ominöst över perspektivet. Kameran är placerad precis utanför bilens sidorruta. Flecks ansikte ses titta ut över Gothams gator medan bilen rör sig. Perspektivet växer som en marshmallow som nertrampats av en clownsko och sedan börjar svälla upp. Det pågår ett folkligt uppror längs gatorna. De fattiga mot de rika. Fleck tycks vara upphovsmannen. Vilka som vinner är ännu ej avgjort.

Fleck ler åt det kaos han skapat. Plötsligt rammas polisbilen av en ambulans körd av clownmaskerade män, som drar ur Fleck ur bilen. Jag tänker att de ska ta av sina masker, att en av dem ska vara Thomas Wayne, säga att de har massa tid att ta igen, att de ska styra galaxen som far och son.

Men så blir det inte.

Istället ses snart jokern dansa på motorhuven med sin följarskare omkring sig. Och där kunde det varit slut.

Men de onda får inte vinna.

Allt var nog bara var en sjuk fantasi, trots allt.

Som om Djurfarmen (1945) handlade om livet på en bondgård.

Enligt en läsvärd recension från Pidde Anderssons "Toppraffel" anses filmen kontroversiell i Amerika, vilket jag, till skillnad från Pidde, inte tycker är särskilt "besynnerligt":

"Phillips film, som kammade hem Guldlejonet i Venedig, har som kanske är bekant hamnat i trubbel i Amerika, och betraktas som kontroversiell. Orsaken därtill är besynnerlig: filmen anses glorifiera en seriemördare. Filmen anses sakna moral och den tar inte tydligt avstånd från huvudpersonens beteende. [...]" https://www.toppraffel.se/2019/10/bio-joker.html

Filmen är nihilistisk och nog vinner de onda, den avslutande brasklappen till trots. Det går inte att bortförklara med att den fiktive jokern bara hittade på, för han är ju själv påhittad - det går inte att göra sanningsurval i fikton - antingen får man betrakta filmens handling som händande, eller så får man förkasta den som fiktion.

Det funkar inte att i slutet på ett långt brev skriva: "Jag bara skojade". Budskapet är redan framlagt och läsarens tanketåg har redan lämnat tunnelbanestationen.

Nog brukar det goda segra. På så vis är Joker en ovanlig film, just för att så inte sker. Men ingen film existerar i ett tomrum. Många recensioner tar upp likheter med Martin Scorseses filmer "Taxi Driver" (1976) och "The King of Comedy" (1982). Björn Finér går steget längre och menar att "Joker" inte bidrar med något nytt:

"Todd Phillips, har själv sagt att han inspirerats av filmerna Taxi Driver och King of Comedy. Däri ligger mitt tredje och största problem med Joker. Filmen är redan gjord, flera gånger om. Det är ett filmblinkande i samma anda som Tarantino, med en viktig skillnad – Phillips blinkar till filmer som de flesta av oss redan har sett, som American Psycho, Fight Club, A Clockwork Orange och Falling Down [...]" https://tvdags.se/artikel/ar-joker-en-psykisk-ohalsa-kommentar-eller-en-broflake-hyllning

En kul detalj är att pratshowens programledare spelas av Robert De Niro, vilken har huvudrollen i både Taxi Driver och King of Comedy. Filmens namn "Joker" avslöjar dock att nästan allt fokus ligger på jokern, spelad av Joaquin Phoenix, en roll för vilken han belönades med en Oscar, samt en Golden Globe, och vem vet vad mer?

Filmen utspelar sig i Batman-världen och den unge blivande Batman, Thomas Waynes son Bruce Wayne, dyker upp i en kort scen. Men det är obetydliga detaljer, i en film som helt slukas av jokerns närvaro. Jokern dansar nerför en trappa. Jokern springer lustigt runt hörn. Jokern gör någon slags yoga framför TV:n. Jokern kliver in i ett kylskåp och stänger dörren efter sig (faktiskt; oklart varför[1]). Jokern mördar den ena och den andre. Jokern kommer undan. Jokern dansar vidare.

Storytråden som utgör hela "Fight Club" (1999) urtrådas i Joker nästan omärkligt, medan jokern är upptagen med annat, exempelvis att sitta lutad mot en vägg, vitsminkad och med färskt blodstänk i ansiktet, medan en dvärg, eller om det är vi tittare, tittar på.

[1] "When he climbed in the refrigerator, we had no idea he was going to do that. We set up two camera positions, and Joaquin just thought about what he would do if he was a massive insomniac. Again, we lit it so he could go anywhere, and the first and only time he did it, we were mesmerized. I remember thinking, ‘What is he doing? Did he just crawl in the fridge?’ It was as fun and weird for us to watch it too." https://www.cinemablend.com/news/2483243/joaquin-phoenix-shocked-jokers-crew-with-that-improvised-fridge-scene

tisdag 10 mars 2020

Coronahysterin och korv-världen

Coronahysterin

När jag på cykel anlände till dansen i Mörrum Folkets Park var parkeringen nästan helt renons på bilar.

Kanske berodde avsaknaden av bilar på coronahysterin - en rädsla för ett coronavirus vars dödlighet enligt tidningarna låg på under fyra procent; trots den låga dödligheten uppmärksammades virusets framfart som vore det frågan om ett dokusåpakändispar på smekmånad.

Viruset resväg hade ännu inte korsat Blekinge, men när så skedde skulle lokaltidningsrubrikerna förmodligen förmörka himmelen likt Bibelns egyptiska gräshoppor.

Några dagar efter dansen skulle hela Italien komma att sättas i karantän och oljepriset skulle sjunka med närmare 30 procent på en dag, det största prisraset sedan Gulfkriget 1991.

En tid framöver skulle klimatkrisenelden brinna på sparlåga, medan oron över viruset och börsen fick svedja i dess ställe.

Men nu åter till det banala: dans i Mörrum Folkets Park för tredje gången (se "Två barn är fler än fyra elefanter" och "Cykelfallet och skyddsänglarna")

Bilarnas ankomst

När det efter en stund dök upp fem bilar på rad, som jag i profil såg glida uppför parkbacken likt svävare dragna av en osynlig bogserlina, öppnade jag den medhavda ölburken, försökte rädda det som uppskummade genom att fånga skumdropparna med munnen, och drack sedan hela halvliterbrygden; det var inte vidare gott, men världen skulle öppnas, likt himmelen vid ett skyfall.

Men ännu var det uppehåll.

Smörjoljan

Då jag klivit in i lokalen och lämnat ifrån mig entrésumman, ekvivalent med halva min kroppsvikt i vetemjöl, kändes det som att jag klivit upp på en vindsvåning men glömt kvar något viktigt på våningen nedanför, men att det var lugnt ändå. Det fick bero. En slags bedövning av intryck.

Eller om det kändes som att hälla smörjolja i en maskin, men att den behövde varvas lite för att komma igång.

Jag hade ju nyss cyklat en mil - och detta var alltså vätskan kroppen fick att jobba med efteråt. Kroppens mekaniker kliade sig på hjässan, men det skulle nog gå att ordna. Kunde jag hämta bilen om tjugo minuter tro?

Satte mig till ro i mekanikernas väntrum, eller på den tänkta vindsvåningen, i väntan på att min bil skulle bli färdigservad, eller att himmelen skulle öppna sig inom mig.

Massor av folk stod omkring mig och pratade, uppemot 100 personer. Såg bland annat en tjej från onsdagsdansen, som stod och pratade med en kille.

Dansstart

Dansen drog igång. Jag stoppade öronpropparna i öronen och gick och ställde mig vid danskanten och såg ut över dansgolvet.

Hela idén att dansa som singel var nog inte längre i svang. Det var inte därför man var ute och dansade. Inte längre. Man dansade första dansen med den man kommit hit med.

Och de överblivna stod vid kanten som fat och vaser.

Männen vid dansbanekanten

Det stod tunnhåriga män i 30-årsåldern några steg ifrån mig. Jag såg dem tydligt, men samtidigt var de på något vis osynliga, som överblivna tårtbottnar i ett nedlagt bageri. Jag vet inte hur många de var. Kanske tre. Det var svårt att räkna något som knappt syntes.

Rimligtvis var jag en av dem. Men på samma sätt som man tycker att folk man känt en längre tid blir äldre medan man själv inte åldrades, så såg jag ingen som helst koppling mellan dem och mig.

Rullskridskotjejen

Jag såg tjejen från onsdagsdansen stega fram i ögonvrån.

Hon kanske skulle gå förbi.

Det skulle hon inte.

Hon drog ut mig på dansgolvet. På buggen senast hade jag sagt att det var som att hon hade rullskridskor. Hon var nämligen omärklig i dansen, som en kusin som hängde och slängde uti en gardin. Kanske var det enkel fysik. Vad kunde hon väga? Maximalt 50 kilogram. Som en mänsklig trollslända. 24 år gammal hade hon sagt sig vara, och jag var 30, men såg enligt henne yngre ut.

Och nu var vi ute på dansgolvet.

Hög musik bakgrundsspelades av dansbandet Callinaz på scenen. I taket fanns tre alltjämnt snurrande fläktar.

Att dansa under dem var som att bada i en chokladfontän.

"Annars då?", sade rullskridskotjejen och min hjärna lade i växel.

Det hackade och klickade i hjärnkontoret och ord välde fram likt ölskum ur en nyöppnad ölburk. Torsten Ehrenmark hade nämligen sagt just så, i sitt sommarprat från 1980, att svensken sade så, när den egentligen menade: "Vill du närmare redogöra för ditt allmänna hälsotillstånd?".

Försökte förklara att Ehrenmark sagt så, vem han nu var, och vad han nu sagt.

Musiken var alltjämt för hög.

Såsom i himmelen

Efter rullskridskotjejen vadade jag runt på dansgolvet och fann en tjej med håret uppsatt i tallkotteform. Hon ville dansa. Foxtrot var tråkig och slö men buggen var speedwayaktig nu när man kunde ett antal kommandon. Det gick att göra combos som i vilket fightingspel som helst, och fort kunde det gå.

Mannen hade egentligen inga steg annat än att gunga i takt, så man fick förflytta sig lite som man hade möjlighet till, och visst var det som i spelet "Snake" - nämnde jag till tallkottetjejen, som väl inte hörde - att leda sin orm bland dansgolvets alla dansande äpplen som drev runt som i en skål vispgrädde under omrörning.

Att hitta en lucka på dansgolvet var som att hitta en luftbubbla i grädden, och så kunde man likt en agilitytränare ge kommandot för högersnurr till ormen man hade fått tag i, som då tog utrymmet i befattning för en kort stund, innan man vispade vidare i skummet, kanske genom att sätta armen i armkrok på sin midja. Tjejormen kommenderades då att svinga sig i armen som vore den en lian, och sedan komma ut på andra sidan en själv, medan man själv svängde och taktstegade runt.

Uppbokningskravet

Det gällde att boka upp sig, annars blev man stående ungefär 20 minuter, de fyra låtar som speldes mellan varje partnerbyte.

Bokade upp mig några gånger, men så var det plötsligt paus.

Pausen

Sjuttonåringarna från danskursen var här. Två tjejer och två killar. De stod i grupp och pratade.

Men jag var för gammal.

Ställde mig vid dansbanekanten och hörde högtalarnas pauslåtar dovt genom mina öronproppar.

Plötsligt kände jag igen en låt.

Oj, vad bra den lät.

Låtar var mycket bättre när himmelen var öppen.

Fick en inre syn där jag dansade som en galning på det tomma dansgolvet. Inom minuter skulle jag då vara i blickfånget.

Från inget till allt på två minuter röda.

Det var egentligen ganska enkelt.

Men jag stod kvar.

Vad hette låten? Kom fram till att det var "Honky Tonk Man"; oklart om det var originalet av Johnny Horton eller inte.

Såsom i regnmolnet

Såg rullskridskotjejen prata med två killar. Hon satt i knät på ena, som en korg hallon på en klipphäll. En stund senare stod de tu upp. Hon höll om honom från sidan med knäppta händer bakom hans motstående midja, samtidigt som hon nytert tittade upp på honom.

Sista danstimmen var det alltid svårare och alla var plötsligt sjukliga och trötta. Någon dansade inte bugg, på grund av sina knän. Någon var för trött. En stund senare satte jag mig bredvid tjejen som varit för trött. Hon satt på en bänk i hörnet helt ensam:

"Är du ofta här?", sade jag.
"Ibland", sade hon utan att se på mig.

Jag tittade bort några sekunder, som för att rådfråga ett spöke. Tänkte hundra tankar som krockade, men kom fram till att loppet inte var kört. Det kunde vändas till något. En slags öppning. Jag kunde säga något oväntat, ta mig förbi muren, bräcka teglet. Vad visste hon om mig? Jag skulle allt visa... hann inte tänka klart tanken innan en annan man dök upp. Hans ögon var som Alfons Åbergs och han gjorde en menande gäst mot dansgolvet samtidigt som han tittade på tjejen bredvid mig.

Hon gick glatt ut på dansgolvet i hans släptåg.

Klockan klämtar mot midnatt

Gick tillbaka till dansbanekanten. Bjöd upp en kvinna som frågade om jag ville dansa "fox eller slowbugg". Sade att jag inte kände till "slowbugg". Hon sade att det var som vanlig bugg, fast långsamt. Så vi dansade den dansen, vilket var ungefär lika kul som att blanda en kortlek i slowmotion, eller att cykla i uppförsbacke.

Varje rörelse var som ett besök hos doktorn.

När slowbuggen var över vadade jag åter runt på dansgolvet och i mitten fann jag 56-åriga Ingalill (se "Danskursens avslutningsfest") från danskursen. Detta var första gången hon var här på 25 år.

Hon tyckte det var överskott på män idag, och jag instämde. Hon tänkte sig att det berodde på att kvinnor var mer rädda för coronaviruset än män.

"Det vet vi ingenting om", sade jag, "men vi kan säga så", lade jag till. 

Vi dansade de sista danserna medan klockan klämtade mot midnatt.

Korv-världen

Det såldes korv vid utgången. Lade märke till att korven värmdes i en mikrovågsugn med en lucka som öppnades uppåt, och att mikrovågsugnens galler var klätt med aluminiumfolie.

Grillad korv hade jag sett. Kokt korv hade jag sett. Stekt korv hade jag sett.

Men aldrig hade jag sett micrad korv på aluminiumfoliegaller.

Man borde sälja korv. Det var som att tälja pengar ur kottar. Men man behövde en lokal. Det var inte bara att skaffa en "låda på magen", som Owe Thörnqvist sjungit på 1950-talet, "det gillas inte av lagen". Och man behövde dessutom något som lockade människor till lokalen.

Kort sagt behövde man kontakter.

Sedan kunde man sälja korv.

Eller snarare: man kunde låta någon annan sälja korv.

Så skulle den personen "få in fötterna på arbetsmarknaden".

Det var en generös gest, att låta någon annan göra jobbet, medan man själv tjänade de egentliga pengarna.

Tanken var att man utsatte sig för risk - tänk om folk plötsligt inte ville ha korv?

Kanske på grund av en korvbakteriehysteri.

Då stod man där med sina korvar ingen ville ha.

Därav var det väl inte mer än rätt att man lät någon annan göra grovjobbet?

Det visste vi ingenting om, men vi kunde säga så.