Lindansendå

Hon var mitt enda själsliga sår, såhär långt - Linda - tillsammans med faktumet att vi inte förstod varandra. Hur kunde vi ha bott ihop hundratals dagar? Som jag förstod det (om jag nu förstod något alls) spelade hon en för mig omtyckbar version av sig själv. Hon växlade mellan den personen, och den andra personen, som slutligen bannlyste mig:

"Henrik, jag var väldigt tydlig förra gången när jag skrev att du inte skulle kontakta mig.
Jag vill inte prata med dig, varken idag eller i framtiden. Vi kommer aldrig att förstå varandra, du måste acceptera och respektera det."

Hade skrivit till henne igen ("Lindas återuppståndelse"), 80 dagar senare, jorden runt mitt huvud. Behövde någon som kunde förstå. Hon var inte den personen. Hade aldrig varit. Inget hon sagt och gjort hade varit på riktigt. Visst var jag det bästa som hänt henne en gång i tiden? Nä? Det stämde inte med verkligheten.

Gick inte ihop.

Gick isär.

Opålitliga minnen

Jag behövde minnesredundans - två personer som mindes samma sak på samma sätt - samstämmiga minnen. Utan sådana var jag utelämnad till mina egna minnen. Jag kunde minnas att hon sagt att 'jag' inte skulle vilja ha kontakt med henne efter ett halvår. Att det var jobbigt för 'henne' att vi kanske aldrig skulle höras mer. Men det var ju tvärtom.

Hon ändrade sig hela tiden. Så mindes jag det. En del av mig var skadad alltsedan dess - skulle jag våga bry mig igen? Lita på att orden inte var antonymer - sina egna motsatser. Tricket var att inte bry sig. Det funkade åttio dagar i taget. Kanske slutade man bry sig till slut.

Ett sorgligt slut

Mina båda föräldrar levde ännu. Och min bror. Det var själsliga sårskorpor som väntade på att skrapas, som en makaber antonym-Trisslott där man förlorade allt om man fick tre lika symboler på rad. Jag mindes inte ens att jag köpt någon sådan lott. Ett minne var opålitligt. Två minnen var att föredra. Minns du för mig så minns jag för dig, bloggen.

Minns du när jag var 26 och på besök i verkligen? ("Östersjöfestivalen 2016")

Se, du minns.

Hon fanns inte då.

Minns du när jag träffade henne? Inte? Jag glömde visst bort dig. Hon skulle ju hjälpa mig att minnas. Förstår du? Bloggen? Du var överflödig. Du och jag måste förstå varandra. Jag vill vara tydlig med att du betyder ingenting för mig, det måste du acceptera och förstå. Jag bara utnyttjar dig när jag behöver skriva, sen vänder jag dig mot solen som vore du spegeln i ett fyrtorn. Och där sitter du sen och speglar dina ensamma minnen ut över den övergivna kusten, och varken nu eller i framtiden kommer jag att bry mig.