Timida schizofrenida

Det var den femtonde dagen och den tolfte totaltimmen i telefon. Hon var lika gammal som jag, hade enligt sig själv hjärntvättats i samband med bibelskolestudier i Linköping nio år tidigare.

Tre psykoser var hennes lott. Den första i samband med bibelstudierna, då en ond ande skulle drivas ur hennes kropp. Den andra då hon inte blivit bjuden på en fest i gymnasiet, och den tredje i samband med att hennes bror begått självmord.

Psykiatrin hade diagnostiserat schizofreni, men själv var hon osäker, och varje gång hon påpekade det sade psykiatrin att hon hade "dålig sjukdomsinsikt". Och visst, hur tog man sig ur en sån diagnos när den väl fått fäste? När verklighetsuppfattningen var diagnosen. Hon hade inte hört röster, sade hon. Men ändå hade de skrivit det, sade hon. Jag sade att hon verkade vara en sån som gick med på allt. Hon höll med. Det gjorde hon mest hela tiden, höll med. Det var nog det som var grejen, att hon inte kunde freda sitt själv, som flöt ut som pannkaksmet i andras fräsande pannor.

Men jag var van vid elände. Hade knappt erfarenhet av någon som inte var gravt annanaktig. Hon hade i varje fall inte försökt ta sitt liv. Det var väl bra? Det var i vart fall något.

Men nu hade hon pratat om dendär bibelskolan och hjärntvätten och psykiatrin i evigheters evighet. Hade hon något mer att bjuda på eller var det allt? Så kom hon på det till slut: hon hade blivit drogad en gång, av en kille, tänkt polisanmäla.

Han hade hällt amfetamin i hennes te.

Det var två år sedan.

Vilket var hans motiv, undrade jag.

"Han ville att jag skulle bli kåt", sade hon.

De hade fortfarande kontakt.

"Man bör inte ha kontakt med såna idioter", sade jag.

Och jag visste att det var hit men inte längre. Inte en gång till. Jag var som Håkan Hellström som gjorde slut med en tjej han inte ens var ihop med.

Och jag fingrade på vassen, snirklade ett strå runt ett annat såsom silvertejp. Nån slags muskötladdare växte upp ur vassen, som en Calippo Cola från barndomen. Och jag skar med ett vasstrå ett annat strå itu. De blottade cellväggarna var som dubbelskiktad kartong, eller som hudens lagar i en biologibok från högstadiet.

Telefontjejen var precis som mitt ex. Jag mindes allt igen. Hennes älskare: 38-åringen. Att han gjorde mer ont än själva henne. Tanken på honom jag aldrig sett ens på bild, bara hört talas om som krokodilen i vassen. Kanske var hon kär i honom istället, hade hon sagt. Och tårarna hade fallit ur mig som fröna ur en kotte, och gjord jag var av kartong, skuren som ett strå och lämnad flytande i vassen.

Jag tänkte på honom i tre dagar efter att hon gjort slut. Melissa Horn sjöng: "Ja det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig". Och jag förstod vad hon menade. Hade själv varit där. Och nu stod jag vid vasskälet igen, men denna gång fanns chans att utarma sjön innan näckrosorna blomma.

Hon skulle aldrig kunna bryta med amfetaminmannen, och jag skulle slippa vara portvakt, slippa begära en massa. Slippa bli den onda. Fastän hon sade, både exet och telefontjejen, att hon länge tänkt på att bryta kontakten. Det var ju inte ens jag som begärde det. Men det var lätt att halka med och följa upp, ställa krav. Men nu visste jag att det inte funkade så. Mer gammal än ungt naiv. Hade man inte sagt upp kontaktskapen på två år samt undvikit polisanmälan efter vad-det-nu-var-jag-vill-inte-veta-mer så fanns inget att göra.

Jag tryckte på muskötladdaren i vassen för att se om den också var gjord av kartong.

Den verkade mer stabil.

Mer stabil än den fisk jag fick på tråden.

Det var nog bäst om vi inte pratade mer, ja, precis. Det var rimligt rent av. Och så var jag tyst och hon också för hon kunde ju inte göra sig av med folk. Det var hennes grej. Men kunde jag det? Tänkte att jag inte skulle "lösa" detta, som jag gjorde med allt annat. Allt skulle tydligen ha en lösning. Men kanske fanns det olösliga ting?

Jag förklarade storyn om mitt ex och hon förstod. Hon förstod alltid - höll alltid med - ville inte göra någon illa, och därför gjorde hon illa sig själv. Hennes självkänsla var ett evigt damma damma. Och jag kunde inte fixa henne. För jag kunde inte fixa mitt ex. Och hon kunde inte fixa mig heller. Vad var det med mig då? Jag hade inget elände, annat än andras elände på distans. Eller jag kunde kanske inte heller kasta någon i sjön? Jag kunde inte "ge upp", det var kanske det jag behövde fixa.

Jag var tyst igen. Stirrade mot trädtopparna. Hon undrade om jag ville säga något eller om det var allt. Och jag tänkte att jag inte skulle säga det jag tänkte. Försökte verkligen. Ingenting om att hon kunde höra av sig när hon var på banan igen. Det skulle inte bli så. Det skulle behöva inrättas kontrollinstanser, lagar behöva reformeras. Vem skulle se till att allt sköttes? Höll mentalt för munnen som apan som instinktivt måste ge ifrån sig ett läte för att locka dit flocken när den hittar föda men höll för munnen för att få all mat för sig själv.

Som en läst tanke sade hon att hon ju kunde höra av sig sen när allt var löst, om hon hade kvar mig då. Jag sade att det var det jag tänkte men nu slapp jag säga det. Jag sade att vi kunde "säga så", men att det förmodligen inte skulle hända.

Det trodde inte hon heller.

Eller så höll hon med mig igen, nu som då som alltid.

Lattesimuleringen och det utspädda ögonblicket

Kommersen vid kafédisken

Det här knatat in en treåring på bibliotekets läshörna. Hon är tre äpplen hög, har flätat hår och står gömd bakom en anslagstavla på hjul. Kanske gömmer hon sig för föräldrarna. Efter fem sekunder har hon tröttnat på leken och snubblar ut mot kafédisken igen.

Vid kafédisken står mammor och pappor i kö. Där står pensionärspar. Där står ungdomar. Där står barn, ofta 11-åriga flickor i grupp. En del med ena foten i sandlådan och andra på moppepedalen. "Men tjejer", utbrister någon av dem, och det är som teater, som ett skådespel.

Bakom disken pågår kommersen. Godbitarna ska kosta multiplar av inköpspriset. Alla blir lyckligare av att betala mer än vad godbitarna är värda, får då skapas värde som fler kan dela på, vilket ger utökad möjlighet att skapa ännu mer värde som ännu fler kan dela på. Sen blir det krasch, och då skapar man ännu mer värde från ingenstans och hoppas att värdet inte ska sjunka i värde.

Guldpriset ligger på rekordnivå, högre än 2011-toppen, rapporterar Dagens Industri.

Behovstrappan till våningen under

Jag tittar upp från tidningen ibland, tar del av kommersen på andra sidan mittgången, och de gratis replikskiftena som ges. 

Kaféets kundtoalett kostar fem kronor och ligger runt hörnet, men en trappa ner finns bibliotekets toalett som är gratis.

Denna upplysning hörs gång på gång, dag efter dag.

Man kunde tro att människan ägnar sin vakna tid åt att överkonsumera, äta, och gå på toaletten. Att det inte är mer än så. Och man hade inte varit helt fel ute. 

Numer hör jag bara första delen av meningen: "Vår kundtoalett kostar fem kronor, men...", sen stänger jag av, återvänder till tidningen.

Dagstidningsläsningen

Jag läser Dagens Nyheter, en dag som så många förut. Det skedde en explosion av ammoniumnitrat i Beiruts hamn för tre dagar sedan; hamnen som tuggat bröd, femtusen skadade och hundrafemtio döda.

Jag lyfter upp tidningen och sträcker den framför mig, för att slippa böja nacken ner mot bordet. Sen lutar jag mig mot stolens ryggstöd som en gymnasieelev som röker och kör moped genom skolans rabatter.

Simuleringsargumentet

En artikel handlar om rättegångar som genomförs på distans på grund av coronapandemin. Någon opponerar sig mot distansrättegångar, menar att paranoida personer då blir ännu mer övertygade om att verkligen bara är ett skådespel.

Har dom paranoida helt fel?

Och vad har paranoidas världsuppfattning för bäring på rättegångars genomförande? "Bara för att jag inte är paranoid längre betyder ju inte att folk inte är ute efter mig", som det heter.

Snart är även den artikeln slut och glömd.

Eller skulle varit, om inte.

Dagsdrömmen

Jag lägger ner tidningen.

Så står hon plötsligt där, borta vid kafédisken. Nån tjej. Kanske trettiofem år. Kanske tjugofem. Påminner lite om mitt ex. Säkert inget märkvärdigt egentligen. Sträcker ut tidningen framför mig och återvänder med blicken.

Men kön drar ut på tiden.

Kafébiträdet pratar med någon han känner.

Titta är ju gratis.

Jag tittar en gång till.

Snart blir det tjejens tur. Kafébiträdet ber om ursäkt för att hon fått vänta. Det är inga problem, hon ska bara ha en Latte, säger hon.

Rösten. Det är något med rösten.

Den är klar som vatten.

Hon går vidare in i kaféet.

Jag ser henne mellan pelaren bredvid sockerbitsbrickan.

Hon tittar åt mitt håll, men jag är bakom glas tio till tjugo meter bort.

Sen försvinner hon djupare in i kaféet, bortom synhåll.

Jag fikar efter kaffe

Där kunde det varit slut.

Men något har hänt i mitt system.

Med ens blir jag närvarande.

Som att någon injicierat närvarohormon rakt in i hypotalamus.

Ett luftslott börjar byggas. Kanske skulle jag? Först måste det klargöras vem jag är. Inget jobb. Oklippt. Vad är det att komma med?

Sen smälter jag bort.

Det är inte jag längre.

Sinnena skärps.

Livet som en kick.

Instant gratification.

Kasino och datorspel.

Livet som The Sims.

Ser tidningens buktande papper mellan mina armar. Kan inte längre ta mig bokstäverna till del. Det är som att jag håller en papperspåse framför mig, snarare än en tidning.

Kroppen är där men anden är all over the place.

Försöker läsa vidare, men det är som att försöka gräva ett hål i en sandlåda utan att någon sand trillar tillbaka ner i hålet. Det är omöjligt, sanden faller tillbaka gång på gång.

Om jag skulle? När hon är klar med kaffet. För jag kan ju inte kliva rakt in i kaféet. Då måste man väl köpa något, för fem gånger lyckan.

Eller kanske ska jag köpa en kaffe?

Nejnej, stopp.

Tänk.

Hon är inte singel, ändå.

Vad är dethär för dagdrömmeri?

Det utspädda ögonblicket

Lyfter blicken mot klockan på väggen: halv två.

Det är sommar. Hon har nog semester.

Så slår det mig som en gonggong: Hon dricker kaffe själv, på sin semester, inga barn som springer och gömmer sig, ingen pojkvän som ska gå på gratistoaletten en trappa ner.

Tiden tycks ha stannat; ögonblicket varar vidare - trots att det borde sjunkit undan för länge sedan - som skummad mjölk som kommit för att stanna.

Efter tjugo minuters ångande reser jag mig, stoppar tidningen tillbaka i facket och träder ut till en bättre utsiktsplats, där jag har uppsikt över kaféets båda utgångar.

Hur lång tid tar det att dricka en kaffe?

Kanske har hon redan perkolerat ut på andra sidan? 

Jag känner att tanken och jag växer isär. Tänker att jag inte ska överanalysera, att stunden får bjuda in mig, om jag är bjuden. 

Det är det som är så härligt - att kicken redan är fådd.

Gravkammaren upprättas

Det kryper som citrus i kroppen då jag sitter i gallerian och väntar på att ruset ska lägga sig.

Jag sätter mig och formulerar i telefonen, surfar på hormonvågen.

Det är ju egentligen inte henne det handlar om. 

Det är jag här och nu och alltid.

Alla anledningar att inte, försvann.

På fem sekunder röda.

Vägen tillbaka tar längre tid, men även pyramiderna blev ju byggda till slut. Långsamt börjar sanden falla tillbaka ner i hålet, som sanden genom ett timglas.

Gröna små äpplen

Efter en timme är ögonblicket över, skummet borta/hålet igentäppt.

Vad gör jag här ute på galleriagolvet?

Och jag blir så väldigt liten.

Plötsligt finns jättemånga anledningar att inte.

Och hon skulle trampa på mig, göra mig till äppelmos.

Hade hon passerat nu hade jag sprungit in och gömt mig bakom en anslagstavla på hjul.

Lönnfruktsvingarna, brännvinskryddan och den upp-och-nedvända Sverigekartan

Hypofysen och hormonerna

Ornitologipandemisten Björn Olsens kirurg sade att om Olsen vaknade och kunde se och röra sig hade operationen gått bra. Tumören satt i hypofysen, hjärnans hormonreglage. Just där synnerverna korsas skulle kirurgen in och gräva, via stålrör i näsan. Operationen var riskfylld och Olsen hade tagit farväl av sin familj i förebyggande syfte.

Fåglarna som i hög fart dök in under takbjälken men hann bromsa precis före de annars skulle dunka in i väggen - Olsen förstod plötsligt hur de gjorde, när han vaknade hormonrusig efter operationen, både rörlig och synlig.

Olsen överlevde således, och kunde berätta. Kirurgen hans dog ett år senare på grund av annan sjukdom. Ena stunden fåglar, andra stunden död. Olsens interdisciplinära bakgrund färgade av sig på sommarpratet, vars sista kvart jag avlyssnade på väg mot biblioteket precis då juli bländat av till augusti.

Hypofysen hade fason över sköldkörteln, och utan hormon från den blev man deprimerad och trött, sade Olsen. Visst hade Eldamera problem med sköldkörteln? Och hon hade nämnt att folk inte förstod hennes nedsättning. Var allt kanske bara hormoner och elektricitet? Läkarförfattaren P. C. Jersild hade varit inne på det i "En levande själ" (1980), där hjärnan i ett akvarium upplevde sitt medvetandet som ett elektroniskt hormonbad.

Och jag var trött men ändå pigg, kunde fiska i tankefloden utan varken spö eller pilbåge.

Upp-och-nedvända Sverige

Det var kväll. Vid trötthet förändrades verkligheten. Hade googlat fram en karta på Arktis. Sverige var inte i mitten. Chocken över det. Att Sverige inte var i mitten. Kände till sentensen sedan tidigare, när någon sagt eller skrivit att han sett en karta med Uruguay i mitten, och att det var en konstig sak att se.

På Arktis-kartan var Sverige dessutom upp-och-ner.

Det var bara det att så var det inte alls.

Sverige hade ingen orientering.

Det verkade som något oerhört, som att upptäcka en ny kontinent, eller att vakna drogad efter en hypofysoperation. Jag försökte spara känslan genom att placera ut en tankemässig checkpoint. Som att jag inte badade i (trötthets)hormoner - som att det fanns en tankeplats att återvända till senare. Som kärlek när den såras.

Jag tänkte mig skola trycka upp tröjor med det upp-och-nedvända Sverige som motiv, med vissa städers namn utskrivna. Städerna skulle alltså vara läsbara, trots att Sverige var "upp-och-ner". Annars var det ju bara en upp-och-nedvänd karta. Men detta var något mer, inbillade jag mig. Alla illusioner man gjort sig - en världsbild krossad mot en vägg som en fågel som missbedömt avståndet mellan takbjälke och vägg.

Folk skulle fråga varför Sverige var "upp-och-ner", och jag skulle förklara, gång på gång, att Sverige inte hade någon orientering.

Vissa skulle förstå, andra inte.

Eller så skulle ingen förstå.

Det kändes så ibland.

Eldamera hade benämnt Örebro som "här nere". Jag i Sydsverige kände mig som i en torktumlare först. Det var först när jag såg det upp-och-nedvända Sverige på Arktiskartan som det gick upp för mig.

Eller som det har sagts:

"Allting går upp för mig när solen går ner" 

(AKI (feat. Kapten Röd), 2012).

Att vara

Det var morgon. Frågan om vi alla var ungefär samma eller inte kanske kokade ner till hormoner, eller i varje fall kemi.

Att stiga upp tidigt var ett uppvaknande för personlighetsförändring.

Var allas grundtillstånd som mitt, eller var vissa personers grundtillstånd som ett nyvaket mig?

Nature versus nurture

Att vissa mådde dåligt hade jag förstått. Och jag hade tänkt mig att de mådde hela tiden, på det vis jag mådde då jag sovit dåligt. "Du får filosofera hur mycket du vill", mindes jag ur en textharang med negativ prägel, riktad mot mig. Budskapet var att det inte var relevant att filosofera. Tänkte att det kanske var en uppfostringsgrej, att hon som ung fått höra att filosofera, det skulle man inte syssla med.

Uppfostran skiljde oss åt, och slumpmässiga mutationer genom årmiljonerna. Någon lite kortare, eller längre, eller kanske med ögon känsliga för grönt, men i det stora hela en badande elektronisk hormonmassa av bakterier och virus.

Virus

Det var Björn Olsen som tagit upp virus i sitt sommarprat. Coronaviruset som orsakade sjukdomen Covid-19 hade lamslagit världen. Coronaviruspandemin var den nya it-kraschen, den nya finanskrisen. Den nya "sedan andra världskriget"-sägningen.

En checkpoint i historien.

Virusplanen och människorepriserna

Virus hade skippat hela befruktningsstadiet, och dessutom hela grejen med "livet", som vi människor bekymrade oss över. De var levande döda. Ett virus hade sin genuppsättning, och gjorde kopior av sig själv genom att parasitera på de levande. De behövde bara generna, inte bolån och dödsångest. Virus ville bara äta kakan. Evolutionsprincipiellt var de inte märkvärdigare än andra varelser, men de var så mycket snabbare och effektivare. Optimerade. Ett virus behövde inte göra sig till för att ta sig vidare i... livet?

Kopior gjordes snabbt och enkelt.

För människan tog det åratal.

Barnen växte upp som en avbild av föräldrarna, som människorepriser.

Hundarna i "Pongo och de 101 dalmatinerna" (1961) var lika sin matte eller husse. Jag såg samma på promenaden, fast för människor: mor och dotter, samma ryggrad, samma svank, samma hår. Far och son: samma frisyr, samma hår. Båda med glasögon.

Nyuppståndna individer som svamparna från generationsgamla mycelnätverk, med smådetaljer ändrade varje generation. Minnet raderat och så testades kombinationen av två individers anlag, gång efter annan, i en lång livssimulator, där även virusen frodades.

Virus: Vad är en tanke om inte en möjlighet till missförstånd?
Jag: Hur torftigt livet skulle bli om man inte googlade allt man inte förstod.
Virus: Jag förstår inte.

Bäddat för tankar

Hade kommit hem från biblioteket, lämnat på grund av höggradig tröttma. Och jag kände hormonvallen inför sömnen då jag lade mig i sängen och tiden vaggade mig. Tankarna som rullande kullar i en bilreklam.

Kom att tänka på att jag svarat "om hon saknar ögon", när Eldamera frågat vad som "hade fått mig att tveka", när det gällde tjejer. Jag nästan fnysfnissade då minnestanken dök upp, en fysisk reaktion, som att få damm i näsan. Varför hade just det minnet satt sig, med reaktion och allt? Hade nämligen fått upp det minnet några gånger de senaste veckorna. Kanske såg jag en historia i sägningen, som spelades upp som en tankemässig nysning: att jag tänkte att hon tänkte att jag tänkte svara någon ytlig grej men att jag svarat avsaknade ögon, att det var så oväntat. Som krutgubben tillika humoristen George Burns vid 94 års ålder i en talk-show:

Programledare: "When you work and perform now, do you find that there are groupies that follow you around?"
George Burns: "No I don't. My fans are... can't walk"

Programledaren bröt ihop av skratt. Han såg väl situationen framför sig i en snabb tankemässig nysning

En annan rolig sägning, ur ett kåseri i Blekinge Läns Tidning. En ung pojke under idrottsträning som med slutna ögon gått runt och samlat in bollar. När fritidsledaren hade frågat varför han hade ögonen stängda hade han svarat: "Jag övar mig på att se när jag blundar".

Att se utan ögon.

Att nysa i tanken.

Och virus som varken såg eller tänkte.

Grann-Göran och cykelpaketet

Tidigare samma dag, på väg hem från biblioteket. Tog upp en malört och luktade på den. Idag igen. Hade skett några dagar i sträck vid samma plats, före trafikljusen, på väg hem från biblioteket.

Mamma hade sagt att man använde malört som brännvinskrydda förr. Tänkte på att Grann-Göran sagt samma sak för några månader sedan, fast om någon annan ört.

Vid trafikljusen kände jag igen Grann-Göran tvärs över gaten på cykel. Hade aldrig sett honom ute förut. Över de åttio, trevande bakåt med handen över paktethållaren, för att försäkra sig om att paketet hans var kvar. Det var kvar, men Göran själv gled bortåt på cykeln.

Backventilen

Några månader tidigare hade jag hämtat en gammal cykel hemma hos pappa, där Grann-Göran bodde i huset intill. Cykeldäcket gick inte att pumpa. I däckets luftventil satt en kula vi petade på med ståltråd genom ett litet hål på sidan. Först då gick luften att pumpa in i däcket.

Pappa förklarade att det satt en liten kula i ventilen, så att luften inte skulle sippra ut. Jag såg säkert konfys ut som alltid. De flesta jag kände till sade med ens att de förstod precis. Men det gjorde de aldrig, när man ställde kontrollfrågor. Jag förstod inte hur ventilen fungerade, annat än att det satt en kula i, som på något sätt hindrade luften att åka ut, men inte att komma in. Många hade nog sagt: "Jag förstår".

Det var månader senare som jag läste om Karlshamnsföretaget Wapro som tillverkade något som fungerande som en "backventil", i deras fall ett avloppsrör som förhindrade översvämning genom att vattnet bara kunde flöda genom röret åt ett håll.

Endast flöde åt ett håll, precis som med cykeldäcksventilen.

Det var nog samma princip.

På något sätt satt sedan kulan fast vid hålet likt bollarna på Lottodragningen på TV. Google sade att det i cykeldäcksfallet handlade om tryck, högre tryck inuti däcket än utanför, vilket fick kulan att tryckas mot hålet, tvärtom mot Lottodragningen, som väl byggde på vakuumsug.

Anledningen till att cykelpumpar sögs fast ibland kanske också berodde på vakuum, att ett sådant bildades när man drog uppåt, om en cykelpump följde samma princip som en vattenpump jag sett på Youtube. Där såg jag också hur någon finurlig person tillverkade en backventil av en läskburkskork ihoplimmad med en tvålpump. Och det fiffiga var, förutom kulan, en liten nålpinne som stacks igenom anrättningen, som grillspettet på Souvlaki; var det Souvlaki även utan grillspett tro? ("Du får filosofera hur mycket du vill")

Men vad var grejen med pinnhållen?

Pinnhålen förblev ett backventilmysterium tills vidare.

Tillbaka till cykelstoryn.

Grann-Göran och brännvinskryddan

Vid cykelhämtningen hade Grann-Göran stått ute vid brevlådan när jag provcyklat en bokstavlig sväng vid avfarten. Vi hade börjat småprata. Han visade mig salvia och nån växt till, som växte precis vid brevlådan där vi stod. Lät mig lukta på dess blad, som han räckte mig. Han sade att man använde dem för att krydda brännvin.

Precis det som mamma sagt om malört. Jag tänkte nu att det nog var en vanlig sägning. På samma sätt som man sade att citron eller Coca Cola tog bort smuts. Något man har hört och som visat sig fungera.

För visst går smutsen bort om man gnuggar.

Och visst kunde man krydda brännvin med vilken växt som helst.

Lönnvingen

Lönnträdet var inte vilken växt som helst. Hur kunde det komma sig att lönnens frukt hade två vingar, snarare än en: om en mutation hade uppstått som på något sätt bildat en vinge, hur kunde exakt samma mutation uppstå igen, och just på direkt motstående sida? Var den inte redan "incheckad" i lönnarnas aktiebok: "Denna mutation är redan gjord, clearad och utbetald."

Men så visade det sig, om man studerade lönnfrukten i mer än en sekund, att det var två enkelvingar som klibbats ihop.

Klibbslumpen.

"Honom ska vi ha", hade evolutionen tänkt.

Men vilket uppstod egentligen först, fågelvingen eller lönnvingen?

Och är fåglar klibbiga på insidan?

"Du får filosofera hur mycket du vill"

Saknar du möjligtvis ögon?

Plattsynt som ögat på en fjärilsvinge.

Och vilka hade egentligen "kommit längst" i evolutionen, träden eller virusen?

Synkronicitet

I taket på biblioteket hängde en skulptur. När jag fått syn på den skakade jag nästan på huvudet mentalt. Det var en lönnfrukt, två ihopklibbade fröer, fast i glas.

Lönnfrukt, som jag tänkt skriva om redan före jag sett skulpturen.

"Synkronicitet" hette det fenomen som skedde när jag luktade på malörten som mamma sagt var en brännvinskrydda och tänkt att så hade Grann-Göran också sagt, precis före jag fick syn på just Grann-Göran.

Som att allt hängde ihop.

Som två lönnfruktsvingar symbiotiskt ihopklibbade.

Som att lönnfruktens glasvingar i taket klibbat av sig i mina tankar.

Eller Treriksröset, längst ner i Sverige.

Mimikry av något som inte längre finns

Semesterveckorna i juli

Semestermänniskor tog sig tid och ut. D'var juli och småbarnsföräldrar i stan, om sig och kring sig med sina barn.

Köbildning vid kafédisken utanför bibliotekets dagstidningsmatning.

Igelkottsmamman

I en dagstidningsartikel berättades om en kvinna som börjat ta hand om vilda igelkottar genom att bygga små igelkottshus i sin trädgård, där hon även placerade ut mat och halm. Igelkottarna fick komma och gå som dom ville.

Det slog mig senare: tänk om inte dagstidningen hade varit på plats när jag dök upp på biblioteket? En kort insikt: det var jag som var igelkotten, och biblioteket var min igelkottsmamma.

Dagens tidning

Det var jag och de vanliga pensionärerna på plats. Dagens tidning var villebrådet i allas kikare. "Dagens?", sade jag till en pensionär som stod och rotade i tidningshögen, och räckte fram dagens tidning som jag just läst klart. "Den har jag hemma", sade den äldre mannen. Genom tidigare tjuvlyssningar visste jag att mannen hette Ivan och var över åttio. En annan man i omkringliggande ålder hade någon vecka tidigare utropat att han fått tag på dagens på första försöket - det brukade man aldrig lyckas med, sade han, och tittade på mig för förståelse.

Jag förstod precis.

Kanske var jag också pensionär, innerst inne.

Semestersabotörerna

Det fanns oskrivna regler. Tidningarna skulle ligga i någorlunda ordning, med dagens högst upp i högen, gårdagens under, och så vidare. Denna julimånad hade semesterhänder varit inne och bringat oordning i högen. 18 juni? Överst? Steget till en arg insändare vore inte långt, om jag varit pensionär ytterst ute. Jag var dock jag otvivelaktigt i deras lag, mot semestersabotörerna som inte kunde reglerna.

Vi och dom.

Taggarna utåt.

Två män i diskussion vid tidningshögen. Blott en del av en tvådelad tidning syntes till. Den ena mannen drog slutsatsen att någon läst klart båda delarna, och sedan lagt dem tillbaka i oordning, vilket han påtalade i smått upprörd ton.

Han var upprörd på felaktiga grunder.

Faktum var att jag satt med andra delen. Det var bättre att lägga beslag på endast en del i taget - så kunde någon annan läsa den andra delen under tiden. Samma tankegång som att hyra ut sin bil när den inte användes - enligt någon tidning någon dag stod en genomsnittlig bil stilla 23 av dygnets 24 timmar.

Vilket slöseri egentligen.

Men man fick ha överseende.

Kaféet på andra sidan mittgången

Som kaféet mittemot, som var inom hörhåll. Minst en gång i veckan åkte porslin i golvet med ett krasklirrande. De måste ha stengolv där bakom disken. Man vande sig till slut. Samma med radioskalmusiken som tycktes rökslingra sig längs taket för att i sippra in i ens läsvärld. Småbarnsföräldrarna manade sina kaniniska telningar från kaféköplats och pekade mot biblioteksingången: "Där inne ska det vara tyst".

Nästan lika heligt som att flytta sig för ankommande cyklist.

Inifrån kafét hördes en degblandarmaskins oväsen. Stockholmskillen som var rösten utåt ursäktade sig till någon gäst beträffande ljudnivån. Instinktivt ogillande när man hörde honom i för höga doser. Säljig typ: "Jag ser på dig att du vill ha en fruktsmoothie", kunde han säga till sin kund. Någon kafégäst berömde "Piña colada-shoten". Säljkillen replikerade utan att blinka: "Du ska inte köpa mer då?"

Det skulle hon inte.

Småkottarna

Man kunde alltså höra dem tala, de bakom disken, som från en igelkottsinhägnad. Endast ungdomar. En ung kille frågade en tjej om hon skulle göra något efter jobbet. Hon svarade något banalt. Men killen gav sig inte utan fick röstskärpa.

Jag gled ur min läsning. Var det något på gång här?

Jag såg upp, en snabb blick.

Vad unga dom såg ut. Säkert tjugoåringar. Bara dom två, bland kakor och smoothies. Och han hade väl gått och funderat på dethär i flera dagar. Det hade jag gjort i hans kläder. Han tänkte inte ge upp så enkelt. Hon skulle inte göra något efter jobbet och han gav något förslag jag inte hörde, men jag visste ändå.

För jag hade också varit ung en gång.

Typ för fyra år sedan.

Och ännu tidigare än så.

Solen

När jag var liten skulle man bli solbränd. På samma självklara sätt som att man skulle äta grönsaker, eller borsta tänderna.

Några år senare gav solsken hudcancer.

Leverfläckar blev med ens ett rorschachtest för dödsångest.

Ytterligare några år senare gav solljus D-vitamin, vilket var bra på alla sätt, och var en brist i nordliga länder som Sverige.

Och nu var solljus en del av det elektromagnetiska spektrumet - samma fenomen som exempelvis radiovågor och röntgenstrålar - livgivande och dödsbringande på samma gång.

Träden

Träden hade inbyggda solpaneler för att samla in solljusets energi, ungefär som människans parabolantenner samlade in radiovågor. Näring tog träden direkt ur marken. Varför springa omkring och leta efter mat när näringen fanns underåt?

Människans livsviktiga syre var bara en bieffekt av trädens solenergiinsamling.

Träden kanske var en bättre idé än människan? Näring och energi, utan att behöva förflytta sig. Regenerativa förmågor.

Inget "vi och dom".

Inte vi mot Stockholm.

Inte vi mot semestersabotörerna.

Inte religionskrig.

Min Gud eller ledare säger mig vad solen är och gör, och din Gud eller ledare har fel.

Och därför ska du dö.

Trädens akilleshäl

Min träddröm slutade en dag när brandlarmet gick:

"Viktigt meddelande. Viktigt meddelande. Brand har utbrutit i byggnaden. Lämna omedelbart byggnaden genom närmaste utgång."

Brand var trädens akilleshäl, eftersom dom var orörliga. Om det faktiskt hade brunnit - och jag varit ett träd - hade jag brunnit upp. Den meningen får stå orörligt kvar.

Människan hade dessutom trumfkortet "uppfinningsrikedom"; numera höll även hon på att samla in solenergi. När människan sedan kommit på att rikta solcellerna mot solen i dess färd över himlavalvet, som träden gjorde, då skulle hon kanske springa förbi och ikapp träden som tvangs stå rotade kvar.

En del arter hann helt enkelt inte med.

Sån var evolutionens regler (även om just träden var ganska framträdande såhär långt i historien).

Mimikry av något som inte längre fanns

När jag lagt mig efter att ha sett de första tio minuterna av Killinggängets humorserie "I Manegen hos Glenn Killing" (1992) på Öppet Arkiv slog det mig att det de drev med, inte längre fanns.

Och jag kom att tänka på att jag läst något om det: blomflugor som utseendemässigt efterliknade getingar som inte längre fanns - blomflugans maskeraddräkt var det enda minnet av getingens existens.

Kanske skulle "I Manegen hos Glenn Killing" bli det enda minnet av vad det nu var de drev med - det roliga var borta, men parodin fanns kvar.

Människans trädmimikry

Träden lagrade sin energi i stammen, potatisen i det gula, äggen i både det gula och det vita. Människan åt upp potatisen och äggen. Träden höggs ner och eldades upp för att komma åt energin.

Men nu hade människan tänkt till: stulit idén att fånga in solenljuset direkt, snarare än att elda upp stambatteriet där solenergin lagrades.

Och när människan slutligen stulit idén om syretillverkning kanske träden bara skulle finnas kvar som inspirationskälla till dess imitatörer, människorna - som ett slags "Special Thanks To" i eftertexterna till människans triumffilm.

Idéerna

Det var när jag lagt mig som det hade dykt upp: "mimikry av något som inte längre finns", tänkte jag, angående Killinggänget, och vävde ihop tanken med insekten jag läst om. Det var som att jag första gången jag läst om det inte insett det oerhörda, men att det nu plötsligt dagrat för mig.

Det fick bli en text om det. Skulle jag anteckna nånstans nu direkt? Kanske var det glömt imorn?

Tänkte på stackars Hans Alfredsons tappade fantasi på ålderns höst. Hemligheten att man inte skrev sånger, böcker eller film. Det bara kom, dök upp, plötsligt bara fanns där: I badrummet; på gatan; framför TV:n.

Men att det gick till så var en hemlighet.

Ingen skulle tro på det.

Alfredson lär ha trott på det.

Och jag trodde på det.

Det var på gatan hem från biblioteket dagen efter "mimikry"-tanken som jag kom att tänka på solen. Vad man sagt mig om solen under uppväxten. Hade tidigare antecknat om träd och dess skillnad gentemot människor - trodde det skulle bli temat på nästa blogginlägg.

Men nu var det tydligen solen också, för att inte tala om mimikryt.

Bäst att börja pussla ihop det innan det blev för idétungt.

Passa på medan man hade idéer och kom ihåg dem.

Solstinget

Hade kommit på mig själv med att vakna upp som om hjärnan startats om. Sett mig omkring, sittande på biblioteket i en av mina fyratimmarsläsningar: "Här är jag", liksom. Svårt att beskriva. När man tappat ens inre verklighet och bara yttervärlden tycks finnas till. Några sekunders glapp, sen är man tillbaka igen.

Fyratimmarsläsningarna gjorde mig vimmelkantig. Vinglande i ett slags töcken färden genom gallerian och ut på kullerstenarna.

Hjärnan kanske fungerade sämre i hög värme? Det var kanske därför vanligtvis kalla Sverige var så bra... ("vi och dom" igen).

Tankehoppet från värme till sol var inte långt, och närmast en triangulering ifrån leverfläckar.

Leverfläckstriangeln

Mindes att jag som liten hade tre små leverfläckar i ett triangelmönster på undersidan av höger underarm. Dom borde ju finnas kvar. När kollade jag dom senast? Kunde inte minnas. Säkert flera år sedan.

Vände upp högerhanden - handflatan som en parabol mot solljuset.

Minsann.

Leverfläckarna satt kvar, i samma triangelmönster som sist.

Frågan var om han som tittade ner på leverfläckarna var samma person som senast såg dem, eller om fläckarna utgjorde ett mimikry av någon som inte längre fanns.

Lindas sandpapprade lyckokaka (kodad som OCR-nummer)

Par

Utgick förbi bibliotekets larmbågar. Scenen som i ögonvrån.  Ett snabbt förbiskymtande var allt som behövdes för att minnet skulle återväxa i mig, som när en vattensalamander återväxte en kroppsdel.

Ögonvråscenen var en kvinna och en man vid ett avsides bord. De såg ut som statister ur en filmatisering av Vilhelm Mobergs "Utvandrarna". De hade händerna på bordet, och mannen kramade kvinnans hand och såg henne i ögonen.

Scenen klipptes bort och jag var på väg hem längsmed kullerstensgatan.

Liten stege

Men scenen hade slagit rot och jag mindes tillståndet av att titta in i någons ögon. Jag hade suttit på restaurang med Linda, när jag var den gode, snarare än den onde.

Minnet blommade och jag var i tanken tillbaka på tågstationen i Göteborg, november 2016, fyrtio mil från hemma. Stationen var enorm. Femtio meter bort stod hon. Eller hundra meter bort. En promenad i egen rätt, bara att kliva av tåget. Massor av spår. Massor av människor. Jag gick åt hållet alla andra gick åt.

Hon stod längst bort där spåren tåg [heh] slut. En grå figur, som Morran i Mumindalen. Men det jag mindes om var häxan i Snövit. Hon var insvept i en stor svart rock som om hon försöka dölja sig själv. Det visste jag inte då, att världen var emot henne, att kanske tänkte hon sig synas mindre i en stor svart rock.

Kanske skulle världen kunna tämjas genom skenbar osynlighet.

En kram.

Hon köpte mig ett busskort och så stod vi på bussen på väg nånstans - bara hon visste vart. I Göteborg stod man upp i bussen. Att sitta fanns det inte plats till. Vi stod tysta och såg på varandra. Efter en stund sade hon att hon var tyst på grund av att vi var på bussen, att vi kunde prata sen. Jag visste det inte då, men hennes tillvaro var full av mentala minor. Hon tänkte väl att jag tänkte att hon tänkte, och så fortsatte hon så tills tanken var tom.

Och hon mindes allt. Vilken rad hon suttit på när hon gått på bio med kompisar för åtta år sedan, vilken film, vilken tid. Kompisarna mindes säkert inte ens att de gått på bio den dagen.

Att aldrig kunna glömma måste vara en förbannelse.

Men ännu hade jag inte gjort något oförglömligt.

Stor stege

Vi hade pratat i telefon under två veckors tid, över trettio timmar totalt. Redan efter två dagar tyckte hon vi hade pratat jättemycket. Hon började prata om att ses. Vid något tillfälle sade hon att vi ju kunde spela Yatzy.

I mitt stilla sinne tänkte jag: "Jag åker inte till Göteborg för att spela Yatzy."

Och det blev heller inget Yatzy.

Solbulle

Tillbaka till nutid. Långt bortom kullerstenarna, ovanför Karlshamns tågspår. Stationshuset som en undanstoppad skokartong.

Tydligen var det sommar.

Tanken hade slagit mig dagar tidigare.

Det var folk på torget.

Något var i görningen.

Just ja, sommar.

Det förklarade solskenet också, eller om det var tvärtom.

Sandpappret

Men minnet hade inte vuxit klart. Det dök upp en metafor: sandpappret i grundskoleslöjden hade olika grovlek. Tanken var att först använda det grövsta, sedan det nästgrövsta och avslutningsvis det finkorniga, som en extra finputs. Men jag ville minnas att man sandpapprade med det finkorniga i säkert femton minuter - trots att det inte kunde krävas mer än trettio sekunder. Man förstod inte bättre - dessutom var det ju kul att sandpappra.

Gillade metaforen. Ett narrativ höll på att byggas. Ett slags korsord.

Antecknade i telefonen:

"Sandpappra en kvart, när allt som krävdes var tio minuter [måste ha menat "sekunder"]. Häxan på centralstationen. Nalle Puh. Jacka. Sagobok i början. Gömma sig själv. Det visste jag inte så. Tid att passa. De fattade händerna utanför bibblan. Mindes som bakåt. 2 år att hela. Xkill."

Dagen efter hade jag glömt vad sandpapprandet var en metafor för.

Ett förhållande? Nä?

Att övertänka saker?

Jag mindes inte allt.

Jag mindes knappt längre varför jag var ond.

Minnesallokering

Två år var nog ett bra riktmärke för tankarna att suddas ut. Mindes 2013 när jag under ett grupparbete i högskolan var med och gjorde datorspelet "XKILL". Ett år senare var det ettårsjubileum. Okomplicerat att minnas. Två år senare var minnet svagare, men fanns ändå där.

Tre år senare däremot: XKILL?

Då var det närmast en historik punkt: Karl XII blir kung; Eldkvarn brinner.

Mars 2018 hade hon tröttnat, och jag mindes snart inte varför.

Snart.

Nalle Puh

Hon hade en orange jacka och i den såg hon ut som Nalle Puh. Visst började Disneydags Nalle Puh-avsnitt alltid med att visa att Nalle Puh var en sagobok?

Det vill säga: inte på riktigt.

Jag antar att Nalle Puh-sagan hörde ihop med sandpappret på något sätt.

Men jag hade glömt kopplingen.

Sliding Doors

Kanske klev vi aldrig av dendär bussen - det är kanske därför vi inte pratar?

Kanske somnade jag efter bron till Hisingen. Hon kanske väckte mig. Vi spelade kanske Yatzy och jag kanske åkte hem sen

För henne var skillnaden mellan det som hänt och det som inte hänt blott semantik.

Det SKULLE bli värre.

Där låg hennes oro.

Om hon bara kunde köpa en ännu större jacka, eller mer porslin, eller fler klänningar, fler allting.

Hennes lycka som en kinesisk lyckokaka kodad i OCR-nummer.

Och att jag såg mönster och trodde mig ha lösningar.

Det var ju därför jag var ond.

Just det.

Jag kom ihåg, ännu så länge.

Men det SKULLE bli bättre.

Vi var nog för olika (eller annan valfri lyckokakeklyscha).

Obegripligt inlägg om Eldamera och Planeten Pluto

Eldamera och hoppets pannkaka

Fyra år efter 2016 dök Eldameras avatar upp i den störtflod av vrakgods som utgjorde Happypancake. Hon var tillbaka bland de skramlande tunnorna som kastats överbord.

Jag mindes min egen återkomst två år tidigare. Alltings viktighet - varje meddelande som ett eko av hopp om frälsning och förståelse. Fastän hjärnan egentligen var uppdämd och ett år från att flöda fritt.

Jag skrev till henne. Sade att det var för tidigt ännu. Och en himla massa mer, mina ord som trögflytande olja. Hon visste vad hon gjorde, sade hon, och simmade bort från oljeläckan.

Hade jag velat ta hoppet ifrån henne?

Inception

Planeten Pluto hade ringt. Hennes budskap: inga av mina ord kunde göra skillnad, och hopp var lönlöst.

Ville hon ta hoppet ifrån mig?

Jag började prata om de olika nivåerna i filmen "Inception" (2010).

Det var som en egen liten anekdot.

Tesen var att filmen Inception var den enda film som faktiskt behövde reklampauser - tid att klura ut hur allting hängde samman. Sen hade jag utrymme för improvisation i mitten, när jag skulle förklara handlingen, hur allt hängde samman.

Man skulle dyka in i folks medvetanden, och därinne dyka in i nästa medvetande - ett medvetande inuti ett annat medvetande. Men det fanns ännu fler nivåer - därav reklampausbehovet.

Min mamma brukade skratta medan jag improvisationsberättade vad som skedde i de olika lagren. Kanske därför jag behållit anekdoten i ett mentalt arkiv. Likt Thommy Berggren som berättade samma anekdot gång på gång.

"Plockar hallon."

Men vad hade "Inception" med saken att göra? Och vadå "Plockar hallon."?

Oljan började tränga in på nedre däck.

Och vad är det ens för olja du pratar om?

Prata så man begriper, sade min pappa alltid.

Han var färdtjänstchaufför.

Nivåerna

Första nivån bestod i att mina ord och mitt hopp måste få leva. Den som aldrig hoppats blev aldrig besviken. Och den som aldrig blev besviken var förmodligen ofödd.

Andra nivån bestod i att hundar inte var människor. Och hur kom hundar in i bilden? Något med vargar för länge sedan.

Tredje nivån bestod i att kanske kunde man aldrig förstå, människor. Kanske var det enklare med hundar. Där blev man aldrig besviken - ofödda människor fastnade i treårsåldern.

Fjärde nivån var att jag inte var en hund.

Härnånstans började det bli krångligt bortom pausförståelse.

Bäst att försöka ta sig till ytan igen.

Skallade högt och ställde mig på bakbenen, välte en besviken treåring som inte förstod. Sprang förbi vargarna som rev tag i min jacka, vilket gjorde mig besviken, men ändå hoppfullt mänsklig.

Purjoblomman Pumeblora

Naturen

Richard Feynman fick en kick av att föreställa sig naturen - inte djuren, skogen och växterna - utan snarare fysikaliska fundamentalkrafter som elektricitet. Hos tandläkaren, för att distrahera tankarna från tandläkarborren, funderade han på var borren fick sin energi ifrån. Feynman tänkte sig att någonstans i staden snurrade ett stort vattenhjul, vars energi sedan transporterades via kopparledningar till den snurrande borren. Det var som om koppartråden själv kom i rörelse, som vågor i ett hopprep, fast i minuskel skala. Elektricitet var alltså vibrerande koppar. Tandläkaren var nog klar med borren när han kommit fram till det.

Själv fick jag en kick när hjärnan började tröga sig, inte var så alert. Effekten kunde märkas när jag reste mig och gick iväg från biblioteket och hade läst i ett antal timmar. Utanför, i Citygallerian schackrutekorridor, medan hjärnan snurrade igång, som ett trögt vattenhjul, kunde man känna en kort stund av bliss. Det var före man såg spöregnet i backen utanför de automatiska dörrarna. Regndropparna som tusentals små vattenringsgeneratorer på vattenpölarna. Borde man inte mäta regn genom att tänka sig antalet samtidiga nedslag per kvadratmeter? Tittade på en ruta på gatan. Var det tvåhundra droppar per kvadrat kanske? Behövde nog höghastighetskamera för att se. Det var väl hursomhelst ett bättre mått än "4 millimeter"? När jag tänkt klart hade det slutat regna.

Ändlösa Pumeblora

Pumeblora hade ny bild på Facebook. Det var som en smakupplevelse utan lukt, som jag och min pollenallergi, som ändå kunde känna smak i form av textur, temperatur och en frätande sensation - var det kanske sälta och sötma frätandet kallades? Nog hade man sett saltet fräta på spanska skogssniglar i varje fall. Känslan av hennes bild var en frätande sensation. Mycket kortvarig, som ett saltkorn på tungan.

Hennes förhållande var på upphällningen, och vinet likaså, kanske för att sandpappra själens skrubbsår. Eller så överanalyserade jag igen. Nyligen hade jag för första gången "underanalyserat", det var helt nytt, som att se en purjolök blomma. Kunde purjolök ens blomma? Ja, såklart. Naturen och det. Regnet och åskan. Åskan måste vara en lång piska i koppar. Eller tog jag det för bokstavligt, Feynman?

Ville hon se en purjolök som blommade? Nu fick hon se det i varje fall. Det var som att blomman inte kunde hållas upp av egen kraft, så den hade stöd. Och Pumeblora hade också stöd, så hon ville inte älta det spruckna förhållandet i detalj med mig. Nämnde istället att Mumindalen hade gjorts i 3D förra året, något jag blivit varse precis då och känt behov att dela med mig av. På samma sätt som att jag länkade den internationella jukeboxen https://radiooooo.com/, men hon låg i sin säng och lyssnade på annat.

Vetenskapsbubblan

Förresten hade hon sett alla avsnitt av Mumindalen i vuxen ålder tillsammans med sitt förra ex. Såg en bit av ett avsnitt från den tecknade versionen, där Mumintrollen flöt omkring i kroppsstora såpbubblor. Jag mindes att jag hade sett det avsnittet som barn, för över tjugo år sedan. Sensmoralen hade inte alls framgått då, men var glasklar nu.

En häxa representerade "trolldom" medan ett mumintroll med glasögonen representerade "vetenskap". Häxans trolleri kunde inte spräcka bubblorna och få ut mumintrollen, som således var fångna i bubblorna.

Vetenskapen till räddning.

Vetenskapsmannen bad om att få ett stearinljus och en sax, varpå han först brände hål på bubblorna och sedan via hålet stack in saxen och klippte upp bubblorna. Häxan förnärmades över att vetenskapen lyckats där hennes trolldom misslyckats. Vetenskapsmannen tyckte att häxan borde flyga och rädda de kvarvarande bubbelfångarna, men häxan svarade att det kunde han väl klara av själv, han som var så duktig. Vetenskapsmannen svarade vardagligt:

"Du vet ju att du är den enda här som kan flyga"

Hon gav med sig.

Vetenskap och trolldom i symbios.

Tältet

Året 2016 och jag tältade på gräsmattan på tomten på Granliden. Någonstans i någon stad snurrade ett stort vattenhjul, och via koppar kunde det drivas en maskin som på något sätt skickade min röst långt bort iväg till Pumeblora, som hade en egen maskin som skickade hennes röst skickades till mig. Vi pratade flera dagar i rad, många timmar i streck. Det kändes som magi, som om jag kunde flyga. Men att flyga var att falla, så bubblan sprack. Egentligen var väl alltihop blott koppar i rörelse, med en blommande purjolök i ena änden, och en vetenskapsman i den andra.