Dödsannonserna - mötet mellan liv och död

Härskartidningen

Biblioteket. Tant nummer ett satt ensam vid ett bord och väntade. Tant nummer två hade givit upp och lommat iväg. Tant nummer tre stod nu framför mig. Jag tittade på tant nummer ett, som gamlikt övervakade sitt snara byte: dagstidningen i min hand. Tant nummer tre frågade om det möjligen var "Blekinge Läns" som jag satt och läste. Hon ville ha tidningen efter mig, precis som tant ett hade velat.

Plötsligt hade jag hamnat som ytterst ansvarig för en dagstidningskö.

Tant tre, vars ögon började lysas upp som när man trampar igång en cykeldynamolykta, påtalade att hon endast ville titta i tidningen lite snabbt. Att stå i kö efter tant ett var inget hon eftersträvade. Hon började rulla sin rullator närmare mig.

Det var som att jag satt med Härskarringen och tanten var Gollum som ville prova ringen på fingret, en kort sekund blott. Jag behövde bli av med tidningen. Överlämnade tidningen till tant ett. Som att sälja ett skuldebrev.

Tant ett förstod borgenärens fordran bättre än jag, och sade henne: "Är det dödsannonserna eller?"

Dödsannonserna - mötet mellan liv och död.

Mormor och dödsannonserna

Tanternas dödsannonsintresse påminde mig om mormor som vid sin hädangång vid nittiofyra års ålder i en necessär hade ansamlat en icke oansenlig mängd utklippta dödsannonser. Necessären var som packad med bomull. Det var vad som var kvar av henne, en lapplista över alla personer hon någonsin känt namnet på, tätt packade, som en slags voodoobegravning.

Hennes lägenhet skulle rensas upp efter hennes död. Rummet där hon högläst för mig när jag var barn såg precis likadan ut som på det gamla fotografiet. Det var som att hennes senaste tjugo år i livet hade varit en parentes i tiden, en plats där bilarna körde förbi men aldrig vidstannade. De sista åren med korsordslösning och dödsannonserna som enda sällskap.

Den riktiga döden

Jag var på mormors begravning men den kändes som på låtsas. Orgeln lät inte alls som på TV. Det kändes som övning inför den riktiga begravningen. Thåström beskrev det såhär: "Och ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning. Men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn."

Man förstod inte.

På samma sätt som man inte förstod skärsår - ibland gjorde det inte ont förrän man såg blodet droppa. Som att händelsen inte var skäl nog. Det var vetskapen som smärtade.

Detsamma gällde döden: vetskapen om den var värre än själva döden. När man väl dog var det osäkert om man skulle hinna förstå att det var på riktigt. Det var nog bara en övning inför den "riktiga döden". Som folk som överlevt olyckor och tänkt: "Nu dör jag". Var ett ögonblick nog för att ta in något så enormt som döden? Eller var döden inte alls enorm? Andningen, blodomloppet och tankarna var bra mycket mer komplicerade än döden. Det kunde vara vi människor som krånglade till det. Döden kanske inte ens fanns. På samma sätt som icke-andning, icke-blodomlopp eller tankar som inte tänktes, knappast var något man tänkte på som "något".

Det var väl livet som var problemet, inte döden? Andras död var värre än ens egen. Som död hade man väldigt få problem, och livet var inte ett av dem.

Dessutom skulle man slippa läsa sin egen dödsannons.

Dödsannonsörerna

Målgruppen för dödsannonser var dom som stod näst på tur. Kanske ville dom få en föraning om vad som kunde förväntas när man vänt sitt sista blad och hamnat på den andra sidan. Ungefär som tidskriften Vagabond, som jag plockat upp efter dagstidningen. I Vagabond listades resmål, dit en reporter rest för att avlägga en schematisk rapport, exempelvis: vad kunde man förvänta sig av fyrtioåtta timmar i Prag? Endast trevligheter; dra på trissor.

Vagabond verkade vara ett resenärsevangelium.

"Kan jag få biljetten till paradiset efter dig?", frågade den fiktiva tanten.
"Ta den du. Jag tänkte ändå inte åka dit", svarade jag på låtsas.

Här borde det varit slut.

Men hur kunde man vara säker på det?

Det kanske fortsatte?

Den andra sidan

Döden kunde kanske hållas i schack. Som i Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" (1957). Jag såg en dag i Citygallerian hur man besegrade döden. Jag såg ett barn. Hans pappa var med honom, och sade:

"Ett torn går som du går nu"

Jag förstod inte först.

Som att försöka ta in döden.

Men när jag såg ner på gallerians svart-vita golvrutor insåg jag att pappan höll på att lära barnet schack. Det gällde att se spelplanen, gud ur maskinen, lära sig spelreglerna och bestämma sin riktning - sen kunde man gå hur långt som helst, precis som ett schacktorn. I schack fanns dessutom en specialregel - rockad - att ett torn under vissa omständigheter kunde byta plats med en kung.

Ville man ens vara kung? Per Gessle skrev: "Det var samma år som kungen dog. Det var enda gång jag önskat, att jag var han".

Skulle man ändå dö kunde man lika gärna dö som kung.

Men hur blev man kung? Kanske hängde det samman med hur man kunde minska återfallen i brott. Leif G.W. Persson sade: "Ja, det som brukar funka är sånahär saker som frälsning och att dom får tag i ett vettigt fruntimmer och såntdär."

I Bibeln stod: "Din Gud är nu konung"; det kanske hade något med frälsning att göra? Andra metoden, jakten på ett "vettigt fruntimmer", kunde representeras av Ned Miller, som hade skrivit: "From a Jack to a King. From loneliness to a wedding ring. I played an Ace and I won a Queen. You made me King of your heart."

Det fanns flera sätt att bli kung på.

Gud eller kärleken.

Tänk kärleken till Gud: agape.

Den som ändå trodde på det; den dan jag läste min egen dödsannons så kanske.

Maskinen skrev: "Det måste va på liv å död. Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt."

Jag skrev: döden var livet på riktigt, mycket längre än livet, men man var inte längre i livet.