Boyhood (2014)

Såg filmen efter att ha läst följande i lokaltidningens TV-tablå:

Boyhood
DRAMA *****
Richard Linklaters uppväxtskildring, filmad under tolv år, med samma skådespelare. Mason (Ellar Coltrane) växer bokstavligen upp för våra ögon. Patricia Arquette och Ethan Hawke spelar föräldrarna. (USA, 2014) SVT2 21.45

Filmen spelades in mellan 2001 och 2013, tre till fyra dagar per år, och följer samma fiktiva familj medan åren går. Tolv år komprimerade till två och en halv timme resulterar oundvikligen i ett uppstyckat narrativ, en slags uppväxtmosaik i fotoalbumperspektiv.

Livet är inte dagarna som gått utan dagarna man minns. Synd då att filmen inte har med just de minnesvärda dagarna. Man sitter hela tiden och väntar på att något ska hända, men ingenting fortsätter att hända, som Douglas Adams skrev en gång, och vips så är Mason ett år äldre.

Detta tidshoppande kopplat med händelselösheten innebär att filmen går fort och långsamt på samma gång. En sådan udda taktart leder till många missade crescendon och karaktärer som försvinner likt strumpor i en tvättmaskin.

Ett exempel är när Mason pratar med en tjejklasskompis, som avslöjar att en viss Lee Ann är kär i honom, och att han borde gå på festen de samtalar om. Några minuter senare är Mason ännu ett år äldre, men vad hände med Lee Ann och festen? Intet mer än en lösryckt mosaik ur livets fotoalbum?

Någon genomgående handling där det ena leder till det andra - katten på råttan, råttan på repet - saknas.

De lösa trådarna beror möjligen av filmens särartade upplägg: det sporadiska filmandet några få dagar per år, samt det faktum att regissören endast förberett manus för slut och början. Mellanhandlingen, det vill säga lejonparten av filmen, behandlas med samma inställning som Indiana Jones ger uttryck för i första filmen: "I'm making this up as I go".

Luckorna efter bortfallna barnskådespelare spacklas igen genom att mamman träffar nya män, vilket kräver en flytt, att Mason börjar i en ny skola och får nya klasskamrater - nya Lee Anns och fester att förglömma.

Förutom mamman och storasystern är pappan en av filmens fasta punkter genom årens lopp. Han hämtar barnen i sin bil, och så talar de om just ingenting särskilt. Detta är inte en uppbyggnad inför någon senare händelse. Detta ÄR filmen, inser man till slut. På samma sätt som man ibland lyckas inse att man är mitt uppe i livet, att det inte börjar nästa vecka.

Citatgubben Ralph Waldo Emerson lär ha skrivit: "We are always getting ready to live, but never living." Filmen tycks se det från motsatt perspektiv. Den är upptagen av att fortgå, snarare än att göra framtidsplaner. Framtiden tycks hända ändå. Fast utan mål och mening. Den obefintliga handlingen leder till avsaknad av förgivettagna filminslag som oväntade vändningar och försoningar på slutet. Filmen är mer lik livet självt än en film. Livet har ju som bekant ingen sammanhängande story - många Lee Anns vet man inte var de blivit av.

Och hur blev man som man blev? I högstadiet blir Mason plötsligt intresserad av fotografering, utan att ha visat något tidigare intresse. Han har inte haft en morfar som jobbat för National Geographic och förevisat sin lådkamera under ett avgörande livsögonblick. Inget sådant. Fotointresset tycks poppa upp som en kanin ur en hatt, som Harry Potter-premiären familjen bevistar när barnen är små. De är där, men det har ingen betydelse för den borttrollade handlingen.

Masons plötsliga fotointresse påminner om när jag gick i mellanstadiet och en i klassen under ett "vad-har-ni-gjort-under-lovet"-prat inför klassen berättade att han blivit skejtare. Läraren skrattade till och menade att det är väl inget man blir bara sådär. Fast just så är det ju. Man bara blir. Främst äldre.

Vill man ha ut något av filmen bör man betrakta den som en filosofilektion. Mot slutet anlägger Mason en filosofisk sida, förmodligen framkallad ur regissörens slutdelsmanus. Arton år gammal börjar Mason på college. En jämnårig tjej dyker upp, och de sitter och filosoferar, på en sten vid klippiga berg. Tjejen säger att allt prat om att "fånga stunden" bara är struntprat, det är snarare så att det är stunden som fångar oss. Tjejen vänder alltså på resonemanget, som jag gjorde med Ralph Waldo Emerson-citatet tidigare i texten. Carpe diem - diem carpe. Var det allt? Som mamman undrar när Mason, sex år gammal i filmens början, flyttar hemifrån inför collegestarten. Filmen förefaller dela slutsats med livet som sådant: memento mori.

Mason får filmens sista replik, och säger till tjejen:

"It's like it's always 'right now', you know."

Det var alltså den livsvisdomen regissören suttit och hållit på i tolv år. Det är visserligen en passande filosofi om man ska orka sig igenom en familjealbumsbläddring där de viktigaste korten tycks ha trillat ur:

"
These days, Hollywood mostly subscribes to Alfred Hitchcock’s philosophy, “What is drama, after all, but life with the dull bits cut out?” By contrast, Linklater embraces those dull bits, treating milestones and banal moments with equal weight, and relying on the cumulative effect, rather than rigging any one of the film’s 143 scenes, to supply its emotional impact.
[...]
The expectation — early on, at least — is that the film will conform to other stories, where every detail holds significance as part of some grand design. But life doesn’t come neatly divided into distinct dramatic acts, and Linklater wants to capture the experience of childhood as authentically as possible, even if it means sacrificing the sort of inciting incident or long-term goal that typically sustains audience interest across a narrative.
"
https://variety.com/2014/film/reviews/sundance-film-review-boyhood-1201064902/