Minnet av tvåhundratusen potatisar

Platsminnet

Poddkonversation i örat under promenad mot biblioteket. Göran Greider hade sagt något roligt. När jag senare på dagen ljudzappade i konversationen för att försöka hitta sägningstillfället var det som att zappa genom promenaden i medvetandet. När Göran sagt bu var jag på plats bä. Det var lagrat som bilder i huvudet, kopplat till dialogen. Det var som om stigbygeln och städet hamrat in ljudet i perfekt synk med den inre bilden.

Det var ett bekant fenomen: platsminnet. Man mindes var när man befann sig när man fick veta exempelvis att statsminister Olof Palme blivit skjuten, eller att World Trade Center-skyskraporna rasat. Händelser som ett hack i skivan, ett ljud som alltid skulle uppkomma på samma plats vid varje uppspelning (om nu någon minns LP-skivan).

Minnespromenaden

Som titeln på en Lasse Eriksson-bok antydde: "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar - men kan inte erinra mig en enda av dessa" (2002), gjorde det alldagliga föga avtryck i långtidsminnet. Ville man minnas något gällde det att koppla händelsen till något extraordinärt.

En som hade löst minneskoden var Jonas von Essen, vars potatisar bestod av decimaler från det irrationella talet pi (3.1415926535...), relationen mellan en cirkels omkrets och dess diameter - genom att placera ut extraordinära minnesbilder längs en mental minnespromenad kunde han erinra sig tiotusentals av dessa.

Tricket var att varje bild representerade en sifferkombination. Minnespromenaden började i hans hem i Skövde. I den mentala minnespromenaden fanns utanför porten en stor tårta (141) och Lilla spöket Laban (592) som tog på sig en hjälm (653). De tre bilderna utgjorde de första nio decimalerna av pi. Promenaden gick sedan vidare genom Skövde, in i affärer, skolor och kompisars bostäder. Längre fram i promenaden fanns i en trappa hemma hos en barndomskompis ett gäng nunnor (224) som letade efter pasta (901) i en stor rishög (440). Att leta efter pasta i en hög med ris? Närmast oförglömligt.

Vid trappans slut fanns en gammal farao som virade in en kokosnöt i en tröja. Och sådär höll det på: absurda minnesbilder längs en oförglömlig mental promenad.

Två minnestekniker nyttjades alltså av von Essen: platsminne (minnespromenaden) och något extraordinärt (de absurda minnesbilderna). Men det saknades något. Betänk min ljudpromenad i början. Just det: ljudet. I siffersystemet med bilderna motsvarades nämligen varje siffra av ett konsonantljud. Siffran 4 betydde "r", och 0 betydde "s". I exemplet med rishögen (440) kunde man med ljudminnet således få fram konsonantljuden "rrs", vilket gjorde det enklare att komma ihåg att "440" betecknade just ris.

Elektronhjärnan

Den mänskliga hjärnan tycktes bättre på att minnas bilder än siffror. Tvärtemot en dator, vars huvud-nummer var att koppla siffror till andra betydelser. För att en dator skulle kunna lagra en bild krävdes först en omvandling till siffror. Sen var det bara för datorn att hålla översättningstabellen i minnet.

"Minne" som namn för elektronisk lagring var en passande metafor, hade jag tänkt, och när jag återkallade tanken fick jag upp bilden av att jag gick uppför en trappa. Trappan hade alltså hamrats ihop med tanken på minnesmetaforen, vilket möjligen hade gjort det lättare att minnas.

Trappgångsminnet bör ha skapats en dag då jag inte lyssnat på inspelat ljud under den dagliga promenaden. Såna dagar fick jag istället lyssna till mina egna tankar. Tankar som bara fanns där och då, precis som siffrorna i en dators arbetsminne. Skulle man trycka på avstängningsknappen skulle datorn glömma allt som inte sparats ner. Detsamma gällde för människominnet - det mesta försvann - om det inte kopplades ihop med något, som till exempel en trappa, eller en rishög.

Skrivandet och minnet

Det gick att lura verkligheten, genom att skriva ner. Det var nog aldrig menat så, men det funkade. Saker man egentligen skulle ha glömt, fanns kvar. Att skriva var ett sätt att behålla sig själv, fast i textform.

När man programmerade (gav instruktioner till en dator) behövde man hålla programmeringskoden i arbetsminnet. Då kunde ens inre se ungefär hur allt hängde ihop. Ungefär som om man skulle läst denna text om och om igen. Till slut skulle man se vad som kunde göras bättre. Fast bara under en kort period. Lösningar kunde uppdaga sig när man var ute på promenad eller när man sov. Då gällde det att skriva ner lösningen, annars skulle den snart vara glömd, precis som allt annat som bara fanns i arbetsminnet.

En dator kunde nämligen inte lösa några problem på egen hand. Datorn var nämligen dum i huvudet - den gjorde bara vad man sade åt den att göra - inte mer. Ett faktum som fascinerade en ung Linus Torvalds, skapare än Linuxkärnan. Han sade sig en gång skola "Go on with my life - which is mostly the kernel". Han levde i dendär kärnan, såg lösningarna och skrev ner dem. På så vis höll han sig själv vid liv.

Glömskan

Om man glömmer att man levt; har man då levt? Tidningarna jag läst på biblioteket. Vad stod det i dem? Jag mindes så oerhört lite. Att komma ihåg vad man glömt, såna problem hade aldrig en dator. Och vad betydde alla ord? Vad var skillnaden mellan ett kommunalförbund och en nämnd? Kunde man ens läsa sig till det? Förstå skillnaden? Följande är saxat ur Nationalencyklopedins uppslag om Ludwig Wittgenstein:

"Tractatus" handlar därför inte bara om språk och logik utan i lika hög grad om metafysik och ontologi. Analysen mynnar ut i en formel som uttrycker satsens allmänna form och därmed formen för allt som låter sig sägas; indirekt uttrycks i den också såväl språkets som tänkandets gränser.
   Enligt "Tractatus" handlar allt som kan sägas och tänkas om möjliga relationer mellan ting i världen. Därav följer att man inte kan säga något om helheten själv, inte heller något om språket, logiken eller tänkandet, eller något om etik, estetik eller livets mening. Mycket av det vi tror oss kunna säga något om hör till vad W. kallar det osägbara, det som visas men inte kan sägas. Alla tankar om metafysik, etik, religion och logik är enligt denna uppfattning egentligen meningslösa; de bottnar i missförstånd av logisk art. W. drog sålunda slutsatsen att den som förstår "Tractatus" även förstår att dess egna satser i grund och botten saknar mening.
   W. ansåg sig i "Tractatus" fullständigt och slutgiltigt ha löst de filosofiska problemen. Han lämnade därför all filosofisk verksamhet, utbildade sig till folkskollärare och tjänstgjorde i sex år i avlägsna byar i de österrikiska alperna.

Roliga grejer var enklare att minnas. Men glömskan var ändå aldrig långt borta. Såhär sade ståuppkomikern Mitch Hedberg:

"Sometimes in the middle of the night, I think of something that's funny, then I go get a pen and I write it down. Or if the pen's too far away, I have to convince myself that what I thought of ain't funny."

Innan jag glömmer. Vad var nu det roliga som Göran Greider sade i början?

"Vi har nåt i våra hjärnor som heter 'spegelneuroner'. Om vi ler mot ett litet barn, så ler barnet tillbaka. Alltså det är en enorm resonanseffekt, mellan människor. Om jag sitter såhär ett tag så kommer du snart också sitta såhär. Det är ganska märkligt alltså. Till slut - jag menar - står man länge och pratar med en centerpartist - då 'blir' man centerpartist..." 

(Brittas vardagsrum #41 Göran Greider, 2019-06-03, tidpunkt 25:42)

Den sovjetiska superfemman

Avslutningsvis, ytterligare en nerskriven grej. Jonas von Essen hade roat sig med att memorera alla frågor i Trivial Pursuit. En av frågorna berörde den sovjetiska superfemman. Fem stycken ryska hockeyspelarefternamn:

"Så då tänker jag på en ishockeyarena som jag känner till då, och sen så ser jag svaret som en bild, på denhär arenan. Och då har jag... nu blir det en lite komplicerad bild eftersom det är domhär fem. Men då ser jag först en tjock kille, som ligger och sover vid målet där - och det är Fetisov då, den första. Och senså liksom stiger det upp såhär, en atom ur hans navel, av lite dålig kvalité - och det är Kasatonov. Och senså sprängs denhär - och det är Krutov. Och landar på en macka - det är Makarov. Och senså lägger, den som har mackan då, på en några små, lite rivna lingon såhär - och det är, Larionov, på toppen där. Så såna bilder blir det då, när det blir lite mer avancerade frågor."
(Jonas von Essen i SVT-programmet "Go'kväll", 2015-02-04
https://www.youtube.com/watch?v=SX4qcD7fIMc#t=649
10:40-11:17)