söndag 22 december 2019

Kontextchoklad - chokladbitar med stort K

Systembolagskassören var tomtefryntlig och tjenis med kunderna. Inget legvisande (se "Henry Jekyll och Systembolagsbesöket") detta livets andra Systembolagsbesök, trots att jag hoppats som ett barn på julaftonsmorgon. Tomten fanns kanske inte, eller så fanns han bakom mitt skägg. En dos kostade lika lite som två kilo mjöl, vilket närmast var att betrakta som en present. Presenterade mig själv två femhundramillilitersdoser öl, fem komma två volymprocent alkohol; det var jag och dom två - tre vise män - mot dansen.

Att sjunga med till populärmusik utgjorde ett eget slags rus. Föreberedelserna inför dansen: Bobby Darins "Dream Lover". Jag tyckte jag sjöng precis likadant. Att medsjunga till Patsy Clines "She's Got You" var som att äta dubblerade Digestivekex med smör, och när hon gjorde "mansrösten" hade jag ett trumfkort: jag var man. Tog på mig danskläderna till Marty Robbins mansstämma: "I'm all dressed up for the dance; A white, sport coat, and a pink, carnation; I'm all alone in romance".

Treenigheten

Vin, kvinnor och sång. En deltagare i ett frågesportsprogram på TV hade angivit dessa tre kulturyttringar som svar på frågan vad han skulle spendera sina vinstpengar på. Men det var på skoj - han hade försökt vara rolig när han fyllde i ansökningsblanketten hemma vid köksbordet. Inte visste han att programledaren under sändning med allvar i rösten skulle deklarera att vinstpengarna skulle spenderas på just: "vin, kvinnor och sång". Kontexten var viktig, sammanhanget.

Vin eller öl, kvinnor eller tjejer, sång eller dans - livets tre babushkadockor. Nu skulle de alla mötas, docka med den ensamma satelliten mig. Gick den blöta vintergatan mot danslokalen fram.

Dockning med dansstationen

Rödtröje-Ida vid betalningslösningen iZettle. Hade frågat om det, vad betalsystemet hette. Var jag fortfarande intresserad av teknik eller var det en kvarleva? "Med z?" hade jag frågat retoriskt, för det lät bekant på något sätt. Och namnet Ida skulle också klinga bekant under kvällen.

Först var jag i omloppsbana, men där tänkte jag inte förbli. Två tjejer satte sig vid ett bord i närheten. Avvaktade någon minut, eller mer, men det var redan bestämt. Redan innan jag kom hit. Redan före jag gick och lade mig om kvällarna. Före jag ens vaknat. Reste mig upp, gick till deras bord och frågade om det var ledigt. Dockning genomförd. De jag hamnat hos var Ida (klingar det bekant?) och Jenny.

Ida var 31 år, välformad och klädd i röd tight urringad klänning. Hon var alldeles för snygg för att ens tillfrågas om civilstatus. Det närmsta singelskap hon kommit bör ha varit när hennes partner satte en olivkärna i halsen. Den andra tjejen, Jenny, var 26 år och hade långt ljust hår kontrasterande mot svarta kläder. Om Ida var kvinnan med stort K så var Jenny tjejen med litet t. Om Ida var Kexchoklad så var Jenny Werther's Original.

Jenny svarade att hon gillade att umgås med kompisar, när jag försökt öppna upp henne med frågan om vad hon gjorde i sitt liv. Ett så tråkigt svar. Det var nog blyghet; jag var ju också blyg, med betoning på "var". Kanske var det bara kokett att påstå något sådant numer.

Första dansen: Litauen

Intog min första öl-dos och var redo att spendera mina kontextuella vinstpengar.

Ville någon av dem dansa? Ida var redan bokad (såklart) och Jenny hade bara gått en sextimmars intensivkurs och var meddragen av Ida mestadels för att titta.

"Hon där kan du ju fråga", föreslog Jenny om en tjej som stod ensam en bit bort. Ölen hade inte börjat verka ännu så massa bortförklaring dök upp i huvudet. Hade det inte suttit en kille där? Hon knappade i sin telefon och kanske skulle hon... och så vidare. "Jag provar", sade jag, stärkt av stunden. Hon ville dansa. Det var kanske till och med så att hon var här just av den anledningen (för mycket ironi kan man få ont i magen av; en sådan huvudvärk).

Hennes ansikte var som fastnat i en glad emoji och hon pratade som ett tåg, men hackade på vissa ställen; hennes tal var som en hopfogad modelljärnväg där varje fog gav upphov till ett litet knappt märkbart hack. Hon var från Litauen ursprungligen och gillade att dansa kizomba. I slutet av dansen frågade jag om jag kunde adda henne på Facebook. Hennes Facebook var endast för nära vänner, lät hon meddela.

Det påminde om tagarleken i grundskolan, där alla fäste ett enfärgat tygband baktill sina byxor, och så gällde det att plocka så många av de andras band som möjligt, utan att bli av med sitt eget. En genial lek i sin enkelhet, även om vissa till slut lät en så liten del av bandet hänga ut att det var smått omöjligt att lägga beslag på det. Och så förelåg det även här: frågade om det kanske fanns andra kanaler? Vi kunde höras senare under kvällen istället, föreslog hon. Leken fick fortgå.

Kognitions-Molly

Fick dansa med smulorna som blev över. Den första var en kvinna över 45 och den andra var också en kvinna över 45, enligt min bedömning. Och i den åldern krävdes det något extra, om det skulle sätta sig på psyket. Ville jag kanske bli satt på psyket? Vissa människor förstod man sig inte riktigt på. En sådan människa var Molly.

Hade tyckt hon hade ett passande namn, för hennes hår var studsigt, kanske våfflat. Hur jag kopplade ihop våfflat hår med namnet Molly var högst oklart, även för mig själv. Det var kanske mig det inte gick att förstå sig på. Hon var i varje fall 23 år, och läste kognitionsvetenskap. Det lät ju döhäftigt. Hon kanske var en hjärna att räkna med. Det skulle tas reda på.

Hon nämnde Turingmaskin och jag frågade istället vad det kinesiska rummet var för något. Det var tydligen ett "argument". Jag ville ta nästa diskussionssteg och inte tröska det vanliga. När hon började prata om Enigma sade hon inte Enigma utan att Alan Turing knäckte koder. "Åt han inte av ett förgiftat äpple?", försökte jag, utan effekt. Hon hade inte hört talas om varken David Lagercrantz eller Millennium så jag började babbla om det, Stieg Larssons Millenniumserie i bokform som både blivit svensk och amerikansk film, innan Lagercrantz skrivit en fortsättning till bokserien. Lagercrantz hade ju skrivit en bok om Zlatan tidigare, samt en om just Alan Turing, vilket var min poäng, i nån slags bakvänd tankegång.

"Säg några fler namn", föreslog jag. Jag ville ha en seed till slumpgeneratorn; ville se vad som poppade upp i huvudet. Man kunde aldrig veta. "Bermudez", hade skrivit hennes kursbok. Det enda jag tänkte på var "Bermudatriangeln". "Hutchins", var någon kognitionsforskare. Tänkte på ateisten Christopher Hitchens, som hon inte kände till. Hon kände varken till Richard Dawkins eller Oliver Sachs. Men Fredrik Lindström kände hon till, i varje fall. Vi skulle komma att höras mer senare, Molly och jag.

Nanna Bumbi

Bjöd upp en 45-pluskvinna jag sett under höstens nybörjarkurs (se "Danskursen, vecka 4 av 10"). Hennes tänder var anfrätta genom någon form av missbruk, möjligen cigaretter, snus, kaffe eller alltsammans. Dock hade hon något extra, men det behöver vi inte gå in på. Lite får man lämna åt fantasin. Det visade sig att hon just skulle gå hem. På vägen förbi mig sedan hon hämtat sina grejer tog hon mig på axeln: "Jag bjuder nästa gång", sade hon och såg glad ut. Sen gick hon. Ett socialt proffs.

I bubblan

Fick syn på en tjej vid dansgolvsgallerräcket. Hennes ansikte var i min höjd. Det var så ovant, med en tjej man inte behövde titta ner på. Hon såg ut lite som man tänker sig en huvudrollsinnehavare i en film. Först var det bugg två låtar, men sen under foxtroten tryckte hon sin vänstra tinning mot min högra och jag lät det ske. Min näsa i hennes hår. Blundade med högerögat, eftersom sikten skymdes efter hennes framstöt. Hennes hår doftade badhandduk. Det var nytt. Doften. Närheten. Tänkte att det kanske var såhär vissa hade det när de befann sig på dansgolvet med slutna ögon i sin egen värld. Tänkte att det bara var vi här nu, att dansen skulle ta slut och dom andra skulle stå runtomkring och titta på oss. Säga att dansen var över, att det var dags att gå hem. Men vi skulle inte lyssna på dom. Dessa "nånting annat", utanför bubblan. Vad visste dom som var värt att veta? Jag slapp lyssna på mitt vanliga själv - var lagom berusad för att kunna stanna i stunden och inte övertänka situationen. Och det var nog hon också, lagom berusad. Utan alkohol, inget sånthär.

Alkohol var för dansen vad tjejer var för romansen. Behövde jag tanka mer? Tanka mer för att tänka mindre. Jag hade en dos till, men kände inte att det behövdes. En dos kunde kanske täcka hela dansens fyra timmar. Andra dosen kunde sparas till Lasse Stefanz 2020-01-05.

Pausen

I pausen återvände jag till dockningsbordet. Kvinnan med stort K bjöd på lussebullar. Hon var alltså inte ens odräglig. Tog en sådan och tuggade i mig. Hon hade fått dansa med dom hon ville, sade hon förnöjsamt. Det hade jag inte alls svårt att tro på, men det kunde jag hålla för mig själv. Fanns ingen anledning att smöra för en margarinfabrik: "Du har dansat med dom du ville, men du har inte dansat med mig", sade jag. Som en tiggare som kommit in på en restaurang och bett om en Kalvfilé Oscar till kaffet. Vem trodde jag att jag var? Hon såg sig omkring som för att finna nåd, eller kanske en dold kamera nånstans. Jag lade till: "Då har du dansat med dom du ville, samt han som snodde en lussebulle". Jomenvisst kunde vi dansa, tyckte hon när hon återfått sitt målföre.

Nackdelen med alkohol var att man inte kände någon skillnad om man så tog Simborgarmärket eller OS-guld.

Kontextchoklad: chokladbitar med stort K

Ida och Jenny delade svärmor - deras pojkvänner hade alltså samma mamma. Så inte heller blyga Jenny var singel. Hon åt av en Kit-Kat-choklad. Ingen dum idé: choklad. Det gick säkert att klämma in: vin, kvinnor, sång och choklad.

Ida ville bjuda på mer Lussebullar. "Nej tack", sade jag, men så kom det upp ett dialogval i huvudet: "...men jag tar gärna en Kit-Kat", som ett skämt alltså. Men kände dem inte tillräckligt väl för att skämtet skulle förstås, så jag sade det inte. Som när Tommy Berggren skämtade om att hans självbiografi, att den skulle slå försäljningsrekord och allt vad det var. Han skojade. Funderade på detdär dagen efter, vad var det som var det roliga? Med både chokladen och försäljningsrekordet. Både förstod och inte förstod på samma gång. Och så fort man försökte förklara så försvann det roliga. Kontext och komplext i symbios.

Ida skulle visa Jenny några danssteg i hörnet av dansgolvet nu i slutet av pausen, vilket hon meddelade mig. Sen försvann de bort. Övertänkte inte det, vilket jag skulle gjort annars, i nyktert tillstånd. Bara några minuter senare var pausen slut.

Gick bort till hörnet där de knappt hunnit börja. Var det verkligen så att jag skulle dansa med kvinnan med stort K? Nä? Jag var här i varje fall, jobbet var gjort: dockningen, framstöten i pausen. Känslorna var undertryckta som havsbruset i ett snäckskal. Det hade inte gjort mig något om hon hade gått därifrån. Men Jenny frisläpptes av Ida, och så dansade hon foxtrot, med mig. Om min simskolelärare skulle sett mig nu.

Nu efter pausen hade dansordningen vänt, så att det var två foxtrotlåtar först, och sen två bugglåtar. Min hand klibbade mot hennes långa hår under foxtroten. Hon hade nämnt det till Jenny, att olika killar brukade få olika delar av hennes smink i sina ansikten när de dansat med henne. Hade nämnt det när vi börjat dansa, att jag kommit att tänka på att hon sagt det. Men det var ingen risk för mig att få hennes ansiktssmink på mitt ansikte. Anständigheten fick väl ha sina gränser? Tackade för dansen. Men så var det två bugglåtar också, i den omvända dansordningen. Just det ja.

"Ska vi dansa dom också", undrade jag? "Om du vill", sade hon. Upprepade den tanken när jag var hemma i min säng senare: "om jag vill"; skrattade högt inombords i nån slags försömn; var det så enkelt? Tittade in i hennes ögon ibland under buggen. Nog kunde hon få dansa med vem hon ville, och en hel del annat till på köpet.

Happypancaketjejen, silvervargar och Kitkatten

Såhär efter pausen var utbudet uttunnat. Mindes att jag skrivit till en Karlshamnstjej på nätdejtingsidan Happypancake timmen före dansen, och tipsat. "Japp", hade hon svarat. Hon kanske till och med var här? Letade med blicken efter henne på dansgolvet och tror jag fick syn på henne. Hon dansade med en äldre man. Och senare med en annan äldre man. Med äldre man menar jag en man i sextioårsåldern. Även Ida sågs dansa med flera äldre män, deras händer som grytlappar utmed hennes midja, medan hon log som en (Kit-)katt. Dom var inne i dansbubblan, båda två.

Återbesöket på simskolan

Tillbaka till lilla bassängen igen, lilla fiskdammen. Litauen-tjejen syntes en bit bort. "Nu är det senare ikväll", sade jag, och frågade om hon ville dansa. Det ville hon. Fiskade vidare: vad skulle hon göra på Nyårsafton? Hon skulle ha en privatfest med kizombadans. Hur skulle jag få in mig själv där, tänkte jag. Frågade hur lång tid det tog att lära sig den dansen. Det skulle ta en termin ungefär. Så den vägen gick alltså inte. Gick direkt på sak istället. Var hon singel? Det var hon inte. Hon sade att hon var äldre än hon såg ut. Hon hade dessutom två barn, varav den ena var 13 år. Själv var hon 37 år.

Tjejen som tryckt sin tinning mot min satt vid ett bord, ensam, med ett glas rödvin som enda sällskap. Som i en film där hjälten kommer in i en bokaffär och tjejen sitter och läser ensam vid ett bord, och så tittar hon plötsligt upp. Vem var hon egentligen? Nu var ett ypperligt tillfälle att få reda på det. Slog mig ner vid bordet. Malin hette hon. Hon brukade vara ute och dansa mycket, och var idag här med en danskompis. På överarmen hade hon en tatuering, som utgjordes av namnen på hennes barn, samt texten: "together forever we shall be, never apart, maybe in distance, but not in heart." Det fanns tydligen många ledtrådar till civilstånd och barnstatus, således.

Ville jag haft reda på att hon hade barn? Tommy Berggren skriver i sin självbiografi (den som skulle slå försäljningsrekord och allt möjligt), att han tackade nej till att möta Orchidea De Santis, 35 år efter att de först haft ihop det. Orchidea var också en såndär huvudrollsinnehavartjej, som Malin i förra stycket. Berggren ville behålla minnet av henne som hon var för 35 år sedan. Men sen hade han ångrat sig igen, när han skrev självbiografin. Mitt första dansbubbelminne hade hursomhelst fått en brasklapp i form av ett intatuerat budskap.

Molly då? Kognitionsforskaren. Hjärnan. Hon ville helst inte dansa igen, för hon ville hellre dansa med flera. Vi pratade några minuter och jag kom på att vi ju kunde dansa så länge, eftersom det ändå inte var någon annan på ingång. Den gick hon på. Just då drog låten med falsettraden "Let's Marvin Gaye and get it on" igång. Att sjunga med till den var som smörjmedel för min varma panna.

Frågade om hon var singel. Det var hon inte. "Nä, men jag måste ju fråga", sade jag. Hon förstod, intalade jag mig. Men det gjorde hon nog inte alls: "Kan jag adda dig på Facebook", frågade jag. "Vi skippar det va", sade Molly, som vore jag tokot. Tur att jag inte var nykter i varje fall. Alkohol var som emaljstärkande tandkräm i tandkrämsreklamen. Bakterierna studsade som hagelkorn mot bilplåt, kunde man tydligt se i televisionsrutan.

Började sjunga med till låten istället. Musiken var så pass hög att det påminde om att sjunga mot vinddraget med huvudet utsträckt ur fönstergluggen på en bil som färdades på en motorväg. Var det en kamp om luftens molekyler som pågick, en slags ljudvågornas dragkamp? Dragkampen med Molly hade jag ju hursomhelst förlorat.

Nämnde till Molly att jag skrivit till en tjej på Happypancake, att jag sett henne här. Det gällde att vara snabb vid dansbytet. Men Molly förstod inte, trots att jag förklarade att en tjej jag dansat med tidigare blivit uppbjuden av nästa kille efter max 2 sekunder. Det gällde alltså att vara på plats, lite som en reporter i en krigsdrabbad zon. Var fanns hon Happypancaketjejen nånstans nudå? Hade fått syn på henne men tappat henne igen.

Vid ett senare tillfälle var jag på plats i den krigsdrabbade zonen, men hon övergav inte sitt befäl den gången. Det kom att visa sig att hon var insnärjd i dansklubbens regemente, kunde gå in och ut ur personalköket. I pausen hade hon suttit och pratat med någon, sedan dansat med flera olika, och som smöret på Digestivekexet stod hon nu och pratade med en man i hennes ålder som var ganska snygg. Hon var kanske singel på pappret, men det var ju blott ett pennstreck från att ändras, och hugade spekulanter stod att finna i varje vrå. Att hon skulle bli stående ensam var föga troligt.

De sista näten

Såg en ensamstående (hmm) kvinna som var formad som en cylinder. Avvaktade en del, men fanns inga andra alternativ. Frågade om hon ville dansa. Hon hette Cecilia, var 40 år och hade barn. Dock hade hon vänliga ögon och verkade trevlig. Lade in att jag läst i tidningen att en deltagare från Karlshamn, Momma Merci, skulle vara med i den kommande säsongen av dokusåpan Farmen. Nästa Karlshamnexport efter Farmen-Qristina. Hon såg inte på Farmen. Inte jag heller.

Hade även pratat med någon Anna. Hon hade varit sjuk nyligen så hon satt över ungefär varannan dans. Hon satt vid dansgolvkanten, ensam. Givetvis var inte hon heller singel. Henne fick jag adda på Facebook i varje fall. Hon läste precis som Vilda musen (se "Vilda musen") vidare till speciallärare. Sade att jag ju kanske kunde adda Vilda musen på Facebook och sammanföra de båda. De kanske gick i samma klass, föreslog Anna. Det var tydligen någon distanskurs med 125 deltagare. Anna var för övrigt en tjej som, likt Tina (se "Danskursens avslutningsfest"), påstod sig gilla att titta på när andra dansade.

Ormtungan

Blyg-Jenny stod även hon och tittade ut över dansgolvet. Jag försökte med "jag-har-också-varit-blyg"-kortet, men att alkoholen hjälpt mig. Som ormen i paradiset tipsade om kunskapens förbjudna frukt, sjöng jag alkoholens gospel till Jenny. "Jag pratar om mig nu", sade jag och visade med handrörelser, och för varje gång jag sade det blev jag mer och mer övertygad om att jag snarare pratade om Jenny. Att hon borde ta sig ett glas. Det var som att jag inte förstod det själv, att det var det jag menade. Som att en annan person pratade genom min skenbart kluvna ormtunga.

Närkontakt

Foxtrot är ju ganska så enkelt, man bara följer med, försökte jag. Hon gillade inte närkontakt med folk hon inte kände, sade hon. För mig var det tvärtom, sade jag. Hon kom ur sitt skal lite och undrade varför jag inte dansade med någon i så fall. Det var ett uppfordrande tonläge, som krävde ett svar. Jag såg mig omkring, likt Ida vid dockningsbordet, för att försöka fly frågan. En bit bort satt en av 45-pluskvinnorna jag dansade med i början, och bredvid henne satt ytterligare en, kanske över 55. Men i övrigt var det ganska tomt. En och annan man här och var. De flesta hade antingen gått hem eller dansade i dendär bubblan även jag besökt en kort stund tidigare under kvällen. Kanske hade behövt förtydliga att jag föredrog närkontakt med dom i min egen ålder, plus minus ungefär tio år. Jag sade något vagt om att jag dansat med en av dem där borta, och att andra dansen var riskabel (tänkte på att Molly egentligen bara ville dansa en gång). Men egentligen ville jag säga att de var för gamla för mig. Men det kändes för elakt. Hur gammal var jag själv? Jag skulle ju inte bli yngre precis.

Just Ida är jag stark

Molly befanns i ett hörn och skulle nog hem snart. När hon en stund senare gick förbi mig vinkade jag till henne. Hon fastnade dock en bit bak och pratade med en tjej jag tidigare hade sett sitta på trappan och titta ut över dansgolvet. Hur kände de varandra? När Molly gått hem gick jag fram till tjejen hon pratat med. Tydligen var Molly hennes lillasysters bästa kompis. Själv hette hon Ida. Inte fler Idor nu, tänkte jag högt.

Den nya Idan brukade sätta underläppen över överläppen och spärra upp ögonen. Hon gjorde det om man frågade något, vilket jag gjorde. Men hon var inte singel, påstod jag. Och det var hon inte, såklart. Närmast en Sifo-undersökning vid dethär laget, med förifyllda svarsalternativ. Som en deklaration - man kunde göra ändringar men oftast var det bara att skicka in i befintligt skick. Nämnde att Molly tyckte jag var lite jobbig, och varningssirener ljöd inom mig. Vilken idiotisk sägning. Ska jag inte säga att jag ritar fult också? Och jag lade till, som om jag lobotomerats inte en, utan två gånger: "det kanske du också tycker?" Hade nu kört fram bulldozern och satt i nycklarna i tändningslåset. Det var bara för henne att kliva upp i förarhytten och vrida om: "Ja, det är ju lite awkward att du står här och flirtar med mig, fast att jag inte är singel". "Men det visste jag inte", försökte jag. "Men jag vet", bulldozrade hon. Hon visste. Ridå.

Tekardmyren

Tyckte mig känna igen någon borta vid vattendrickandet. Det var väl hon med glitterklänningen, från avslutningsfesten? Gick fram och hejade. "Känner jag igen dig", frågade jag. Det gjorde jag kanske, sade hon. Therese hette hon. Just ja, utomjordingen. Frågade om hon skulle på Lasse Stefanz nu den 5 januari, på Best Western. Det kände hon inte till, men hon sade att det kanske var intressant. Hon var här med ett dansgäng som brukade åka och dansa på olika ställen. Det tog bara någon minut innan hon dracks upp av någon ur det gänget.

Småtrollen

Vid ett bord satt Moa och Felicia, och de två killar de brukade prata med under höstens nybörjarkurs och avslutningsfest. Gruppen hade nu fått sällskap av den blåbärskindade trebarnskvinnan (se "Danskursen vecka 11 av 10 - Extratillfället"), hon som man utan vidare kunde tänka sig agera trollmor åt de "elva små trollen" i en känd barnvisa. Det var väl där jag skulle hamna. Gick dit och satte mig. Sade att det var en "diskussionsklubb", att det inte blev så mycket dansat här inte. Felicia satt närmast. Tipsade om Lasse Stefanz, i brist på annat att säga. Pratade i någon minut. Moa och den ena killen hade gått ner på dansgolvet redan. Ville Felicia dansa? Det ville hon.

Det var hon som dragit ihop gänget hon satt med, för hon hade inte velat gå hit själv, sade hon. Hon och Moa gick i samma undersköterskeklass på gymnasiet. Hon sade det nästan lite förläget, som när man berättar att ens pojkvän har friat till en dagen före och hur gulligt det var, och så vidare. Då var hon också 16 år då? Hade fått för mig att hon var 20 (se "Danskursen, vecka 2 av 10"). Felicia sade att: "Hon tjejen där borta ska jag åka hem med". "Moa?", sade jag. "Det har du koll på?", sade hon. Hon skulle bara vetat (Moa benämndes "Pärlan" eller "Pärlörhänget" i de tidigare blogginläggen: "Danskursen, vecka 6 av 10 - Pärlan och Alldagligheten", "Danskursen, vecka 7 av 10 - Glasögon och drömmar", "Danskursen, vecka 8 av 10 - Gammelskiftet och Rubanks-Rebecka Rebusdotter" och "Danskursen, vecka 9 av 10 - Mansalliansen").

Nu var det dags för sista dansen. Denna omskrivna och mytiska dans. Släppte taget: "Oj, sista dansen. Vem ska du dansa den med?", frågade jag. Hon verkade inte ha någon klar kandidat, så det blev vi som dansade även den. När jag sade att jag var 29 tyckte hon jag verkade yngre än så, 24-25. Det fick värma en gammal mans själ. Pratade om att det inte hände så mycket mellan 25 och 30, eller tja, vissa bildade familj då - fast det kunde man ju även göra tidigare (och kanske senare, reds. anm.). Och sen var det separation vid 40 och delad vårdnad och hela den biten. Gifta om sig kanske. Men att det just mellan åldrarna 16 och, hmm, 22 var ju väldigt mycket som hände: "Ja, du får se", sade jag. Jag kunde ju inte diktera hennes framtida liv. Knappt att man kunde diktera sitt eget liv.

Nämnde att Johans Glans "World Tour of the World" gick på TV idag. Hon kände inte till Johan Glans. Sade att han var jätterolig. Hon var ju bara barnet när han i Stockholm Live 2007 skämtade om "Wertherskarameller", att det var "gubbagodis". Hans sjuminutersstandup klaffade så bra på slutet; allt han tidigare skämtat om bands ihop, likt en strut karameller.

Gudfadern

Det fanns dom som investerat sina kontextuella vinstpengar under lång tid. Hade hört en kvinna vid ett av dansbytena, säga till en man: "Jag vill dansa med DIG, sen kan jag åka hem". Tänk att vara DEN mannen. Tyckte mig se att det var gloriamannen med örhänge jag sett vid extratillfället två veckor tidigare, då ej textuellt nämnd. En av instruktörerna i dansringen hade stannat kvar vid honom efter ett partnerbyte och vördnadsfullt skrattat högt, som att hon pratade i telefon med en väninna hon känt i 20 år. Jag stod bredvid och väntade, men han var som en magnet. Han hade vänt sig till mig: "glöm inte ljudeffekterna nu". Det roliga framgår inte utan kontext. Men så kul var det inte. Humor har alltid en social dimension. Djävulen är bara rolig när han gör bort sig. För att bli Gud krävdes treenigheten: långsiktiga investeringar, en församling, och guldkantade örhängen.

Återvände till dockningsbordet. Kvinnan med stort K dök upp. En äldre man kom fram till bordet och tog farväl av henne. Man kunde i hans uppenbarelse nästan ta på kättjan, uppskattningen av kvinnan framför honom. Han fingrade lätt och långsamt på sin bortrakade mustasch och såg in i hennes ögon. Det var Borås på fredag och kanske skulle man även köra Göteborg. Vad nu det betydde. Kvinnan med stort K förvälade honom med samma mildhet som när man lämnar ett barn på dagis. Tänkte att denna andakt stod i stor kontrast till kompis-Jennys blyga sätt; hade svårt att föreställa mig henne stå sådär och ätas upp med blicken av en silvervarg och kunna njuta av det. Det skulle nog inte jag heller kunnat om jag vore tjej. Kanske om jag var berusad, väldigt väldigt berusad, väste ormen i mitt öra. Även om Jenny var Wertherskaramellen var det inget tvivel om vem av dem som var "gubbagodis".

onsdag 18 december 2019

En av alla själavandrare

Sara Lövestam skrev krönikor i Språktidningen. Krönikor med titlar som "Inte så enkelt att förklara så", där ordet "så" och dess användningsområden visade sig vara mer invecklade än vid första anblick. Ofta är det ju så (en mening helt i Saras förmodade smak).

Ur krönikan: "Så... är du singel?"

Sara var dock varken singel eller intresserad av män. Men jag hade i fantasin funnit en som var det.

Hade hittat prästtjejen Marika/Marike (se "Henry Jekyll och Systembolagsbesöket") då jag sökt efter evenemang på Facebook. Hon verkade vara singel, och dessutom mansintresserad. På julafton skulle hon stå vid en krubba i kyrkan och predika. Fantasi 1: jag håller upp plakat med budskapet "ring mig". Fantasi 2: jag går fram till henne efteråt och tar emot hennes "jag är tyvärr inte intresserad" med ett "hälsa Gud från mig". Fantasi 3 kom till mig under morgontandborstningen (det är något visst med tandborstningsfantasier, och parenteser som inte tillför något; en parentes i Saras smak kanske; undrar om hon föredrar tandkräm med mintsmak?): jag lämnar en lapp efter hennes predikan, där det står: "Det jag vill säga dig lämpar sig inte i Guds hus. Möt mig vid..."

Sen fick det vara slutfantiserat. Hade världsliga saker att ta itu med. Tänkte skriva ut en Lasse Stefanz-biljett (2020-01-05) på biblioteket, och sedan gå tvärsöver gatan till en gratiskonsert i kyrkan 18:00.

Halvmörker och halvkyla. Fick span på en tjej på gåtan. Jag behövde mina uppvärmningsminuter. Några dagar tidigare hade en tjej sluppit igenom just för att hon kommit emot mig och passerat vidare åt andra hållet. När mina uppvärmningsminuter hade tickat ut var hon ohjälpligt passerad. Men nu vände jag om i förebyggande syfte, för att urverket skulle hinna ticka färdigt. Hon parkerade sin cykel, och vände tillbaka till fots. Hon verkade skola gå in i Citygallerian, där bibblan låg. Hon gick in. Var ju ändå på väg dit. Fortsatte efter.

Vilda musen dök upp i de automatiskt öppnande dörrarna. Vi såg på varandra. Kände vi varandra tillräckligt bra för att stanna och småprata? Jag hade redan stannat. Tog ut hörsnäckorna ur öronen. Hon frågade om det var biblioteket som gällde. Nämnde Lasse Stefanz-biljetten och gratiskonserten. Hon skulle köpa en gran. Jag tittade bort mot torget där det förmodades säljas dylika. Såg den stora granen som stod där och skämtade om att hon ju kunde köpa den. Hon sade att hon mött en kompis och att dom hade skämtat om precis det.

En av alla andra. Som i en annan tid, framför spegeln med mitt ex. Såsom jag gjorde, gjorde även hennes förra kille. En av alla män.

Vart tog tjejen jag hade span på vägen nudå? Borta.

Att skriva ut biljetten via "Princh" (vart får de allt ifrån?) krävde Mobilt BankID, vilket krävde Android 5.0 eller senare. Min telefon hade Android 4.4.4. Gick tydligen att fixa "lösenord via SMS" genom Internetbanken. Men det fick jag göra hemma i så fall. Nåja.

Väl ute på gågatan igen så ("So easy to look at") var hon där igen. Först var jag inte säker på att det var samma tjej. Men det var det ju. Gångstilen - som en munk som kånkade tre vinterdäck nerför en brant trappa - check. Hon svängde av på en sidogata. Även jag svängde in och såg henne framför mig. Men så ("so hard to define") plötsligt var hon borta igen. Jag hade varit för nonchalant i uppsikten av henne. Hade antagit att hennes materia inte skulle kunna uppslukas av intet vilken sekund som helst. Hon måste ju gått in i någon butik? Såg henne strax därefter inne på Hemmakväll. Nu var det bara att vänta ut henne.

Gick fram och tillbaka några gånger. Minuterna gick. Fem eller tio. Ställde mig en bit från dörren. Hon kanske jobbade där, skulle ta kvällspasset? Här kunde jag ju inte stå hur länge som helst i kylan? Gick några vändor till. När dörren öppnades och det inte var hon, utan istället en tonårig kille, så ("Sara, Sara") märktes det att jag var på redo, för jag ryckte till inombords. Men så ("radiant jewel") kom hon ut till sist, just när jag höll på att gå förbi i en av vändorna. Passerade henne först. Hon stapplade bortåt på den tomma sidogatan. Jag var snart ikapp.

"Ursäkta mig", sade jag. Hon verkade skrämd. "Skrämde jag dig?", frågade jag förvånat. Hon sade att det inte var någon fara, att hon "varit i sin egen värld" bara. Frågade vart hon var på väg. "Till systemet", sade hon. Hon gonade in sig i situationen, och blev mer tillmötesgående med blicken, som att jag skulle fråga om vägen, eller meddela henne om ett stort arv. Ville inte ge henne några falska förhoppningar, så jag gick rakt på sak: "Är du singel?", frågade jag (tror inte ens jag hade ett "så" i början).

"Jajo det är jag, men... vi kan nog sluta redan här tror jag". Visste inte vad jag skulle svara på det. Hon lade till: "...eller hur tänkte du?" Jag nämnde att det var en konsert i kyrkan nu snart här. Hon sade att det inte var hennes kopp te, före hon önskade mig en "bra kväll" och gick iväg. Var för paff för att uppfatta att situationen glidit mig ur händerna. Tog några minuter att ta in. Som Per-Arne i Kvarteret Skatan, när Carita påstår att "Döden" varit inne i husvagnen och tagit hans chips: "Men (kan inte med att skriva "så")... då har jag inga chips då?"

(på tal om chips: när jag dippat chips i smält choklad hade min mammas sambos dotter meddelat att sånt fanns redan i USA; en av alla chokladchipsdippare)

Kanske var det något missförstånd? Kanske trodde hon att jag var en av alla män? Eller så var det precis det jag var. Att fylla trettio innebar kanske just den insikten: du är inte först med att fylla trettio, skämta om granar, dippa chips i choklad, vara med eller försöka vara med, tjejer. Hon visste hur dom skulle tas, männen - som en utförligt överklagad bygglovsansökan besvarad med: "Tillräckliga skäl föreligger ej".

Kyrkan. Konserten. Frukten jag inte fick dela med Doris (glömde fråga vad hon hette). Stod 10 personer utanför, och en grönbaskrad väktare i kyrkoporten. Det var fullt. Han fick inte släppa in fler. Brandsäkerhetsföreskrifter. En tant sade sig skola sluta betala kyrkoskatten. Det hade jag gjort för flera år sedan, tänkte jag. Sen fick jag syn på en tjej i gul reflexväst. Men nej, tillräckliga skäl förelåg ej. Det var fullt. Fantasisäkerhetsföreskrifter. En av alla, amen.

Så... själavandringen fortsätter.

onsdag 11 december 2019

Den stumma korgossen

Danskursen slut (se "Danskursens avslutningsfest"). Vinter. Anastasia hade stått på öppen gata och sjungit rakt ut (se "Gatumusikantens sirensång"). Ett fenomen. Hade vågat gå fram till henne, då. Hade till och med träffat henne en gång till (se "Mötet med Anastasia - En luva på en gran").

Men nu hade det gränslösa börjat få gränser. Bekvämligheten i att inte våga hade trumfat. Hon var i Spanien nu, förresten. Och jag var mentalt tillbaka i grundskolan.

Syslöjdsfrökenblicken och så kom det: "Vill du inte sitta?" Jag hade väntat mig den sägningen. Jag stod lutad mot väggen. Hade sett en affisch på bibblan: "Hardcore & Punk A Capella Choir", 11 december 19:00. Fri entré.

35 personer i publiken, suttna på pallar.

Jag fick inte fram ett ord. Det var för mycket folk. Jag skakade bara på huvudet, där min egen kör inrymdes, den som förvarnat om väggståendesägningen. Den hade även besjungit två Fjällrävenryggsäckstjejer längst fram, med toviga knutor i sina frisyrer.

Jag hade kunnat ta en pall och gå fram och sätta mig bredvid dem. Frågat hur de hittat hit. Men min nuvarande melodi verkade vara att inte sjunga ut, att låta tankarna köra slut på sig själva.

Körens 14 kvinnor började sjunga. Knäppte upp jackan så tyst som möjligt, knapp för knapp; fick vänta till en applåd mellan låtarna innan jag fick av mig den helt.

Stod vägglutad och filmade med telefonen; vuxna män böjde sig under filmvyn, som om jag var CNN:s utsände på plats.

Det meddelades att kören behövde fler medlemmar. Helst män. Man behövde inte kunna noter.

Jag gillade att sjunga, var en man, och kunde inte noter.

När körens sista ton ebbat ut kunde man gå fram till kören, om man var intresserad av att vara med. Fjällrävenryggsäckstjejerna verkade dröja kvar.

Jag tog mitt paraply under armen och lämnade lokalen. Vad skönt att slippa våga. Det kanske inte var så dumt ändå?

Jag hade regredierat. Jag var åter en stum korgosse i en ekande syslöjdskorridor.

söndag 8 december 2019

Danskursen vecka 11 av 10 - Extratillfället

Fem korta nedslag detta extratillfälle, samt en parentes efter ett kolon: (nytt: mannens duttstegande i foxtrot. Mannen snurrar höger intill sidan i bugg; endast ytter-ring, färre kvinnor än män, vilket ledde till "pausplatser")

Nedslag 1: Sista chansen kom och gick. Stötte på två nya i ringarna. Den ena hade setts krama en annan kille innan det hela drog igång. Den andra var oklar. Hon hade en nerfilad tandrad så att alla tänderna i främre överkäken var helt jämna. Hade sagt att min tandläkare brukade säga att jag hade fina tänder, men att jag brukade tänka att så säger dom väl till alla. Det var då jag fått syn på hennes raka tänder, och sagt: "Så säger dom väl till dig också?" Men det hade tydligen inte sagts henne. Hon hade sagt att jag hade fått in stilen i bugg, eller något sådant. Och jag hade sagt att eftersom hon gick tredje fortsättningskursen, så kunde jag ta åt mig. Det var så jag hade kommit in på tandläkarsägningen. Men jag frågade aldrig om hon var singel, vilket grämde mig på vägen hem efter detta extratillfälle, vecka 11 av 10. En sista chans, och jag tog den inte. Jag skulle ju aldrig träffa henne igen.

Nedslag 2: Dock hade jag vunnit stolpstriden med mig själv i pausen. Stod en bit från stolpen och glodde på det pratade folket omkring mig. Alltför självmedveten i nykterhetens boja. Så ställde sig plötsligt en kvinna vid stolpen. Hade sett henne valla omkring tre barn tidigare veckor. Så att jag våga gå fram till hennes var mest en utmaning för att se om jag kunde. Det gick en minut. Musiken på pausdansgolvet tystade, så jag tänkte att pausen var slut. Men en ny låt började och pausen fortsatte. Det gick en minut till. Jag gick fram. Cirka två steg. Till kvinnan vid stolpen. Sade något om det nya duttsteget i foxtrot. Hon sade att man dansade olika i Skåne, Växjö och Umeå (av alla ställen; tydligen hade hon varit på en dansbandsvecka där). Jag anmärkte att det var kanske som med dialekter. Sen var pausen slut.

Nedslag 3: Det hade också dykt upp en man, ganska lång (eller snarare vanlig manslängd), ungefär i min ålder: "Jaså då är såndär följare, eller vad det heter", sade jag. Det var han. Det fjärdeväggsföreslagna temat från avslutningsfesten (se "Danskursens avslutningsfest") dök alltså upp igen. Nu hade jag alltså verkligen "gått hela varvet runt".

Nedslag 4: 29-åriga (samma ålder som mig) Louise (se "Danskursen, vecka 10 av 10 - Runaway"). I ringarna stod dansparen mitt emot varandra och höll varandras händer, mannens vänsterhand i tjejen högerhand och mannens högerhand i tjejens vänsterhand. Som det blir när man står mitt emot varandra. Instruktören sade att föraren skulle höja sin vänsterhand. Så jag höjde min vänsterhand. Louise, som märkte att hennes högerhand höjdes, sade: "Vänster". Så jag dubbelkollade instruktören i mitten; jag hade höjt rätt hand. Tänkte ta upp att i vissa kulturer så hade man absoluta riktingar, baserade på väderstreck, snarare än relativa, som ju höger- och vänster är exempel på: mitt vänster blir ditt höger, om vi står mitt emot varandra. Hann dock inte säga det eller på annat sätt förvalta händelsen, för det var partnerbyte nästan direkt. När jag sedan fick Louise igen i andra varvet, någon timme senare, sade jag: "Vänster eller höger?". Men hon hade tydligen glömt hela intermezzot. Frågade om hon mindes att hon hade dansat i tolv år. Det mindes hon. Och att hon hette Louise? Det mindes hon också. Vet inte om hon förstod hur jag menade, och inte heller visste jag vad som försiggick inom henne. Hon kanske inte var så värst skarp? Det kanske var så enkelt? 

Nedslag 5: Danslogen.se nämndes i slutet av en instruktör. Någon av de utomsocknes hade nämnt den sidan avslutningsfesten. Hade sett redan sett via just Danslogen att Lasse Stefanz skulle komma till Karlshamn 5 januari 2020, vilket också nämndes nu. Det kostade dock 250 kronor. Var det värt det? Fick fundera på det.

onsdag 4 december 2019

Rådhusklockan

Går förbi en stor häck invid ett hus. "Alfons!" hör jag en tjejs lockrop ljuda från andra sidan häcken. En igelkottsliten fluffig varelse dyker plötsligt upp intill mina fötter. Jag tror det är en hund, men det hade lika gärna kunnat vara en Pokémon. Rösttjejen dyker upp i häcköppningen där hunden just sluppit ut. "Det var en liten krabat detdär", försöker jag. Tjejen böjer sig ner och plockar upp fotbollen, som för att lägga en frispark. Hon återvänder sedan till trädgården på andra sidan häcken. Det hade gått för fort. Jag hade behövt några minuters uppvärmning för att lägga straffen.

Framme vid "Öppet Rådhus" i Karlshamn. Någon ny grej, som jag läst om i tidningen på biblioteket några veckor tidigare. Innanför dörrarna serveras en liten tandläkarsköljmugg med glögg, samt en pepparkaka. Doppar pepparkakan, det som är kvar av den, i glöggen. Pepparkakan är snabbt uppäten. Tar en slurk av glöggen. Tungan känns som färgen vit; tungan är bränd. Det ryker från glöggen, som från en isländsk gejser. Kanske ska man inte stoppa tungan i en vätska som ryker, tipsar jag med mig själv, och ser mig omkring: pensionärer och rådhusanställda - samt en skolklass, eller två, som alltså inte är här av fri vilja.

Någon står på en scen som för mig skyms av en eventflagga, och pratar om något jag inte bryr mig om. Jag är här av egen fri vilja, och kan välja om jag bryr mig. Alla tidsslukande föreläsningar och annat tugg kan jag hälla het glögg över. En rundvandring genom rådhuset har redan avgått. Det finns en lista man kan skriva upp sig på, som en anmälan till nästa rundvandring, som ska ske en timme senare. Bryr jag mig? Jag tror det, kanske.

Ser en godiskål med en Dumle vars öppningsflärp sticker upp över skålkanten. Befriar den från skålen, skalar den och stoppar den hedonistiskt i munnen. Ett annat bord delar ut kaffe och morotskaka med en klick grädde på, serverade på små plasttallriksassietter. Kaffe dricker jag inte, men kanske för tillfället? Liva upp det lite? Varm dryck kanske inte är att rekommendera, tipsar mig tungan. Tar morotskakan med gräddklicken. Behöver sitta ner för att få händerna fria så att detta bakverk kan komma mig till del. Slår mig ner vid två gubbar. Den ena är bekant på något vis, men jag kan inte placera honom. Förmodligen är han från en skola jag gått på, oklart vilken. Sätter i mig bakverket och sprejgrädden och dumpar assietten i en papperskorg.

Går in i ett rum där en bild projiceras på väggen, en byggnadsritning i 3D. Går fram mot den laptop som projektionen utfår från. En man börjar prata om att det är "Mörrums skola. Såhär ser den ut. Här finns fler bilder", säger mannen och går före för att visa. Hur lite jag bryr mig är svårt att beskriva i ord. Tittar på bilderna. Tydligen ska den vara klar 2021, eller börja byggas då, eller hur det nu var. Antar att han jobbar med detta. Det är viktigt för honom på något sätt, dendär skolan. Någon, några, eller han, har Photoshopat in skolan på platsen där den ska stå, och av någon anledning även Photoshopat in folk, människor, men de skär sig mot övriga bilden. Vissa är halvgenomskinliga. Vill fråga varför de är det. Varför är de halvgenomskinliga? Men jag vill inte raljera över denhär mannens arbete, även om jag inte tror att han gjort bilderna. Det är väl någon som upptäckt alfakanalen, som vill vara konstnärlig, försöker jag släta över för mig själv, som egentligen tror att det hela är ett misstag, en blunder. Får syn på en tjej i andra sidan rummet. Hon är ingen blunder. Hon är klädd i rött och påminner om 16-åringen på danskursen, men denna tjej måste ju vara äldre, om hon jobbar på rådhuset. För det verkar hon göra. Hon står tillsammans med 3 andra kvinnor som jobbar där. Går förbi och söker hennes blick, eller vad jag gör. Halvhjärtat försök. För mycket folk.

Och nu då? Min blick söker sig åt mot godisskålen. Tar en inplastad Daim-bit. Avkläder den och sätter den i mig.

Får syn på mer godis: det står två tjejer borta vid ett ståbord. De bara står där, och pratar. Hade sett dem tidigare, då de verkade stå vid ett mer officiellt "här jobbar vi"-ställe. Men nu var det hela osäkert. Det går några minuter. Jag behöver min uppvärmning. Min startsträcka. De väntar kanske på någon? Och så vidare. Men inget händer. Jag tar mig fram till deras bord. Det är folk på vägen dit så det hela sker omärkligt. Inte förrän jag står invid deras bord och ser en av dem i ögonen lägger de märke till mig.

Den ena av tjejerna är bekant på något vis, som skolgubben, men jag kan ändå inte placera henne, heller. Den andra tjejen har runda svarta glasögon. Hon verkar vid första anblick verka vara den "officiella", så det är henne jag tilltalar: "Jobbar ni här", frågar jag. Dom jobbar där. Säger något som får det att verka som att jag är missnöjd över hela upplägget. Rundvandringen är redan iväg, och "musikunderhållningen", som står på schemat, vad blev av den? Men jag är inte sur. Tvärtom. Jag är precis där jag vill vara. Frågar om deras uppdrag i och med eventet, men det visar sig att de kollar runt lite bara. Frågar om det är första gången det öppna rådhuset anordnas. De är osäkra men tror det är första gången. Säger att jag läste något om att det var första gången, och att rundturen skulle visa lite "hemliga rum", som nog inte allmänheten kände till. De frågar om jag varit här förut, och jag svarar att jag praoat här för länge sedan, att jag tror mig minnas att det var just prao, för jag fick inte betalt för det, och jag var inne på folks kontor och städade. Men det tror de inte på först, att kontoren var öppna. Men det är så jag minns det. Säger att källaren med städvagnen, det kanske är det "hemliga rummet" som åsyftas i rundvandringen? Eller så finns det kanske en tortyrkammare, där de tidigare anställa hålls fångna; de har slutat officiellt men tvingas slava där nere i källaren. Det är kanske de som gör glöggen, föreslår jag. "Den var väldigt varm", säger jag, och lägger till: "men glögg ska ju vara varm". Här nånstans ska de återgå till sina jobb. "Du får skriva upp dig på listan" säger hon med de svarta glasögonen. "Om jag är kvar här då", säger jag. De försvinner.

Godisskålen igen. Det står en väktare där, inte för att vakta godisskålen, förmodar jag, men det känns nästan så. Det ska väl räcka till alla, och såntdär. Det finns en annan godisskål borta vid helpdesk. En man står där och frågar om något, samtidigt som han tar en bit ur skålen. Står bakom honom och tittar i skålen. Denna skål är fylld av massvis med bitar, chokladbitar inklädda i papper (ännu så länge). Får syn på en rosa, lite större än de övriga. Frågar: "Var ligger toaletten?" Helpdeskkvinnan pekar mot morotskakevagnen. Jag tittar år det hållet. "Jaså där", säger jag förvånat, och får fatt i min tilltänkta ur skålen när jag vänder tillbaka huvudet. Går in på toaletten och äter chokladbiten på tre tuggor, efter att ha befriat den från sina skyddslager.

Tjejen med den röda tröjan en bit bort. Hon står ibland själv, ibland inte. Det är ett riskabelt uppdrag. Listan ligger mellan henne och mig på ett bord. Går som en slags kompromiss halva vägen, fram till listan, för att skriva upp mig på rundvandringen. Listan är fylld, men jag skriver mig underst, som en annan redan verkar ha gjort före mig. Går vidare till tjejen: "Det är bara att skriva upp sig eller? Även om det är fullt?", säger jag. Hon går genast in i en officiell roll, är redan framme vid listan och kollar på alla nämn som står där. Hon säger att egentligen får det bara vara 10 stycken: "men som du ser här så har någon 'ströökit' sig, så där kan du skriva ditt namn". Hon talar med långa "ö"-ljud. Är det Blekinge tro? Själv skulle jag sagt: "strykit"; vart kan hon komma ifrån? Hon tipsar mig alltså om att skriva mitt namn i samma ruta som det överstrukna namnet - sen försvinner hon. Nu har jag ingen anledning att gå fram till henne igen. Hoppsan. Jag kapitulationsskriver mitt namn i rutan med det överstrukna namnet.

Sex kommungubbar står på scenen och ska svara på frågor. Frågorna har dock skickats in via nätet, och frågeställarna är inte på plats. Moderatorkvinnan säger, när första frågan är besvarad, att vi får hoppas att personen som ställde frågan är nöjd, för personen är ju inte här. Vet inte om hon biter med vilja eller om det bara sker, som en slags sväljreflex. Det talas om 25 miljoner kronor, vad de pengarna använts till, är en av frågorna. Kommungubben nämner efter en liten harrang att de använts till utbildning och vad det nu var. Moderatkvinnan kommenterar: "Ja det vore ju underligt om de inte hade använts till det, med tanke på att det var det de skulle användas till", eller något i den stilen.  En gubbe klagar på att båtägare spolar sina båtar med sötvatten, snarare än att "stoppa slangen i havet". Kommungubben säger att det inte är kommunen som spolar båtarna.

Rundvandringen

En tjej som ser ut att vara prick trettio håller i rundvandringen. Hon är ganska späd och klädd i svart fotsid klänning. Håret är modellerat efter "Lilla My". Hon ger ett lite "nu ska ni alla hålla ett föredrag inför klassen"-aktigt intryck när hon tar med mig och mestadels pensionärer ut på torget utanför, och står och berättar om att här låg första rådhuset som byggdes omkring 1670, och här låg det andra rådhuset som byggdes 1800-nånting. Det är ingen levande berättelse, mest uppradande av fakta. Hon säger att det vinnande arkitektförslaget på rådhus hade det "slagkraftiga namnet Pelle". Men hon säger det med för lite eftertryck, för lite inlevelse. Det står "slagkraftiga" i något slags manus nånstans, men det levs inte ut. Vill fråga: "Varför hette det Pelle?", men gör det inte.

En gubbe och gumma hörs byta några ord: "Hon sade inte så mycket om det", säger gumman, som tidigare av gubben blivit tilltalad med: "Du brukade ju guida förut; nu ska du bli guidad". Gumman är över 75 och förmodad tidigare guide.

Turen går vidare in i rådhusets källare. Gumman säger, apropå något tjejguiden säger: "Det var där man betalade hundskatten". Guidetjejen svarar: "Hundskatten? Man lär sig något nytt varje dag." Kände inte heller till hundskatten tills för några år sedan. Vill nämna Hasse Anderssons "Änglahund" (1982), att textraden: "Och skatten är betald" syftar på just hundskatten. Och att jag läst igår på biblioteket, i en bok av Kar de Mumma (och så förtydligade jag i den fiktiva dialogen i mitt huvud: "inte kryddan alltså"), att en hund sagt att matte inte betalt hundskatten. Men det sade jag inte. Guidetjejen berättar vidare någon historia om två personer som avrättades, men jag hänger inte längre med. Tänker på hundskatten och vad mitt huvud vill säga mig.

Uppe på vinden blir det intressant. En mekanisk klocka. Rådhusets klocka. En andra guide berättar att en och samma urmakare vridit upp klockan sedan 1953, men att han nu ska gå i pension. Att det väl går över till digitalt sedan. Urverket består av ett antal kugghjul, långt färre till antalet än alla urverk jag sett på film. Det ser inte ut att vara mer än 10 kugghjul, vilka befinner sig på en ställning som liknar ett mindre bord. Ut från ställningen utgår en stålarm rakt ut till visarna på rådhusets urtavla, som inifrån liknar ett cirkulärt fönster med diametern 1,5 meter. Under bordet dinglar en meterlång pendel.

Jag är framme och fotar. "Är du teknikintresserad?", frågar den andra guiden, en man i 60-årsåldern. Han säger att loden hänger utanför, eller på andra sidan. En stund senare frågar den som är näst yngst i gruppen (omkring 35-45 år), mig om vad guiden sade om loden. Jag säger att de var utanför på något sätt, men att jag inte visste mer än så. Han frågar tjejguiden om loden. Hon pekar på pendeln, och menar att det är lodet, vilket jag också tänkte först. Men en mekanisk klocka drivs väl av gravitation förmodar jag, vilket kräver en slags tyngd, nånstans. Tjejguiden lägger till, när han som frågat henne säger att pendeln inte är lodet, att hon: "Inte är så bra på klockor". Jag vill säga, ungefär: "Du förstår, det hela handlar om den stora visarens relation till den lilla visaren, det är inte så svårt". Men det säger jag inte, heller.

"Nu går vi in i fängelsedirektörns lägenhet", säger tjejguiden, men så är det vanliga kontor framför hennes händer. Hon lägger hon till: "som det var då alltså". Är för en sekund osäker på om rundturen gäller de nutida kontoren eller om man ska leva sig in i "hur det var". Ser hennes händer när hon använder dem som blickfång. De är precis som mina. Som när man aldrig haft ett fysiskt arbete. Som fotografen Lennart Nilssons händer. Han hade släta händer även som 91-åring, något jag trott var omöjligt. Hon måste vara i min ålder. Hennes ögon syns bättre i kontorskorridorsljuset. Lugna vattenspegelsögon. Men nu är rundvandringen slut.

Nere i tidigare rummet står den rödklädda tjejen, nu i full jackmundering. Hon ska nog gå sluta sin arbetsdag. Det ser så ut. Några kommungubbar på scen igen, som hon kanske tvingas titta på, enligt något tjänstebeskrivningspapper jag inte kan befria henne ifrån. Tänker att hon nog inte är singel, så att jag slipper agera mera. Hennes jacka signalerar upptagenhet och brådska, att hon är på väg nånstans, och inte vill bli störd. Jag schappar.

Går ner till Blekinge Tekniska Högskola (BTH), cirka 5 minuters promenad från rådhuset. Har läst i tidningen att de firar 30 år och ska ha någon specialföreläsning, som ska pågå precis nu. Inne på BTH sitter det ungefär 20 personer och äter. Inga skyltar eller något. Konstigt. Kollar i telefonen: "Tid: Onsdagen den 4 december kl 17:00-19:00". Det är ju nu. Kollar vidare i telefonen: "Plats: Multisalen, BTH, Karlskrona". Jag är visst i fel stad. Jag skrattar till, och vänder hemåt.

Tillbaka över torget ser jag tjejguiden med en ny grupp framför sig. Och jag tänker att allt är som en klocka. Det tickar på. Det är som Markus Krunegård säger: "Det som händer, när vi dör, är att allting går vidare precis som förr." (Markus Krunegård, 2014)

fredag 29 november 2019

Henry Jekyll och Systembolagsbesöket

Ikväll var det avslutningsfest för danskursen, men när denna text börjar var det morgon. Låg och tänkte på Dr Jekyll och Mr Hyde, som jag läst dagen före. Han hade uppfunnit en brygd som gjorde att han kunde förvandlas från den äldre gudfruktige Henry Jekyll till den yngre och ondskefulle Mr Hyde. För mig framstod denna brygd helt enkelt som öl. Att dricka öl var som att få en kram, eller sitta i en bastu. På ett sätt blev man en annan person. Det var inte ett fiktivt medel man behövde uppfinna - det fanns redan. Hade aldrig varit inne på Systembolaget tidigare, trots att jag passerat dess gap varje dagliga bibliotekspromenad. Idag skulle bli första gången jag klev in i dess flaskegrotta.

På min väg mot gågatan där både bibliotek och Systembolag fanns fick jag syn på en ensam tjej som satt på en busshållplats, på andra sidan gatan. Hennes lår påminde om båtfendrar mot en kaj och mina ögon riktade sig som det röda på en kompassnål. Tittade några sekunder för länge medan jag gick; hon tittade upp och jag tittade snabbt mot gångriktningen igen. Bussen kom nog inom kort. Ingen idé att... hur ofta gick bussen förresten? Hade gått säkert hundra meter innan höstlövstankarna var ihopsopade i en prydlig hög. Vände mig om i stillastående. Hon satt ju bara där. Satt hon kvar? Gick inte att se från där jag stod. Började gå tillbaka. Gick över till hennes sida av gatan. Ett par fötter (förmodligen hennes) stack fram inifrån busskuren. Gick in. Det var bara vi där.

Tittade på henne där hon satt i grälla hörlurar och svart rock, och scrollade på sin telefon. "Ursäkta mig", fick jag fram, och sade, i brist på annat att säga: "när går bussen?" Hon svarade: "Jag tror den går tjugosex" (klockan var 13:25). Det gick några sekunder i tystnad. "Jag ska inte med bussen", bekände jag. "Jag ska på danskurs ikväll. Jag övar mig på att prata med folk." Mina händer började röra sig, och jag fortsatte: "Jag gick förbi på andra sidan där borta och tänkte: 'Nä, jag skiter i det', men sen vände jag om och tänkte att om du sitter kvar så. Och det gjorde du." Hon hette Marika. Sade vad jag hette. "Är du social av dig?", frågade jag. "Sådär", svarade hon. Hon var tydligen präst, och skulle ta bussen in till stan. Nu kom bussen. Att fråga om hon var singel skulle jag inte hinna, eller jag skulle inte kunna agera på svaret, snarare. Hon reste sig upp: "Lycka till på danskursen", sade hon, och klev på bussen. Gick åter gå mot gågatan. Bussen brummade stilla förbi.

Jag hade ännu en gång vågat mig fram ur mitt skal. Prästen Marika. Tankarna växte i huvudet. Hon kanske jobbade i kyrkan, som också fanns längs gågatan. Kyrkan hade drop-in-fika nu i veckan, hade jag sett på skyltar tidigare dagar. Var det så enkelt, att hon jobbade där jag ändå skulle gå förbi? Som att allt var en del av ett dåligt designat datorrollspel med konstiga sidequests. Kanske hade jag en quest att besöka henne i kyrkan nu? Hon kanske kunde följa med på avslutningsfesten? Fick fram bilden av hur en pumpa förvandlas till en vagn i Askungen. Robert Broberg sjöng: "en av dom stunder, när verkligheten blir sagolik". Började få upp repliker jag skulle säga när jag mötte henne i kyrkan: "Är det här man anmäler sig till Gud?", provade jag mentalt. Men det var för raljant; jag var kanske en liten rackare innerst inne, en Mr Hyde?

Drop-in-fikat skulle börja vid 14:00, meddelades av skylten utanför kyrkan. "Swisha 10 kronor", stod det. Hade inte Swish.

Gick in till biblioteket så länge. Plockade fram Dr Jekyll och Mr Hyde från igår, för att läsa efterordet. Vilda musen satt på plats i sin gröna tröja. Det föreföll mig när jag pratat några minuter med henne att hon i sin uppenbarelse var ämnad att spela "Stora stygga vargen" i någon teateruppsättning av Rödluvan. Hon var ulvlik och blicken klippte som en sax. Frågade om hon skrev en C-uppsats (det gjorde hon inte), om det fanns B-uppsats, vilken som var den högsta, och så vidare. Jag hade skrivit en C-uppsats 2014, men jag visste inget om såntdär ändå. Kanske bekom det mig inte. Fantasin hade ändå inga graderingar. Hade imorse, återigen (se "Till handling på secondhand"), fantiserat om att visa henne bloggen, men i verkliga köttet var detta helt uteslutet, i varje fall i skepnad av Henry Jekyll. Ville inte störa mer än några få minuter. Visade henne boken. Hon hade inte läst den. Drog premissen lite snabbt. Nämnde att jag kopplade det till alkohol, förvandlingsbrygden. Tackade för mig och gick och läste efterordet.

Klockan var nu en bit efter 14:00. Gick till kyrkobyggnaden, men vågade inte öppna porten och gå in, inte som Henry Jekyll. Jag hade ju inte Swishat några 10 kronor. Vad innebar fikat egentligen? Var Marika ens där? På skylten stod att man kunde få mer information på deras hemsida. Återvände till biblioteket för att få wifi och nå hemsidan, men där stod intet. Återvände till kyrkan igen. Tänkte att jag kan ju kunde öppna porten i varje fall, så fick det ske som Herren hade bestämt skulle ske. Jag öppnade kyrkoporten och klev in.

Antiklimax. Jag klev in i en liten farstu med anslagstavlor och några meter fram fanns ännu en port, in till kyrkosalen där själva fikat pågick. Påmindes om Mitch Hedbergs sägning om det dubbelpåseinslagna brödet Pepperidge Farm: "You open it, and it still ain't open."

Porten i farstun som ledde in till kyrkan var tvådelad, en döbattangdörr. Det fanns en smal centimetersglipa i mitten av dörrarna. Cirklade runt som en solstråle längs ett solur, för att se om min blick kunde slinka in, eller snarare om ljuset därinne kunde landa på min näthinna. Ljudet hördes desto bättre: tantröster och kaffekoppsklirr. Tantrösterna var jag säker på; kaffekoppsklirret tänkte jag när jag gick därifrån att minnet kanske besmyckat i efterhand för att inge den förväntade kafferepskänslan som "fika"-skylten förmedlat. Men inte stod Marika där i ett förkläde med en kaffekanna i högsta hugg? Jag hade svårt att tro det, och lät döbattangdörrens hemlighet om vad som egentligen pågick, förbli förborgad.

Från Guds hus till djävulens grotta femtio meter därifrån: Systembolaget. Mycket vin och sprit, tydligt skyltat - men var fanns vanlig öl? "Julöl", stod det på en skylt hängande från taket. Gick mot julölen och den vanliga ölen uppenbarade sig för Moses avfälling längs väggarna, staplade på varandra i ölflak. Det gick att köpa en burköl för samma pris som ett drop-in-fika i kyrkan. Jag hade valt den breda vägen och var nu på väg att sälja mig till djävulen. Valde ut en halvliterburk och en 330-millilitersburk. Vad det hette och smakade brydde jag mig inte om. För mig var det blott en brygd, en genväg till bastukramen.

I kassan kom det upp tankar på legitimationsvisning. Endast folk äldre än 20 år fick handla på Systembolaget. Folk som låg i gränszonen behövde legitimationskollas, för att säkerställa att åldern verkligen översteg 20 år. Hade hört om människor som var över 20 och ändå fick visa upp sin legitimation. Att det var ett slags kvitto på att man såg yngre ut än man var. Ett slags kvitto på att döden var långt borta och att världen låg som en dörrmatta framför ens fötter. Tänkte att jag kunde släppa den tanken, för jag hade inte rakat mig på 10 år och hade nu uppnått en ålder av 29 år. Tjejerna på danskursen, de jag frågat, hade tyckt jag såg ut att vara mellan 25 och 30.

Tjejen i kassan kastade en snabb blick på mig. Hon hälsade, som brukligt. Hon blippade in ölen jag lagt upp på bandet. Men så kastade hon ännu en snabb blick på mig: "Har du möjligtvis legitimation på dig?", sade hon. Mitt inre gräddades som en lussebulle. "Jomen det har jag", sade jag och legitimerade mig. På andra sidan bandet skulle jag göra den kontroll som alltid krävdes för att kunna dra någon form av slutsats. Nästa kund. Skulle kassörskan fråga denna person om legitimation? Det kanske var en formsak, att man efterfrågade alla kunders legitimation? Jag såg från andra sidan bandet medan jag tog mina öl i handen, på nästa kund. En kvinna på 35 år ungefär. Hon blippade sitt kort direkt. Ingen legitimationskoll. Lade de båda ölburkarna i jackfickan och gick leende hemåt över kullerstenarna på gågatan.

(Kanske var det för att jag hade mössa på mig. Kanske var det en ren formsak, men att kassörskan råkade vara tidigare bekant med kunden efter mig, och därför inte frågade denne om legitimation.)

Nu kunde jag på kvällens avslutningsfest vid behov omvandla mig från den äldre Henry Jekyll till den yngre Edward Hyde, men kanske skulle det inte behövas?

onsdag 27 november 2019

Luckan i lagen

På gågatan i småstaden. På spaning efter den tid som flytt. Män, äldre eller sällskap sorterades bort. Systembolaget sög in folk. Klädbutiker likaså. Man var ej här för varandet alena. Man hade ett syfte med sin visit. Berusning eller tyger. Jag var höstlövet här, drivande i vinden.

Gick in på H&M. Man kunde ju bara gå in på H&M. Som en ny feature i GTA, att gå in i byggnader. Det hade man kunnat göra länge. Skulle jag kanske bli "han som driver omkring på H&M och aldrig köper något"? Tänkte på viskandet i kassan och väktarnas vakande öga. En butiksbesökare utan köpsug var värdelös. Förr var lösdriveri olagligt. Olagligheten i varandet för varandets skull.

Skönhetssalongens inglasade tjej stod ensam och kammade håret på ett dockhuvud. Bakom smyckesbutikens glasrutor stod en annan fånge i väntan på kundens pengar. Djupt inne i klädbutiken hade jag spanat in en tjej för några dagar sedan. Kunde jag bara gå fram till kassan och säga att jag inte skulle köpa något. Var det ens tillåtet? En besökare utan köpsug? Följaktligen en inkräktare. Vakter!

Och chokladasken. Fantasin om att lägga en chokladask utanför Tinas (se 2019-11-25) dörr, 12 kilometer från Citygallerians inglasade butiker. Det skulle stå: "Kanske kan choklad få ditt hjärta att Tina". Men det kunde den ju inte, för verkligheten var sockerfri. Fick man ens gå till någons dörr utan tillåtelse? Vakter!

Och fantasin om påringandet. Att ringa på hos en tjej från danskursen. Oanmäld. Lys honom. Vakter!

Ännu så länge fanns det en lucka: den allmänna platsen. Man kunde gå fram till vem som helst och börja prata. Detta lagens kryphål var ingångshålet till den varande samhällskroppen. Som att tjuvöppna luckorna i en julkalender. Hade hittills tjuvöppnat Anastasia (se 2019-10-30 och 2019-11-17), Julia (se 2019-11-19) och Nelly (se 2019-11-27). Vem var nästa lycka, höll jag på att skriva. Menar såklart "lucka".

Fann minst två upptagna i telefon. Fysiskt på plats men mentalt samma mentalitet som på nätet, där svarsfrekvensen var 10 procent. I köttet var väl svarsfrekvensen 100 procent, om personen fanns på plats mentalt. Om man såg otrevlig ut, innebar det då att man var otrevlig? Vilka dumheter. Så vad väntade jag på? Väntade på rätt känsla, någon som inte såg ut att ha bråttom. Och som såg trevlig ut, även om jag inte ville bry mig om sånt.

Hur kunde man veta om någon var singel? Ring på fingret? Fantiserade om att vid åsynen av ringen istället fråga om vägen. Eller "vad är klockan?" Skulle jag börja med det? Att gå fram till folk och fråga vad klockan var? Som en slags övning; varför inte gå hela vägen och bli en tok fullt ut?

Funderade på att dopa mig med alkohol på avslutningsfesten den 29 november. Systembolaget låg ju just här, och sup in folk. En öl som en backup kanske? I min väska? Om jag låste mig? Som nu.

Gick in på biblioteket och läste tidningen. På vägen genom gallerian såg jag en tjej jag tidigare sett sömmas in i en jeansbutik. Hon satt ner och såg ut att försöka ringa någon, som inte svarade. Tänkte mig att hon försökte ringa sin pojkvän, så slapp jag gå fram till henne och ändra tidens gång.

Ute på gågatan igen. Mötte av en slump en klasskamrat från gymnasiet, som jag inte sett sedan 2014. Han var vuxen nu. "Har du växt?", frågade jag. "Bara på bredden", svarade han. Det blev ett kort samtal på några minuter.

Såg henne en stund senare, korsa min väg 25 meter längre fram. Jag visste ännu inte vem hon var. Hon hade en fylld plastkasse i handen och gick inte så bråttomfort. Det var skumt ljus och en bit bort. Var det kanske en tant dethär? Hann komma närmare och från sidan se att det nog inte var det. Följde hennes väg på avfartsgatan. Hon hade en gymnastikbag på ena axeln. Hon gick långsamt över en kort kutryggsbro som sträckte sig över Mieån. Testkörde repliker i huvudet. Visste knappt själv: "Jag försöker bara prata med folk", försökte jag kraniellt. Hon hade gympaskor som trampade trögt och nu var hon på andra sidan kutryggen.

Det var en parkeringsplats här. Jaha. Hon skulle väl till sin parkerade bil. Eller? Kanske skulle hon bara gena. Fanns plats för ungefär 10 bilar och gångvägen fortsatte bortåt i andra änden. Tog samma väg, ifall hon skulle fortsätta bortåt. Längst bort i längan tog hon fram bilnyckeln ur fickan. Det var en minibuss av något slag hon låste upp. Ingen singelbil direkt. Nåja. Tanken som räknas. Gick förbi och upp på gågatan igen. Svårt att ladda om efter det; mentalt hade jag redan gått fram, det hade bara råkat komma en bil ivägen, så att det faktiska skeendet inte hade skett.

Kroppen förstod ingenting.

Gick till biblioteket och sögs in i en bok istället.