Den stumma korgossen

Danskursen slut (se "Danskursens avslutningsfest"). Vinter. Anastasia hade stått på öppen gata och sjungit rakt ut (se "Gatumusikantens sirensång"). Ett fenomen. Hade vågat gå fram till henne, då. Hade till och med träffat henne en gång till (se "Mötet med Anastasia - En luva på en gran").

Men nu hade det gränslösa börjat få gränser. Bekvämligheten i att inte våga hade trumfat. Hon var i Spanien nu, förresten. Och jag var mentalt tillbaka i grundskolan.

Syslöjdsfrökenblicken och så kom det: "Vill du inte sitta?" Jag hade väntat mig den sägningen. Jag stod lutad mot väggen. Hade sett en affisch på bibblan: "Hardcore & Punk A Capella Choir", 11 december 19:00. Fri entré.

35 personer i publiken, suttna på pallar.

Jag fick inte fram ett ord. Det var för mycket folk. Jag skakade bara på huvudet, där min egen kör inrymdes, den som förvarnat om väggståendesägningen. Den hade även besjungit två Fjällrävenryggsäckstjejer längst fram, med toviga knutor i sina frisyrer.

Jag hade kunnat ta en pall och gå fram och sätta mig bredvid dem. Frågat hur de hittat hit. Men min nuvarande melodi verkade vara att inte sjunga ut, att låta tankarna köra slut på sig själva.

Körens 14 kvinnor började sjunga. Knäppte upp jackan så tyst som möjligt, knapp för knapp; fick vänta till en applåd mellan låtarna innan jag fick av mig den helt.

Stod vägglutad och filmade med telefonen; vuxna män böjde sig under filmvyn, som om jag var CNN:s utsände på plats.

Det meddelades att kören behövde fler medlemmar. Helst män. Man behövde inte kunna noter.

Jag gillade att sjunga, var en man, och kunde inte noter.

När körens sista ton ebbat ut kunde man gå fram till kören, om man var intresserad av att vara med. Fjällrävenryggsäckstjejerna verkade dröja kvar.

Jag tog mitt paraply under armen och lämnade lokalen. Vad skönt att slippa våga. Det kanske inte var så dumt ändå?

Jag hade regredierat. Jag var åter en stum korgosse i en ekande syslöjdskorridor.