Rådhusklockan

Går förbi en stor häck invid ett hus. "Alfons!" hör jag en tjejs lockrop ljuda från andra sidan häcken. En igelkottsliten fluffig varelse dyker plötsligt upp intill mina fötter. Jag tror det är en hund, men det hade lika gärna kunnat vara en Pokémon. Rösttjejen dyker upp i häcköppningen där hunden just sluppit ut. "Det var en liten krabat detdär", försöker jag. Tjejen böjer sig ner och plockar upp fotbollen, som för att lägga en frispark. Hon återvänder sedan till trädgården på andra sidan häcken. Det hade gått för fort. Jag hade behövt några minuters uppvärmning för att lägga straffen.

Framme vid "Öppet Rådhus" i Karlshamn. Någon ny grej, som jag läst om i tidningen på biblioteket några veckor tidigare. Innanför dörrarna serveras en liten tandläkarsköljmugg med glögg, samt en pepparkaka. Doppar pepparkakan, det som är kvar av den, i glöggen. Pepparkakan är snabbt uppäten. Tar en slurk av glöggen. Tungan känns som färgen vit; tungan är bränd. Det ryker från glöggen, som från en isländsk gejser. Kanske ska man inte stoppa tungan i en vätska som ryker, tipsar jag med mig själv, och ser mig omkring: pensionärer och rådhusanställda - samt en skolklass, eller två, som alltså inte är här av fri vilja.

Någon står på en scen som för mig skyms av en eventflagga, och pratar om något jag inte bryr mig om. Jag är här av egen fri vilja, och kan välja om jag bryr mig. Alla tidsslukande föreläsningar och annat tugg kan jag hälla het glögg över. En rundvandring genom rådhuset har redan avgått. Det finns en lista man kan skriva upp sig på, som en anmälan till nästa rundvandring, som ska ske en timme senare. Bryr jag mig? Jag tror det, kanske.

Ser en godiskål med en Dumle vars öppningsflärp sticker upp över skålkanten. Befriar den från skålen, skalar den och stoppar den hedonistiskt i munnen. Ett annat bord delar ut kaffe och morotskaka med en klick grädde på, serverade på små plasttallriksassietter. Kaffe dricker jag inte, men kanske för tillfället? Liva upp det lite? Varm dryck kanske inte är att rekommendera, tipsar mig tungan. Tar morotskakan med gräddklicken. Behöver sitta ner för att få händerna fria så att detta bakverk kan komma mig till del. Slår mig ner vid två gubbar. Den ena är bekant på något vis, men jag kan inte placera honom. Förmodligen är han från en skola jag gått på, oklart vilken. Sätter i mig bakverket och sprejgrädden och dumpar assietten i en papperskorg.

Går in i ett rum där en bild projiceras på väggen, en byggnadsritning i 3D. Går fram mot den laptop som projektionen utfår från. En man börjar prata om att det är "Mörrums skola. Såhär ser den ut. Här finns fler bilder", säger mannen och går före för att visa. Hur lite jag bryr mig är svårt att beskriva i ord. Tittar på bilderna. Tydligen ska den vara klar 2021, eller börja byggas då, eller hur det nu var. Antar att han jobbar med detta. Det är viktigt för honom på något sätt, dendär skolan. Någon, några, eller han, har Photoshopat in skolan på platsen där den ska stå, och av någon anledning även Photoshopat in folk, människor, men de skär sig mot övriga bilden. Vissa är halvgenomskinliga. Vill fråga varför de är det. Varför är de halvgenomskinliga? Men jag vill inte raljera över denhär mannens arbete, även om jag inte tror att han gjort bilderna. Det är väl någon som upptäckt alfakanalen, som vill vara konstnärlig, försöker jag släta över för mig själv, som egentligen tror att det hela är ett misstag, en blunder. Får syn på en tjej i andra sidan rummet. Hon är ingen blunder. Hon är klädd i rött och påminner om 16-åringen på danskursen, men denna tjej måste ju vara äldre, om hon jobbar på rådhuset. För det verkar hon göra. Hon står tillsammans med 3 andra kvinnor som jobbar där. Går förbi och söker hennes blick, eller vad jag gör. Halvhjärtat försök. För mycket folk.

Och nu då? Min blick söker sig åt mot godisskålen. Tar en inplastad Daim-bit. Avkläder den och sätter den i mig.

Får syn på mer godis: det står två tjejer borta vid ett ståbord. De bara står där, och pratar. Hade sett dem tidigare, då de verkade stå vid ett mer officiellt "här jobbar vi"-ställe. Men nu var det hela osäkert. Det går några minuter. Jag behöver min uppvärmning. Min startsträcka. De väntar kanske på någon? Och så vidare. Men inget händer. Jag tar mig fram till deras bord. Det är folk på vägen dit så det hela sker omärkligt. Inte förrän jag står invid deras bord och ser en av dem i ögonen lägger de märke till mig.

Den ena av tjejerna är bekant på något vis, som skolgubben, men jag kan ändå inte placera henne, heller. Den andra tjejen har runda svarta glasögon. Hon verkar vid första anblick verka vara den "officiella", så det är henne jag tilltalar: "Jobbar ni här", frågar jag. Dom jobbar där. Säger något som får det att verka som att jag är missnöjd över hela upplägget. Rundvandringen är redan iväg, och "musikunderhållningen", som står på schemat, vad blev av den? Men jag är inte sur. Tvärtom. Jag är precis där jag vill vara. Frågar om deras uppdrag i och med eventet, men det visar sig att de kollar runt lite bara. Frågar om det är första gången det öppna rådhuset anordnas. De är osäkra men tror det är första gången. Säger att jag läste något om att det var första gången, och att rundturen skulle visa lite "hemliga rum", som nog inte allmänheten kände till. De frågar om jag varit här förut, och jag svarar att jag praoat här för länge sedan, att jag tror mig minnas att det var just prao, för jag fick inte betalt för det, och jag var inne på folks kontor och städade. Men det tror de inte på först, att kontoren var öppna. Men det är så jag minns det. Säger att källaren med städvagnen, det kanske är det "hemliga rummet" som åsyftas i rundvandringen? Eller så finns det kanske en tortyrkammare, där de tidigare anställa hålls fångna; de har slutat officiellt men tvingas slava där nere i källaren. Det är kanske de som gör glöggen, föreslår jag. "Den var väldigt varm", säger jag, och lägger till: "men glögg ska ju vara varm". Här nånstans ska de återgå till sina jobb. "Du får skriva upp dig på listan" säger hon med de svarta glasögonen. "Om jag är kvar här då", säger jag. De försvinner.

Godisskålen igen. Det står en väktare där, inte för att vakta godisskålen, förmodar jag, men det känns nästan så. Det ska väl räcka till alla, och såntdär. Det finns en annan godisskål borta vid helpdesk. En man står där och frågar om något, samtidigt som han tar en bit ur skålen. Står bakom honom och tittar i skålen. Denna skål är fylld av massvis med bitar, chokladbitar inklädda i papper (ännu så länge). Får syn på en rosa, lite större än de övriga. Frågar: "Var ligger toaletten?" Helpdeskkvinnan pekar mot morotskakevagnen. Jag tittar år det hållet. "Jaså där", säger jag förvånat, och får fatt i min tilltänkta ur skålen när jag vänder tillbaka huvudet. Går in på toaletten och äter chokladbiten på tre tuggor, efter att ha befriat den från sina skyddslager.

Tjejen med den röda tröjan en bit bort. Hon står ibland själv, ibland inte. Det är ett riskabelt uppdrag. Listan ligger mellan henne och mig på ett bord. Går som en slags kompromiss halva vägen, fram till listan, för att skriva upp mig på rundvandringen. Listan är fylld, men jag skriver mig underst, som en annan redan verkar ha gjort före mig. Går vidare till tjejen: "Det är bara att skriva upp sig eller? Även om det är fullt?", säger jag. Hon går genast in i en officiell roll, är redan framme vid listan och kollar på alla nämn som står där. Hon säger att egentligen får det bara vara 10 stycken: "men som du ser här så har någon 'ströökit' sig, så där kan du skriva ditt namn". Hon talar med långa "ö"-ljud. Är det Blekinge tro? Själv skulle jag sagt: "strykit"; vart kan hon komma ifrån? Hon tipsar mig alltså om att skriva mitt namn i samma ruta som det överstrukna namnet - sen försvinner hon. Nu har jag ingen anledning att gå fram till henne igen. Hoppsan. Jag kapitulationsskriver mitt namn i rutan med det överstrukna namnet.

Sex kommungubbar står på scenen och ska svara på frågor. Frågorna har dock skickats in via nätet, och frågeställarna är inte på plats. Moderatorkvinnan säger, när första frågan är besvarad, att vi får hoppas att personen som ställde frågan är nöjd, för personen är ju inte här. Vet inte om hon biter med vilja eller om det bara sker, som en slags sväljreflex. Det talas om 25 miljoner kronor, vad de pengarna använts till, är en av frågorna. Kommungubben nämner efter en liten harrang att de använts till utbildning och vad det nu var. Moderatkvinnan kommenterar: "Ja det vore ju underligt om de inte hade använts till det, med tanke på att det var det de skulle användas till", eller något i den stilen.  En gubbe klagar på att båtägare spolar sina båtar med sötvatten, snarare än att "stoppa slangen i havet". Kommungubben säger att det inte är kommunen som spolar båtarna.

Rundvandringen

En tjej som ser ut att vara prick trettio håller i rundvandringen. Hon är ganska späd och klädd i svart fotsid klänning. Håret är modellerat efter "Lilla My". Hon ger ett lite "nu ska ni alla hålla ett föredrag inför klassen"-aktigt intryck när hon tar med mig och mestadels pensionärer ut på torget utanför, och står och berättar om att här låg första rådhuset som byggdes omkring 1670, och här låg det andra rådhuset som byggdes 1800-nånting. Det är ingen levande berättelse, mest uppradande av fakta. Hon säger att det vinnande arkitektförslaget på rådhus hade det "slagkraftiga namnet Pelle". Men hon säger det med för lite eftertryck, för lite inlevelse. Det står "slagkraftiga" i något slags manus nånstans, men det levs inte ut. Vill fråga: "Varför hette det Pelle?", men gör det inte.

En gubbe och gumma hörs byta några ord: "Hon sade inte så mycket om det", säger gumman, som tidigare av gubben blivit tilltalad med: "Du brukade ju guida förut; nu ska du bli guidad". Gumman är över 75 och förmodad tidigare guide.

Turen går vidare in i rådhusets källare. Gumman säger, apropå något tjejguiden säger: "Det var där man betalade hundskatten". Guidetjejen svarar: "Hundskatten? Man lär sig något nytt varje dag." Kände inte heller till hundskatten tills för några år sedan. Vill nämna Hasse Anderssons "Änglahund" (1982), att textraden: "Och skatten är betald" syftar på just hundskatten. Och att jag läst igår på biblioteket, i en bok av Kar de Mumma (och så förtydligade jag i den fiktiva dialogen i mitt huvud: "inte kryddan alltså"), att en hund sagt att matte inte betalt hundskatten. Men det sade jag inte. Guidetjejen berättar vidare någon historia om två personer som avrättades, men jag hänger inte längre med. Tänker på hundskatten och vad mitt huvud vill säga mig.

Uppe på vinden blir det intressant. En mekanisk klocka. Rådhusets klocka. En andra guide berättar att en och samma urmakare vridit upp klockan sedan 1953, men att han nu ska gå i pension. Att det väl går över till digitalt sedan. Urverket består av ett antal kugghjul, långt färre till antalet än alla urverk jag sett på film. Det ser inte ut att vara mer än 10 kugghjul, vilka befinner sig på en ställning som liknar ett mindre bord. Ut från ställningen utgår en stålarm rakt ut till visarna på rådhusets urtavla, som inifrån liknar ett cirkulärt fönster med diametern 1,5 meter. Under bordet dinglar en meterlång pendel.

Jag är framme och fotar. "Är du teknikintresserad?", frågar den andra guiden, en man i 60-årsåldern. Han säger att loden hänger utanför, eller på andra sidan. En stund senare frågar den som är näst yngst i gruppen (omkring 35-45 år), mig om vad guiden sade om loden. Jag säger att de var utanför på något sätt, men att jag inte visste mer än så. Han frågar tjejguiden om loden. Hon pekar på pendeln, och menar att det är lodet, vilket jag också tänkte först. Men en mekanisk klocka drivs väl av gravitation förmodar jag, vilket kräver en slags tyngd, nånstans. Tjejguiden lägger till, när han som frågat henne säger att pendeln inte är lodet, att hon: "Inte är så bra på klockor". Jag vill säga, ungefär: "Du förstår, det hela handlar om den stora visarens relation till den lilla visaren, det är inte så svårt". Men det säger jag inte, heller.

"Nu går vi in i fängelsedirektörns lägenhet", säger tjejguiden, men så är det vanliga kontor framför hennes händer. Hon lägger hon till: "som det var då alltså". Är för en sekund osäker på om rundturen gäller de nutida kontoren eller om man ska leva sig in i "hur det var". Ser hennes händer när hon använder dem som blickfång. De är precis som mina. Som när man aldrig haft ett fysiskt arbete. Som fotografen Lennart Nilssons händer. Han hade släta händer även som 91-åring, något jag trott var omöjligt. Hon måste vara i min ålder. Hennes ögon syns bättre i kontorskorridorsljuset. Lugna vattenspegelsögon. Men nu är rundvandringen slut.

Nere i tidigare rummet står den rödklädda tjejen, nu i full jackmundering. Hon ska nog gå sluta sin arbetsdag. Det ser så ut. Några kommungubbar på scen igen, som hon kanske tvingas titta på, enligt något tjänstebeskrivningspapper jag inte kan befria henne ifrån. Tänker att hon nog inte är singel, så att jag slipper agera mera. Hennes jacka signalerar upptagenhet och brådska, att hon är på väg nånstans, och inte vill bli störd. Jag schappar.

Går ner till Blekinge Tekniska Högskola (BTH), cirka 5 minuters promenad från rådhuset. Har läst i tidningen att de firar 30 år och ska ha någon specialföreläsning, som ska pågå precis nu. Inne på BTH sitter det ungefär 20 personer och äter. Inga skyltar eller något. Konstigt. Kollar i telefonen: "Tid: Onsdagen den 4 december kl 17:00-19:00". Det är ju nu. Kollar vidare i telefonen: "Plats: Multisalen, BTH, Karlskrona". Jag är visst i fel stad. Jag skrattar till, och vänder hemåt.

Tillbaka över torget ser jag tjejguiden med en ny grupp framför sig. Och jag tänker att allt är som en klocka. Det tickar på. Det är som Markus Krunegård säger: "Det som händer, när vi dör, är att allting går vidare precis som förr." (Markus Krunegård, 2014)