Danskursen, vecka 3 av 10

De tranströmerska stuprännorna för intryck var mer lövade nu, på vecka tre. Jag stod utanför dansgolvet i väntan på att kursen skulle dra igång för idag. Tänkte på träffen igår. Var lite mätt på intryck kanske, just idag. Tänkte att här stod jag tyst - jag som pratat som en väderkvarn i stormväder igår. Livets kontraster.

186 centimeter-Alexandra från vecka 1 dök upp framför mig på golvet vid starten. Tog hennes arm. Hon hade varit på yogabootcamp förra veckan, sade hon. Sade att hon inte missat något nytt, utom snurren då, kom jag på, snurren i bugg. Frågade om vi skulle ta inner-ringen. Hon sade: "Vågar vi det?". Jag drog in oss i inner-ringen. Hade tänkt på det vägen hem förra veckan: inner-ringen. Han hade hintat om det, ledaren, "om man kände sig 'extra spänstig'". Det var ju ett kodord för dom som ville vara unga. Anti-mumie. Jag klev rätt in nu. Färre personer, fler danspartners samma gånger, jämfört med ytter-ringen.

Idag var det inledningsvis foxtrot. Hålla-om-varandra-dansen där man går i varandras steg nästan. Ben mot ben. De leende ögonen dök upp. "What Do You Want to Make Those Eyes at Me For"-blicken var på plats bakom glasen. Vilka skogar skulle hon bränna ner med den blicken? Var hon 25 eller 35? Var hon kanske lika gammal som jag, 29, och det var kruxet i åldersbestämningen? Mina ben är ju bara ben, typ. De leende ögonen hade mer kött på benen. Willendorf-Julia dök upp, nu mer påklädd än förra gången. Hon tackade artigt utan att notera existens. Men hon dök upp igen i nästa varv, för ringen var ju så liten, inner-ringen. Hon var nån slags instruktör, hade jag noterat förut. Hon verkade komma ur takt, och räknade i huvudet vilka steg hon var på såg det ut som. Som att det fanns ett litet tickande urverk där inne. Hennes mentala ande fick krypa ut för att jag tryckte för hårt. Det skulle vara 0,3 kilos tryck. "Var det 0,5 nu?", sade jag. Ansiktet var som en anslagstavla utan affischer, med ett par glasögonen fastsatta i mitten. Tror inte hon log. Anslagstavlor ler ju inte. Det var som att glasögonen var två boetter, en anslagstavla med urverk. Vet inte om jag fick ur hennes ande eller om den fastnade som imma på glaset.

Hade sett stjärntjejen av slump när jag tittade ut i ytterringen. Hon skulle nog aldrig våga inner-ringen. Hennes ansikte lyste som en födelsedagstårta med brinnande ljus. Eller om hon kanske var som en säl som just tittade upp från vattnet. Formen var nog mer säl, på vissa ställen. Två sälar som lår. Det var som om hade en light radius, som i Diablo. Men jag tog en snabb titt bara; hon var i fel ring. Såg henne i pausen sen, vid sitt vanliga lilla hörn. Men så vände jag mig och så stod Alexandra där vid stolpen. Så jag började prata. Yogan var i Göteborg och Malmö och Stockholm. Hon hade varit i Göteborg. Hon talade på ett sätt som fick det att låta som om hon höll i det hela. Var hon någon slags instruktör? Det var en "yogafestival". Hon kanske skulle dit igen, sade hon, till Malmö nästa gång. Frågade aldrig om hon var instruktör. Pratade om dansen, att det blev helt förvirrat i huvudet när man skulle snurra runt i foxtrot. Skulle föraren (mannen) gå baklänges då, eller hur var det? Hon visste inte heller. Vi möttes några gånger i ringen sen. "Har vi koll på dethär nu?", var väl våra frågor ungefär.

Efter pausen var det återigen dags för bugg. Snabba byten för inövande av en ny snurr: högersnurr. Mer levande med många byten. 10 sekunder per person ungefär. Det kunde dyka upp lite vad som helst att spänna ögonen i. Och alla så osäkra, på vilka steg. Och hur gör man nu? Och så vidare. Man kunde bara stå och le. Mannens steg i högersnurren var att ta ett steg åt sidan och sedan dra tjejens händer mot sin mage. Sen var det nästa danspartner. Samma steg. Snurren kunde gå lite hur som helst, men för mannen var det som att trycka på en knapp för att få kaffe, jämfört med tjejens kaffemalande och skördande av bönor. Så var det plötsligt slut. Redan?

Drack vatten på toa, för att komma efter, som för att på artificiell väg inducera lagg. Att få en omväg till slutdestinationen, utan att irra planlöst omkring. Såg Alexandra gå mot sin bil. Hon verkade solovarande, noterade mina lövade stuprännor innan jag gick hem till Martin och slutet av Parlamentet.