Danskursen, vecka 6 av 10 - Pärlan och Alldagligheten

Kan ha sett en från dansen i det civila livet, när jag var på väg hem från biblioteket. Hon såg ut att träna rugby eller brottning, eller att hon körde enduro. Det gick att tänka sig henne i motorcykelhjälm och sponsorkläder. Och att hon tog av hjälmen och lät det blonda långa håret hänga fritt. Hon gick med en kille vid sin sida. Kan även ha sett Vilda musen, på själva biblioteket, men kan ha tagit miste.

På väg till dansen var hon där igen, Vilda musen. Hon gick med en tjej vid sin sida. Det regnade lite, och jag hade paraply men inte hon. Men jag avvaktade. Regredierade mentalt. Gick in i mig själv och stannade där. Vid stolpen fanns varken Monica eller Alexandra. Hade tänkt när jag borstade tänderna att Alexandra skulle vara där, trots att hon sagt förra veckan att hon skulle på yoga denna veckan. Så skulle jag säga: "Är du Alexförsta?", och så skulle hon säga: "Va?", och så skulle jag säga: "Ja, Alexandras tvillingsyster", och så skulle jag börjat förklara att jag menade att hon ju sagt att Alexandra inte skulle vara på plats, men att hon kanske var Alexförsta, Alexandras tvillingsyster. Och när jag skulle förklara namnet så skulle jag blivit avbruten på grund av att dansen skulle börja. Nu blev det inte så. Jag såg istället 2-3 killar runt 20 år, och 2-3 tjejer, som bildat en pratring. Det var som i gymnasiet, fast nu var jag i läraråldern. Dags för lektion.

Gick ner på golvet utan partner, men lyckades gå bak och fiska upp någon i "barnen-har-flyttat-ut-men-den-yngsta-bor-kvar-hemma-till-sommaren"-åldern. Hon frågade om jag ville vara i mittenringen. Hon frågade mig. Det var andra bullar det. Men det ville jag inte (se förra veckan).

Inner-ringsgamblingen förra veckan hade ju misslyckats, men idag fick jag en varianskorrigerad giv: flertalet jämnåriga eller yngre, i långdansen foxtrot. Bingo. Hade en minuter-eller-mer-lång foxtrotvända med den svarttröjade tjejen från förra veckan, som jag tydligen betecknat som "obetydlig". "Alldaglig" är mer passande. Vi småpratade lite dans. "Inga steg på stegräknaren" var det, sade hon, när jag nämnde att man skulle gå med böjda knän utan att vicka på höften, eller vad det var, försökte minnas instruktionerna från tidigare veckor. Men hon och jag på dansgolvet var liksom inget betydligt, egentligen. Det var väl lite som att komma hem bara, ställa sina skor tillrätta, utan fanfarer. Betala räkningarna i tid, ta in posten och frosta av frysen.

Ymnighetshornet fortsatte att ge. Nästa eller nära inpå nästa tjej var en flicka med pärlörhänge(n), lätt som en fjäder och med en skrattig mun. Instruktören hade sagt det, att man skulle vara lätt som en fjäder, och så lade hon till: "Och det kan alla vara, oavsett hur man ser ut". Men Pärlan var lätt som en fjäder, av naturen. Kände knappt att hon var framför mig. Sade något och hon svarade direkt. Hon verkade hänga med på vad jag menade. Hon kanske låg steget före mentalt. Minns inte vad jag sade, men hon verkade ha räknat ut vad jag menade, innan jag ens hunnit förklara klart. Inget "va?":ande där inte. Men jag tror att hon kanske var för ung, eller att jag var för gammal (beroende på vem man ville lägga skulden på). Och att hon skulle vara singel, det var en absurd tanke, så den tänkte jag inte ens.

Så efter de två så hade det ju bordat varit slut. Men det dök upp en till, släkting till Husmusen: Systermusen. Dragen var lite musiga, men hon var i varje fall i min ålder ungefär. Det var nu någon foxtrotlek som gick ut på att tjejen skulle bestämma hur många långsamma och hur många snabba steg man skulle ta i följd, till exempel två plus fyra (två långsamma och fyra snabba). Jag frågade hur många vi skulle ta. "Ska jag bestämma?", sade hon. "Ja" (det var hela tanken, ja, sade jag inte). Hon sade något om att hon hade svårt att bestämma sig, eller vad det var. Hon tyckte jag kunde bestämma. Men jag gav henne lite mer tid, så hon fick fram två plus fem. Det blev ett udda tal, vilket gjorde att förstafoten blev andrafoten. Instruktören tog upp det: "Var det någon som sade ett udda tal?" Jag vände mig och tittade på Systermusen, som fick räcka upp handen. "Vad hände då?", undrade instrukröen. "Man kom i otakt", sade hon. Nu var det väl inte det som "otakt" betydde, tänkte jag. Men vad visste jag om dans. Det kanske det var, och det kanske man gjorde.

Men nu måste det vara slut med turen. Inte. Stålvajertjejen i rödtröjan, a.k.a. aktieskrattet dök upp. Jag hade ju blivit betingad att här var det bara att spela ut hela registret. Hade fått henne på radarn redan före bytet, när vi stod vid sidlinjen och betraktade en demo i mitten, och stegnummerleken introducerades. Hon hade sagt något och jag hade fiskat upp med "10 minus 6", och sen svarat fiktivt på min egen fråga: "Ska du blanda in minus?", och hon hade skrattat, som hon gjorde åt allt. Så nu hade jag henne framför mig. Hade redan repliken klar i huvudet. "Endast primtal", sade jag. Och hon var ju så illa tvungen att skratta. Hon valde två plus fyra. Sen i mitten av dansen sade hon att vi skulle vända på det. Sade sen efteråt att "Vadå vända på det? Så att sex blir nio?". "Var det så du trodde?", skrattade hon. "Nä, det trodde jag inte", sade jag i samma röstbytarläge som hon genomförde när hon mitt i ett skratt kunde bryta ut i en instruktion. På så vis var hon en slags invers. Dom flesta bryter ju ut i skratt, medan hon istället bröt ut i instruktion. Man kunde säga att skrattet var hennes normaltillstånd, och att ett utbrott för henne var det man i dagligt tal kallade: tal, det vill säga en siffra (inte). Hade jag sagt detta till henne hade hon skrattat högt - före jag ens kommit fram till poängen (var nu den fanns att finna).

Vid pausen var min danspartner en rejälare tjej jag sett i inner-ringen för veckor sedan. Kanske det som lockat in mig i inner-ringen förra veckan. Nu var hon här, framför mig. Bara paus före. I pausen såg jag henne sitta och prata med en man i lila tröja. Det var väl dom två, då. Jahapp. Aktieskrattet syntes skratta på golvet ihop med rödtröjad kille i borstfrisyr och glasögon. Det var väl dom två, då. Husmusen var en meter framför mig, i steget på väg. Vart? Så dök det upp en man kring 40 år, med toppgrånat hår. De började prata som om de kände varandra. Det var väl dom två, då. Såg hon den alldagliga tjejen sitta vid ett bord med en tjej till. Men jag tog inte det steget. De ville kanske vara ifred. Vem visste. Jag hade ju en bra giv, så jag kanske nöjde mig. Eller så fegade jag bara ur. Det blev alltså inget pausprat denna vecka. Såg innan dansen gick igång igen, mannen som var före mig denna veckan. Han var i tjugoårsåldern, och stod och tittade ner i golvet och såg blyg ut. Det gick inte att avgöra om det bara var blyghet eller något mer. Det var kanske synd om honom? Hur som helst var det väldig kontrast mot glädjespridaren från förra veckan.

Efter pausen var det dags för bugg... luften gick ur lite. Nu skulle man stå och guppa bara, med en meter mellan varandra. Men det var i varje fall snabbare byten. Mot slutet när det gått ett varv började jag fundera om jag skulle hinna få samma giv igen, dom i början. Det skulle jag väl inte hinna? Var som i 1990-talets Bingolotto, det stora Superchansen-hjulet som var i snurrning. Skulle den stanna på en fyrklöver? Bara... lite... till. Sådärja. Bingo, igen. Jag fick en vända till, och det fick jag faktiskt vara nöjd med, även om det denna gång endast var en snabb svängom. Man blir oftast mest yr på slutet, och varm. Minns att det var "Jag ringer på fredag" när jag hade Pärlan igen. Men det var kortare danstid nu per person. Man hann knappt säga något. Dök upp en rödtröja med tandläkarleende och mascara, men buggdansens subliminalperceptionskorthet hindrade mig från att få fler intryck av henne. Hade förresten fått vila ögonen en stund på endurotjejen också. Det var lite svajande rapsfält i solsken över henne. Så var dansen plötsligt slut.

Gick och vertikalsnurrade det ihopfällda paraplyet i handen på vägen hem. Försökte halvhjärtat snärta till nypon som stack fram genom ett gunnebostängsel. Hade sett Systermusen i sällskap med kille på väg mot bilarna på parkeringen. Borde nästan haft en lista över allas status. Skulle jag, eller skulle jag inte, gå på avslutningsfesten den 29:e november? Å ena sidan är ju alla upptagna, å andra sidan kanske "alla" inte alls är upptagna. Men man blev lite hormonellt boostad. Hade kommit dit med paraplyet i fast hand och mentalt hämmad, men hade gått därifrån på spatserhumör. Det kanske var värt 150 kronor ändå, avslutningsfesten. Dök ju på något sätt upp lite nytt blod varje vecka. Hade aldrig sett Pärlan förut. Vart hade hon hållit hus? Till exempel. Och festen skulle även inbegripa fortsättningskursdeltagarna (som hade kurstillfället före, samma dag), om vilka jag intet visste.