Danskursen, vecka 2 av 10

Willendorf-Julia var redan tagen, likaså de leende ögonen från förra veckan, som till på köpet blivit 10 år yngre. De hade båda dykt upp med män vid sin sida, Willendorf-Julia med en vemsomhelstare och ögonleendet med en man huvudet längre än alla andra.

Industraliseringsvis fanns kvinnorna i innercirkel för att träna sina steg från förra veckan, medan männen stod utmed väggarna. Willendorf-Julia i lokomotion. Höfterna vevaxlade benen som tågande frambak en tänkt liten liten spindeltråd. Två vitglänsande daggdroppar syntes balansera på en kronbladskant, böljande fram, bak, fram, bak, fram, bak i ett evigt tuffande. Vid en annan station såg jag hon som inte tittade mig i ögonen förra veckan. Hon föreföll ha gener direktbeställda från Gud - så vitt jag kunde se - formad för att platsa i en chokladask.

Männen verkade ännu inte ha något att göra i bugg, annat än att titta in i ögonen på kvinnan framför honom, som likt förra veckan byttes ut i snabb takt. Monica dök upp. Jag blev varse att man kunde ha eksem på insidan av handen. Hennes eksem kändes som ytan på glassen 88:an. "Monica", sa jag, igenkännande. Hennes ögon var som små svarta pepparkorn, mortlade av glasögonens händelsehorisont. Förstod senare att den skenbara ögonstorleken bakom glasögon måste bero av synfelet. Det var ju optik, ljusets brytning i linser. Kunde senare i huvudet höra min fysiklärare från gymnasiet utala ordet "brännvidden" med engelsk-svensk brytning.

Ett annat par glasögon hörde hemma på en 1990-talsreklamfilmstjej som gjorde reklam för fast telefoni. De hade likt Columbus letat sig till terra incognita, med sina spetsar ringlade utanför ansiktets form som för att stöpa om det. Det föreföll mig vara kolsyra i glasen, eller om det berodde på ångbildning där bakom glasrutorna.

Nästa ämnesområde var biologi. Ett seminarium om amfibier, djur som lever både på land och i vatten. En padda dök upp. Paddans händer var blöta. Stötte på henne igen senare och då hade hela hon tagit ett dopp tror jag. Läste senare på Naturskyddsföreningens hemsida att paddor hellre går än hoppar. Ynglen var tydligen giftiga också.

Andra fält som studerades var egyptologi, fortsättningskurs från förra veckan, samt astrofysik. På samma sätt som stjärnevolutionsprocessen i rymden tydliggörs genom att stjärnkika på stjärnor i olika stadier av sin livscykel kunde man inom egyptologin göra liknande observationer genom att observera mumier som balsamerats vid olika levnadsstadier. Märkte att en del händer var som vore dess hud en skrynklig handske. På några dödsmasker hade likmaskingången balsamerats i öppet läge.

Avslutningskursen var i genetik. In-gen-yn, hon som aldrig tittade mig i ögonen. Hon vars gener dansat i synkop genom generationerna ända hit, där de endast var på blixtvisit. Hon dansade inte på allvar, varken med armar eller ben. Och så försvann hon. Kollade när hon gått vidare till nästa. Nä, hon tittade inte i hans ögon heller. Hon kanske inte ville vara här, ens.

Plötsligt hördes "Sofia dansar go-go" i högtalarsystemet. Jag log inom- och utombords.
"Vet du vad detta är för låt?", frågade jag kvinnan framför mig. Hon kunde ha varit mellan 45-55 år, och alltså ej ännu i mumiestadiet. Hon hade livskraften kvar, och dansade på allvar. Det var inte första gången hon dansade, det märktes. En del var som spaghetti i armarna eller trippade som på äggskal, men inte denna kvinnan.
"Ja", svarade hon, angående hennes kännedom om låten som spelades.
När hon gick vidare sade hon:
"Det är ju sjuttiotal. Då var väl inte du med?"
"Nä, men jag har hört den ändå", sade jag.
Referensutdrag ur "Sofia dansar go-go":
"Varje karl blir yr och lysten, det är böljegång i bysten, hela salen brakar loss och skriker mera. Höften får den rätta darren, när det rungar i gitarren, och musiken kommer loss med ett helvetiskt vrål"

I pausen såg jag ingeny-tjejen sitta på dansgolvstrappan. Själv. Jag avvaktade. Någon satte sig brevid. Det var sjuttiotalskvinnan, go-go-Sofia. Var de mor och dotter? Så kunde det vara. Så måste det vara. Go-go-Sofia måste ha dragit med ingeny-tjejen hit, som får att utsätta henne får de energimängder som krävdes för att kickstarta hennes livskraft, atomfusionen, om det nu skulle bli en stjärna av henne.

Fick syn på eksem-Monica vid stolpen. Gick fram, inte direkt. Jag liksom gled fram, tvekande. Under hennes små pepparkornsögon satt en mun, vind som vore den gjord i claymation. Sade något om att man inte hann med. Att det gick fort. Hon sade något om att hon tog för långa steg. Det var alltså vad hon oroade sig för, att hon tog för långa steg. Jag sade att buggen ju utvecklades, att ledaren nämnt någon annan form av bugg på 1980-talet, när han började med dans. Att om hon fortsatte ta långa steg, kanske någon skulle gå i/med hennes fotsteg och skapa en ny form av bugg. Pausen tog fort slut.

Felicia var i 20-årsåldern, liten och bakom glasögon. Hon hade en frisinnad elevrådsrepresentant-vibe och flinade som Kalle Anka. Jag var en av dom vars namn hon mindes från förra veckan, sade hon. Jag sade att jag var lätt att känna igen. Hon hörde fel eller missuppfattade, och sade att hon ibland var bra på att lära sig namn, och ibland inte. Efter denna upplysning var det återigen partnerbyte.

Stjärntjejen dök snart upp igen i omloppet. Det blev något strul med musiken, vilket gav mig lite pratrum. Då tvingades hon se på mig. Hennes leende var som när strömmen plötsligt återkommer efter ett strömavbrott. Men fusionen gick inte igång. Hon drev vidare ut i galaxen.

Det var slut och jag övade mig på att gå långsamt. Var trots det bland de tio första ute på parkeringen. Vände i en halvcirkel. Gick åt motsatt håll. Använde periferisynen. Tänkte på Leif G.W. Persson när han sade: "Det finns inget förbud mot att spana på folk. Inget totalt förbud. Det kan gränsa till ofredande om man spanar dåligt på dom. Men nästan alla människor är så kolossalt omisstänksamma."

Såg stjärntjejen och den förmodade mamman på väg till en förmodad bil på parkeringen. Jag passerade dem som en asteroid, utan att se direkt på dem. Det var mörkt och i lyktstolpars sken. Jag tittade upp på himlen och såg en stjärna falla. Nej, så klart jag inte gjorde. Jag vände om och gick hem genom Vintergatans mörker.