Googles maktfullkomlighet

Kina

Den brittiska kronkolonin Hongkong lämnades 1997 över till Kina, efter att ha hyrts i 99 år av Storbritannien. Enligt ett avtal från 1984 skulle Hongkong få behålla sitt kapitalistiska samhällssystem under en övergångsperiod på femtio år, för att sedan införlivas i Kinas socialistiska samhällssystem. Tanken sloganiserades till: "Ett land, två system".

I maj 2020 presenterade Kina ett lagförslag med syfte att skydda Hongkongs medborgare, vilket enligt kritiker skulle påverka Hongkongs självstyre, slogan och liberala grunder:

"Critics say the measure severely undermines Hong Kong’s legal framework, established under the terms of the former British colony’s handover to Chinese control in 1997. Chris Patten, the last British governor of Hong Kong, described it as a “comprehensive assault on the city’s autonomy”. 

Under its Basic Law, Hong Kong is meant to enact security legislation on its own. “This spells the beginning of the end of Hong Kong under ‘one country, two systems’,” said Kenneth Chan, a political scientist at the Baptist University of Hong Kong. 

“It would mean also communist-style political struggles have trumped the rule of law and a dagger that has stabbed into the heart of the city’s liberal foundations,” he said."
https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/china-proposes-controversial-national-security-law-for-hong-kong

Kina var dom onda och USA dom goda:

"Kina är ett av världens mest ofria länder. Landet är en diktatur där censuren och övervakningen ständigt förfinas med ny teknik. Kommunistpartiet eftersträvar ett ”perfekt Kina” och sätter medborgare, som partiet anser har fel leverne, religiös övertygelse och politiska idéer, i brutala omskolningsläger.
[...]
För första gången sedan 2001 utgör autokratier en majoritet av världens länder. I dessa 92 icke-demokratier lever i dag 54 procent av jordens befolkning, enligt V-deminstitutet vid Göteborgs universitet. Om Kina skulle bli deras uttalade härförare och USA försvagas ytterligare finns tyvärr en påtaglig risk att världsordningen Pax Americana, där amerikanerna garanterar öppenhet, går i graven och ersätts av en betydligt ofriare variant."
https://www.dn.se/ledare/lat-inte-mittens-rike-bli-varldens-mittpunkt/

Google

Man hade tur att man levde på den goda sidan. Det amerikanska företaget Googles slogan var: "Don't be evil". Tanken var att man gav Google ett ord eller fras så fick man tillbaka vad man ville ha. För att uppnå detta krävdes en viss övervakning, lagring av sökningar och vilka sidor som besökts och dylikt, men det var för den goda sakens (kapitalismens) skull.

Varje år presenterades vilka fraser som folk sökt mest på. Aldrig syntes där någon form av snusk. Inte sökte väl folk på sådant? Och om de gjorde, varför skulle folk få reda på det? Lite censur för den goda sakens skull; herregud, Google var ju gratis, ett fantastiskt verktyg, i de godas tjänst.

En användare hade ett konto hos Google, som även ägde Youtube, Blogger och Gmail, Maps, Drive och så vidare. Man kunde kalla det: ett konto, ett system.

På senare tid hade Google börjat skydda sina användare.

Tidigare krävdes ett kontonamn och lösenord, så fick man tillgång till sitt enda system, e-post, video, blogg et cetera. Men tänk om någon, kanske någon från Kina, skulle få tag i ens lösenord. Då skulle ju denne kunna ta över ens konto.

Google till räddning: varje inloggning som Google inte kände igen, skulle mötas med en liten säkerhetskontroll. Allt med användarnas bästa för ögonen, givetvis: "Don't be evil".

Bloggen

Så en dag skulle jag logga in på bloggen:

Verifiera att det är du
Vi känner inte igen enheten. Av säkerhetsskäl vill
Google därför bekräfta att det verkligen är du.
Läs mer
[epostkontoadress]
Testa att logga in på ett annat sätt
* Besvara din säkerhetsfråga
* Få hjälp

Det var samma enhet som vanligt. Internetleverantören bytte ip-adress ibland; det kanske var orsaken till kontrollen? Men frågan kvarstod: hur skulle jag komma åt mitt Google-konto för att posta mitt blogginlägg? Tryckte på "Besvara din säkerhetsfråga":

Besvara din säkerhetsfråga
>Varför skulle jag ge er hackers en chans att besvara en fråga så att nu kommer åt mitt konto?
Ange svaret

Jag hade haft kontot i mer än tio år och mindes inte svaret på min "fråga". Som tur var fanns det möjlighet att få ett mail med en sifferkod till en annan epostadress:

Kontoåterställning
Tack vare det här steget kan vi lättare se att kontot tillhör dig
[epostkontoadress]
Ett e-postmeddelande med en verifieringskod har precis skickats till [återställningsepostadress]
Ange koden

Så jag fick mailet, skrev in koden och där skulle saken varit ur världen. Döm av min förvåning:

Inloggningen misslyckades
[epostkontoadress] 

Tack för att du bekräftade att du har åtkomst till den
tillhandahållna e-postadressen. 

Google kunde inte verifiera att [epostkontoadress]
tillhör dig. Läs mer om hur du återställer ditt konto.

Var det någon form av skämt? Jag läste texten igen: "Tack för att du bekräftade att du har åtkomst till den tillhandahållna e-postadressen." Jag hade alltså deltagit i deras råtta-drar-i-spak-experiment, tagit emot mailet, fyllt i siffrorna. Det tackade Googlade mig för.

Men någon belöningsost skulle det inte bli.

Och jag började grubbla.

Googles makt.

Min blogg.

Fast den var ju inte "min".

Äganderätten

Det personliga ägandet var en chimär. Google visste säkert att jag överanvände ordet "chimär". Om det inte föll dem i smaken kunde de radera en människas hela digitala liv, om de ägt allt. Ännu fanns det dock flera amerikanska system: Facebook, Apple, Amazon, Microsoft.

Man fick välja vem som skulle få övervaka ens ord. Före elektroniken hade man sina ord i sina egna händer. Men i det virtuella tidevarvet var de någon annans. Man fick vara glad och tacksam att de upplät elektricitet åt ens arma försök till varelseblivelse.

För många misslyckade försök
Kontot är inte tillgängligt på grund av för många misslyckade försök. Försök igen om några timmar. 

Testa ett annat sätt

Ett annat sätt? Ska jag testa ett annat sätt? Vad sägs om: jag ger er lösenordsfrasen, ni ger mig vad jag vill ha. Var det inte det som var tanken: don't be evil?

Googlade (ett system to rule them all) fram andra med samma problem. Fann att denhär posten satte fingret på något:

Original Poster
Bri BB
9/7/19 

Locked out...."Device not recognized"... same device for a decade.
Hello,
This is another "Device not recognized" post.  I see there are a few here and across the internet.
The account in question is over a decade old.  I have 2 macs and and iphone 4s, all of which just as old.
All of which logged in fine over the last 10 years.  I even used to travel the country and hotspot often... with never an issue.  The account in question is connected to a few wiki commons artworks, that is all it is for.  I thus only check it every 2-3 months (sometimes people ask questions).   After no issues for over ten years, suddenly about a year ago, with the same device and correct password, google says "Device not recognized".  So I try the other two... None of them recognized.  Being very busy I forget about it until 2 months and I come back, (thinking something would have changed) and get confronted with denial again.
I set the account up over ten years ago and I tried a dozen different answers to my challenge question to no avail.  I never set up anything more than that.  That is more than enough security for non sensitive info email acct. IMHO
Obviously this was a change on google's side, and it is BS.  Rendering the concept of having a password pointless.  As for any reason google can deny access and simply proclaim "device not recognized".
A company with arguably the most powerful computing system archiving the entire internet, who sends security messages to my emails saying "New login mac firefox IP xxx"  but misplaces 10 years of the exact same three machines (and usually just the one) logging in....   is an absurd notion.
"We do it for your protection"  is the declaration... But hey, Don't worry about me, if I allow my password to be stolen that is MY fault... but you denying the proper password holder access to his own property in the same "shirt" he has worn for the last ten years is YOUR fault.
I know this is a free service, but it is now a broken mechanism.  Like I said, it worked fine for ten years... so whatever new policy you have implemented it is a flawed one.  I would not complain if this happened and I indeed had new devices.  But I am very glad this is not a tremendously important email.  Though it is frustrating because that email is actually written on the art and thus cannot be changed... so now no one will ever be able to contact me.
I see all the replies stating "Account recovery is the only way"  which is also BS in light of the above.  For it is a clearly and obviously SYSTEM error... not a USER error.  Thus needs repaired on google's side.
Again:  Suddenly not recognizing log in devices that have been used for a decade, is BS, no matter how you try defending it.
On more thing... the device and location Should Not Matter!  If I have my password I should be allowed to log in whenever, where ever and however I want.   Or at least have that option to activate or deactivate.  Your new "Hyper Security" should be an opt in service... because I would certainly be opting OUT right now.
SOL, and not because of my errors... right password, same devices....
https://web.archive.org/web/20200524191719/https://support.google.com/mail/thread/13751326

Men så drog jag i råttspaken två dagar senare och då fick jag min ost, försjönk åter i dvala och glömde helt bort den tunna linjen mellan gott och ont, mellan Hongkong och Kina, användaren och Google.

Två system, en gemensam nämnare: maktfullkomlighet.

Missade samtal till Gud

Missade samtal

Telefonen visade ett missat samtal från Anastasia. Jag gick ut på gården, ringde en signal och ringde av. Nu hade hon ett missat samtal, och jag stod med telefonen som en bilnyckel i handen och väntade på att hon skulle ringa upp.

Hur fungerade egentligen "missat samtal"-funktionen? Någon månad tidigare hade jag fått säkert tio meddelanden om samma missade samtal, under en halvtimmes tid. Men det var inga nya samtal, för meddelandet visade att samtalet inkommit vid samma tidpunkt.

Det fanns alltså en mekanism, som kunde fallera.

Indien

Hade inga större förhoppningar att få reda på hur det fungerade när jag googlade frågan. Istället fann jag att det i Indien var vanligare med kontantkort än abonnemang, så där användes "missat samtal"-funktionen flitigt, som ett slags kodspråk. Ett (1) missat samtal kunde betyda en sak, två missade samtal något annat, och tre missade samtal en tredje sak. Och så vidare.

Sådär höll man på i Indien. Om man nu kunde dra 1,3 miljarder människor över samma kam, fler än Europas och USA:s befolkning sammantaget. Vem hade skrivit kodspråkstexten? Kanske någon som turistat i Indien: "Jag har varit två veckor i Indien så nu vet jag hur alla i Indien tänker och fungerar."

I Sverige betydde ett (1) missat samtal "ring mig", visste jag, som semestrat i Sverige i trettio år.

Med anledning av Covid-19 och dess skonsamhet mot just Indien hade tidningen nämnt i förbifarten att hälften av Indiens invånare var yngre än tjugofem år.

Den meningen fick man läsa två gånger.

Klorindia

Det innebar att när jag låg på ett iskallt blått golv och övade simtagen: "vinkla, ut och ihop", då fanns 650 miljoner färre människor i Indien. Medan jag trott att doften av simhallens klor var doften av min simlärare - hur gammal kunde hon ha varit? 14? 18? - väntade 650 miljoner indier på att tillblivas.

Och nu spenderade de sin tid med att ringa varandra, och missa.

Man ska ha flygplan

Douglas Adams hade beskrivit att flyga just så: "Att falla mot marken och missa". Det låg mer än skämt bakom: att flyga var att falla i omloppsbana. Som alla världens flygplan cirklande kring jorden. Eller som Disneyfiguren Buzz Lightyear sade i Toy Story (1996): "Jag flyger inte - jag faller - med stil"

Med Covid-19 hade flygplanen träffat marken: reserestriktionerna i samband med coronaviruset hade tvingat ner tiotusentals flygplan på marken. Bara att hitta en parkeringsplats för en Jumbojet var en utmaning. Dessutom behövde luftfuktigheten vara rätt, annars skulle planets elektronik ta skada. När flygplatserna inte räckte till parkerades planen i öknen. Och där stod de nu och servades dygnet runt för att hållas flygdugliga i väntan på bättre tider.

Flygmaskiner var komplicerade varelser.

Finansiell kobingo

Anastasia ringde upp, men pratade som genom en kudde.

Hon undrade om jag hade tid.

Om jag hade tid? Alla hade tid. Det handlade om vad man ville spendera den på. Man kunde också växla in tiden mot pengar, som turister med sina plånböcker. Såhär hade det stått i lokalbladet i mitten av maj:

"Flera stora EU-länder, som Frankrike och Italien, lyfter just "hemester" som ett rimligt alternativ. Men bedömningar pekar på att en svensk inte gör av med lika mycket pengar på hemmaplan som en inrest besökare. – Även om vi vinner många svenska turister väger det inte upp minskningen av utländska besökare, säger Lindström. – En annan aspekt är huruvida jag som göteborgare stannar hemma och spenderar mina pengar i Göteborg eller om jag åker utanför kommungränsen. Olika typer av rörlighet genererar olika typer av pengar." (Blekinge Läns Tidning 2020-05-12)

Som finansiell kobingo, dessa vandrande turistplånböcker.

Men om jag växlat in min tid till pengar och Anastasia varit en tuggummiautomat hade jag säkert kunnat lägga in några mynt och vrida om - så visst hade jag tid för henne.

Man ska ha husvagn

Anastasia berättade om läget. Det var bråk om pengar. Eller om det inte alls hade med saken att göra. Anastasia hade gjort slut med pojkvännen igen. Eller om det var båda som gjort slut. Eller om de inte alls hade gjort slut.

De bodde inte i samma stad. Det var något med en skiva, som något fan velat köpa, och Anastasia skulle skicka skivan, och pojkvännen omslaget. Därnånstans hade det blivit bråk. Han hade inte velat skicka omslaget.

Men givetvis handlade det inte om en skiva och ett omslag.

Det var något med en husvagn Anastasia hade hittat gratis, och som pojkvännen hade varit negativt inställd till. Eller om det var att han hade sagt att hon åkte hem till okända män och fick betalt. Hon tyckte han menade att hon var en hora, men snarare än samlag hade hon sjungit och blivit bjuden på middag.

Det kröp in i min hjärna först senare, att hon, vad ska man säga, sålde sin närvaro. Fast å andra sidan byggde väl hela det monetära systemet på att man sålde sig till någon. Och jag sålde mig till Anastasia i detta nu, men jag betalade med min tid.

Och det var välspenderad tid, något verkligt. Inget man som turist kunde köpa. Mindes själv när Linda gjort slut, hur trasig jag hade känt mig. Tänk om jag hade kunnat ringa någon då?

Snarare än missade samtal till Gud.

Geosmintårarna

Anastasia pratade som ett flygplan som föll runt jorden. En del ord svaldes av tekniken, så jag fick lägga pussel för att utröna vad de kunde betyda tillsammans. Men jag ville inte sabba hennes kondensstrimmor genom att be henne upprepa. Det viktiga var inte alla orden i sig, utan att några av dem kom in i någon annans sinne.

Och det hade börjat duggregna lite smått och jag försökte känna doften av geosmin, ämnet som doftade rödbeta och våt sommarregnad jord.

Och hon nästan grät fram orden och det var hennes åttonde förhållande - och hur gammal var hon, 22? - och hon ville hitta någon som alltid var snäll.

Och jag tittade mig inte omkring, sade inte att jag inte såg någon snäll i närheten. Jag höll käften. Skulle inte skämta bort allting, som i lågstadiet när min bästa kompis ramlat och jag fått honom att kikna av skratt. Det var inte läge nu.

Och det absolut konstigaste med livet var att det fortgick. Det kändes kanske inte så för Anastasia, men snart skulle dessa tårar i regnet verka obetydliga.

Så jag höll tyst, mestadels.

Tills jag kände att jag behövde säga något. Så jag frågade om husvagnen. Man behövde ju ha tillstånd för att ha den parkerad...

Som tur var hade hon annat att tänka på än att jag var en idiot.

Felhörningen

Efter tjugofem minuter sade Anastasia att hennes telefon höll på att dö. Som om den levat och tiden var inne. Så jag sade "ta hand om dig" och "gör inget förhastat" och hon sade liksom i förbifarten att hon skulle finnas där för mig också alltid.

Som om jag också levat.

Eller om jag hörde fel.

Hela livet som en felhörning i Guds geosmitri.

Huvudet bland molnen

Väckelsen

Det dunsade till av bollen mot kartongdörren och jag vaknade till. Hade troligtvis sovit. Vad var skillnaden gentemot "förhoppningsvis sovit"? Det lär ha varit en modalitet, språkets inbyggda omdöme.

Utan "vis"-het blev det skillnaden mellan tro och hopp.

Och jag kom att tänka på Leif G.W. Perssons prat om "den okände mannen", det vanligaste brottsförsvaret. En okänd man hade dykt upp och gjort alla hemskheter som den åtalade anklagades för, och därefter försvunnit spårlöst från platsen. Och jag såg en koppling till religion. För jag hade munnits fel, att han skulle ha sagt "den osynlige mannen". Det vanliga religionsförsvaret var väl att "den osynlige mannen" hade gjort en massa saker och sedan försvunnit?

Sedan vaknade jag ordentligt.

Tankeverksamheten

Och det hade dykt upp ett moln i byxor, ännu ett fluffigt luftslott. En gång i halvåret dök dom upp, Esmeraldorna. De med tankar och formuleringsförmåga bortom "jag har två katter". Jag hade väl för övrigt aldrig hört talas om en nättjej som inte hade två katter. Om man inte hade gått all in på hundar. Och då dög aldrig två. Två var en språngbräda mot Pluto.

De var som fläktar med snurrpinnen ersatt av ett cirkulärt tomrum. Fläktar utan fläktskap (heh) med vanliga fläktar.

Men de mådde aldrig bra.

Aldrig.

Det var priset man fick betala för en tankevärld bortom dubbelkatt.

Tankevärld bortom dubbelkatt

Henrik: Hej Angie. Vilka är dina framtidsplaner? 

Angelica: Hej Henke. Du inleder inte lättsamt du! Min enda plan är egentligen att arbeta mig upp till att bli en funktionell människa som orkar saker. Grävt ner mig i en ganska djup grop som jag försöker komma ur. Svårt att sikta högre än så då. Hur ser din plan ut?

En svarsrad både med mitt namn, smeknamnsböjt såsom jag gjort i frågan, samt en motfråga, och en slags hint om tankeverksamhet.

En gång i halvåret.

Så jag körde på.

Henrik: Det är när man sitter djupt i ett hål som man får tid att fundera och kan se saker man kanske inte tidigare sett. Ja, eller så går allt åt helvete, om väggarna rasar in. Armeringsjärn är att rekommendera. Mina planer är att bli förstådd i någon mån. Känner du dig förstådd? 

Angelica: Var går gränsen för "någon mån"? Ens omgivning får ta del av det man själv ger den. Jag är hyfsat förstådd av en liten skara människor. 

Henrik: Hehe, jag gillar hur du tänker. Jag skriver en blogg i varje fall. Senaste inlägget hette "Fantomlycka". Du förstår vad det syftar på? I någon mån ;)? Är denna lilla skara människor med i gropen eller tittar de ner i den ibland? 

Angelica: Menar du att du inte känner dig det minsta förstådd av någon som det är nu?  

Angelica: Jag dras generellt till personer som befinner sig i sin egen grop. Så de flesta i min skara gör det. Antar att min psykolog är undantaget som bekräftar regeln, hon verkar förstå saker om mig som jag inte förstår själv än.

Henrik: Jag sitter i min egen grop alright :P. Men jag mår bra och så, det känns väldigt ovanligt från de andra gropfolk jag nåt via Intörnöt. Depressioner och självskador och elände. Men för mig är det inte så, därav den egna gropen. Ingen förstår att man inte måste må dåligt bara för att man sitter i en egen grop. Lite så. Kommer att tänka på låten "Gräva hål". Har du hört den? Eller strunt samma förresten. Din psykolog ja, hur går det då? Vad är det du inte själv förstår ännu? 

Angelica: Vad innebär din grop ifall den inte påverkar din hälsa?

Hur fick jag tänka till lite. Det var ovanligt. Tankarna brukade rinna på mer än jag hann med. Kom på en enordare. Skrivandets mosvarighet till fotbollens cykelspark. Ville inte skriva "ensamhet", för det gav en sorglig modalitet. Så jag fick hitta på ett ord istället.

Henrik: Ogemenskap. 

Angelica: Aha, ensamhetsgrop. Är det baserat på känslan att inte vara förstådd då? Vad är det folk inte förstår? 

Henrik: Det kan ju vara så att det är jag som inte förstår också. Vet inte om det kanske blir samma sak, hmm... men såhär: förstår du att du verkar vara en intressant person med mer djup än de flesta. Eller så är det kanske för att du kan skriva, att alla är djupa brunnar fast "analfabeter"? Men, är det helt oebegripligt att man vill ha kontakt då? Men jag antar att det är jag som inte fattar. För jag har ju inte andra sidans perspektiva, drösen med folk som skriver. För mig är det sällsynta jordartsmetaller, men för dig är det väl mest skrot och korn överallt? WHO knows (hah, Corona-vits). 

Angelica: Kan du konkretisera din frågeställning lite? Och förklara parallellen till det du inte förstår?

Här kändes det plötsligt som att hon kanske var en bot eller nåt. "konkretisera din frågeställning [...] och förklara parallellen". Två katter var kanske inte så dumt ändå? Men så kom jag på det. Det var ju det som var själva gropen. Det var hon som börjat med dendär gropen. Jag bara grävde vidare.

Henrik: Antar att du inte förstår hur jag menar? 

Henrik: Därav gropen.

Angelica: Jag förstår inte hur din textvägg var ett svar på min fråga nej 

Henrik: Det är precis det som är grejen. Välkommen till min grop. Men okej, jag kanske kan förstå dig istället. Vad är det som tynger dig? 

Angelica: Nej alltså det är dina formuleringar som gör det virrigt. Går det inte att konkretisera? 

Angelica: Jag kanske kan försöka besvara frågeställningarna ändå om det hjälper. Jag förstår att jag framstår som djupare än mängden, det är nog generellt så med människor som har lidit av psykisk ohälsa. Man får tid att lära känna sig själv. Det är inte obegripligt att vilja ha kontakt med någon som känns intressant, varför skulle det vara det? Drösen som skriver kör på "hej, läget, vad gör du" och lägger den bort ansvaret att hålla en konversation på mig. Enligt min erfarenhet av den här appen som jag har haft i typ 10 timmar. 

Henrik: Det går att konkretisera till molekyler, men det lär bli många fler textväggar. En annan gång kanske. Ska gå en promenad nu, gå inom bibblan, läsa tidningen, sen kommer mamma på besök. Kort sagt: gotta go. Men kan köra en avslutare innan jag går (har förresten inte appen på telefonen utan kör på datorn, därav bortavarandet). Du verkar intressant. Addar gärna dig nånstans, Messenger, Kik, whatever, om du vill höras mer. För min erfarenhet av denhär appen är just att "man" (det vill säga "the others") tröttnar på den just eftersom så många skriver. Om man är tjej då alltså. Som kille skriver ingen, som du kanske har hört? Men blir trist att tröska det om och om igen till varje ny person :P. Intressant teori att man mår dåligt och lär känna sig själv. Jag kanske lärt känna mig själv via en annan väg på något sätt? Nåja: har gärna mer kontakt med dig så om du vill bli addad nånstans så lämna dina kontaktuppgifter här så addar jag dig ikväll när jag återvänder och mamma åkt hem till sig. 

Angelica: Jag tror att jag heter {kontonamnet} på kik. Bra fantasi med namn och så.

Huvudet bland molnen

"Som ett moln i huvudet". Så hade Anastasia beskrivit känslan när hon gjort slut med pojkvännen via sms. Det var en träffande beskrivning. Jag hade ju försökt beskriva henne med "som en luva på en gran". Det var något med hennes närvaro, som bakom en glasruta.

Denna gång hade hon sjungit utanför en affär med en kompis. Men de hade blivit tillsagda att de inte fick sjunga där. Och kompisen hade tagit illa vid sig. Hon fick dåligt samvete över att han var ledsen. Hon sade att han var en "LSS:are", att han var "handikappad", inte kunde förstå ändringar, och då tyckte hon att hon borde tagit på sig att ordna något slags tillstånd. Att hon liksom visste bättre, borde tagit mer ansvar.

Sen dök det upp, lite i förbifarten. Att hon hade en hjärnskada. Inte så att hon behövde bo på LSS-boende, men att hon hade lite sämre koncentrationsförmåga. Hade frågat hur det hänt. Hon hade fötts så, sade hon. Sen pratade vi inte mer om det och jag glömde bort det. Det var som att hon sagt att hon köpt nya skor eller nåt.

Men så, när jag timmar senare lagt mig att sova, så kom det fram igen. Hjärnskadan. Tanken kröp in som en spindel i mitt öra, och stötte bort allt fluff, allt oväsentligt, alla andra moln i huvudet. Visste jag eller visste jag inte detta? "Ett sinne såsom ett barns", vad hade jag menat med det? Det var väl samma sak? Var jag förvånad eller var jag inte förvånad?

Och jag tänkte på Phineas Gage och järnspettet genom huvudet. Professor Martin Ingvar, som sagt att Gage var ett välstuderat fall på 1800-talet, om personlighetsförändringar i samband med hjärnskada. Och jag tänkte att livet var skört. Vem hade jag blivit efter ett spett genom huvudet? Var jag mest en slump? Några nervtrådar genom andra spolar och jag hade varit någon annan?

Alkohol var en form av mildare personlighetsförändringar. Så skör var personan. Och man var nog inte ens samma person genom hela livet. Ett narrspel i samma spegelsal.

Sen somnade jag, troligtvis.

Flickan och kråkan

Och på gågatan hade jag hört en kvinna prata med några förbipasserande. Hon hade sagt att hon hade med sig nötter till skatan. Kanske såg jag en skata i ögonvrån. Var på väg mot biblioteket så noterade bara i ögon- och öronvån.

Och så idag var den där igen, den skadade skatan. På gågatan. En man pratade till skatan: "Vad är det för fel på dig?", sade han tillgjort.

Jag bara gick förbi.

Behövde man ett järnspett i huvudet för att bry sig?

Fantomlyckan - Den fåfängliga förhoppningen om vår(-)frälsning

Islossningen

Telefonen ringde, plötsligt som en bristande is. Det var Anastasia, isbrytaren i en frusen tillvaro. Denna gång hade hon överilat gjort slut med pojkvännen.

Kanske för minuter sedan.

Hennes svada forsade som ett vattenfall.

Hon ville HA saker. Hon ville ha någon som brydde sig, ha någon att bli lycklig med, ha någon som svarade när hon ringde. Så när pojkvännen inte svarat när hon ringde för att göra slut - här fanns förresten ett isflakstjockt lager av ironi - så gjorde hon slut via sms.

Och det var allom bekant att det skulle lösa sig - denna gång - men att det i längden var ett ohållbart beteende. Att göra slut var inte som att säga upp ett abonnemang, snarare var det som att gå igenom en mental istid i väntan på nästa vår och känslan blomman kände av att blomma.

Fast blommors känslor var på låtsas. För utomstående var det som var på riktigt, på låtsas. Och kanske var man utomstående även inför sig själv:

"Allt som var på riktigt känns på låtsas nu" (Melissa Horn, "På låtsas" (2011))

Plastblommor

Det var min tur att vara Esmeralda, som hade sett att det inte skulle hålla mellan Linda och mig, redan efter två månader. Som att förutse att solen utslocknat före det sista lysandet nåt jordplaneten åtta minuter senare.

Att vi var plastblommor i jordrabatten.

Men för mig var det på riktigt, som för Anastasia och pojkvännen. Hon kände verkligen just då att hon aldrig skulle träffa någon bra, att hon trivdes bättre som singel efter sina åtta förhållanden, och att hon "hatade att göra slut på sms".

Det var väl bara att inte göra slut på sms? Tyckte vi som inte förstod. Fast jag sade inte så. "Mm":ade mestadels, undslapp någon klyscha om att man sällan var helt oskyldig i konflikter. Det fanns inte mycket att säga, som efter en vaccinationsspruta.

"Du verkar så lycklig", sade Anastasia plötsligt (allt med Anastasia var "plötsligt" på endera vis).

Fantomlyckan

Tron på min lycka byggde Anastasia på samma vaga grund som jag byggt Esmeralda på. Tältet som ett solur på Granliden-tomten sommaren 2016, i telefon med Esmeralda timmar i streck, dagar i streck. Hon var oförstörd för mig.

Samtidigt var hon en avatar - en totempåle för nånting annat.

En Boten Anna.

En fantomlycka.

Esmeralda kunde se allting så klart.

"Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig, än i dig, förlåt" (Lars Winnerbäck, "Pacemaker" (1999))

Vårruset

När jag och Anastasia talades vid några timmar senare var hon åter ihop med killen och hon hoppades det skulle hålla och att det var konstigt att hennes mamma trodde något annat. Och hon hade inte hört Tomas Ledins "En del av mitt hjärta", så jag sjöng en bit ur den för henne för jag var på en kortklippt äng, för våren hade ännu inte tagit fart, och det var maj och kvällning och hon sade att jag var en unik person och jag fiskade efter varför och då sade hon att jag var "logisk". Och hon var noga med att poängtera att det var "som människa". Så att jag inte skulle få några idéer, tänkte jag att hon tänkte. Och jag såg en tjej som satt och mediterade på ett berg. Eller så satt hon bara där, och gjorde ingenting. Eller om båda sakerna var samma sak.

Och likt Anastasia ville också jag HA och HA. Det hade Esmeralda sett. HA-begäret som ett vårligt virus - ett vårrus - som sammanfattas väl i Fredrik Virtanens boktitel: "Olyckligt kär i ingen speciell" (2006).

Frälsning och förståelse

Och jag var 17 och på väg hem från gymnasiet, välgjord av tanken att slippa bära alla människors sorger inom mig, där det knappt fanns plats för den olyckliga kärleken. Jag hade tagit mod till mig och ringt henne, som var 17 som jag. Insikten när hon svarade: jag visste inte vem hon var. Hon var ett luftslott i mitt medvetande. Ändå kändes det som jag öppnat en kista med guld, noterade jag i dagboken efteråt.

För det kändes i mitt hjärta på riktigt.

Och jag var 30 och hade vaknat före gryningen, före mig själv. Det var sol och vår och varmt och ljust och dygnsrytmen hade slagits ut. Jag hade sipprat fram till existens före tanken hunnit koagulera till vardag. Och jag mindes att jag drömt om Esmeralda. Hon hade drömskrivit att hon inte kunde ge det jag ville HA, och jag drömskrev att det inte spelade någon roll när ändå ingen nånsin förstod.

"Jag kunde säga att jag önskar hon förstod, men det är nog inte det, jag vill nog bara ändra sanningen." (Lars Winnerbäck, "Jag fattar ingenting" (2007))

Och några dagar senare fann jag ett citat i en tidning:

"- Jag tror att många författare längtar efter att bli förstådda på djupet genom sina böcker. Som författare känner man att romanen är ett avtryck av mig, som jag vill ska tas emot på det här omhuldade sättet som jag själv kanske aldrig blivit mottagen. Men det är en idiotisk förhoppning. Eller idiotisk... den är i alla fall fåfäng." (Intervju med Bengt Ohlsson i Svenska Dagbladet 2020-05-10)

Den fåfängliga förhoppningen om vår(-)frälsning.

Idéntitet till salu

Gränsdragningar i tid och rum

Från rymden såg man inga landsgränser, kunde Sveriges första rymdfarare Christer Fuglesang meddela oss jordbor. Ändå var det viktigt att poängtera att Fuglesang var svensk. Inte ens en norsk pappa kunde ändra på den saken.

Och Blekinge, landskapet där jag bodde, var också svenskt. Även om det på en landskapskarta över Sverige verkade obetydligt. Blekinge låg intryckt under Småland, Ingvar Kamrads födelselandskap. Hans livsverk Ikea var svenskt. Inte ens en företagsregistrering i Nederländerna kunde ändra på den saken.

Vore Sverige en Ikea-byggsats skulle Blekinge vara den borttappade delen man kunde klara sig utan. Och Sverige klarade sig mycket riktigt utan Blekinge fram till 1658. Dessförinnan hade Blekinge tillhört Danmark, vilket krånglade till tidshanteringen av nationalitet. När Gustav Vasa var kung på femtonhundratalet, var jag då att betrakta som svensk?

Eller snarare: varför var svensk historia före 1658 relevantare för mig än dansk historia?

Historisk tillhörighet var en knepig fråga.

Betänk Kina.

Kinas ledare förlorade makten över Fastlandskina och tvingades 1949 fly till ön Taiwan, och menade därmed att Taiwan var det egentliga Kina. Vem bestämde vad som var Kina? Förenta Nationerna (FN) hade heller ingen aning så Taiwan fick representera Kina i FN fram till 1971, varefter "Fastlandskina" tog över "Kina"-etiketten.

Idén om ett land kunde rymmas på ett halvt ark papper. Sveriges nationalskald Evert Taube skrev: "Det var Chi-Huang-Ti, kungen av Tsin, som lät bygga den kinesiska muren". Syntes den kinesiska muren från den internationella rymdstationen? Den enda svensk som visste var Christer Fuglesang.

Idéntitet till salu

Länder var komplicerade Theseusskepp. Musikgrupper borde vara enklare. Vad skulle hända när medlem efter medlem hoppade av eller dog? Bandet Foreigner var nere på en (1) originalmedlem. Var det fortfarande Foreigner? Självklart, enligt managern:

"Over the years, Foreigner has shed every main member of its early lineups until only Jones was left. But, argued Phil Carson, the band’s manager, “There’s only been one original member, ever. Mick handpicked everyone. We’ve had five or six keyboard players, almost countless drummers. If Mick Jones says it’s Foreigner, it’s Foreigner.” https://www.nytimes.com/2019/03/22/arts/music/band-name-reunions.html

Men vad skulle hända när Mick Jones trillade av mickstativpinnen?

Det svenska bandet Sven-Ingvars hade löst problemet genom att låta sångarens avkomma ta över när sångaren dog. Sven-Ingvars var alltså inne på sin andra generation.

Om det inte fanns någon avkomma skulle gruppnamnen kanske bli varumärken på samma sätt som Ikea eller Volvo. Då skulle man kunna köpa rättigheterna till bandnamnet.

Köpa idén att kalla ett band för "Foreigner".

Disney

Sedan 1928 hade Disney haft ensamrätt på att få kalla en antropomorfisk mus med stora öron och röda hängslen för "Musse Pigg". Tidsbegräsningen gick att skjuta fram om man genom rättsprocesser. Det senaste budet var att den tidiga Musse Pigg som idé skulle släppas fri 2024.[1]

Idéer tycktes alltså redan gå att köpa, inte för evigt men likväl i hundra år. För att knyta an till förra inlägget - vi minns väl alla var vi var när Disney annonserade att de skulle köpa "Star Wars". Det gick alltså att köpa "Star Wars", på samma sätt som man kunde köpa Volvo.

Volvo var väl kinesiskt numer?

Vad nu det innebar.

Förresten, norrmannen Rolv Wesenlund gjorde en sketch där han som tandläkare försökte övertyga sin patient att "Volvo Amazon" hette "Volvo Sonett" och var en italiensk bil.

Såhär i efterhand låter det inte helt omöjligt.

Vem ägde vad?

Fotbollslag gick att köpa. Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman hade velat köpa laget Newcastle i Premier League.

Öar gick att köpa. Amerikas president Donald Trump hade velat köpa Grönland.

Öar gick också att invadera. Rysslands president Vladimir Putin hade låtit invadera halvön Krim.

Om Ryssland invaderade Sverige och regeringen och kungen flydde till Öland och började kalla den för "Sverige" - var vi i Fastlandssverige fortfarande svenskar? För vissa länder var dylika identitetsproblem allt annat än teoretiska. Det verkar ha varit huggsexa om Afrika i slutet av artonhundratalet: https://en.wikipedia.org/wiki/Scramble_for_Africa.
Och sen fick de afrikanska koloniländerna självständighet ungefär hundra år senare: https://en.wikipedia.org/wiki/Decolonisation_of_Africa.

Disneyland

Ungefär som Disneys idé om Musse Pigg.

Tänk om Disney köpte det invaderade Fastlandssverige av Ryssland.

Ännu ett Disneyland till samlingen.

Vi skulle alla komma ihåg var vi var vid en sådan händelse:

"Jag befann mig på Disneyland"

[1] https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Copyright_Term_Extension_Act&oldid=950405919

Minnet av tvåhundratusen potatisar

Platsminnet

Poddkonversation i örat under promenad mot biblioteket. Göran Greider hade sagt något roligt. När jag senare på dagen ljudzappade i konversationen för att försöka hitta sägningstillfället var det som att zappa genom promenaden i medvetandet. När Göran sagt bu var jag på plats bä. Det var lagrat som bilder i huvudet, kopplat till dialogen. Det var som om stigbygeln och städet hamrat in ljudet i perfekt synk med den inre bilden.

Det var ett bekant fenomen: platsminnet. Man mindes var när man befann sig när man fick veta exempelvis att statsminister Olof Palme blivit skjuten, eller att World Trade Center-skyskraporna rasat. Händelser som ett hack i skivan, ett ljud som alltid skulle uppkomma på samma plats vid varje uppspelning (om nu någon minns LP-skivan).

Minnespromenaden

Som titeln på en Lasse Eriksson-bok antydde: "Jag har kokat tvåhundratusen potatisar - men kan inte erinra mig en enda av dessa" (2002), gjorde det alldagliga föga avtryck i långtidsminnet. Ville man minnas något gällde det att koppla händelsen till något extraordinärt.

En som hade löst minneskoden var Jonas von Essen, vars potatisar bestod av decimaler från det irrationella talet pi (3.1415926535...), relationen mellan en cirkels omkrets och dess diameter - genom att placera ut extraordinära minnesbilder längs en mental minnespromenad kunde han erinra sig tiotusentals av dessa.

Tricket var att varje bild representerade en sifferkombination. Minnespromenaden började i hans hem i Skövde. I den mentala minnespromenaden fanns utanför porten en stor tårta (141) och Lilla spöket Laban (592) som tog på sig en hjälm (653). De tre bilderna utgjorde de första nio decimalerna av pi. Promenaden gick sedan vidare genom Skövde, in i affärer, skolor och kompisars bostäder. Längre fram i promenaden fanns i en trappa hemma hos en barndomskompis ett gäng nunnor (224) som letade efter pasta (901) i en stor rishög (440). Att leta efter pasta i en hög med ris? Närmast oförglömligt.

Vid trappans slut fanns en gammal farao som virade in en kokosnöt i en tröja. Och sådär höll det på: absurda minnesbilder längs en oförglömlig mental promenad.

Två minnestekniker nyttjades alltså av von Essen: platsminne (minnespromenaden) och något extraordinärt (de absurda minnesbilderna). Men det saknades något. Betänk min ljudpromenad i början. Just det: ljudet. I siffersystemet med bilderna motsvarades nämligen varje siffra av ett konsonantljud. Siffran 4 betydde "r", och 0 betydde "s". I exemplet med rishögen (440) kunde man med ljudminnet således få fram konsonantljuden "rrs", vilket gjorde det enklare att komma ihåg att "440" betecknade just ris.

Elektronhjärnan

Den mänskliga hjärnan tycktes bättre på att minnas bilder än siffror. Tvärtemot en dator, vars huvud-nummer var att koppla siffror till andra betydelser. För att en dator skulle kunna lagra en bild krävdes först en omvandling till siffror. Sen var det bara för datorn att hålla översättningstabellen i minnet.

"Minne" som namn för elektronisk lagring var en passande metafor, hade jag tänkt, och när jag återkallade tanken fick jag upp bilden av att jag gick uppför en trappa. Trappan hade alltså hamrats ihop med tanken på minnesmetaforen, vilket möjligen hade gjort det lättare att minnas.

Trappgångsminnet bör ha skapats en dag då jag inte lyssnat på inspelat ljud under den dagliga promenaden. Såna dagar fick jag istället lyssna till mina egna tankar. Tankar som bara fanns där och då, precis som siffrorna i en dators arbetsminne. Skulle man trycka på avstängningsknappen skulle datorn glömma allt som inte sparats ner. Detsamma gällde för människominnet - det mesta försvann - om det inte kopplades ihop med något, som till exempel en trappa, eller en rishög.

Skrivandet och minnet

Det gick att lura verkligheten, genom att skriva ner. Det var nog aldrig menat så, men det funkade. Saker man egentligen skulle ha glömt, fanns kvar. Att skriva var ett sätt att behålla sig själv, fast i textform.

När man programmerade (gav instruktioner till en dator) behövde man hålla programmeringskoden i arbetsminnet. Då kunde ens inre se ungefär hur allt hängde ihop. Ungefär som om man skulle läst denna text om och om igen. Till slut skulle man se vad som kunde göras bättre. Fast bara under en kort period. Lösningar kunde uppdaga sig när man var ute på promenad eller när man sov. Då gällde det att skriva ner lösningen, annars skulle den snart vara glömd, precis som allt annat som bara fanns i arbetsminnet.

En dator kunde nämligen inte lösa några problem på egen hand. Datorn var nämligen dum i huvudet - den gjorde bara vad man sade åt den att göra - inte mer. Ett faktum som fascinerade en ung Linus Torvalds, skapare än Linuxkärnan. Han sade sig en gång skola "Go on with my life - which is mostly the kernel". Han levde i dendär kärnan, såg lösningarna och skrev ner dem. På så vis höll han sig själv vid liv.

Glömskan

Om man glömmer att man levt; har man då levt? Tidningarna jag läst på biblioteket. Vad stod det i dem? Jag mindes så oerhört lite. Att komma ihåg vad man glömt, såna problem hade aldrig en dator. Och vad betydde alla ord? Vad var skillnaden mellan ett kommunalförbund och en nämnd? Kunde man ens läsa sig till det? Förstå skillnaden? Följande är saxat ur Nationalencyklopedins uppslag om Ludwig Wittgenstein:

"Tractatus" handlar därför inte bara om språk och logik utan i lika hög grad om metafysik och ontologi. Analysen mynnar ut i en formel som uttrycker satsens allmänna form och därmed formen för allt som låter sig sägas; indirekt uttrycks i den också såväl språkets som tänkandets gränser.
   Enligt "Tractatus" handlar allt som kan sägas och tänkas om möjliga relationer mellan ting i världen. Därav följer att man inte kan säga något om helheten själv, inte heller något om språket, logiken eller tänkandet, eller något om etik, estetik eller livets mening. Mycket av det vi tror oss kunna säga något om hör till vad W. kallar det osägbara, det som visas men inte kan sägas. Alla tankar om metafysik, etik, religion och logik är enligt denna uppfattning egentligen meningslösa; de bottnar i missförstånd av logisk art. W. drog sålunda slutsatsen att den som förstår "Tractatus" även förstår att dess egna satser i grund och botten saknar mening.
   W. ansåg sig i "Tractatus" fullständigt och slutgiltigt ha löst de filosofiska problemen. Han lämnade därför all filosofisk verksamhet, utbildade sig till folkskollärare och tjänstgjorde i sex år i avlägsna byar i de österrikiska alperna.

Roliga grejer var enklare att minnas. Men glömskan var ändå aldrig långt borta. Såhär sade ståuppkomikern Mitch Hedberg:

"Sometimes in the middle of the night, I think of something that's funny, then I go get a pen and I write it down. Or if the pen's too far away, I have to convince myself that what I thought of ain't funny."

Innan jag glömmer. Vad var nu det roliga som Göran Greider sade i början?

"Vi har nåt i våra hjärnor som heter 'spegelneuroner'. Om vi ler mot ett litet barn, så ler barnet tillbaka. Alltså det är en enorm resonanseffekt, mellan människor. Om jag sitter såhär ett tag så kommer du snart också sitta såhär. Det är ganska märkligt alltså. Till slut - jag menar - står man länge och pratar med en centerpartist - då 'blir' man centerpartist..." 

(Brittas vardagsrum #41 Göran Greider, 2019-06-03, tidpunkt 25:42)

Den sovjetiska superfemman

Avslutningsvis, ytterligare en nerskriven grej. Jonas von Essen hade roat sig med att memorera alla frågor i Trivial Pursuit. En av frågorna berörde den sovjetiska superfemman. Fem stycken ryska hockeyspelarefternamn:

"Så då tänker jag på en ishockeyarena som jag känner till då, och sen så ser jag svaret som en bild, på denhär arenan. Och då har jag... nu blir det en lite komplicerad bild eftersom det är domhär fem. Men då ser jag först en tjock kille, som ligger och sover vid målet där - och det är Fetisov då, den första. Och senså liksom stiger det upp såhär, en atom ur hans navel, av lite dålig kvalité - och det är Kasatonov. Och senså sprängs denhär - och det är Krutov. Och landar på en macka - det är Makarov. Och senså lägger, den som har mackan då, på en några små, lite rivna lingon såhär - och det är, Larionov, på toppen där. Så såna bilder blir det då, när det blir lite mer avancerade frågor."
(Jonas von Essen i SVT-programmet "Go'kväll", 2015-02-04
https://www.youtube.com/watch?v=SX4qcD7fIMc#t=649
10:40-11:17)

Dödsannonserna - mötet mellan liv och död

Härskartidningen

Biblioteket. Tant nummer ett satt ensam vid ett bord och väntade. Tant nummer två hade givit upp och lommat iväg. Tant nummer tre stod nu framför mig. Jag tittade på tant nummer ett, som gamlikt övervakade sitt snara byte: dagstidningen i min hand. Tant nummer tre frågade om det möjligen var "Blekinge Läns" som jag satt och läste. Hon ville ha tidningen efter mig, precis som tant ett hade velat.

Plötsligt hade jag hamnat som ytterst ansvarig för en dagstidningskö.

Tant tre, vars ögon började lysas upp som när man trampar igång en cykeldynamolykta, påtalade att hon endast ville titta i tidningen lite snabbt. Att stå i kö efter tant ett var inget hon eftersträvade. Hon började rulla sin rullator närmare mig.

Det var som att jag satt med Härskarringen och tanten var Gollum som ville prova ringen på fingret, en kort sekund blott. Jag behövde bli av med tidningen. Överlämnade tidningen till tant ett. Som att sälja ett skuldebrev.

Tant ett förstod borgenärens fordran bättre än jag, och sade henne: "Är det dödsannonserna eller?"

Dödsannonserna - mötet mellan liv och död.

Mormor och dödsannonserna

Tanternas dödsannonsintresse påminde mig om mormor som vid sin hädangång vid nittiofyra års ålder i en necessär hade ansamlat en icke oansenlig mängd utklippta dödsannonser. Necessären var som packad med bomull. Det var vad som var kvar av henne, en lapplista över alla personer hon någonsin känt namnet på, tätt packade, som en slags voodoobegravning.

Hennes lägenhet skulle rensas upp efter hennes död. Rummet där hon högläst för mig när jag var barn såg precis likadan ut som på det gamla fotografiet. Det var som att hennes senaste tjugo år i livet hade varit en parentes i tiden, en plats där bilarna körde förbi men aldrig vidstannade. De sista åren med korsordslösning och dödsannonserna som enda sällskap.

Den riktiga döden

Jag var på mormors begravning men den kändes som på låtsas. Orgeln lät inte alls som på TV. Det kändes som övning inför den riktiga begravningen. Thåström beskrev det såhär: "Och ni vet jag gråter aldrig när jag går på begravning. Men när jag ser en på TV så bölar jag som ett barn."

Man förstod inte.

På samma sätt som man inte förstod skärsår - ibland gjorde det inte ont förrän man såg blodet droppa. Som att händelsen inte var skäl nog. Det var vetskapen som smärtade.

Detsamma gällde döden: vetskapen om den var värre än själva döden. När man väl dog var det osäkert om man skulle hinna förstå att det var på riktigt. Det var nog bara en övning inför den "riktiga döden". Som folk som överlevt olyckor och tänkt: "Nu dör jag". Var ett ögonblick nog för att ta in något så enormt som döden? Eller var döden inte alls enorm? Andningen, blodomloppet och tankarna var bra mycket mer komplicerade än döden. Det kunde vara vi människor som krånglade till det. Döden kanske inte ens fanns. På samma sätt som icke-andning, icke-blodomlopp eller tankar som inte tänktes, knappast var något man tänkte på som "något".

Det var väl livet som var problemet, inte döden? Andras död var värre än ens egen. Som död hade man väldigt få problem, och livet var inte ett av dem.

Dessutom skulle man slippa läsa sin egen dödsannons.

Dödsannonsörerna

Målgruppen för dödsannonser var dom som stod näst på tur. Kanske ville dom få en föraning om vad som kunde förväntas när man vänt sitt sista blad och hamnat på den andra sidan. Ungefär som tidskriften Vagabond, som jag plockat upp efter dagstidningen. I Vagabond listades resmål, dit en reporter rest för att avlägga en schematisk rapport, exempelvis: vad kunde man förvänta sig av fyrtioåtta timmar i Prag? Endast trevligheter; dra på trissor.

Vagabond verkade vara ett resenärsevangelium.

"Kan jag få biljetten till paradiset efter dig?", frågade den fiktiva tanten.
"Ta den du. Jag tänkte ändå inte åka dit", svarade jag på låtsas.

Här borde det varit slut.

Men hur kunde man vara säker på det?

Det kanske fortsatte?

Den andra sidan

Döden kunde kanske hållas i schack. Som i Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet" (1957). Jag såg en dag i Citygallerian hur man besegrade döden. Jag såg ett barn. Hans pappa var med honom, och sade:

"Ett torn går som du går nu"

Jag förstod inte först.

Som att försöka ta in döden.

Men när jag såg ner på gallerians svart-vita golvrutor insåg jag att pappan höll på att lära barnet schack. Det gällde att se spelplanen, gud ur maskinen, lära sig spelreglerna och bestämma sin riktning - sen kunde man gå hur långt som helst, precis som ett schacktorn. I schack fanns dessutom en specialregel - rockad - att ett torn under vissa omständigheter kunde byta plats med en kung.

Ville man ens vara kung? Per Gessle skrev: "Det var samma år som kungen dog. Det var enda gång jag önskat, att jag var han".

Skulle man ändå dö kunde man lika gärna dö som kung.

Men hur blev man kung? Kanske hängde det samman med hur man kunde minska återfallen i brott. Leif G.W. Persson sade: "Ja, det som brukar funka är sånahär saker som frälsning och att dom får tag i ett vettigt fruntimmer och såntdär."

I Bibeln stod: "Din Gud är nu konung"; det kanske hade något med frälsning att göra? Andra metoden, jakten på ett "vettigt fruntimmer", kunde representeras av Ned Miller, som hade skrivit: "From a Jack to a King. From loneliness to a wedding ring. I played an Ace and I won a Queen. You made me King of your heart."

Det fanns flera sätt att bli kung på.

Gud eller kärleken.

Tänk kärleken till Gud: agape.

Den som ändå trodde på det; den dan jag läste min egen dödsannons så kanske.

Maskinen skrev: "Det måste va på liv å död. Det måste kännas i ditt hjärta på riktigt."

Jag skrev: döden var livet på riktigt, mycket längre än livet, men man var inte längre i livet.