Hon den långa. Det var enklare nu. Inte som 2014 då det var allt eller inget. Tänkte fiska lite. Hon stod vid stolpen då jag kom dit. Påtalade att det tydligen inte var någon yoga denna veckan. Frågade om hon var ledare (tanke från förra veckan); hon var volontär. Frågade hur det kom sig att hon började på yoga. Hon hade blivit kallad otränad av några på högskolan. Hon pratade lite om det. Hon var ganska konversabel. Jag stack in frågan om det var samma anledning till att hon var här, att hon var otränad alltså. Nä, det var för att pojkvännen (ding) sagt att... nånting. Pojkvännen. Då var hon utom tävlan. Vi pratade vidare, tills dansen började. Hon verkade inte sugen på inner-ringen (se förra veckan), och inte jag heller, när jag tittade in där.
Foxtrott var dagens första dans. Det lades till en snurr på slutet. Mannen fick stegen förevisade först. Snurrstegen. Det verkade gå bra. Men sen med en danspartner var det inte samma grej. Fick ett tips av en rödtröja att vända på överkroppen i steg 2. Aha. Polletten trillade ner. Sen gled man omkring där på golvet långt långt iväg från där man började, och sen var det kaos att hitta där man var i ringen, ens nästa partner. Fast det var kvinnorna som skulle gå fram i ringen, till nästa partner. Så mannen (jag) kunde gå runt och bara le. Lite radiobilskänsla. Påtalade detta. Påtalade en massa. Snabba byten, långa danssträckor. Kom nog in i något flow där, när det inte var så mycket avbrott för instruktioner som det brukade vara annars.
Det fanns en tjej med en svart tröja. Det var inget speciellt med henne. Hon var obetydligt kortare än mig. Hon var väl egentligen ganska obetydlig. Som jag. Hon kanske tyckte att även jag var obetydlig. Vi dansade iväg och sen vid partnerbytet hittade vi inte vart vi var, så vi dansade igen. Men vi lade ingen vikt vid detta. Det var bara en lite obetydlighet. Jag är säker på att hon inte ens minns detta. Och det gör inte jag heller. Så obetydligt var det.
Dansade också med en skrattrynkekvinna som såg ut som en några år äldre kollega. Som man tänker sig en några år äldre kollega ser ut, om man har ett jobb. Som man tänker sig någon som dricker kaffe och pratar på en kafferast, i en vit tröja. Som man kan låna ett passerkort av, när man tappat sitt. Man lovar att lämna tillbaka.
På dansgolvet fanns också en fjäderlätt nattfjäril med sidentyg över berg och dalar. Eller om det var en pyjamas hon var klädd i. Det var som ur ett barnprogram. Hade hon varit på TV på 1980-talet hade hon tuggat tuggummi. Hon var max 19, och hade ett ansikte som en TV-kändis. Vet att jag sett henne förut. Var det föregående veckorna eller på TV? Jag kände mig gammal bara genom att tänka på att titta på henne. Hennes blick var frånfladdrande som en fjäril. Hon tackade artigt efter dansen.
I pausen stod den långa vid stolpen och jag sade att jag tyckte foxtrott var roligare än bugg. Vid bugg stod man ju nästan bara stilla, som man. I foxtrott var man ju ute på dansgolvet och rörde sig. Den långa tyckte tvärtom, för hon sade sig ha svårt med takten, "två vänsterfötter", sådana saker. Hon frågade varför jag var där. Sade att jag var där för att träffa folk. Annars hade jag bara suttit hemma.
"Så det är bara jobb och hem och...", sade hon.
"Jag har inget jobb. Jag bor hos min bror. Det är inom gångavstånd. Jag är nog den enda som går härifrån, tror jag", sade jag.
Jag kan ha tvekat. Jag kan ha tittat åt sidan. Hade det varit poker hade jag avslöjat min hand. Hon jag träffade i söndags hade velat ha en man med jobb, med lägenhet. En man som bjöd henne på resa till Köpenhamn, på restauranger, köpte presenter. Det ville kanske alla ha. Men den långa var ändå upptagen, så det borde inte ha spelat någon roll, att säga det. Ändå var det som att jag kastade in handuken när jag nämnde det. Är det så illa egentligen? Det kanske det är. Ojdå.
Det var bugg sen, efter pausen. Stötte på Monica. "Monica", sade jag. Frågade henne om hon mindes vad jag hette. Det gjorde hon. Sade att jag inte trott det. Sen var det partnerbyte. Stötte på Felicia. "Felicia", sade jag. Minns inte om hon mindes mitt namn. Förmodligen.
En tjej med pojkkropp och hästsvans dök upp. Hon var liten och smal. Hennes öron var som från grundskolan. Hon verkade blyg och osäker i stegen. Ville liva upp henne lite. "Å-dra", "å-press", "å-pingis" instruerade jag, och avslutade med ett halvkvävt "bra", när jag insåg att det inte var jag som var instruktör. Hon dök upp igen senare. Hon påminde förresten om ett pommes frites som legat i frysen.
Sen var det vilda musen-tjejen. Hade stött på henne tidigare med missat att beskriva henne. Det var en energi i hennes uppenbarelse. Fast hennes kropp var liksom stel. Som att hon suttit i elektriska stolen men överlevt. Händerna som stela klor, luggen som fransar på en gardin. Hon hade lätt till skratt. Jag tänkte mig att hon kunde skratta av att titta på ett paket vetekli med två veckor kvar till bäst före. "Å-pinis", sade jag vid snurren, som instruktören. Hon skrattade. Sade massa mer som jag glömt. Hann avsluta med "rundpingis", som ju vore ett bättre namn, innan hon snurrade iväg till nästa.
En som jag däremot inte stött på tidigare var Frankensteins monster, i Boris Karlov-tappning då. Hon var plötsligt bara där. Rynkor där tänderna skulle varit. Hon måste varit längre än mig. Bredare än mig. Men hon var inte tjock. Det var det jag inte förstod. Det var något nytt. Något konstruerat. Som att hon hade halm runt kroppen, men inte fett. Armar i skala 1.5. Hon hade en text tatuerad vid nyckelbenet. Fick inte in skärpan. "Mathilda" kanske, eller "Monster". Hmm. Hon måste varit 45 plus. Hennes röst var max 20.
Sen var det en liten ekorrtjej i rödtröja. Också påstött tidigare. Kanske var det kinderna som var ekorriga. Att munnen var längre ut än övriga ansiktet, som för Piff och Puff. Hon rörde inte en min, därav att jag kunde se hennes defaultmin. Hon funderade kanske på ekollonförrådet inför vintern. Hon var mycket kortare än mig. Som att jag befann mig högre upp i ett träd.
Avslutningsvis kan nämnas 50-plusiga Nanna Bumbi med svarta fläckar på tänderna, porslinsögon, och puffig stuss. Hon kunde dansa sedan tidigare, vilket märktes tydligt.
På slutet nämndes återigen avslutningsfesten, 29 november. Nu var det bestämt att det var samma lokal som danskursen, mellan 20:00-01:00. Det skulle vara fri uppbjudning. Bandet "Voice" skulle spela.
På vägen till bilarna efter dansen gick jag ikapp långtjejen och sade att dansinstruktionerna fastnat i mitt huvud: "å-höger, å-vänster, å-höger, å-vänster". Hon sade bland annat att hon var svettig under dansen och nämnde att det "inte var så charmigt". Tänkte att man väl inte behövde vara charmig om man redan hade pojkvän. Men var väl lite som mig och icke-jobbet, att även om det är utom tävlan så är det ändå en form av nederlag att säga det. Det regnade. Hon sade att vi ses nästa vecka. "Då är det halvlek", sade jag. Hon verkade nästan förvånad. Men så var det.
söndag 13 oktober 2019
söndag 6 oktober 2019
Danskursen, vecka 3 av 10
De tranströmerska stuprännorna för intryck var mer lövade nu, på vecka tre. Jag stod utanför dansgolvet i väntan på att kursen skulle dra igång för idag. Tänkte på träffen igår. Var lite mätt på intryck kanske, just idag. Tänkte att här stod jag tyst - jag som pratat som en väderkvarn i stormväder igår. Livets kontraster.
186 centimeter-Alexandra från vecka 1 dök upp framför mig på golvet vid starten. Tog hennes arm. Hon hade varit på yogabootcamp förra veckan, sade hon. Sade att hon inte missat något nytt, utom snurren då, kom jag på, snurren i bugg. Frågade om vi skulle ta inner-ringen. Hon sade: "Vågar vi det?". Jag drog in oss i inner-ringen. Hade tänkt på det vägen hem förra veckan: inner-ringen. Han hade hintat om det, ledaren, "om man kände sig 'extra spänstig'". Det var ju ett kodord för dom som ville vara unga. Anti-mumie. Jag klev rätt in nu. Färre personer, fler danspartners samma gånger, jämfört med ytter-ringen.
Idag var det inledningsvis foxtrot. Hålla-om-varandra-dansen där man går i varandras steg nästan. Ben mot ben. De leende ögonen dök upp. "What Do You Want to Make Those Eyes at Me For"-blicken var på plats bakom glasen. Vilka skogar skulle hon bränna ner med den blicken? Var hon 25 eller 35? Var hon kanske lika gammal som jag, 29, och det var kruxet i åldersbestämningen? Mina ben är ju bara ben, typ. De leende ögonen hade mer kött på benen. Willendorf-Julia dök upp, nu mer påklädd än förra gången. Hon tackade artigt utan att notera existens. Men hon dök upp igen i nästa varv, för ringen var ju så liten, inner-ringen. Hon var nån slags instruktör, hade jag noterat förut. Hon verkade komma ur takt, och räknade i huvudet vilka steg hon var på såg det ut som. Som att det fanns ett litet tickande urverk där inne. Hennes mentala ande fick krypa ut för att jag tryckte för hårt. Det skulle vara 0,3 kilos tryck. "Var det 0,5 nu?", sade jag. Ansiktet var som en anslagstavla utan affischer, med ett par glasögonen fastsatta i mitten. Tror inte hon log. Anslagstavlor ler ju inte. Det var som att glasögonen var två boetter, en anslagstavla med urverk. Vet inte om jag fick ur hennes ande eller om den fastnade som imma på glaset.
Hade sett stjärntjejen av slump när jag tittade ut i ytterringen. Hon skulle nog aldrig våga inner-ringen. Hennes ansikte lyste som en födelsedagstårta med brinnande ljus. Eller om hon kanske var som en säl som just tittade upp från vattnet. Formen var nog mer säl, på vissa ställen. Två sälar som lår. Det var som om hade en light radius, som i Diablo. Men jag tog en snabb titt bara; hon var i fel ring. Såg henne i pausen sen, vid sitt vanliga lilla hörn. Men så vände jag mig och så stod Alexandra där vid stolpen. Så jag började prata. Yogan var i Göteborg och Malmö och Stockholm. Hon hade varit i Göteborg. Hon talade på ett sätt som fick det att låta som om hon höll i det hela. Var hon någon slags instruktör? Det var en "yogafestival". Hon kanske skulle dit igen, sade hon, till Malmö nästa gång. Frågade aldrig om hon var instruktör. Pratade om dansen, att det blev helt förvirrat i huvudet när man skulle snurra runt i foxtrot. Skulle föraren (mannen) gå baklänges då, eller hur var det? Hon visste inte heller. Vi möttes några gånger i ringen sen. "Har vi koll på dethär nu?", var väl våra frågor ungefär.
Efter pausen var det återigen dags för bugg. Snabba byten för inövande av en ny snurr: högersnurr. Mer levande med många byten. 10 sekunder per person ungefär. Det kunde dyka upp lite vad som helst att spänna ögonen i. Och alla så osäkra, på vilka steg. Och hur gör man nu? Och så vidare. Man kunde bara stå och le. Mannens steg i högersnurren var att ta ett steg åt sidan och sedan dra tjejens händer mot sin mage. Sen var det nästa danspartner. Samma steg. Snurren kunde gå lite hur som helst, men för mannen var det som att trycka på en knapp för att få kaffe, jämfört med tjejens kaffemalande och skördande av bönor. Så var det plötsligt slut. Redan?
Drack vatten på toa, för att komma efter, som för att på artificiell väg inducera lagg. Att få en omväg till slutdestinationen, utan att irra planlöst omkring. Såg Alexandra gå mot sin bil. Hon verkade solovarande, noterade mina lövade stuprännor innan jag gick hem till Martin och slutet av Parlamentet.
186 centimeter-Alexandra från vecka 1 dök upp framför mig på golvet vid starten. Tog hennes arm. Hon hade varit på yogabootcamp förra veckan, sade hon. Sade att hon inte missat något nytt, utom snurren då, kom jag på, snurren i bugg. Frågade om vi skulle ta inner-ringen. Hon sade: "Vågar vi det?". Jag drog in oss i inner-ringen. Hade tänkt på det vägen hem förra veckan: inner-ringen. Han hade hintat om det, ledaren, "om man kände sig 'extra spänstig'". Det var ju ett kodord för dom som ville vara unga. Anti-mumie. Jag klev rätt in nu. Färre personer, fler danspartners samma gånger, jämfört med ytter-ringen.
Idag var det inledningsvis foxtrot. Hålla-om-varandra-dansen där man går i varandras steg nästan. Ben mot ben. De leende ögonen dök upp. "What Do You Want to Make Those Eyes at Me For"-blicken var på plats bakom glasen. Vilka skogar skulle hon bränna ner med den blicken? Var hon 25 eller 35? Var hon kanske lika gammal som jag, 29, och det var kruxet i åldersbestämningen? Mina ben är ju bara ben, typ. De leende ögonen hade mer kött på benen. Willendorf-Julia dök upp, nu mer påklädd än förra gången. Hon tackade artigt utan att notera existens. Men hon dök upp igen i nästa varv, för ringen var ju så liten, inner-ringen. Hon var nån slags instruktör, hade jag noterat förut. Hon verkade komma ur takt, och räknade i huvudet vilka steg hon var på såg det ut som. Som att det fanns ett litet tickande urverk där inne. Hennes mentala ande fick krypa ut för att jag tryckte för hårt. Det skulle vara 0,3 kilos tryck. "Var det 0,5 nu?", sade jag. Ansiktet var som en anslagstavla utan affischer, med ett par glasögonen fastsatta i mitten. Tror inte hon log. Anslagstavlor ler ju inte. Det var som att glasögonen var två boetter, en anslagstavla med urverk. Vet inte om jag fick ur hennes ande eller om den fastnade som imma på glaset.
Hade sett stjärntjejen av slump när jag tittade ut i ytterringen. Hon skulle nog aldrig våga inner-ringen. Hennes ansikte lyste som en födelsedagstårta med brinnande ljus. Eller om hon kanske var som en säl som just tittade upp från vattnet. Formen var nog mer säl, på vissa ställen. Två sälar som lår. Det var som om hade en light radius, som i Diablo. Men jag tog en snabb titt bara; hon var i fel ring. Såg henne i pausen sen, vid sitt vanliga lilla hörn. Men så vände jag mig och så stod Alexandra där vid stolpen. Så jag började prata. Yogan var i Göteborg och Malmö och Stockholm. Hon hade varit i Göteborg. Hon talade på ett sätt som fick det att låta som om hon höll i det hela. Var hon någon slags instruktör? Det var en "yogafestival". Hon kanske skulle dit igen, sade hon, till Malmö nästa gång. Frågade aldrig om hon var instruktör. Pratade om dansen, att det blev helt förvirrat i huvudet när man skulle snurra runt i foxtrot. Skulle föraren (mannen) gå baklänges då, eller hur var det? Hon visste inte heller. Vi möttes några gånger i ringen sen. "Har vi koll på dethär nu?", var väl våra frågor ungefär.
Efter pausen var det återigen dags för bugg. Snabba byten för inövande av en ny snurr: högersnurr. Mer levande med många byten. 10 sekunder per person ungefär. Det kunde dyka upp lite vad som helst att spänna ögonen i. Och alla så osäkra, på vilka steg. Och hur gör man nu? Och så vidare. Man kunde bara stå och le. Mannens steg i högersnurren var att ta ett steg åt sidan och sedan dra tjejens händer mot sin mage. Sen var det nästa danspartner. Samma steg. Snurren kunde gå lite hur som helst, men för mannen var det som att trycka på en knapp för att få kaffe, jämfört med tjejens kaffemalande och skördande av bönor. Så var det plötsligt slut. Redan?
Drack vatten på toa, för att komma efter, som för att på artificiell väg inducera lagg. Att få en omväg till slutdestinationen, utan att irra planlöst omkring. Såg Alexandra gå mot sin bil. Hon verkade solovarande, noterade mina lövade stuprännor innan jag gick hem till Martin och slutet av Parlamentet.
Nya byskor
Hon gillade inte bröd. Hade med mig en bulle till Karlshamns tågstation, där hon dök upp. Kort tjej, kort kram. Hon var från Kenya och hade börjat läsa svenska för en vecka sedan, så vi kommunicerade på engelska. Sade att när jag hade kommit tillbaka från Göteborg tyckte jag att allt såg så litet ut här i Karlshamn: bussarna, skyltarna, trafikljusen. Pekade på en skylt lika hög som jag. Hon tyckte sig se litenheten, inte i mig men i staden. Jag pratade nästan oavbrutet. Hon ville inte ha bullen. Jag sade att min mamma jobbade med kaffeautomater slash vending machines, och att denna bulle hade blivit över eller nåt, och att hon sagt att den om den lades i kylen skulle bli hård. Så jag lade den i kylen. Nu skulle jag se om den gick att äta. "Like I thought", sade jag efter första bettet, "completely eatable". "Are you sure you don't want it?" Hon ville inte ha. Hade en flaska vatten med mig också. Det jag fått med mig när jag gått mot tågstationen. Hon hade skrivit på WhatsApp när hon gick till tåget, men ej när hon klev på, så hade blivit osäker på om hon skulle komma eller ej. Hade ringt henne tidigare samma dag och avsagt mig att betala för hennes mat, och bett henne äta före mötet. Bara en sån grej; vem gör det? Hon borde inte ha velat komma, tänkte jag. Men hon dök upp. Tredje tjejen jag träffade, sedan tidernas begynnelse.
När hennes blyghet släppt så sade hon: "Are your siriazz, about these pants?" Hon gillade inte mina byxor. Och inte skorna heller. "Don't they smell bad?", sade hon om skorna. Hon sade att jag borde vara "representable". Jag sade att för mig så var skor och byxor ingen stor grej, alls. Men visst, om vi skulle ses en nästa gång kunde jag ha andra skor och byxor. Hon tog upp det igen senare, som att det var något att bry sig om. Det var i varje fall bättre än när vi pratat i telefon för någon vecka sedan och hon tyckt att om mitt mål var att bilda familj, vad skulle då hända om jag hade dåliga spermier? Och om jag inte fick barn, borde jag då inte ta livet av mig vid 45? Eller jag kanske skulle donera mina spermier istället? Tänkte att hon nog inte ville prata mer efter det. Men det är kanske hennes stil bara. Lite sådär "på". Annars var det mest jag som pratade, en massa babbel.
På bibblan. Visade "Sapiens"-boken jag höll på att läsa i. Och "Poltava"-boken, Karl XII, att han gick vidare sen, efter nederlaget. "Why didn't he give up?", undrade hon. Sade att han hade Gud på sin sida. "No, really, it says so in the book", tillade jag. Hon trodde på Gud. Hon var protestant. Jag var mer världslig. Fanns ju många gudar och religioner att välja mellan. Frågan var inte varför hon trodde på Gud, utan hon frågade mig varför jag INTE trodde på Gud. Nämnde att jag inte blivit uppfostrad att tro på Gud. Vilket ju var hela grejen med Gud, grupptryck, uppfostran, men det var hon nog inte mottaglig för så jag babblade om annat. Lennart Nilsson, "Is he really famous or is it only in Sweden that we think so?", frågade jag. Det var bara vi i Sverige, tydligen. Kom inte på vad "foster" hette på engelska.
Höll min hand över bokryggar med ord som "vägen". Höll över "en" och sade "väg", "road". Tog bort handen, "the road", "vägen". Kärlek kände hon inte till, och vem gör egentligen det? "Isn't it 'älska'?", sa hon. Sade att det var verbformen, men att substantivet var kärlek. Den fanns på många bokryggar, dendär kärleken. "Ä" var för övrigt främmande för henne. ÅÄÖ i följd verkade inte bekant. Tror hon ansåg "Ä" som ett specialfall av "A", snarare än som en egen bokstav. "Färg", lärde jag henne. Läste högt ur en del böcker och översatte till engelska on the fly. Det var Kulturnatten, årligt event i Karlshamn. Biblioteket var öppet på kvällen och hade någon slags tilldragelse med en scen och någon som pratade. Och så jag och hon då, borta bland böckerna. Facklitteratur kunde jag inte översätta. "Facts?", sade hon. Det hade jag inte tänkt på, "clever", sade jag. Pratade om att det går tio centimeter på en decimeter, på tal om någon bok. Hon började oironiskt prata och fråga om jag var ett "math genius". Nä, det var jag ju inte, men hon fortsatte med: "Do people tell you you have high IQ?". "They say I'm smart, maybe that's the same thing?", sade jag, och babblade vidare om någon annan bokrygg. Hon kanske fått blå dunster i ögonen av att jag läst fem år på Blekinge Tekniska Högskola. Hon kanske hade Idéer om det, såsom man kan ha om Gud och annat. Eller så tilltalades hon av mitt babbel. Man kunde ju hoppas. Det var väl därför jag babblade, som vi alla babblar och håller på, för att vår litenhet inte ska synas, för att vi ska bli en idé om något större.
Vi gick till kyrkan, där det var tre personer som spelade och sjöng framme vid altaret. Hon var trött i benen, sade hon. Här blev det lite babbelpaus, vilket ju jag tyckte var slöseri med tid. Sade till henne att: "Tell me when you're hungry", så att vi skulle lämna Guds hus. Men vi satt kvar. Here Comes the Sun hade hon inte hört. Sade att det var George Harrisons, fast krediterad till The Beatles. Att astronauterna lyssnat till den när de åkte till månen. Så nog fick jag in lite mer babbel, trots allt. Håkan Hellström-låten med textraden: "Om du vill ha en idiot, lägg din hand i min", dök upp på spellistan. Viskade till henne översättningen: "If you want an idiot, put your hand in mine". Det var lite som öppet mål. Fick henne att fatta min hand. "Are you an idiot?", sade hon. "Now I am, since you are holding my hand". Hon släppte.
Hade försökt hålla hennes hand tidigare. Men det var "too cold", tyckte hon. Hon hade hellre händerna i fickorna på sin rock. Hon hade fått låna min mössa. Det var faktiskt kallt. Hade varnat om det i telefon, och tipsat om bra gångskor på kullerstenarna, "cobblestones". Hon visste inte vad det betydde. Hon köpte sig en egen mössa på HM. De flesta var för små för hennes tjocka flätade hår. Hon köpte "korv med bröd". Hon hade velat gå till en ATM för att ta ut pengar; jag hade sagt att jag kunde bjuda på en korv och vatten. Men hon verkade vilja betala nu. Det jag menat tidigare var ju att betala på en dyr restaurangnota, det hade jag inte haft lust med. Men en grillad korv med bröd var ju annat. Hon köpte två, och gav den ena till mig. Ketchup- och senapsflaskelocken gick knappt att få av i kylan. "Mustard" ja, den gula. Jag sade att hon kunde få båda, då jag inte var hungrig. "Eat it; we havn't even shared a meal together", sade hon. Jag sade att detta kanske var samma grej som detdär med byxorna och "representable", som hon hade pratat om. Fast det var visst "presentable", och nä, det hade ingen koppling, enligt henne. Men jag åt väl korven då, för hennes skull, så att vi hade delat en måltid, typ, vad nu grejen var med det. Fick en insikt, pekade på henne: "Aha, you eat bread. I've got you!?". Hon skrattade.
När jag innan hon kommit hit sagt det med att jag inte ville betala hennes mat, så hade hon sagt att hon skulle åka hem vid 19:00, efter att ha varit här i 2,5 timmar. Sade att det ju var lite kort. Hon sade att vi fick väl se, hur det var att ses i verkligheten. Nu hade det gått mer än 2,5 timmar. Klockan var 21:00. Hon kollade när sista tåget till Karlskrona gick. 23:19. Två timmar kvar. "Two hours, that's the same time as the whole thing", sade jag. Hon sade att hon var besviken på Kulturnatten-eventet, men att mitt sällskap burit upp det hela. "So I'm the event?", sade jag. "Yes", sade hon. Kulturnatten var ju mest en förespegling för att få henne att komma hit över huvud taget. Hade inte vågat föreslå det annars. Då hade jag åkt till Karlskrona istället. Det hade jag för övrigt föreslagit veckan före. Men då hade hon skullat tvätta håret och ta det lugnt. Så jag tänkte väl att här fanns det nog inte mycket att hämta. Men nu var hon här i varje fall.
På tågstationen vid avskedet. Hon verkade inte gilla kramar, eller att hålla i handen. Hon sade åt mig att gå hem och "throw away those shoes". Jag sade att jag ju kunde ha andra skor om vi skulle ses igen, vilket jag redan tidigare sagt. Var detta det viktiga? Allt mitt babbel bara just babbel? Hon åkte iväg med tåget genom mörkertunneln och vidare bort.
Hon hade undrat över ordet "vidare". Jag frågade om hon sett Toy Story. Det hade hon inte. Men sade att där fanns det någon som sade: "To infinity, and beyond", och att det på svenska blev: "Till oändligheten, och vidare". "So it's like, to continue on, to go on. Like in a relationship, you can say: 'You should move on'. In Swedish: 'du borde gå vidare'".
Hörde i huvudet dagen efter, hennes ord: "And you should throw away those shoes. Riiiilly? Are you siriazz, or are you joking, with those shoes? Riiiiiily!?"
"Somliga går med trasiga skor. Säg, vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?"
Hade givetvis babblat om Cornelis i telefon, att han kom till Sverige som trettonåring och hade lärt sig svenska genom att läsa serietidningen Fantomen. "That's the story, anyway. Maybe you should read comic books?", hade jag sagt.
And maybe I should läsa bibeln, få Gud på min sida, och gå vidare (i mina trasiga skor), som Karl XII.
När hennes blyghet släppt så sade hon: "Are your siriazz, about these pants?" Hon gillade inte mina byxor. Och inte skorna heller. "Don't they smell bad?", sade hon om skorna. Hon sade att jag borde vara "representable". Jag sade att för mig så var skor och byxor ingen stor grej, alls. Men visst, om vi skulle ses en nästa gång kunde jag ha andra skor och byxor. Hon tog upp det igen senare, som att det var något att bry sig om. Det var i varje fall bättre än när vi pratat i telefon för någon vecka sedan och hon tyckt att om mitt mål var att bilda familj, vad skulle då hända om jag hade dåliga spermier? Och om jag inte fick barn, borde jag då inte ta livet av mig vid 45? Eller jag kanske skulle donera mina spermier istället? Tänkte att hon nog inte ville prata mer efter det. Men det är kanske hennes stil bara. Lite sådär "på". Annars var det mest jag som pratade, en massa babbel.
På bibblan. Visade "Sapiens"-boken jag höll på att läsa i. Och "Poltava"-boken, Karl XII, att han gick vidare sen, efter nederlaget. "Why didn't he give up?", undrade hon. Sade att han hade Gud på sin sida. "No, really, it says so in the book", tillade jag. Hon trodde på Gud. Hon var protestant. Jag var mer världslig. Fanns ju många gudar och religioner att välja mellan. Frågan var inte varför hon trodde på Gud, utan hon frågade mig varför jag INTE trodde på Gud. Nämnde att jag inte blivit uppfostrad att tro på Gud. Vilket ju var hela grejen med Gud, grupptryck, uppfostran, men det var hon nog inte mottaglig för så jag babblade om annat. Lennart Nilsson, "Is he really famous or is it only in Sweden that we think so?", frågade jag. Det var bara vi i Sverige, tydligen. Kom inte på vad "foster" hette på engelska.
Höll min hand över bokryggar med ord som "vägen". Höll över "en" och sade "väg", "road". Tog bort handen, "the road", "vägen". Kärlek kände hon inte till, och vem gör egentligen det? "Isn't it 'älska'?", sa hon. Sade att det var verbformen, men att substantivet var kärlek. Den fanns på många bokryggar, dendär kärleken. "Ä" var för övrigt främmande för henne. ÅÄÖ i följd verkade inte bekant. Tror hon ansåg "Ä" som ett specialfall av "A", snarare än som en egen bokstav. "Färg", lärde jag henne. Läste högt ur en del böcker och översatte till engelska on the fly. Det var Kulturnatten, årligt event i Karlshamn. Biblioteket var öppet på kvällen och hade någon slags tilldragelse med en scen och någon som pratade. Och så jag och hon då, borta bland böckerna. Facklitteratur kunde jag inte översätta. "Facts?", sade hon. Det hade jag inte tänkt på, "clever", sade jag. Pratade om att det går tio centimeter på en decimeter, på tal om någon bok. Hon började oironiskt prata och fråga om jag var ett "math genius". Nä, det var jag ju inte, men hon fortsatte med: "Do people tell you you have high IQ?". "They say I'm smart, maybe that's the same thing?", sade jag, och babblade vidare om någon annan bokrygg. Hon kanske fått blå dunster i ögonen av att jag läst fem år på Blekinge Tekniska Högskola. Hon kanske hade Idéer om det, såsom man kan ha om Gud och annat. Eller så tilltalades hon av mitt babbel. Man kunde ju hoppas. Det var väl därför jag babblade, som vi alla babblar och håller på, för att vår litenhet inte ska synas, för att vi ska bli en idé om något större.
Vi gick till kyrkan, där det var tre personer som spelade och sjöng framme vid altaret. Hon var trött i benen, sade hon. Här blev det lite babbelpaus, vilket ju jag tyckte var slöseri med tid. Sade till henne att: "Tell me when you're hungry", så att vi skulle lämna Guds hus. Men vi satt kvar. Here Comes the Sun hade hon inte hört. Sade att det var George Harrisons, fast krediterad till The Beatles. Att astronauterna lyssnat till den när de åkte till månen. Så nog fick jag in lite mer babbel, trots allt. Håkan Hellström-låten med textraden: "Om du vill ha en idiot, lägg din hand i min", dök upp på spellistan. Viskade till henne översättningen: "If you want an idiot, put your hand in mine". Det var lite som öppet mål. Fick henne att fatta min hand. "Are you an idiot?", sade hon. "Now I am, since you are holding my hand". Hon släppte.
Hade försökt hålla hennes hand tidigare. Men det var "too cold", tyckte hon. Hon hade hellre händerna i fickorna på sin rock. Hon hade fått låna min mössa. Det var faktiskt kallt. Hade varnat om det i telefon, och tipsat om bra gångskor på kullerstenarna, "cobblestones". Hon visste inte vad det betydde. Hon köpte sig en egen mössa på HM. De flesta var för små för hennes tjocka flätade hår. Hon köpte "korv med bröd". Hon hade velat gå till en ATM för att ta ut pengar; jag hade sagt att jag kunde bjuda på en korv och vatten. Men hon verkade vilja betala nu. Det jag menat tidigare var ju att betala på en dyr restaurangnota, det hade jag inte haft lust med. Men en grillad korv med bröd var ju annat. Hon köpte två, och gav den ena till mig. Ketchup- och senapsflaskelocken gick knappt att få av i kylan. "Mustard" ja, den gula. Jag sade att hon kunde få båda, då jag inte var hungrig. "Eat it; we havn't even shared a meal together", sade hon. Jag sade att detta kanske var samma grej som detdär med byxorna och "representable", som hon hade pratat om. Fast det var visst "presentable", och nä, det hade ingen koppling, enligt henne. Men jag åt väl korven då, för hennes skull, så att vi hade delat en måltid, typ, vad nu grejen var med det. Fick en insikt, pekade på henne: "Aha, you eat bread. I've got you!?". Hon skrattade.
När jag innan hon kommit hit sagt det med att jag inte ville betala hennes mat, så hade hon sagt att hon skulle åka hem vid 19:00, efter att ha varit här i 2,5 timmar. Sade att det ju var lite kort. Hon sade att vi fick väl se, hur det var att ses i verkligheten. Nu hade det gått mer än 2,5 timmar. Klockan var 21:00. Hon kollade när sista tåget till Karlskrona gick. 23:19. Två timmar kvar. "Two hours, that's the same time as the whole thing", sade jag. Hon sade att hon var besviken på Kulturnatten-eventet, men att mitt sällskap burit upp det hela. "So I'm the event?", sade jag. "Yes", sade hon. Kulturnatten var ju mest en förespegling för att få henne att komma hit över huvud taget. Hade inte vågat föreslå det annars. Då hade jag åkt till Karlskrona istället. Det hade jag för övrigt föreslagit veckan före. Men då hade hon skullat tvätta håret och ta det lugnt. Så jag tänkte väl att här fanns det nog inte mycket att hämta. Men nu var hon här i varje fall.
På tågstationen vid avskedet. Hon verkade inte gilla kramar, eller att hålla i handen. Hon sade åt mig att gå hem och "throw away those shoes". Jag sade att jag ju kunde ha andra skor om vi skulle ses igen, vilket jag redan tidigare sagt. Var detta det viktiga? Allt mitt babbel bara just babbel? Hon åkte iväg med tåget genom mörkertunneln och vidare bort.
Hon hade undrat över ordet "vidare". Jag frågade om hon sett Toy Story. Det hade hon inte. Men sade att där fanns det någon som sade: "To infinity, and beyond", och att det på svenska blev: "Till oändligheten, och vidare". "So it's like, to continue on, to go on. Like in a relationship, you can say: 'You should move on'. In Swedish: 'du borde gå vidare'".
Hörde i huvudet dagen efter, hennes ord: "And you should throw away those shoes. Riiiilly? Are you siriazz, or are you joking, with those shoes? Riiiiiily!?"
"Somliga går med trasiga skor. Säg, vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?"
Hade givetvis babblat om Cornelis i telefon, att han kom till Sverige som trettonåring och hade lärt sig svenska genom att läsa serietidningen Fantomen. "That's the story, anyway. Maybe you should read comic books?", hade jag sagt.
And maybe I should läsa bibeln, få Gud på min sida, och gå vidare (i mina trasiga skor), som Karl XII.
måndag 30 september 2019
Danskursen, vecka 2 av 10
Willendorf-Julia var redan tagen, likaså de leende ögonen från förra veckan, som till på köpet blivit 10 år yngre. De hade båda dykt upp med män vid sin sida, Willendorf-Julia med en vemsomhelstare och ögonleendet med en man huvudet längre än alla andra.
Industraliseringsvis fanns kvinnorna i innercirkel för att träna sina steg från förra veckan, medan männen stod utmed väggarna. Willendorf-Julia i lokomotion. Höfterna vevaxlade benen som tågande frambak en tänkt liten liten spindeltråd. Två vitglänsande daggdroppar syntes balansera på en kronbladskant, böljande fram, bak, fram, bak, fram, bak i ett evigt tuffande. Vid en annan station såg jag hon som inte tittade mig i ögonen förra veckan. Hon föreföll ha gener direktbeställda från Gud - så vitt jag kunde se - formad för att platsa i en chokladask.
Männen verkade ännu inte ha något att göra i bugg, annat än att titta in i ögonen på kvinnan framför honom, som likt förra veckan byttes ut i snabb takt. Monica dök upp. Jag blev varse att man kunde ha eksem på insidan av handen. Hennes eksem kändes som ytan på glassen 88:an. "Monica", sa jag, igenkännande. Hennes ögon var som små svarta pepparkorn, mortlade av glasögonens händelsehorisont. Förstod senare att den skenbara ögonstorleken bakom glasögon måste bero av synfelet. Det var ju optik, ljusets brytning i linser. Kunde senare i huvudet höra min fysiklärare från gymnasiet utala ordet "brännvidden" med engelsk-svensk brytning.
Ett annat par glasögon hörde hemma på en 1990-talsreklamfilmstjej som gjorde reklam för fast telefoni. De hade likt Columbus letat sig till terra incognita, med sina spetsar ringlade utanför ansiktets form som för att stöpa om det. Det föreföll mig vara kolsyra i glasen, eller om det berodde på ångbildning där bakom glasrutorna.
Nästa ämnesområde var biologi. Ett seminarium om amfibier, djur som lever både på land och i vatten. En padda dök upp. Paddans händer var blöta. Stötte på henne igen senare och då hade hela hon tagit ett dopp tror jag. Läste senare på Naturskyddsföreningens hemsida att paddor hellre går än hoppar. Ynglen var tydligen giftiga också.
Andra fält som studerades var egyptologi, fortsättningskurs från förra veckan, samt astrofysik. På samma sätt som stjärnevolutionsprocessen i rymden tydliggörs genom att stjärnkika på stjärnor i olika stadier av sin livscykel kunde man inom egyptologin göra liknande observationer genom att observera mumier som balsamerats vid olika levnadsstadier. Märkte att en del händer var som vore dess hud en skrynklig handske. På några dödsmasker hade likmaskingången balsamerats i öppet läge.
Avslutningskursen var i genetik. In-gen-yn, hon som aldrig tittade mig i ögonen. Hon vars gener dansat i synkop genom generationerna ända hit, där de endast var på blixtvisit. Hon dansade inte på allvar, varken med armar eller ben. Och så försvann hon. Kollade när hon gått vidare till nästa. Nä, hon tittade inte i hans ögon heller. Hon kanske inte ville vara här, ens.
Plötsligt hördes "Sofia dansar go-go" i högtalarsystemet. Jag log inom- och utombords.
"Vet du vad detta är för låt?", frågade jag kvinnan framför mig. Hon kunde ha varit mellan 45-55 år, och alltså ej ännu i mumiestadiet. Hon hade livskraften kvar, och dansade på allvar. Det var inte första gången hon dansade, det märktes. En del var som spaghetti i armarna eller trippade som på äggskal, men inte denna kvinnan.
"Ja", svarade hon, angående hennes kännedom om låten som spelades.
När hon gick vidare sade hon:
"Det är ju sjuttiotal. Då var väl inte du med?"
"Nä, men jag har hört den ändå", sade jag.
Referensutdrag ur "Sofia dansar go-go":
"Varje karl blir yr och lysten, det är böljegång i bysten, hela salen brakar loss och skriker mera. Höften får den rätta darren, när det rungar i gitarren, och musiken kommer loss med ett helvetiskt vrål"
I pausen såg jag ingeny-tjejen sitta på dansgolvstrappan. Själv. Jag avvaktade. Någon satte sig brevid. Det var sjuttiotalskvinnan, go-go-Sofia. Var de mor och dotter? Så kunde det vara. Så måste det vara. Go-go-Sofia måste ha dragit med ingeny-tjejen hit, som får att utsätta henne får de energimängder som krävdes för att kickstarta hennes livskraft, atomfusionen, om det nu skulle bli en stjärna av henne.
Fick syn på eksem-Monica vid stolpen. Gick fram, inte direkt. Jag liksom gled fram, tvekande. Under hennes små pepparkornsögon satt en mun, vind som vore den gjord i claymation. Sade något om att man inte hann med. Att det gick fort. Hon sade något om att hon tog för långa steg. Det var alltså vad hon oroade sig för, att hon tog för långa steg. Jag sade att buggen ju utvecklades, att ledaren nämnt någon annan form av bugg på 1980-talet, när han började med dans. Att om hon fortsatte ta långa steg, kanske någon skulle gå i/med hennes fotsteg och skapa en ny form av bugg. Pausen tog fort slut.
Felicia var i 20-årsåldern, liten och bakom glasögon. Hon hade en frisinnad elevrådsrepresentant-vibe och flinade som Kalle Anka. Jag var en av dom vars namn hon mindes från förra veckan, sade hon. Jag sade att jag var lätt att känna igen. Hon hörde fel eller missuppfattade, och sade att hon ibland var bra på att lära sig namn, och ibland inte. Efter denna upplysning var det återigen partnerbyte.
Stjärntjejen dök snart upp igen i omloppet. Det blev något strul med musiken, vilket gav mig lite pratrum. Då tvingades hon se på mig. Hennes leende var som när strömmen plötsligt återkommer efter ett strömavbrott. Men fusionen gick inte igång. Hon drev vidare ut i galaxen.
Det var slut och jag övade mig på att gå långsamt. Var trots det bland de tio första ute på parkeringen. Vände i en halvcirkel. Gick åt motsatt håll. Använde periferisynen. Tänkte på Leif G.W. Persson när han sade: "Det finns inget förbud mot att spana på folk. Inget totalt förbud. Det kan gränsa till ofredande om man spanar dåligt på dom. Men nästan alla människor är så kolossalt omisstänksamma."
Såg stjärntjejen och den förmodade mamman på väg till en förmodad bil på parkeringen. Jag passerade dem som en asteroid, utan att se direkt på dem. Det var mörkt och i lyktstolpars sken. Jag tittade upp på himlen och såg en stjärna falla. Nej, så klart jag inte gjorde. Jag vände om och gick hem genom Vintergatans mörker.
Industraliseringsvis fanns kvinnorna i innercirkel för att träna sina steg från förra veckan, medan männen stod utmed väggarna. Willendorf-Julia i lokomotion. Höfterna vevaxlade benen som tågande frambak en tänkt liten liten spindeltråd. Två vitglänsande daggdroppar syntes balansera på en kronbladskant, böljande fram, bak, fram, bak, fram, bak i ett evigt tuffande. Vid en annan station såg jag hon som inte tittade mig i ögonen förra veckan. Hon föreföll ha gener direktbeställda från Gud - så vitt jag kunde se - formad för att platsa i en chokladask.
Männen verkade ännu inte ha något att göra i bugg, annat än att titta in i ögonen på kvinnan framför honom, som likt förra veckan byttes ut i snabb takt. Monica dök upp. Jag blev varse att man kunde ha eksem på insidan av handen. Hennes eksem kändes som ytan på glassen 88:an. "Monica", sa jag, igenkännande. Hennes ögon var som små svarta pepparkorn, mortlade av glasögonens händelsehorisont. Förstod senare att den skenbara ögonstorleken bakom glasögon måste bero av synfelet. Det var ju optik, ljusets brytning i linser. Kunde senare i huvudet höra min fysiklärare från gymnasiet utala ordet "brännvidden" med engelsk-svensk brytning.
Ett annat par glasögon hörde hemma på en 1990-talsreklamfilmstjej som gjorde reklam för fast telefoni. De hade likt Columbus letat sig till terra incognita, med sina spetsar ringlade utanför ansiktets form som för att stöpa om det. Det föreföll mig vara kolsyra i glasen, eller om det berodde på ångbildning där bakom glasrutorna.
Nästa ämnesområde var biologi. Ett seminarium om amfibier, djur som lever både på land och i vatten. En padda dök upp. Paddans händer var blöta. Stötte på henne igen senare och då hade hela hon tagit ett dopp tror jag. Läste senare på Naturskyddsföreningens hemsida att paddor hellre går än hoppar. Ynglen var tydligen giftiga också.
Andra fält som studerades var egyptologi, fortsättningskurs från förra veckan, samt astrofysik. På samma sätt som stjärnevolutionsprocessen i rymden tydliggörs genom att stjärnkika på stjärnor i olika stadier av sin livscykel kunde man inom egyptologin göra liknande observationer genom att observera mumier som balsamerats vid olika levnadsstadier. Märkte att en del händer var som vore dess hud en skrynklig handske. På några dödsmasker hade likmaskingången balsamerats i öppet läge.
Avslutningskursen var i genetik. In-gen-yn, hon som aldrig tittade mig i ögonen. Hon vars gener dansat i synkop genom generationerna ända hit, där de endast var på blixtvisit. Hon dansade inte på allvar, varken med armar eller ben. Och så försvann hon. Kollade när hon gått vidare till nästa. Nä, hon tittade inte i hans ögon heller. Hon kanske inte ville vara här, ens.
Plötsligt hördes "Sofia dansar go-go" i högtalarsystemet. Jag log inom- och utombords.
"Vet du vad detta är för låt?", frågade jag kvinnan framför mig. Hon kunde ha varit mellan 45-55 år, och alltså ej ännu i mumiestadiet. Hon hade livskraften kvar, och dansade på allvar. Det var inte första gången hon dansade, det märktes. En del var som spaghetti i armarna eller trippade som på äggskal, men inte denna kvinnan.
"Ja", svarade hon, angående hennes kännedom om låten som spelades.
När hon gick vidare sade hon:
"Det är ju sjuttiotal. Då var väl inte du med?"
"Nä, men jag har hört den ändå", sade jag.
Referensutdrag ur "Sofia dansar go-go":
"Varje karl blir yr och lysten, det är böljegång i bysten, hela salen brakar loss och skriker mera. Höften får den rätta darren, när det rungar i gitarren, och musiken kommer loss med ett helvetiskt vrål"
I pausen såg jag ingeny-tjejen sitta på dansgolvstrappan. Själv. Jag avvaktade. Någon satte sig brevid. Det var sjuttiotalskvinnan, go-go-Sofia. Var de mor och dotter? Så kunde det vara. Så måste det vara. Go-go-Sofia måste ha dragit med ingeny-tjejen hit, som får att utsätta henne får de energimängder som krävdes för att kickstarta hennes livskraft, atomfusionen, om det nu skulle bli en stjärna av henne.
Fick syn på eksem-Monica vid stolpen. Gick fram, inte direkt. Jag liksom gled fram, tvekande. Under hennes små pepparkornsögon satt en mun, vind som vore den gjord i claymation. Sade något om att man inte hann med. Att det gick fort. Hon sade något om att hon tog för långa steg. Det var alltså vad hon oroade sig för, att hon tog för långa steg. Jag sade att buggen ju utvecklades, att ledaren nämnt någon annan form av bugg på 1980-talet, när han började med dans. Att om hon fortsatte ta långa steg, kanske någon skulle gå i/med hennes fotsteg och skapa en ny form av bugg. Pausen tog fort slut.
Felicia var i 20-årsåldern, liten och bakom glasögon. Hon hade en frisinnad elevrådsrepresentant-vibe och flinade som Kalle Anka. Jag var en av dom vars namn hon mindes från förra veckan, sade hon. Jag sade att jag var lätt att känna igen. Hon hörde fel eller missuppfattade, och sade att hon ibland var bra på att lära sig namn, och ibland inte. Efter denna upplysning var det återigen partnerbyte.
Stjärntjejen dök snart upp igen i omloppet. Det blev något strul med musiken, vilket gav mig lite pratrum. Då tvingades hon se på mig. Hennes leende var som när strömmen plötsligt återkommer efter ett strömavbrott. Men fusionen gick inte igång. Hon drev vidare ut i galaxen.
Det var slut och jag övade mig på att gå långsamt. Var trots det bland de tio första ute på parkeringen. Vände i en halvcirkel. Gick åt motsatt håll. Använde periferisynen. Tänkte på Leif G.W. Persson när han sade: "Det finns inget förbud mot att spana på folk. Inget totalt förbud. Det kan gränsa till ofredande om man spanar dåligt på dom. Men nästan alla människor är så kolossalt omisstänksamma."
Såg stjärntjejen och den förmodade mamman på väg till en förmodad bil på parkeringen. Jag passerade dem som en asteroid, utan att se direkt på dem. Det var mörkt och i lyktstolpars sken. Jag tittade upp på himlen och såg en stjärna falla. Nej, så klart jag inte gjorde. Jag vände om och gick hem genom Vintergatans mörker.
måndag 23 september 2019
Danskursen
I maj 2009 påbörjade Markus Persson det som kom att bli megasuccén Minecraft. Han skulle fylla trettio år, och blev alltid tyst bland folk han inte kände. Då var jag nitton år och skulle just gå ut gymnasiet. Mindes det på väg mot danslokalen, gymnasiets väggar före en lektion, hur jag blev stående där i observation och tystnad inför övrigas skådespel. Jag läste spelutveckling på högskolan sen. Nu skulle jag snart fylla trettio.
Inne i danslokalen var det fullt med folk. Det satt en kvinna vid ett bord och bockade av dom som kom. Hon verkade ha satt prestige i att titta varje person i ögonen och säga välkommen. Mindes att han som sedermera tog över utvecklingen av Minecraft, Jens Bergensten, under autografskrivande också hade som policy att titta varje person i ögonen. Och på bilden i Minecraftboken jag läst på biblioteket satt han just vid ett bord med armbågen vinklad utåt i skrivläge, såsom registratorn här.
Blev i väntan stående lutad mot en bärande pelare. Stod en tjej med eksem på handen en halvmeter ifrån. Hade inte sett henne först, för det var så mycket annat folk. Hade kunnat säga hej eller nåt. Fick inte bli en creeper igen var tanken. Utveckling, dans, kontakt. Stod och tvekade. Så drog kursen igång.
Ledaren stod i mitten av dansgolvet iklädd headset kopplat till ett högtalarsystem där hans stämma hördes. Dansen genomfördes i två vida ringar, en yttre och en inre. Danspartner byttes efter 15-60 sekunder ungefär. Personer i röda tröjor var några slags ledare som skulle kunna dethär med dans. Det fanns ungefär tio stycken utspridda i ringarna, och totalt fanns över hundra personer på den fyrkantiga dansbanan.
Tidigt mötte jag ett par leende ögon bakom glasögon. Det liksom sprakade bakom dem. Kunde hon vara trettiofem eller ännu äldre? Man och barn? Vem vet. Det var intressant att det var så många olika typer. En ung men giftasvuxen tjej tittade mig inte över huvud taget i ögonen. Jag roades mest av det. Kunde se hennes tankar. Men jag var ju faktiskt äldre nu, så allt var inte så himla allvarlig längre. Skönt. Och jag mötte även en mumie från fjärde dynastin. Förmodligen gravplundrad före år 0. Hon såg kanske mina tankar, men high-five-handen man skulle göra när man bytte partner såg hon inte, det såg jag. Stackare.
Någon hade samma rörlighet i steget som en person stående på ett fönsterbleck uppe i en skyskrapa, med ryggen tätt mot fönstret, ögonen riktade neråt mot de kringsusande strålkäglorna från bilarna på South Las Vegas Boulevard. En annan såg ut som att hon glömts kvar i en centrifugerande tvättmaskin i 25 år, förkrympt och med smala ben och armar. Helt enkelt en tant man kunde stjäla - stoppa under armen och gå iväg med.
Det var vattendrickspaus. Gick till toaletterna och drack. Röster vid handfaten. Någon i 30-årsåldern pratade kort med en man i 60-årsåldern. Den yngre mannen tyckte kursen verkade pedagogisk. Han lät entusiastisk. Den äldre mannen tyckte att det mest vara samma sak om och om igen, att det var "lite tjatigt". Han lät som han lät.
Väl ute igen stod eksemet vid stolpen igen, samt en lång tjej vars namn jag mindes från dansen. Såg en dragvagn med tillbringare och vatten. Började prata med eksemet. Hade mints hennes namn fel. Inga leende ögon bak hennes glasögon. Sade att jag varit på toa och druckit, men sen sett att det fanns vatten framtaget. Föreslog att ledaren hade kunnat styra pausen på samma sätt som dansen: "Och så drick, å fram-bak, fram-bak. Drick." Hon skrattade inte. Pratade med den längre tjejen istället. Hon var 186 centimeter. Det var väl allt vi hann säga ungefär. Dansen drog igång igen.
Den första jag sett i lokalen var förresten en tjej jag klippte gräset med under ett treveckors sommarjobb i gymnasiet. Hon hade röd ledartröja på sig, men sade att hon inte visste hur man gjorde ändå. Hade sett henne i festivalparaden i somras, som reklampelare just för denna danskursen. Funderade på att anmäla mig till kursen efter att ha sett paraden. Men nä. Sinnesblockad. Dock hade jag månader senare överhört en konversation på biblioteket där en gulvästarbetare sade till sin kollega att han anmält sig till kursen. Att han ville lära sig dansa. För att i nästa mening hoppas att det fanns någon i hans ålder där. Tog fram min telefon och anmälde mig. Det var 12 september 2019. Nu var det 22 september och första veckotillfället av 10 tillfällen. En halvtimme kvar. Vissa man dansat med började dyka upp igen.
Magica de hex-kvinnan, i 45-årsåldern med snörpig mun och utebliven ögonkontakt. Hon var en sådan person som färgade sitt hår på samma sätt som man färgar möbler - med en välomskakad sprejburk svart färg. Kunde se hur hon med korslagda armar gick framåtlutad i spetsiga skor längs en korridor, med den svarta slängkappan med den borttappad kapuschongen, slängande om sig när hon attackerade dörren på väg ut för att säga till några barn att inte klättra i träd, spela boll mot just den väggen, eller bara att inte vara ivägen i största allmänhet. Och så regnade det alltid när hon jobbade. Hon var en vädermakternas gud på det sättet. Men det var bara i mitt huvud detdär, när jag vaknade dagen efter. I en amerikansk actionfilm skulle hon spelat kvinnan som håller ett knivblad mot strupen på hjälten och frågar om han letar efter något, samtidigt som hon räcker fram diamanten och ber hjälten ta den, för att samtidigt väsa: "Vågar du inte? Vad är det som skrämmer dig?" Sen trycker hon till honom mot en vägg så att han svimmar av och filmen kan gå vidare till nästa scen.
Dansen var slut. Den långa hade börjat fingra på sin telefon på väg till sin bil. Det var mörkt ute. Bilarnas lyktsken gled fram längs den mörka parkeringsplatsen likt jetplan som slickar däck på ett hangarfartyg. Ljusen försvann sedan iväg bortom danshåll.
Väl hemma såg min bror på Parlamentet. Såg Sven Melander. "Jaså de har dammat av honom?", sade jag. Sade att de begått ett brott när de tagit med honom i programmet: "Brott mot griftefriden". Sade att ett sånt skämt skulle kunna ha varit med i programmet. Jag snackade för mycket. Ibland.
Inne i danslokalen var det fullt med folk. Det satt en kvinna vid ett bord och bockade av dom som kom. Hon verkade ha satt prestige i att titta varje person i ögonen och säga välkommen. Mindes att han som sedermera tog över utvecklingen av Minecraft, Jens Bergensten, under autografskrivande också hade som policy att titta varje person i ögonen. Och på bilden i Minecraftboken jag läst på biblioteket satt han just vid ett bord med armbågen vinklad utåt i skrivläge, såsom registratorn här.
Blev i väntan stående lutad mot en bärande pelare. Stod en tjej med eksem på handen en halvmeter ifrån. Hade inte sett henne först, för det var så mycket annat folk. Hade kunnat säga hej eller nåt. Fick inte bli en creeper igen var tanken. Utveckling, dans, kontakt. Stod och tvekade. Så drog kursen igång.
Ledaren stod i mitten av dansgolvet iklädd headset kopplat till ett högtalarsystem där hans stämma hördes. Dansen genomfördes i två vida ringar, en yttre och en inre. Danspartner byttes efter 15-60 sekunder ungefär. Personer i röda tröjor var några slags ledare som skulle kunna dethär med dans. Det fanns ungefär tio stycken utspridda i ringarna, och totalt fanns över hundra personer på den fyrkantiga dansbanan.
Tidigt mötte jag ett par leende ögon bakom glasögon. Det liksom sprakade bakom dem. Kunde hon vara trettiofem eller ännu äldre? Man och barn? Vem vet. Det var intressant att det var så många olika typer. En ung men giftasvuxen tjej tittade mig inte över huvud taget i ögonen. Jag roades mest av det. Kunde se hennes tankar. Men jag var ju faktiskt äldre nu, så allt var inte så himla allvarlig längre. Skönt. Och jag mötte även en mumie från fjärde dynastin. Förmodligen gravplundrad före år 0. Hon såg kanske mina tankar, men high-five-handen man skulle göra när man bytte partner såg hon inte, det såg jag. Stackare.
Någon hade samma rörlighet i steget som en person stående på ett fönsterbleck uppe i en skyskrapa, med ryggen tätt mot fönstret, ögonen riktade neråt mot de kringsusande strålkäglorna från bilarna på South Las Vegas Boulevard. En annan såg ut som att hon glömts kvar i en centrifugerande tvättmaskin i 25 år, förkrympt och med smala ben och armar. Helt enkelt en tant man kunde stjäla - stoppa under armen och gå iväg med.
Det var vattendrickspaus. Gick till toaletterna och drack. Röster vid handfaten. Någon i 30-årsåldern pratade kort med en man i 60-årsåldern. Den yngre mannen tyckte kursen verkade pedagogisk. Han lät entusiastisk. Den äldre mannen tyckte att det mest vara samma sak om och om igen, att det var "lite tjatigt". Han lät som han lät.
Väl ute igen stod eksemet vid stolpen igen, samt en lång tjej vars namn jag mindes från dansen. Såg en dragvagn med tillbringare och vatten. Började prata med eksemet. Hade mints hennes namn fel. Inga leende ögon bak hennes glasögon. Sade att jag varit på toa och druckit, men sen sett att det fanns vatten framtaget. Föreslog att ledaren hade kunnat styra pausen på samma sätt som dansen: "Och så drick, å fram-bak, fram-bak. Drick." Hon skrattade inte. Pratade med den längre tjejen istället. Hon var 186 centimeter. Det var väl allt vi hann säga ungefär. Dansen drog igång igen.
Den första jag sett i lokalen var förresten en tjej jag klippte gräset med under ett treveckors sommarjobb i gymnasiet. Hon hade röd ledartröja på sig, men sade att hon inte visste hur man gjorde ändå. Hade sett henne i festivalparaden i somras, som reklampelare just för denna danskursen. Funderade på att anmäla mig till kursen efter att ha sett paraden. Men nä. Sinnesblockad. Dock hade jag månader senare överhört en konversation på biblioteket där en gulvästarbetare sade till sin kollega att han anmält sig till kursen. Att han ville lära sig dansa. För att i nästa mening hoppas att det fanns någon i hans ålder där. Tog fram min telefon och anmälde mig. Det var 12 september 2019. Nu var det 22 september och första veckotillfället av 10 tillfällen. En halvtimme kvar. Vissa man dansat med började dyka upp igen.
Magica de hex-kvinnan, i 45-årsåldern med snörpig mun och utebliven ögonkontakt. Hon var en sådan person som färgade sitt hår på samma sätt som man färgar möbler - med en välomskakad sprejburk svart färg. Kunde se hur hon med korslagda armar gick framåtlutad i spetsiga skor längs en korridor, med den svarta slängkappan med den borttappad kapuschongen, slängande om sig när hon attackerade dörren på väg ut för att säga till några barn att inte klättra i träd, spela boll mot just den väggen, eller bara att inte vara ivägen i största allmänhet. Och så regnade det alltid när hon jobbade. Hon var en vädermakternas gud på det sättet. Men det var bara i mitt huvud detdär, när jag vaknade dagen efter. I en amerikansk actionfilm skulle hon spelat kvinnan som håller ett knivblad mot strupen på hjälten och frågar om han letar efter något, samtidigt som hon räcker fram diamanten och ber hjälten ta den, för att samtidigt väsa: "Vågar du inte? Vad är det som skrämmer dig?" Sen trycker hon till honom mot en vägg så att han svimmar av och filmen kan gå vidare till nästa scen.
Dansen var slut. Den långa hade börjat fingra på sin telefon på väg till sin bil. Det var mörkt ute. Bilarnas lyktsken gled fram längs den mörka parkeringsplatsen likt jetplan som slickar däck på ett hangarfartyg. Ljusen försvann sedan iväg bortom danshåll.
Väl hemma såg min bror på Parlamentet. Såg Sven Melander. "Jaså de har dammat av honom?", sade jag. Sade att de begått ett brott när de tagit med honom i programmet: "Brott mot griftefriden". Sade att ett sånt skämt skulle kunna ha varit med i programmet. Jag snackade för mycket. Ibland.
lördag 31 augusti 2019
Grupptänkande och mänskliga fiktioner
Kapitalismens kärleksförklaring till den fria marknaden: "Kunden har alltid rätt", är lika mycket dogm som dom mänskliga rättigheterna, eller vilken annan mänsklig fiktion som helst. Åsikten kommer från filosofen och historikern Yuval Noah Harari som i boken "21 tankar om det 21:a århundradet" (2018, i svensk översättning av Joachim Retzlaff) menar att spridandet av mänskliga fiktioner är nödvändigt för den som vill åtnjuta makt över, eller samarbeta med, andra människor. Företag påstås vara "en intrikat juridisk fiktion som skapats av lagstiftare och advokater", medan respekten för pengar anses bygga på samma respekt som den inför heliga skrifter - det är först när vi inser att andra människor fäster ett värde vid pengar, eller en helig skrift, som vi blir mottagliga för budskapet: pengar är värdefulla; denna skrift är Guds ord.
Sådana grupptänksmekanismer styr enligt Harari de flesta mänskliga åsikter, inte bara den "den liberala tron på individuell rationalitet" ("kunden har alltid rätt"), utan även tron på att att fakta skulle kunna påverka den allmänna opinionen (angående den under 2010-talet uppblossande debatten om fejknyheter); Harari menar att det finns empiriska belägg för motsatsen: att fakta inte påverkar den allmänna opinionen. Att inte ta till sig bevis, fakta, utan istället hemfalla åt det man tror är sant, är grupptänkandets själva kärna. Mänskliga fiktioner är alltså ett effektivt sätt att forma människors tro och föreställningar. Harari ger exemplet med brandingen av Coca-Cola:
"Förutom religioner och ideologier förlitar sig också företag på fiktioner och fejknyheter. Branding innebär ofta att upprepa samma fiktiva berättelse gång på gång tills människor tror att den är sann. Vilka bilder kommer upp i ditt inre när du tänker på Coca-Cola? Unga friska människor som idrottar och har skoj tillsammans? Eller överviktiga diabetespatienter i sjukhussängar. Man blir inte ung av att dricka mycket Coca-Cola, inte heller frisk eller atletisk - det ökar i stället risken för fetma och diabetes. Men Coca-Cola har i årtionden satsat miljontals dollar på att förknippas med ungdom, hälsa och idrottsaktiviteter - och miljardtals människor tror omedvetet på denna koppling."
Har vi några egna åsikter? Boken ger inget svar på den frågan, men Hararis åsikt om bokläsning är i hursomhelst att om boken inte lär honom något nytt, eller innehåller en ny insikt, på de första 10 sidorna, så väljer han en annan bok.(^1)
Hans egen bok inleds med en kort beskrivning av hans två tidigare böcker: "Sapiens" (2011; på svenska 2015), som undersökte hur en obetydlig apa - människan - blev härskare över planeten, och "Homo Deus" (2015; på svenska 2017), som filosoferade över livets och människans framtid på lång sikt. Innan de 10 första sidorna är slut har Harari skisserat bokens innehåll, där han bland annat filosoferar om:
* 1900-talets ideologiska slag mellan fascism, kommunism och liberalism, där liberalismen vann, en seger som nu, i det 21:a århundradet, är hotad. Vad händer med världen utan en gemensam berättelse, en gemensam mänsklig fiktion?
* Kombinationen av IT och bioteknik som riskerar att göra flertalet människor frihetslösa och överflödiga, och koncentrera makten hos en liten elit. Vad händer om ett företag vet mer om oss än vad vi själva gör?
* Kan människan, anpassad för helt andra levnadsbetingelser än en globaliserad verklighet, förstå världen, eller är den numer för komplex för våra jägar-samlar-hjärnor?
Låter det som intressanta grogrunder för nya insikter? Eller är idén om att något intressant måste visa sig på en boks 10 första sidor, bara ännu en i raden av mänskliga fiktioner?
(^1)
Yuval Noah Harari: "21 Lessons for the 21st Century" | Talks at Google
https://www.youtube.com/watch?v=Bw9P_ZXWDJU#t=2810
46:50-47:43
Sådana grupptänksmekanismer styr enligt Harari de flesta mänskliga åsikter, inte bara den "den liberala tron på individuell rationalitet" ("kunden har alltid rätt"), utan även tron på att att fakta skulle kunna påverka den allmänna opinionen (angående den under 2010-talet uppblossande debatten om fejknyheter); Harari menar att det finns empiriska belägg för motsatsen: att fakta inte påverkar den allmänna opinionen. Att inte ta till sig bevis, fakta, utan istället hemfalla åt det man tror är sant, är grupptänkandets själva kärna. Mänskliga fiktioner är alltså ett effektivt sätt att forma människors tro och föreställningar. Harari ger exemplet med brandingen av Coca-Cola:
"Förutom religioner och ideologier förlitar sig också företag på fiktioner och fejknyheter. Branding innebär ofta att upprepa samma fiktiva berättelse gång på gång tills människor tror att den är sann. Vilka bilder kommer upp i ditt inre när du tänker på Coca-Cola? Unga friska människor som idrottar och har skoj tillsammans? Eller överviktiga diabetespatienter i sjukhussängar. Man blir inte ung av att dricka mycket Coca-Cola, inte heller frisk eller atletisk - det ökar i stället risken för fetma och diabetes. Men Coca-Cola har i årtionden satsat miljontals dollar på att förknippas med ungdom, hälsa och idrottsaktiviteter - och miljardtals människor tror omedvetet på denna koppling."
Har vi några egna åsikter? Boken ger inget svar på den frågan, men Hararis åsikt om bokläsning är i hursomhelst att om boken inte lär honom något nytt, eller innehåller en ny insikt, på de första 10 sidorna, så väljer han en annan bok.(^1)
Hans egen bok inleds med en kort beskrivning av hans två tidigare böcker: "Sapiens" (2011; på svenska 2015), som undersökte hur en obetydlig apa - människan - blev härskare över planeten, och "Homo Deus" (2015; på svenska 2017), som filosoferade över livets och människans framtid på lång sikt. Innan de 10 första sidorna är slut har Harari skisserat bokens innehåll, där han bland annat filosoferar om:
* 1900-talets ideologiska slag mellan fascism, kommunism och liberalism, där liberalismen vann, en seger som nu, i det 21:a århundradet, är hotad. Vad händer med världen utan en gemensam berättelse, en gemensam mänsklig fiktion?
* Kombinationen av IT och bioteknik som riskerar att göra flertalet människor frihetslösa och överflödiga, och koncentrera makten hos en liten elit. Vad händer om ett företag vet mer om oss än vad vi själva gör?
* Kan människan, anpassad för helt andra levnadsbetingelser än en globaliserad verklighet, förstå världen, eller är den numer för komplex för våra jägar-samlar-hjärnor?
Låter det som intressanta grogrunder för nya insikter? Eller är idén om att något intressant måste visa sig på en boks 10 första sidor, bara ännu en i raden av mänskliga fiktioner?
(^1)
Yuval Noah Harari: "21 Lessons for the 21st Century" | Talks at Google
https://www.youtube.com/watch?v=Bw9P_ZXWDJU#t=2810
46:50-47:43
tisdag 7 maj 2019
Peter Karlsson
När jag närmade mig undrade jag om det var en människa som låg där på marken utanför busskuren, eller om det kanske bara var en hög med kläder, eller en lövhög kanske. När jag kommit närmare jämrade högen sig och väste: "hjälp". Det var en man i sextioårsåldern som låg där, i svart jacka, keps, och svarta byxor. Mannen sluddrade, pekade på sitt bröst och signalerade andningssvårigheter. "Ambulans", fick mannen fram efter lite ansträngning. Sprang fram till första bästa människa, som ringde 112. De ställde motfrågor och tiden gick. Mannen ville bli hjälpt upp från marken. Jag lyfte bakifrån i hans armar och han kom upp på busshållplatsbänken. Han hade bara en tand kvar i munnen. Han tog fram cigaretter ur innerfickan på jackan, med motiveringen att han var nervös. När han fipplade med cigarettpaketet märkte jag att hans ena tumme saknade överdel. Han var nerkissad och smutsig.
Istället för en ambulans dök två sjukvårdare upp. De båda sjukvårdarna kände till honom sedan tidigare. Han klagade på smärtor i benet. "Peter, du har haft ont i detdär benet i 8 år", sade den ena av sjukvårdarna. Sen hade de frågat vilka mediciner han åt. Magnecyl och etanol hjälpte inte mot smärtan i benet, sade han. Peter fick blåsa i en alkomätare, som mätte upp 1.92 promille. De båda sjukvårdarna försökte ställa Peter upp men han kunde inte stödja på benen. En av sjukvårdarna tog till orda: "Jag trodde inte det var så mycket denhär gången. Du brukar ha mer i dig". De kunde inget göra utan skulle kontakta polisen enligt någon lag om omhändertagande av berusade personer. Polisen tog 20 minuter på sig att komma. Under tiden började Peter, som visade sig vara född 1955, att prata.
Peters tvillingbror hade tagit livet av sig, för många år sedan. Han berättade om sin fru Alice. Om när de gift sig 1978, något om en kvarglömd kanelbulle, att han inte var dum i huvudet, att han förstod (det gick inte att höra alla detaljer för han sluddrade, eller om det var för att han saknade tänder), att han varit skitnervös, att han inte ville komma tomhänt, att han hade köpt rosor. Att hon var snygg och snäll. Att hon sagt att han skulle stanna över natten, men att han sade att han skulle ha sin medicin. Men att hon sagt att hon ville ha honom där. Och sen fick man gissa vad som hände, sade han till sjuksköterskan. De hade köpts vigselringar för 800 kronor. Han hade lärt henne att simma. Först hade hon inte velat, men han hade lärt henne. Han älskade henne fortfarande. Hon ville inte ha med honom att göra när han var onykter. Han ville vara snäll sa han, inte göra något dumt. Nu skulle han för alltid lägga av med alkoholen. Och drogerna, amfetaminet, som han erkände sig inte kunnat hålla sig borta ifrån under livet.
"Men du måste vilja det själv Peter", sade sjuksköterskan.
Peter började prata om tvillingbrodern igen. Att brodern tagit livet av sig, genom hängning, men att han själv inte förmådde. Peter sade att han varit hos en psykolog som sagt att han aldrig skulle glömma brodern. Sjuksköterskan sade:
"Ja, ni var ju så nära. Alltid tillsammans. Men med er nära koppling har du säkert ett sätt att kommunicera med honom ändå. Känner du att han är med dig?"
"Jag saknar honom", sade Peter med mild väsande röst. Hans ögon var täckta av solglasögon och kepsskärm.
"Jag förstår det", sade sjuksköterskan och klappade honom på axeln.
Peter sade att sjuksköterskan var snäll, att om han haft pengar skulle han bjuda på tårta. Sjuksköterskan sade att det behövde han inte göra, men att det var tanken som räknades. Peter föreslog tårta igen efter en stund.
"Vet du vad du kan lova mig istället?", sade sjuksköterskan.
"Nykter?", väste Peter tyst.
"Nä, jag tänkte, dendär tårtan, du kan köpa den, och så kan du ge den till Alice, så kan du hälsa från oss.", sade sjuksköterskan, och tillade: "kan du lova det?"
"Jag lovar", sade Peter.
Poliserna som kom kände också Peter sedan tidigare, och körde hem honom för tillnyktring. Han bodde 300 meter bort. Jag ledde hem hans cykel.
Istället för en ambulans dök två sjukvårdare upp. De båda sjukvårdarna kände till honom sedan tidigare. Han klagade på smärtor i benet. "Peter, du har haft ont i detdär benet i 8 år", sade den ena av sjukvårdarna. Sen hade de frågat vilka mediciner han åt. Magnecyl och etanol hjälpte inte mot smärtan i benet, sade han. Peter fick blåsa i en alkomätare, som mätte upp 1.92 promille. De båda sjukvårdarna försökte ställa Peter upp men han kunde inte stödja på benen. En av sjukvårdarna tog till orda: "Jag trodde inte det var så mycket denhär gången. Du brukar ha mer i dig". De kunde inget göra utan skulle kontakta polisen enligt någon lag om omhändertagande av berusade personer. Polisen tog 20 minuter på sig att komma. Under tiden började Peter, som visade sig vara född 1955, att prata.
Peters tvillingbror hade tagit livet av sig, för många år sedan. Han berättade om sin fru Alice. Om när de gift sig 1978, något om en kvarglömd kanelbulle, att han inte var dum i huvudet, att han förstod (det gick inte att höra alla detaljer för han sluddrade, eller om det var för att han saknade tänder), att han varit skitnervös, att han inte ville komma tomhänt, att han hade köpt rosor. Att hon var snygg och snäll. Att hon sagt att han skulle stanna över natten, men att han sade att han skulle ha sin medicin. Men att hon sagt att hon ville ha honom där. Och sen fick man gissa vad som hände, sade han till sjuksköterskan. De hade köpts vigselringar för 800 kronor. Han hade lärt henne att simma. Först hade hon inte velat, men han hade lärt henne. Han älskade henne fortfarande. Hon ville inte ha med honom att göra när han var onykter. Han ville vara snäll sa han, inte göra något dumt. Nu skulle han för alltid lägga av med alkoholen. Och drogerna, amfetaminet, som han erkände sig inte kunnat hålla sig borta ifrån under livet.
"Men du måste vilja det själv Peter", sade sjuksköterskan.
Peter började prata om tvillingbrodern igen. Att brodern tagit livet av sig, genom hängning, men att han själv inte förmådde. Peter sade att han varit hos en psykolog som sagt att han aldrig skulle glömma brodern. Sjuksköterskan sade:
"Ja, ni var ju så nära. Alltid tillsammans. Men med er nära koppling har du säkert ett sätt att kommunicera med honom ändå. Känner du att han är med dig?"
"Jag saknar honom", sade Peter med mild väsande röst. Hans ögon var täckta av solglasögon och kepsskärm.
"Jag förstår det", sade sjuksköterskan och klappade honom på axeln.
Peter sade att sjuksköterskan var snäll, att om han haft pengar skulle han bjuda på tårta. Sjuksköterskan sade att det behövde han inte göra, men att det var tanken som räknades. Peter föreslog tårta igen efter en stund.
"Vet du vad du kan lova mig istället?", sade sjuksköterskan.
"Nykter?", väste Peter tyst.
"Nä, jag tänkte, dendär tårtan, du kan köpa den, och så kan du ge den till Alice, så kan du hälsa från oss.", sade sjuksköterskan, och tillade: "kan du lova det?"
"Jag lovar", sade Peter.
Poliserna som kom kände också Peter sedan tidigare, och körde hem honom för tillnyktring. Han bodde 300 meter bort. Jag ledde hem hans cykel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)