Peter Karlsson

När jag närmade mig undrade jag om det var en människa som låg där på marken utanför busskuren, eller om det kanske bara var en hög med kläder, eller en lövhög kanske. När jag kommit närmare jämrade högen sig och väste: "hjälp". Det var en man i sextioårsåldern som låg där, i svart jacka, keps, och svarta byxor. Mannen sluddrade, pekade på sitt bröst och signalerade andningssvårigheter. "Ambulans", fick mannen fram efter lite ansträngning. Sprang fram till första bästa människa, som ringde 112. De ställde motfrågor och tiden gick. Mannen ville bli hjälpt upp från marken. Jag lyfte bakifrån i hans armar och han kom upp på busshållplatsbänken. Han hade bara en tand kvar i munnen. Han tog fram cigaretter ur innerfickan på jackan, med motiveringen att han var nervös. När han fipplade med cigarettpaketet märkte jag att hans ena tumme saknade överdel. Han var nerkissad och smutsig.

Istället för en ambulans dök två sjukvårdare upp. De båda sjukvårdarna kände till honom sedan tidigare. Han klagade på smärtor i benet. "Peter, du har haft ont i detdär benet i 8 år", sade den ena av sjukvårdarna. Sen hade de frågat vilka mediciner han åt. Magnecyl och etanol hjälpte inte mot smärtan i benet, sade han. Peter fick blåsa i en alkomätare, som mätte upp 1.92 promille. De båda sjukvårdarna försökte ställa Peter upp men han kunde inte stödja på benen. En av sjukvårdarna tog till orda: "Jag trodde inte det var så mycket denhär gången. Du brukar ha mer i dig". De kunde inget göra utan skulle kontakta polisen enligt någon lag om omhändertagande av berusade personer. Polisen tog 20 minuter på sig att komma. Under tiden började Peter, som visade sig vara född 1955, att prata.

Peters tvillingbror hade tagit livet av sig, för många år sedan. Han berättade om sin fru Alice. Om när de gift sig 1978, något om en kvarglömd kanelbulle, att han inte var dum i huvudet, att han förstod (det gick inte att höra alla detaljer för han sluddrade, eller om det var för att han saknade tänder), att han varit skitnervös, att han inte ville komma tomhänt, att han hade köpt rosor. Att hon var snygg och snäll. Att hon sagt att han skulle stanna över natten, men att han sade att han skulle ha sin medicin. Men att hon sagt att hon ville ha honom där. Och sen fick man gissa vad som hände, sade han till sjuksköterskan. De hade köpts vigselringar för 800 kronor. Han hade lärt henne att simma. Först hade hon inte velat, men han hade lärt henne. Han älskade henne fortfarande. Hon ville inte ha med honom att göra när han var onykter. Han ville vara snäll sa han, inte göra något dumt. Nu skulle han för alltid lägga av med alkoholen. Och drogerna, amfetaminet, som han erkände sig inte kunnat hålla sig borta ifrån under livet.
"Men du måste vilja det själv Peter", sade sjuksköterskan.
Peter började prata om tvillingbrodern igen. Att brodern tagit livet av sig, genom hängning, men att han själv inte förmådde. Peter sade att han varit hos en psykolog som sagt att han aldrig skulle glömma brodern. Sjuksköterskan sade:
"Ja, ni var ju så nära. Alltid tillsammans. Men med er nära koppling har du säkert ett sätt att kommunicera med honom ändå. Känner du att han är med dig?"
"Jag saknar honom", sade Peter med mild väsande röst. Hans ögon var täckta av solglasögon och kepsskärm.
"Jag förstår det", sade sjuksköterskan och klappade honom på axeln.

Peter sade att sjuksköterskan var snäll, att om han haft pengar skulle han bjuda på tårta. Sjuksköterskan sade att det behövde han inte göra, men att det var tanken som räknades. Peter föreslog tårta igen efter en stund.
"Vet du vad du kan lova mig istället?", sade sjuksköterskan.
"Nykter?", väste Peter tyst.
"Nä, jag tänkte, dendär tårtan, du kan köpa den, och så kan du ge den till Alice, så kan du hälsa från oss.", sade sjuksköterskan, och tillade: "kan du lova det?"
"Jag lovar", sade Peter.

Poliserna som kom kände också Peter sedan tidigare, och körde hem honom för tillnyktring. Han bodde 300 meter bort. Jag ledde hem hans cykel.