Esmeraldas förbannelse

Biblioteket i coronatid

En bibliotekaries nyckelkompetens är att öppna och stänga dörrar till förråd. Ibland möts de två där inne, nästan som ett litet fikarum. Och jag står utanför vid balustraden och läser i en bok. Stolarna är borttagna i och med coronaviruset. Lite som varningstexten på cigarettpaketen, eller skyltarna: "Sitt gärna, men inte här."

En bibliotekarie tilltalar mig. Att bli tilltalad innebär aldrig glada nyheter: "Vi stänger om en kvart", säger hon. Dagen efter är biblioteket stängt i en månad, fram till 24 januari 2021. Coronaviruset har muterat och flygplan till och från Storbritannien ställs in, och biblioteken stängs.

Biblioteksfiguren

Dagen efter ser jag mannen med den gula regnjackan sitta och scrolla i sin telefon utanför det stängda biblioteket. Han brukar alltid dra en dramaten efter sig. Jag har undrat vad han är för en figur, som varje dag går till biblioteket, med gul regnjacka och dramaten i släptåg. Vad rör sig i hans huvud? Det jag inte inser är att han är jag, fast med gul regnjacka och en dramat i släptåg. Jag är en figur.

Står och läser på skärmen om nedstängningen. En kvinna i medelåldern kommer fram och tilltalar mig. Att bli tilltalad är aldrig goda nyheter. Kanske någon kundundersökning: "Hur bra tillgänglighetsanpassat är biblioteket? Ange ett svar mellan 1 till och där 5 är maximal tillgänglighetsanpassning och 1 är minimal tillgänglighetsanpassning". Sen ska siffrorna sammanställas till en graf och nämnas i något dokument: "33 procent av biblioteksbesökarna tycker att tillgängligheten på stans bibliotek ligger mellan 3 och 4, visar en nyligen genomförd undersökning". Och jag får själv läsa skräpet i tidningen sedan. Därför jag tröttnat på att läsa tidningen. För mycket rundgång, skräp, upprepningar, värdelös statistik. Och nu är det ju dessutom stängt.

Men kvinnan vill inte genomföra en kundundersökning. Hon säger att hon sett mig stå där inne (stå eftersom stolar inte finns) och fota av tidningar. Han undrar om jag jobbar med att dokumentera tidningen eller något i den stilen. Men det gör jag inte: "Jag är bara en figur", säger jag henne inte. Jag förklarar, vad det nu finns för förklaring. Som att jag skulle fråga mannen i den gula regnjackan varför han egentligen har en gul regnjacka, och vad är grejen med dramaten? Har du alltid saker du måste ha med? Vad är grejen med det? Va?

Hon går tillbaka till cafét där hon jobbar, tvärsöver mittgången.

Och jag går ensam hem i regnet.

Kontaktsbrott

Och Esmeralda har sagt upp kontakten. Hon blev arg. Eller hon blev ledsen, när jag skrev att killen hon kärat ner sig i inte var intresserad tillbaka, att hon inte skulle tolka hans vilja att fortsätta träffas som alltför personligt. Det var nog mitt fel alltihop. Om jag bara höll käften så skulle killen kanske gilla henne tillbaka.

Och Maggan har sagt upp kontakten. Hon blev sur. Att jag tyckte att det var psykiskt sjukt att vilja kapa av sina könsdelar. Det var modernt att vara transsexuell, det var ingen sjukdom. Hon tog upp homosexualitetens sjukdomsklassning fram till 1979, men i homosexualitet ingick ju inte självstympning. Vill man skära av fungerande könsdelar kan man inte vara annat än sjuk i huvudet, vad tillståndet än kallas. Om jag bara höll käften så kanske hon hade rätt ändå.

Och Julia har sagt upp kontakten. Hon trodde att hon skulle kunna bota sin psykiska ohälsa genom att genomföra en gastric bypass-operation. Som att det psykiska måendet var kopplat till vikten. Om hon bara gick ner i vikt skulle hon bli lycklig, och om jag bara höll käften och inte påpekade att mående inte sitter i kroppen skulle hon förmodligen bli frälst.

Och Linda har sagt upp kontakten. Var ska jag börja? Mitt fel var det i varje fall. Om jag bara kunde försvinna för gott så skulle allt bli bra.

Man borde nog stänga ner mig ett tag, minst till 24 januari 2021.

Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos

Det var kallt och jag saknade henne. Det var en sådan dag. Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos.

Jag hade köpt Swedbank-aktier som ett långsiktigt innehav. Aktiekurser svajade som förhållanden, men på lång sikt skulle det ordna sig till slut - sade dom - och på ännu längre sikt var vi alla döda, sade Keynes.

Efter tio procents uppgång på tio dagar sålde jag. Fantasin tog plötsligt slut när jag insåg att jag inte kunde räkna med sådan tur framöver. En gång i livet, den första gången. Den kanske enda gången. Har man nånsin sån tur igen?

Plötsligt slog kylan till och det var hon och jag igen för en stund, fastän hon bara var ett fantasifoster i mig, som en evigt stigande aktiekurs. Varför gjorde hon slut nu igen? Var mitt pris lägre än mitt värde? Då borde man ju investera i mig, enligt Benjamin Graham. På lång sikt skulle jag vara en bra investering.

På lång sikt.

Tio år.

Mindes hon mig då som ett misstag? Ett felaktigt beslut till felaktig kurs.

Om hon mindes mig alls.

Vi pratade hela tiden överallt. Det var väl det jag saknade. Fast inte bara, eller kanske mest. Men senast var jag bara ett hejdå-farväl. Ett sälj. Hon hade fått slut på fantasi, och sålt mig. Och jag vet inte om hon slutade på plus. Jag tror inte det. Gjorde jag?

Hon hade hört allt jag sagt, gjort sin värdering.

Vi var en tillfällig bubbla som sprack.

Kanske var hon lika "långsiktig" som jag själv?

Jag, själv.

Dagmammans gummigamblers

Gummidäcken och fascinationen för det oförutsägbara 

Hos dagmamman Evy fick vi inte pilla loss gummidäcken från leksaksbilen - så det gjorde vi. Däcken var stora som jordgubbar och vi kastade dem i taket så att de studsade omkring i rummet, tills de slutligen stannade, antingen på sidan eller stående. Vi tjoade extatiskt "min dog" när däcket hade vält och kastade snabbt iväg det igen för att förundras över att det ibland dog och ibland inte.

Hur kunde det vara så olika varje gång?

Vad vi inte förstod var att vi hade uppfunnit en tvåsidig tärning.

Vi var gamblers utan att veta om det, trots att vi var närmare pottan än potten.

Hasardens berusning utan att ha en susning.

Tärningen som hasardspelandets ursprung

Vi var inte först med att förstå hur kul man kunde ha med en tärning. Enligt ludofilen Dan Glimne var tärningens föregångare äldre än 5000 år och bestod i benbitar av djur och bemålade trästycken som kastades i marken. Hur dessa primordiala tärningar landade tolkades sedan för att få reda på gudarnas vilja, eller för att se in i framtiden.[1a]

Vidare var tärningen, enligt samme Glimne: "det mest grundläggande av alla spelföremål, det som har egentligen gett ursprunget till allt som har följt i form av lotterisedlar, spelpjäser, rouletthjul, allt vad du kan tänka dig."[1b]

Varje kasino och lotteri hämtade näring från tärningens lockelse på människan. Av denna anledning krävdes det i Sverige tillstånd för att anordna lotterier, och alla fysiska kasinon var statligt ägda.

"Gud kastar inte tärning", sade Albert Einstein i en missförstådd[2] passus. Einstein ville inte tro på kvantmekanikens osäkerhetsprincip, att universum i sitt innersta tillstånd berodde av slump - att alltings vara villkorades av en sannolikhetsberäkning.

Hur vore det om vara eller inte vara vore vare sig det ena eller det andra?

För att bringa klarhet fick man räkna på framtiden.

Sannolikhet

"Sannolikhetskalkyler [...] dom blir ju till exempel väldigt olika före och efter" (Tage Danielsson, ur monologen "Om sannolikhet" från revyn "Under Dubbelgöken" (1979)[3])

En sexsidig tärning visade efter varje kast en siffra mellan 1 och 6. Sannolikheten för varje utfall var alltid en på sex, vilket innebar att man i det långa loppet behövde kasta tärningen sex gånger för att få ett på förehand bestämt nummer.

Så långt gick det möjligen att begripa.

Men människohjärnan började krångla redan efter några fåtal kast med tärningen. Ponera att tärningen utfallit med en sexa sju gånger i följd. Intuitivt kändes det då sannolikare att inte få en sexa i nästa kast. Det kändes som att sannolikheten var lägre än en på sex.

Som att det fanns en Gud som höll koll på alla världens tärningar, eller att tärningen hade ett minne och egna muskler att styra sitt utfall med.

Tankegången var så vanlig att den blivit namngiven: "Gambler's fallacy".[4]

Och nu blev det ännu krångligare.

Allt berodde på före och efter, som Tage Danielsson var inne på, även om man trodde han skojade.

När något hade hänt, slutade sannolikheten att gälla. Den gällde bara före, inte efter. Det gick inte att räkna sannolikhet "baklänges"; sannolikhet var bara framtid, inte dåtid.

Sannolikt hade det krävts i genomsnitt 280 000 (6^7) kast för att få sju sexor i följd. Inte speciellt sannolikt, och då borde det väl inte hända?

Och det nu var nu alltihop bröt samman.

Det hände hela tiden.

Varje sju tärningar i rad, vilket utfall som helst, krävde i genomsnitt 280 000 kast för att ge just precis det utfall som det gav.

Fast bara före.

Inte efter.

Om någon före ett kast sade sig skola få tre sexor och fyra tvåor (eller vilka andra sju värden som helst), var sannolikheten låg för att så skulle ske på första kastet.

Det svåra i tärningsexemplet ovan var att förstå att utfallet som faktiskt skedde hade samma sannolik att ske som det utfallet som inte skedde.

Före, inte efter.

Danielsson igen: "Jag menar, till exempel, före Harrisburg, då var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg, skulle hända, men, så fort det hade hänt då rakade ju sannolikheten plötsligt upp till inte mindre än hundra procent, så det var nästan sant att det hade hänt."

Förr eller senare

Att ens vara född var osannolikt före.

Och så gällde för alla miljarder människor på jorden.

Ett sammelsurium av osannolika människor.

Om man räknade sannolikhet baklänges.

Vilket man ju inte kunde göra.

Att Island låg där det låg var osannolikt före det lade sig just där det låg, men inte efter.

Den osannolika döden

När någon dött i cancer var personens sannolikhet inte längre tjugo procent att dö i cancer.

Men om man hade tjugo procents sannolikhet att dö i cancer, då hade man i genomsnitt behövt dö fem gånger före man dog i cancer.

Så hur kunde man då dö i cancer?

Det var bara igår det var osannolikt.

Inte idag.

Mintchokladen i näsan

"Men den fungerade ju igår", kunde min mamma säga.

Alla saker som någonsin gått sönder hade fungerat dagen före.

Men vad skilde före från efter?

Var inte idag samma som igår, fast med lite mörker emellan?

Som rad av mintchoklad.

Döden. Men man levde ju igår?

Som att man rest iväg och inte hörde av sig.

Livsanden i annans näsa var kanske bara nys?

Som att Kalle Anka kunde bli sur, fastän han aldrig funnits.

Man kunde aldrig dö ifrån sina närmaste.

De som fanns fanns så länge man själv fanns.

Fan, när mitt ex gjorde slut - vi var ju ihop igår?

Det som inte var ihop var itu.

Skärvor och pusseldrömmar.

Carl-Einar Häckner, och kondomen genom näsan.

Lotterierna

Före din granne vann tio miljoner på Lotto var det inte särskilt sannolikt att grannen skulle vinna tio miljoner på Lotto.

Ändå vann hen.

Då måste det väl vara sannolikt?

Så tänkte människohjärnan.

Det som skedde måste väl ändå vara det sannolikaste av allt?

Människor vann på lotterier varje dag, året om. Det gick att läsa i reklamen och se på TV. Men man såg aldrig de miljontals dagliga förlorare som var mångfaldigt fler än vinnarna.

Fler för att de var sannolikare.

Att man hade en granne som förlorat på lotteri, det lade man ingen vikt vid.

Hen hade väl helt enkelt otur.

En slags förbannelse.

Så var det nog.

Inbillningar

Som människa kunde man få för sig vad som helst.

"Jag vinner aldrig i spel", kunde någon säga. Som att det var personligt. Som att Gud delade ut lyckoamuletter till några, medan resten fick nöja sig med trekantsmössor vikta av tidningspapper.

Som något att ha eller inte ha.

Trygghet eller kaos

Som att allt hängde samman, att varje sparv var taggad och varje gummidäck under bevakning.

Motsatsen vore kaos.

Utan kaos inga fria tankar.

Men nog vore tryggheten bättre?

Tryggheten i att veta att det som hände hade sin givna orsak.

Att det inte bara var slump, allting.

Hellre en mintchoklad i någon annans ask, än aska för vinden.

Hellre däcken kvar på leksaksbilen, än extasen i det ovetbara.

Om vi barn bara hade lyssnat på dagmamman.

Referenser

[1] https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=5208230 (a 01:08-01:21; b 06:35-06:46)

[2] https://www.businessinsider.com/god-does-not-play-dice-quote-meaning-2015-11

[3] https://www.oppetarkiv.se/video/8142257/under-dubbelgoken-under-dubbelgoken (44:34-48:45)

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/Gambler%27s_fallacy

En tanke aldrig utan knog

Plank of love

Hon var sjukt frisk i jämförelse med gemene svarande Happypancaketjej: ansträngningsastma, sjukskrivning för utbrändhet och avsaknad av aptit.

Rena friskvårdsprojektet.

Men hon skrattade inte en enda gång under två telefonsamtal.

För henne var en planka alltid en planka. En planka var tråkig och så var hon. Eller om det var för att hon inte var intresserad som jag försökte intala mig det.

Det var jag eller hon.

Simma eller sjunk.

Hyvens hyvel

Hon var inte som Rubanks-Rebecka Rebusdotter, som skrattade så att ryggen var i krok. Hon som ville rädda utrotningshotade fåglar i en voljär i skogen.

För henne var en planka allt annat än en planka.

Varför hon inte var intresserad flög mig bi.

Hon skrattade blott man nämnde hennes namn. Fanns mycket gratis i hennes namn.

Vem döper ens sin unge till "Rubanks-Rebecka Rebusdotter"?

Fantasia mia

Utan fantasi vore jag blott en arbetslös krake. Så stod det mig i dagstidningen, att SCB räknar som "arbetslösa" endast dom som de senaste fyra veckorna sökt ett arbete. Med ens var jag inte längre arbetslös, i varje fall inte i SCB:s ögon. Planktjejen hade nog inte velat förstå det, om jag försökt förklara. Jag hade ju inget arbete, oavsett vad SCB sa.

Alltså var jag arbetslös.

Som vore det en egenskap. En diagnos. Som vore jag en annan om have jag ett arbete.

Grunda tankar tänkta på uttorkad flodbädd nära havet.

Hjärta av stål och hjärna av kol.

Ersatt av Hybrit.

Shipbuilding

Och Julia den försvunna kvarnen, alla texter som genom henne malts. Hon som aldrig velat prata i telefon på tre år. Planktjejen tyckte man borde gett upp före. Kunde hon säga, som hade killar i kö. Varför åto man inte enbart bakelser? Och jag sade henne sen, när spelet var över: varför bygga en båt när femtio färjor ligger förtöjda och redo att avgå?

Det finns inget att bygga en båt av, sade hon.

Jag såg mig omkring på drivveden och förstod inte vad hon menade.

Hon visste nog inte hur man byggde en båt.

Inte jag heller förresten.

Tre män i en båt

Hur funkar ens en båt? En gång såg jag en övergiven pulka på en frusen sjö. När isen smälte, vad skulle då hända med pulkan? Förmodligen skulle den flyta, men om man tryckte ner dess kanter under ytan skulle den sjunka. Varför? Utan gravitation skulle pulkan flyta ens utan vatten. Det var något med Arkimedes i sitt badkar, något med tryck, och med badkarets och pulkans kanter.

Så länge trycket ovanifrån var mindre än trycket från kanterna så skulle fartygspulkebadkaret flyta.

Och en stock flöt bara om den innehöll mer luft än trä.

Och nu hittade jag bara på.

Påhittad man försvunnen.

Eller som jag sade min bror en gång som artonåring och aldrig glömt sedan dess: "En artonårig man hittades idag försvunnen".

Jag skrattar fortfarande.

Situationen är så sjuk, som Veronica Maggio skulle ha sagt.

Monologen

I några ögonblick var det "fina monologer", men kort därefter var det "dina monologer". Från falltal till talfall. Men ögonblicket var redan pärmat, enzymatiskt befäst.

Den stunden då min blogg betydde något, satt jag vid Karlshamnsfontänen Böljelek, och tog bort efter önskemål.

Hon ville inte ha en blogg - hon ville ha riktiga förhållanden.

Ett motsatsernas förhållande.

Lätta (t)ankar

Och jag undrade om mitt senaste förhållande varit på riktigt.

På vilket sätt var det inte en kort episod i hennes mångåriga dramaserie?

Eller en reklampaus.

Som Piratebaynestorn Peter Sunde sade en gång: "Vi tycker att det är på riktigt med Internet"

Kanske verkligare än verkligheten. Så nära man kommer fantasin i ett kretskort.

Dikten slapp gå på plankan.

En diktare var aldrig arbetslös.

En tanke aldrig utan knog.

Noas ark var aldrig mer än en tanke.

Men vem har klagat på det?

Så länge tanken flyter.

Så länge skutan kan gå.

Två röda rosor växte ovan jord

Fasettögon

Hennes ögon såg inte mig som mina såg henne, som bröt vi ljuset på olika vis. Insekten såg det ultravioletta i blomman, men blomman tittade inte tillbaka.

Ett eko av ljus

Seendet berodde av solljusets reflektioner på tingen vi ansåg oss se. 

Strålarnas studsande kring.

Som ett eko av ljus.

Svart eller vitt

Att se var att ta in reflektioner av ljus, på samma sätt som att höra var att ta in reflekterande ljudvågor. Om man inte var en fladdermus och såg med ljud.

Det tomma rummets eko var i färgernas värld vitt - allt ljus reflekterades. Vi såg allreflekterande ytor som vita, utan att reflektera över det. Svarta ytor å sin sida reflekterade inget ljus. Svarta hål var becksvarta just för att inget ljus kunde fly därifrån.

Vitt var allt och svart var inget, reflektionsmässigt; absorptionsmässigt var det tvärtom. En vit yta absorberade inget, medan en svart yta absorberade allt. Det var därför svarta ytor blev varmare än vita, för att solljus inte bara manifesterade färg utan även värme.

Roses are red, violets are blue.

Men allt var inte svart eller vitt.

I gråskalorna fanns färgerna.

Växter var gröna för att de absorberade rött och blått ljus, medan grönt ljus reflekterades.

Växterna var alltså gröna för att de inte gillade grönt ljus.

Växternas rötter var vita för att de inte gillade solljus överhuvudtaget, då de höll till under jord.

Den som inte gillade sol behövde inte reflektera över färgval.

Den som inte gillade sol höll sig i skuggan.

Varför var skuggor svartvita och inte i färg?

Ögats val och ve

Den upp- och nedvända bilden i en camera obscura, såsom havets spegelbild av staden dikt an.

Och himlen var blå för att vi ville ha det så.

Om ögat kunde välja vad det kunde se.

Jag kunde verkligen inte se vad hon inte såg i mig.

Wondering what she don't see in me 
I've been funny, I've been cool with the lines
Ain't that the way love's supposed to be? 

(Jessie's Girl, 1981)

Skuggspelet

Man fascinerades av det man inte förstod. Det var som att hon skrev i ljus - fotografi - om så än i månsken. Man kunde se månsken som allt i skugga, månen som skuggade jorden.

Och skuggor var inte alls svartvita, snarare mindrevita, mindre reflektion av det allvita.

En ögonvita kunde ingenting se, medan ögats mörka pupill slukade allt ljus - det dunkelt sedda var det dunkelt tänkta.

Det gick inte att förstå och det fanns ett namn för det: qualia.

The apple of my eye

Ögat var en ros, synnerven dess rot och hjärnan den mörka jord där vi alla skola åter varda.

Begravning i eget huvud.

Men före det en massa ljus och blomningar och vissningar av ögats kronblad. Fördunklade av tid och envig, alltmer i skugga och till slut en främling bland egna rosor.

Ett förfrämligande av jaget genom eget eller annans öga.

Att bära olika lins på vardera öga.

Att plantera rosor i annans växthus.

Tvättäkta människor, levande bland döda pixlar

Vi kommer att dö samtidigt

I juristfrågespalten fanns en undran: "Vad händer med våra testamenten om båda dör samtidigt?".

Tidningsanden backade tillbaka in bakom ögonen och jag kom att tänka på mig själv, under gymnasietiden.

Yrkesvägledaren var så lång att han fick böja sig ner för att komma in i klassrummet, som om han besökte hobernas Fylke i Sagan om Ringen. I minnet var jag på hans kontor och skulle utöka mitt gymnasieprogram. Vi diskuterade igenom proceduren men istället för en registrering bad han mig återkomma efter sommarlovet.

Då började bekymren hopa sig i mig. Tänk om... han slutat på skolan. Han försäkrade att han tänkte jobba kvar. Men han kanske glömt bort att jag skulle registreras och registrerat någon annan i mitt ställe? Han försäkrade att han skulle komma ihåg.

Jag tror mig minnas att han blev förvånad.

Men minnet var vagt.

Bättre minns jag Annika Norlins låt "Vi kommer att dö samtidigt" (2007) där hon sjunger under artistnamnet "Säkert!", följande: "Likadana hjärner som redan tänkt på allt innan nånting hänt".

Jag och juristspaltfrågeställaren inom samma kranium: vi som redan tänkt på allt innan nånting hänt.

Men vad hände egentligen om båda dog samtidigt?

Cynikern hade svarat att det ledde till två bekymmer färre.

Bekymmer var människans arvedel.

Antropomorfism och den begravda hunden

Vidare sjunger Norlin:

En hund jag kände

dog för en vecka sen

och några dagar

senare

dog hans hundkamrat

dom kände varann

det fanns

ingen poäng att

leva

utan en bästa vän jag förstod inte då men nu vet jag vem det kommer bli...

Vi kommer-å dö-Ö samtidigt du och jag

Antropomorfism innebar förmänskligande av icke-människor. I Norlins fall tanken att hunden dog av saknad, som man tänker sig människor vara kapabla till. Hon menar också att hon funnit en människa som hon kommer sakna ihjäl sig efter, nån som också tänkt på allt innan nånting hänt.

Sinnen på samma frekvens.

Men så började radion brusa.

Hundar var människans bästa vän, fulla av liv och personlighet. Men att avliva hundar på grund av brutna ben eller skära av dem det allra heligaste - då var de inte längre att betrakta som mänskliga och kapabla till sorg och saknad.

Man fick intala sig att de inte led eller saknade något.

Och kanske hade hundar inga bekymmer.

Utan kulor blev det hursomhelst två bekymmer färre.

Artificiell intelligens och Turingtestet

Hundar var åtminstone levande men människan kunde även antropomorfera maskiner.

Datorernas framväxt under 1900-talet påbjöd Alan Turing att 1950 utforma ett test för artificiell intelligens - Turingtestet - ett test för att avgöra om en maskin kunde anses vara tänkande eller inte. Turing menade att om en människa som chattade med en maskin inte kunde avgöra om svaren var skriva av en människa eller automatgenererade av maskinen, kunde maskinen räknas som intelligent.

Att skapa en sådan maskin blev möjligt först när man tillvaratog möjligheten att simulera intelligensen hos en yngre människa, som kunde ge lagom otydliga svar. Till slut gick det inte att veta om det var en dator som svarade, eller en tolvåring.

Hundtricket var alltså att fördumma datorn till en tolvårings nivå. 

Kritikerna menade att fördumning inte var tanken bakom intelligens, att Turingtestet var ogenomtänkt.

Färdigtänkta tankar

Vissa man chattade med uppfyllde knappt Turingtestet, eller framstod som färdigprogrammerade karbonkopior, nickedockor utan verkshöjd. Och visst var det enklare att inte tänka på allt innan nånting hänt - alltid enklare att tro på något som någon annan redan tänkt ut. 

Religion exempelvis.

I Bibeln stod att läsa (5 Mos 22:20) "Men om anklagelsen är riktig och det inte finns något bevis på att flickan var oskuld, skall flickan hämtas ut från sin fars hus, och utanför dörren skall männen i staden stena henne till döds, eftersom hon genom att hora i sin fars hus har gjort vad som är en vettlöshet i Israel. Du skall utrota det onda ur folket."

En poäng kunde vara att kontemplera om dagens normala kunde ses som en framtida grymhet.

Fast vilka hade egentligen rätt, vi eller dom i framtiden?

Hursomhelst gällde att tvivla, även på det färdigt givna.

Deux ex tvättmachina

Ibland kändes hon kusligt levande, fångad bakom flytande kristall - levande bland döda pixlar.

Man kunde nästan känna henne sparka, känna livsanden i glaset. 

Som en inspirationstvättmaskins kulörtvättmedel.

Bakom glaset, regnrocksskyddad från blekmedel, mitt i centrifugens brum: "Allt vi skriver är mellan dig och mig. Inte mellan dig mig och bloggen".

Ingen maskin skulle uttrycka sig så - hon uppfyllde Turingtestet, genom sitt orostänk bland bubblorna och skummet.

Om andra kunde se hennes smutsiga tvätt, vore hon aldrig ren igen, tänkte hon kanske, ens innan nånting hänt.

Människan var det enda djur som kunde oroa sig för framtiden, brukade människor säga till varandra.

The Quiz

Men allt som lästes och skrevs var mellan mina ögon och än djupare. 

Tanken gjorde inte skillnad på pixel och pixel.

Från två meter läkekött till ihoprullade isterband. Småvilt på menyn. Vad gör en stjärna över de dödas himmel?

Och hon fattade "exakt noll" av vad jag skrev.

Precis så skulle en maskin utttrycka sig.

Men ibland kunde jag nästan knacka på glaset och vinka.

Som att hon hade en själ, som cigarren i "Kan du vissla Johanna?" (1994)

Hon befanns sig tretton trappor opp i Sveriges tolfte högsta byggnad.

Eller om hon var en tvättmaskin blött.

Med två prickar färre.

Som ett utökat tvättprogram.

"Men om filmen går av då?" (Yrrol, 1994)

Det måste väl gå att leva för evigt i elektronik?

Eller som Philip K. Dick undrade: "Do Androids Dream of Electric Sheep?"

Brödraskapet mellan pizza och vulkaner - smakkontinenternas kontinentalplattor i skälvan

Ost och vulkaner

I datorspelet The Curse of Monkey Island (1997) fanns en vulkanisk turist-ö som hette Blood Island. Eftersom vulkanen på ön slutat ha utbrott hade turisterna slutat komma. Spelets humor var absurd och invecklad (likt undertecknad i en skål full av nötskal), så för att ta sig vidare krävdes att man matade vulkanen (som inneboddes av en laktosintolerant osynlig vulkangud) med ost. Lava rann då nerför vulkanen och osten i en utplacerad kittel smälte. Den smälta osten användes sedan som tätningsmedel för att laga skeppet och komma bort från ön och...

Tidig morgon ännu en dag.

Läste att Hawaii var en vulkanisk ögrupp. Bredvid ett turiststråk i en nationalpark fanns på Google Maps utmärkt: Lava flow of 1959.

Lavan lockade alltså turister.

Monkey Islands Blood Island måste ha varit baserad på Hawaii.

Det förstod jag inte när jag var liten.

Det måste vara därför pizzan heter Hawaii, fick jag för mig. För vulkaner smälter ju ost, och Hawaii var en vulkanisk ögrupp, och dess pizzanamne bestod av mestadels smält ost.

Och så dubbelslog det mig: Vesuvius är en vulkan, och pizzan vesuvio består mestadels av smält ost.

Och vulkaner smälter ju ost...

Brödbutikens brända bullar

Hänt i veckan. En av Polarbröds fabriker hade brunnit ner eller upp i Älvsbyn, efter att en degklump fattat eld. Familjeföretagets VD uttalade sig i tidningen: "Jag såg en polarkaka och blev väldigt emotionellt berörd." Och jag såg att om man tog bort "e":et och andra "r":et från sista ordet så bildades ordet bröd. Insynen gick inte att bortse från sedan, som vore den inbakad i citatet.

VD:n menade att polarkakor inte längre fanns, eftersom fabriken brunnit i någon riktning.

Men Polarbröd hade ju en fabrik till.

Och den låg i...

Bredbyn.

En bokstav ifrån bröd. Tänk, att vara så nära bröd, fast ändå inte få bre.

Man blir nästan berörd.

Bröd på engelska blir väl förresten bredd? Om man slarvar med brödtexten. Bredd med smör, och sen en skiva ost på och in under vulkanen.

Pizza var inget annat än bröd med pålägg som turistade vid en vulkan.

Pizzakryddan

Det fanns en krydda, den som lukade pizza. Lukten utanför pizzerior. Det var inte oregano, som man kanske kunde få får sig. Och inte basilika heller.

Några misstänkta häktade från kryddhyllan: mejram, rosmarin, mynta, körvel, kyndel.

För mig var de bara namn på okända ting.

Såsom kummin och spiskummin varit.

Där kummin påminde om kardemumma var spiskummin en egen kontinent av smaker, samlad i en enda krydda. Spiskummin visade sig vara tacokrydda. Chocken i det, att kryddan hette spiskummin, men egentligen var tacokrydda.

Vad mer gick man runt och var ovetande om?

Som Guybrush Threepwood sade: "Blood Island, here I come."

Det var så tanken på pizzakryddan föddes - en krydda att sämja dem alla - spiskummin, kummin och den heliga pizzakryddan.

Eller så var doften en vulkangud, en turistfälla i form av en falsk doft, såsom rengöringsmedel luktade rent och doftgranar luktade nyköpt.

Men doften av nybakat bröd var svår att fejka.

Polarbröd var bröd bakat vid polcirkeln, inte bröd att vara kompis med.

Se ovän.

Top 10 Games

Jag hade vaknat med solen klockan tidigt på morgonen och kommit ihåg: när jag var liten fanns det ett företag vars affärsidé gick ut på att månadsvis skicka ut ett datorspel till prenumeranter. Det var på den tiden när man fortfarande spisade plattor - när spelen fanns på optisk skiva - och allestädes Internet ännu inte var en realitet.

Det var så jag kom i kontakt med The Curse of Monkey Island.

Vulkangudarnas lyckans ost.

Datorspel som barn, där kunde man snacka nya kontinenter, förnyade varje månad dessutom.

En vuxenanalogi skulle kunna vara att varje månad få hem en ny krydda - och nu menar jag inte ännu en kryddblandning à la citronpeppar - utan faktiskt en helt ny krydda man aldrig ens hört talas om.

Smakkontinenternas kontinentalplattor i skälvan.

Eller som Råd & Rön som testade en spis och satte alla plattor på max, varpå kretskortet brann upp.

Spiskamin.