...innan drevet är förbi

Drevet efter inlägg om närmanden på stan

Skälet till att jag tillåtit publicera författarens inlägg var för att ge honom utrymme att svara på det drev som uppstod i kommentarsfältet på det tidigare (numera borttagna) inlägg om närmanden på stan.

När omfattningen kring dessa händelser uppmärksammades här delades snabbt bilder, blogg och personuppgifter i privata meddelanden. Fler kommentarer beskrev hur personer aktivt letat efter mannen skyldig till dessa närmanden för att kunna "tillrättavisa" honom. Det har även beskrivits på bloggen om hur författaren b.la. blivit utsatt för hotfulla och våldsamma situationer till följd av denna spridning.

Denna väldigt eskalerande och farliga situation behövde lugna sig och författarens initiativ att självmant träda fram öppet och försöka ge svar kring alla dessa obekväma situationer och texter har förhoppningsvis lett till en deeskalering.

Jag hoppas att uppmärksammandet av dessa närmanden samt svar från den anklagade via en öppen dialog kan bidra till att människor känner sig lite mer trygga i vår stad. 

[...] 

Drevet som helhet byggde på att människor visste mer om mig än vad jag själv gjorde. Jag kände inte till att bloggen hade spridits till tusentals personer på kort tid, tillsammans med personuppgifter och bilder på mig, och att det funnits människor som aktivt varit ute och letat efter mig för att tillrättavisa mig.

Jagad

Fyra ungdomar hade känt igen mig, velat ha in mig i en gränd, men istället puttat omkull mig för att kort därefter bli bortskrämda av en räddande ängel som dykt upp.

Tonårstjejerna vid busshållplatsen kort därefter. De hade stirrat på mig på avstånd, räckt finger eller visat knuten näve.

Igenkänd igen, som av de som överfallit mig bara halvtimmen tidigare.

Vad var jag anklagad för? Jag hade på stan gått fram till ett stort antal kvinnor under sommaren och frågat om de varit singlar. Men det blir man väl inte hatad för?

Eller?

Gick fram till tonårstjejerna för att få reda på vad som pågick. Den ena tjejens ögon var som tefat, som att hon bevittnade ett rymdskepp nedstiga från himmelen och landa i en skogsdunge en bit bort.

Ett ufo gör entré.

Hade frågat om de kände till vilka som gett sig på mig. Dom svarade upprört att det var rätt åt mig och jag frågade om de kände mitt namn, eller kunde förklara vad som pågick? Var jag anklagad för något? "Du kan ju googla ditt namn så ser du", sade ena tjejen argt. Dom klargjorde att "vi vill inte prata med dig", och bad mig försvinna därifrån.

De kände mig men jag kände inte dem.

De visste något jag inte visste.

Och visst hade en av dem hemlighetsfullt viskat i sin telefon?

Som ett anrop, till dom som överfallit mig?

Flydde därifrån.

Vad var allt detta?

Det var början på drevet.

Monsterpusslandet

Tvärsöver gatan hängde skyltar med texten "FUCK OFF LONELY BLUE BOY". Dom som hängt upp skyltarna måste veta mer om vad som pågick. Istället blev jag blev närmast utskälld i deras trapphus, för något jag skrivit på bloggen fyra månader tidigare. Hur kände tjejen som högläste ur bloggen ens till min blogg? Att den fanns, samt att den var min, hurdå? Och varför var den relevant just idag och inte i maj? Och varför detta plötsliga hat?

Bloggen hade fått tusentals visningar på en dag, från ingenstans. Det som stod ansågs upprörande och flera olika händelser och tankar kombinerades till en enda kanonkula som nu avfyrades mot mig med kraft. Det var som att allt jag gjort på en hel sommar koncentrerades till en enda dag: den 2 september 2021.

Det byggdes ett monster och det monstret var jag.

Måltavlan

Att googla mitt namn gav inget, ej heller att googla bloggens namn.

Jag visste inget om vad jag anklagades för.

Men jag levde åtminstone.

Så länge jag inte kändes igen av fel person.

Varje människa var en potentiell fara.

Vem som helst kunde göra vad som helst när som helst.

Höll mig inomhus i en vecka för att inte riskera att slås ihjäl.

Det pratas om mig

Efter ett par dagar hörde en för mig okänd kvinna av sig. Det pratades om mig på hennes jobb, att kvinnor var rädda och inte vågade gå ut, på grund av mig. Uppgifter verkade spridas från mun till mun, och den ursprungliga källan stod ej att finna.

Vad var man rädd för? Jag kunde stå anklagad för precis vad som helst. Varför ville man slå ner mig? Trodde man att jag var farlig? Varför då?

Det var otäckt att inte veta så jag höll mig fortsatt inomhus.

Ytterligare ett par dagar senare hörde en annan kvinna av sig. Hon visste var epicentrum låg: Facebookgruppen "Det händer i Karlshamn".

Facebookgruppen

Jag skrev ett inlägg i gruppen där jag bad om ursäkt för mina närmanden på stan under sommaren, och förtydligade att jag inte var en farlig man. Administratören kände till det numera borttagna inlägget som startat drevet och verkade vilja ställa allt till rätta såsom jag ville. Han lät mitt ursäktsinlägg gå ut direkt, istället för att behöva ligga på is i tre dagar som brukligt för nya medlemmar i gruppen.

Andra dagen dök sex drabbade kvinnor upp i gruppen och delgav sina upplevelser. Det var kvinnan som tänkt att jag skulle sticka henne med kniv när jag kommit ikapp henne och börjat prata och sedan tänkt att jag var ute efter henne då hon sett mig en vecka senare, kvinnan som trodde att jag försökte skrämma henne med flit genom att fråga om hon var rädd, kvinnan som efter att ha läst min blogg trodde jag skulle kidnappa henne, kvinnan som jag inte trodde kunde vara rädd men som blivit rädd efter att ha läst min blogg, kvinnan som fortfarande var ärrad av att ha pratat med mig och därefter suttit inne nästan en vecka, samt kvinnan som hade fått ett trauma när hon gått hem efter att ha pratat med mig och sedan hållit sig hemma i flera dagar.

Det var alltså dom sex kvinnornas (och kanske fler som då detta skrivs ej kommit mig till del) negativa upplevelser av mina närmanden, i kombination med vad jag skrivit på bloggen, som gjort mig till persona non grata i staden. 

Nu visste jag i alla fall vad jag var anklagad för och försökte ge min bild av alla händelser och vad jag skrivit på bloggen. Jag mindes alla händelser, men från mitt perspektiv hade de inte varit skrämmande. Att läsa kvinnornas berättelser var ledsam men behövlig läsning för min del, att läsa hur stor rädsla som kunde uppstå i ett möte mellan två främmande människor på så kort tid utan att något hot uttalats eller antytts. Bloggen hade i vissa fäll spätt på rädslan efteråt, så jag tog bort de berörda inläggen för att inte bidra till mer rädsla.

Försoning

Kvinnan som låg bakom det numera borttagna Facebookinlägget som inledde drevet mot mig dök upp i Facebookgruppen. Hon förklarade att hon inte hade menat något illa och inte hade velat göra mig till måltavla. Så det hade inte funnits någon illvilja från hennes sida, på samma sätt som det aldrig funnits någon illvilja från min sida i någon av händelserna.

Hon skrev sin bild av händelsen och jag skrev min, och som svar skrev hon att hon förstod att det hela var en missförstådd situation och att hon tyckte det var tur att vi kunde diskutera.

Först kunde jag inte tro mina ögon. Alla verkade ju vara ute efter mig. Och nu var källan till drevet och jag hux flux på god fot med varandra.

Det var som att livet gjort lemonad av citron.

Det fanns alltså hopp om försoning.

Igenkänd igen

Jag hade börjat våga visa mig utomhus igen, men jag hade inte vågat tittat någon utomstående i ögonen sedan överfallet i början av september.

Jag hade drömt att jag blivit igenkänd, och det var ingen positiv upplevelse.

Men så var det plötsligt på riktigt.

Jag hade tittat ner i gatan när jag hörde henne säga något

"Hejhej"

Jag hade förvånat tittat åt sidan och sagt ett automatiskt och halvkvävt "hejhej" tillbaka. Det var en tjej i tjugoårsåldern, ett subtilt leende och sedan var hon förbi och borta.

Var jag igenkänd?

Var hennes killkompisar på väg hit i detta nu?

"Han är här, Lonely Blue Boy, skynda er hit!"

Eller var det bara inbillning?

I efterhand fick jag för mig att det var kvinnan jag försonats med som känt igen mig och sagt "hejhej", men det kunde lika gärna ha varit vem som helst. Hon kanske menade det som en slags ringklocka, eftersom jag gick och tittade ner i marken och hon tänkte kanske att jag riskerade att gå in i henne om hon inte gett sig till känna.

Jag visste inte vad jag skulle tro om något längre.

De många människorna

Jag hade börjat bli nojig över människor i allmänhet.

Ungdomar på parkeringsplatser skrämde mig mest.

En bil hade kört förbi och "din jävel!" hade vrålats ur fönstren, förmodligen inte ämnat åt mig. Blev ändå förskräckt och trodde att bilen skulle tvärstanna längre fram och aggressivt backa tillbaka, vilket inte skedde.

Det var nog såhär de drabbade kvinnorna hade känt, så det var väl inte mer än rätt att jag fick gå i deras skor.

Karma, kunde det kallas.

Kanske bäst att hålla sig borta från människor ett tag.

Så riskerade varken de eller jag att bli rädda.

Win-win.

De sex drabbade kvinnorna som gav sig tillkänna i mitt inlägg

En av kvinnorna verkade ha kunnat gå vidare och hon ville nu erbjuda mig hjälp om jag mådde dåligt. Två av kvinnor visste jag kände varandra och jag tror att min blogg var den största källan till deras rädsla, och jag hoppas att de efter mina förklaringar i Facebookgruppen och lite avstånd till händelsen kan gå vidare. En av de tre kvarvarande var hon som oavsiktligen gjort mig till måltavla, hon jag försonats med.

Men det fanns ytterligare två. De hade inte velat framträda med namn utan framträdde via ombud, vilket tydde på att de drabbats hårdare än de andra fyra, enligt min tolkning. Den ena gav jag möjligheten att kontakta mig personligen om hon kände att hon behövde det för att kunna gå vidare, och den andras upplevelse fick jag bara i fragment, så jag visste inte om hon kände något hopp om försoning eller att kunna lägga händelsen bakom sig.

Jag försökte ställa allting till rätta.

Bidra till en lösning utan våld, hot eller rädsla.

Gjorde vad som göras gick.

Det finns tid till försoning

Upprensning

En tjej jag skrivit om på bloggen hörde av sig och kände sig utlämnad av vad jag skrivit. Först redigerade jag bort det som kunde identifiera just henne. Men hon var inte nöjd utan ville att jag skulle radera hela inlägget.

Så till slut gjorde jag det.

Varför skulle det vara kvar? Egentligen? Om det bara ledde till att folk blev upprörda och kände sig utlämnade? När jag ändå var igång passade jag även på att ta bort alla inlägg från 9 maj och framåt. Någon mer kan ha känt sig utlämnad, inte bara den kvinnan som tog kontakt med mig, så istället för att vänta på att någon ber mig ta bort även de inläggen så tar jag bort dem i och med detta inlägget.

Snacket på stan

Hon skrev att det pratades om mig efter att en tjej som känt sig förföljd postat ett inlägg i en Facebookgrupp. Och pratades gjorde det sannerligen. Bloggen hade fått 23 000 visningar sedan 2 september då tjejen som känt sig förföljd förmodligen postat sitt inlägg, som numera var borttaget.

Jag tänkte posta följande inlägg i gruppen, men man var tvungen att ha varit medlem i tre dagar för att få posta, så skriver det här nedan istället.

Facebookinlägget

Först idag fick jag veta att det är denna grupp som ligger bakom det explosiva tillflödet av visningar till min blogg "Lonely Blue Boy". Enligt vad jag har hört har en kvinna blivit rädd för mig och länkat min blogg med namn och bild på mig och inlägget har sedan fyllts på med flera som också blivit rädda för mig.

Inlägget har vad jag förstår syftat till att varna andra för en potentiellt farlig man som förföljer kvinnor. Det stämmer att jag gått fram till ett stort antal kvinnor denna sommar, för att försöka få kontakt. Jag har oftast frågat om vederbörande varit singlar, vilket kan uppfattas som påfluget, inser jag nu i efterhand när jag fått det berättat för mig flera gånger av flera olika personer, och när historien om denna obehagliga man nu tycks vara känd av halva stan (känns det som).

Till alla som känt sig förföljda eller på annat sätt rädda ber jag om ursäkt. Det har aldrig varit min mening att skrämma någon. Jag har sökt finna gemenskap, inte fiendeskap. Den som fortfarande känner sig rädd för mig kan ta kontakt med mig personligen om så krävs.

Jag vill absolut inte att någon ska gå runt och vara rädd.

Saker sprids snabbt på sociala medier och från mun till mun och med detta inlägg vädjar jag om att den stämning som råder behöver lugnas ner.

Jag är ingen farlig man, vilket jag utmålats som i denna grupp, varpå jag nu gör detta inlägg.

Jakten på Usama bin Ladin

Attackerna mot World Trade Center och kriget mot terrorismen

Pappa sitter vid tjock-TV:n när jag kommer hem från skolan. Extrainsatta nyheter: terrorister från al-Qaida har kapat två amerikanska flygplan och kraschat dem in i tvillingtornen World Trade Center på Manhattan i New York. Båda tornen rasar och tusentals människor dör.

Det är den 11 september 2001.

USA inleder kriget mot terrorismen genom att störta talibanregimen i Afghanistan. Samtidigt pågår jakten på grundaren av al-Qaida: Usama bin Ladin. Amerikanerna bombar Tora Bora-grottorna där de tror att bin Ladin gömmer sig.

På mellanstadiets tjockskärm visas på rasten webbsidan apelsin.nu - tecknade satirfilmer med självmordsbombande talibaner och bin Ladin på flykt undan amerikanska bomber. När bomberna faller ner i grottöppningen på ena sidan syns bin Ladin smita ut på andra sidan.

bin Ladin undkommer de amerikanska bomberna ämnade för honom, och lyckas hålla sig gömd i nästan tio år, trots att han hela tiden finns på FBI:s lista över mesta eftersökta personer.

I maj 2011 tar det slut.[1]

Podden P3 Dokumentär berättar.[2]

Spionen al-Balawi

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA har lejt en spion i syfte att få tag på bin Ladin. Spionen heter al-Balawi och är en drygt 31-årig doktor med kontakter inom al-Qaida. Tanken är att al-Balawi ska infiltrera talibanerna genom att ta ett jobb som läkare vid gränsen mellan Afghanistan och Pakistan, där han bedöms ha chans att komma nära al-Qaidas toppskikt.

Han verkar lyckas i sitt uppdrag.

Vad USA inte vet är att al-Balawi är en dubbelagent.

Några dagar före ett möte med CIA spelar al-Balawi in en hemlig video där han avslöjar att han tänker spränga sig själv med hjälp av en kroppsfäst sprängladdning som kan detoneras med något som liknar ett armbandsur.

Vid mötet går al-Balawi långsamt ut från sin parkerade bil. Han mumlar ohörbart för sig själv: "Allahu Akbar". CIA-agenterna blir misstänksamma, drar sina vapen och ber honom stå stilla. CIA-agenterna vill inte skjuta honom, då han är deras bästa chans att finna bin Ladin.

al-Balawi stannar inte.

al-Balawi drar upp jackärmen och trycker på detonatorn.

Nio personer dör i explosionen.

Jakten på Usama bin Ladin

bin Ladin använder varken telefon eller Internet. Istället använder han kurirer för att kommunicera med omvärlden. CIA har lyckats tillfångata hjärnan bakom 11 september-attackerna, Khalid Sheikh Mohammed. I förhör med honom avslöjas kuriren al-Kuwaiti, som CIA förföljer till ett inhägnat område i den pakistanska staden Abbottabad.

Inhägnaden är 3500 kvadratmeter stor, omkring åtta gånger större än omkringliggande fastigheter. Fönster med spegelglas och flermeterhöga betongmurar krönta med taggtråd tyder på att någon glömmer sig här. Någon som vill vara skyddad mot insyn.

Treplansvillan i mitten av inhägnaden saknar internetuppkoppling.

Kan detta vara bin Ladins gömställe?

Mannen med cowboyhatten

Genom drönarfotografering kartlägger USA vardagen i inhägnaden, som förutom en grönsaksodling inrymmer kaniner, hönor och en ko, samt en plats för att bränna sopor. Ett flertal personer tycks leva i inhägnaden.

En av de boende utmärker sig särskilt. Iklädd cowboyhatt har han som vana att gå omkring i cirklar i trädgården. Han lämnar aldrig inhägnaden. Kanske är han en rik affärsman som lever ett dubbelliv med en älskarinna, eller en knarklangare som vill hålla sig gömd.

Eller så han bin Ladin.

Trots en tids drönarövervakningen och ett misslyckat försök att vaccinera hushållets barn för att försöka matcha deras DNA mot bin Ladins släktingars, är USA ännu inte säkra på om mannen i cowboyhatten verkligen är bin Ladin. Eftersom osäkerhet kvarstår saknar USA tillräckliga skäl att bomba området. President Barrack Obama ger istället klartecken för en smyginvasion medelst helikopter.

Operation Neptune Spear

Soldater övar i veckor på att repellera ner från helikoptrar och storma en replika av det inhägnade området. Replikan är byggd i naturlig storlek och består av plywood, nätstaket och containrar.[3]

En månlös natt är det dags för avfärd.

Tjugofyra Navy SEALs-soldater lyfter i två stealth-modifierade Black Hawk-helikoptrar från en bas i den afghanska staden Jalalabad. De flyger lågt in över den pakistanska gränsen för att inte upptäckas av pakistansk radar.

Den månlösa natten ska hjälpa soldaterna att hålla sig osynliga i mörkret på marken.

Planen är att i tysthet repellera ner från helikoptrarna.

Det går sådär.

Framme vid det inhägnade området i Abbottabad händer något oväntat. På träningsreplikan har muren representerats av nätstaket, men den verkliga och massiva muren får den ena helikoptern att tappa lyftkraft och sugas neråt. Helikopterns bakre rotorblad slår emot muren och piloten tvingas kraschlanda i trädgården. Soldaterna klarar livhanken, men hoppet om en operation i det tysta omintetgörs.

En pakistansk granne uppmärksammar operationen i en Tweet.[4]

Operationen följs av presidenten och hans stab via videolänk, filmad från en drönare tusentals meter upp i luften.[5]

Exakt vad som händer när soldaterna äntrar huvudbyggnaden varierar beroende på vem man frågar.[6]

Stormningen

Elektriciteten i området stängs av och de beväpnade soldaterna iklädda mörkerkikare och brusreducerande headsets invaderar husets första våning. Grinden mellan första och andra våningen sprängs med en mindre sprängladdning.

Totalt bor tjugofyra personer i villan.

De som gör motstånd skjuts ihjäl.

Grinden till tredje våningen forceras. En ranglig man ses kika fram bakom en sovrumsdörr. bin Ladin är nära två meter lång och får nästan huka sig där han står med två av sina fruar framför sig. Den ena förbereder sig för att rusa mot soldaterna. Hon blir skjuten i benet och skuffas undan.

En andra soldat kommer in i rummet och låter sitt lasersikte vila på bin Ladins mage. bin Ladin stelnar till. Han är obeväpnad. Han skjuts med två skott, ett i buken och ett ovanför vänster öga. Han avlider direkt. Obama meddelas och kommenterar: "We got him".

Den kraschade helikoptern apteras med sprängladdningar som detoneras när räddningshelikoptern går till väders. Liket transporteras till sjöss och dumpas inom 24 timmar i en djuphavsgrav i Arabiska havet.

Källor

[1]
2011-05-01
Barack Obama announcing the killing of Osama bin Laden (9 minuter), https://www.britannica.com/video/149700/Pres-forces-Barack-Obama-Osama-bin-Laden-May-2011

[2]
2021-01-10
Jakten på Usama bin Ladin (71 minuter)
https://sverigesradio.se/avsnitt/1631692

[3]
2012-10-09
Osama bin Laden Compound Raid Mock-up
https://cryptome.org/2012-info/obl-raid-mockup/obl-raid-mockup.htm

[4]
2011-05-01
"Helicopter hovering above Abbottabad at 1AM (is a rare event)."
https://twitter.com/ReallyVirtual/status/64780730286358528

[5]
https://en.wikipedia.org/wiki/Situation_Room_(photograph)

[6]
2011-08-08
Getting Bin Laden
https://www.newyorker.com/magazine/2011/08/08/getting-bin-laden

Esmeraldas förbannelse

Biblioteket i coronatid

En bibliotekaries nyckelkompetens är att öppna och stänga dörrar till förråd. Ibland möts de två där inne, nästan som ett litet fikarum. Och jag står utanför vid balustraden och läser i en bok. Stolarna är borttagna i och med coronaviruset. Lite som varningstexten på cigarettpaketen, eller skyltarna: "Sitt gärna, men inte här."

En bibliotekarie tilltalar mig. Att bli tilltalad innebär aldrig glada nyheter: "Vi stänger om en kvart", säger hon. Dagen efter är biblioteket stängt i en månad, fram till 24 januari 2021. Coronaviruset har muterat och flygplan till och från Storbritannien ställs in, och biblioteken stängs.

Biblioteksfiguren

Dagen efter ser jag mannen med den gula regnjackan sitta och scrolla i sin telefon utanför det stängda biblioteket. Han brukar alltid dra en dramaten efter sig. Jag har undrat vad han är för en figur, som varje dag går till biblioteket, med gul regnjacka och dramaten i släptåg. Vad rör sig i hans huvud? Det jag inte inser är att han är jag, fast med gul regnjacka och en dramat i släptåg. Jag är en figur.

Står och läser på skärmen om nedstängningen. En kvinna i medelåldern kommer fram och tilltalar mig. Att bli tilltalad är aldrig goda nyheter. Kanske någon kundundersökning: "Hur bra tillgänglighetsanpassat är biblioteket? Ange ett svar mellan 1 till och där 5 är maximal tillgänglighetsanpassning och 1 är minimal tillgänglighetsanpassning". Sen ska siffrorna sammanställas till en graf och nämnas i något dokument: "33 procent av biblioteksbesökarna tycker att tillgängligheten på stans bibliotek ligger mellan 3 och 4, visar en nyligen genomförd undersökning". Och jag får själv läsa skräpet i tidningen sedan. Därför jag tröttnat på att läsa tidningen. För mycket rundgång, skräp, upprepningar, värdelös statistik. Och nu är det ju dessutom stängt.

Men kvinnan vill inte genomföra en kundundersökning. Hon säger att hon sett mig stå där inne (stå eftersom stolar inte finns) och fota av tidningar. Han undrar om jag jobbar med att dokumentera tidningen eller något i den stilen. Men det gör jag inte: "Jag är bara en figur", säger jag henne inte. Jag förklarar, vad det nu finns för förklaring. Som att jag skulle fråga mannen i den gula regnjackan varför han egentligen har en gul regnjacka, och vad är grejen med dramaten? Har du alltid saker du måste ha med? Vad är grejen med det? Va?

Hon går tillbaka till cafét där hon jobbar, tvärsöver mittgången.

Och jag går ensam hem i regnet.

Kontaktsbrott

Och Esmeralda har sagt upp kontakten. Hon blev arg. Eller hon blev ledsen, när jag skrev att killen hon kärat ner sig i inte var intresserad tillbaka, att hon inte skulle tolka hans vilja att fortsätta träffas som alltför personligt. Det var nog mitt fel alltihop. Om jag bara höll käften så skulle killen kanske gilla henne tillbaka.

Och Maggan har sagt upp kontakten. Hon blev sur. Att jag tyckte att det var psykiskt sjukt att vilja kapa av sina könsdelar. Det var modernt att vara transsexuell, det var ingen sjukdom. Hon tog upp homosexualitetens sjukdomsklassning fram till 1979, men i homosexualitet ingick ju inte självstympning. Vill man skära av fungerande könsdelar kan man inte vara annat än sjuk i huvudet, vad tillståndet än kallas. Om jag bara höll käften så kanske hon hade rätt ändå.

Och Julia har sagt upp kontakten. Hon trodde att hon skulle kunna bota sin psykiska ohälsa genom att genomföra en gastric bypass-operation. Som att det psykiska måendet var kopplat till vikten. Om hon bara gick ner i vikt skulle hon bli lycklig, och om jag bara höll käften och inte påpekade att mående inte sitter i kroppen skulle hon förmodligen bli frälst.

Och Linda har sagt upp kontakten. Var ska jag börja? Mitt fel var det i varje fall. Om jag bara kunde försvinna för gott så skulle allt bli bra.

Man borde nog stänga ner mig ett tag, minst till 24 januari 2021.

Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos

Det var kallt och jag saknade henne. Det var en sådan dag. Snödroppar ur ögonvitorna; minusgrader i varje prognos.

Jag hade köpt Swedbank-aktier som ett långsiktigt innehav. Aktiekurser svajade som förhållanden, men på lång sikt skulle det ordna sig till slut - sade dom - och på ännu längre sikt var vi alla döda, sade Keynes.

Efter tio procents uppgång på tio dagar sålde jag. Fantasin tog plötsligt slut när jag insåg att jag inte kunde räkna med sådan tur framöver. En gång i livet, den första gången. Den kanske enda gången. Har man nånsin sån tur igen?

Plötsligt slog kylan till och det var hon och jag igen för en stund, fastän hon bara var ett fantasifoster i mig, som en evigt stigande aktiekurs. Varför gjorde hon slut nu igen? Var mitt pris lägre än mitt värde? Då borde man ju investera i mig, enligt Benjamin Graham. På lång sikt skulle jag vara en bra investering.

På lång sikt.

Tio år.

Mindes hon mig då som ett misstag? Ett felaktigt beslut till felaktig kurs.

Om hon mindes mig alls.

Vi pratade hela tiden överallt. Det var väl det jag saknade. Fast inte bara, eller kanske mest. Men senast var jag bara ett hejdå-farväl. Ett sälj. Hon hade fått slut på fantasi, och sålt mig. Och jag vet inte om hon slutade på plus. Jag tror inte det. Gjorde jag?

Hon hade hört allt jag sagt, gjort sin värdering.

Vi var en tillfällig bubbla som sprack.

Kanske var hon lika "långsiktig" som jag själv?

Jag, själv.

Dagmammans gummigamblers

Gummidäcken och fascinationen för det oförutsägbara 

Hos dagmamman Evy fick vi inte pilla loss gummidäcken från leksaksbilen - så det gjorde vi. Däcken var stora som jordgubbar och vi kastade dem i taket så att de studsade omkring i rummet, tills de slutligen stannade, antingen på sidan eller stående. Vi tjoade extatiskt "min dog" när däcket hade vält och kastade snabbt iväg det igen för att förundras över att det ibland dog och ibland inte.

Hur kunde det vara så olika varje gång?

Vad vi inte förstod var att vi hade uppfunnit en tvåsidig tärning.

Vi var gamblers utan att veta om det, trots att vi var närmare pottan än potten.

Hasardens berusning utan att ha en susning.

Tärningen som hasardspelandets ursprung

Vi var inte först med att förstå hur kul man kunde ha med en tärning. Enligt ludofilen Dan Glimne var tärningens föregångare äldre än 5000 år och bestod i benbitar av djur och bemålade trästycken som kastades i marken. Hur dessa primordiala tärningar landade tolkades sedan för att få reda på gudarnas vilja, eller för att se in i framtiden.[1a]

Vidare var tärningen, enligt samme Glimne: "det mest grundläggande av alla spelföremål, det som har egentligen gett ursprunget till allt som har följt i form av lotterisedlar, spelpjäser, rouletthjul, allt vad du kan tänka dig."[1b]

Varje kasino och lotteri hämtade näring från tärningens lockelse på människan. Av denna anledning krävdes det i Sverige tillstånd för att anordna lotterier, och alla fysiska kasinon var statligt ägda.

"Gud kastar inte tärning", sade Albert Einstein i en missförstådd[2] passus. Einstein ville inte tro på kvantmekanikens osäkerhetsprincip, att universum i sitt innersta tillstånd berodde av slump - att alltings vara villkorades av en sannolikhetsberäkning.

Hur vore det om vara eller inte vara vore vare sig det ena eller det andra?

För att bringa klarhet fick man räkna på framtiden.

Sannolikhet

"Sannolikhetskalkyler [...] dom blir ju till exempel väldigt olika före och efter" (Tage Danielsson, ur monologen "Om sannolikhet" från revyn "Under Dubbelgöken" (1979)[3])

En sexsidig tärning visade efter varje kast en siffra mellan 1 och 6. Sannolikheten för varje utfall var alltid en på sex, vilket innebar att man i det långa loppet behövde kasta tärningen sex gånger för att få ett på förehand bestämt nummer.

Så långt gick det möjligen att begripa.

Men människohjärnan började krångla redan efter några fåtal kast med tärningen. Ponera att tärningen utfallit med en sexa sju gånger i följd. Intuitivt kändes det då sannolikare att inte få en sexa i nästa kast. Det kändes som att sannolikheten var lägre än en på sex.

Som att det fanns en Gud som höll koll på alla världens tärningar, eller att tärningen hade ett minne och egna muskler att styra sitt utfall med.

Tankegången var så vanlig att den blivit namngiven: "Gambler's fallacy".[4]

Och nu blev det ännu krångligare.

Allt berodde på före och efter, som Tage Danielsson var inne på, även om man trodde han skojade.

När något hade hänt, slutade sannolikheten att gälla. Den gällde bara före, inte efter. Det gick inte att räkna sannolikhet "baklänges"; sannolikhet var bara framtid, inte dåtid.

Sannolikt hade det krävts i genomsnitt 280 000 (6^7) kast för att få sju sexor i följd. Inte speciellt sannolikt, och då borde det väl inte hända?

Och det nu var nu alltihop bröt samman.

Det hände hela tiden.

Varje sju tärningar i rad, vilket utfall som helst, krävde i genomsnitt 280 000 kast för att ge just precis det utfall som det gav.

Fast bara före.

Inte efter.

Om någon före ett kast sade sig skola få tre sexor och fyra tvåor (eller vilka andra sju värden som helst), var sannolikheten låg för att så skulle ske på första kastet.

Det svåra i tärningsexemplet ovan var att förstå att utfallet som faktiskt skedde hade samma sannolik att ske som det utfallet som inte skedde.

Före, inte efter.

Danielsson igen: "Jag menar, till exempel, före Harrisburg, då var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg, skulle hända, men, så fort det hade hänt då rakade ju sannolikheten plötsligt upp till inte mindre än hundra procent, så det var nästan sant att det hade hänt."

Förr eller senare

Att ens vara född var osannolikt före.

Och så gällde för alla miljarder människor på jorden.

Ett sammelsurium av osannolika människor.

Om man räknade sannolikhet baklänges.

Vilket man ju inte kunde göra.

Att Island låg där det låg var osannolikt före det lade sig just där det låg, men inte efter.

Den osannolika döden

När någon dött i cancer var personens sannolikhet inte längre tjugo procent att dö i cancer.

Men om man hade tjugo procents sannolikhet att dö i cancer, då hade man i genomsnitt behövt dö fem gånger före man dog i cancer.

Så hur kunde man då dö i cancer?

Det var bara igår det var osannolikt.

Inte idag.

Mintchokladen i näsan

"Men den fungerade ju igår", kunde min mamma säga.

Alla saker som någonsin gått sönder hade fungerat dagen före.

Men vad skilde före från efter?

Var inte idag samma som igår, fast med lite mörker emellan?

Som rad av mintchoklad.

Döden. Men man levde ju igår?

Som att man rest iväg och inte hörde av sig.

Livsanden i annans näsa var kanske bara nys?

Som att Kalle Anka kunde bli sur, fastän han aldrig funnits.

Man kunde aldrig dö ifrån sina närmaste.

De som fanns fanns så länge man själv fanns.

Fan, när mitt ex gjorde slut - vi var ju ihop igår?

Det som inte var ihop var itu.

Skärvor och pusseldrömmar.

Carl-Einar Häckner, och kondomen genom näsan.

Lotterierna

Före din granne vann tio miljoner på Lotto var det inte särskilt sannolikt att grannen skulle vinna tio miljoner på Lotto.

Ändå vann hen.

Då måste det väl vara sannolikt?

Så tänkte människohjärnan.

Det som skedde måste väl ändå vara det sannolikaste av allt?

Människor vann på lotterier varje dag, året om. Det gick att läsa i reklamen och se på TV. Men man såg aldrig de miljontals dagliga förlorare som var mångfaldigt fler än vinnarna.

Fler för att de var sannolikare.

Att man hade en granne som förlorat på lotteri, det lade man ingen vikt vid.

Hen hade väl helt enkelt otur.

En slags förbannelse.

Så var det nog.

Inbillningar

Som människa kunde man få för sig vad som helst.

"Jag vinner aldrig i spel", kunde någon säga. Som att det var personligt. Som att Gud delade ut lyckoamuletter till några, medan resten fick nöja sig med trekantsmössor vikta av tidningspapper.

Som något att ha eller inte ha.

Trygghet eller kaos

Som att allt hängde samman, att varje sparv var taggad och varje gummidäck under bevakning.

Motsatsen vore kaos.

Utan kaos inga fria tankar.

Men nog vore tryggheten bättre?

Tryggheten i att veta att det som hände hade sin givna orsak.

Att det inte bara var slump, allting.

Hellre en mintchoklad i någon annans ask, än aska för vinden.

Hellre däcken kvar på leksaksbilen, än extasen i det ovetbara.

Om vi barn bara hade lyssnat på dagmamman.

Referenser

[1] https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=5208230 (a 01:08-01:21; b 06:35-06:46)

[2] https://www.businessinsider.com/god-does-not-play-dice-quote-meaning-2015-11

[3] https://www.oppetarkiv.se/video/8142257/under-dubbelgoken-under-dubbelgoken (44:34-48:45)

[4] https://en.wikipedia.org/wiki/Gambler%27s_fallacy

En tanke aldrig utan knog

Plank of love

Hon var sjukt frisk i jämförelse med gemene svarande Happypancaketjej: ansträngningsastma, sjukskrivning för utbrändhet och avsaknad av aptit.

Rena friskvårdsprojektet.

Men hon skrattade inte en enda gång under två telefonsamtal.

För henne var en planka alltid en planka. En planka var tråkig och så var hon. Eller om det var för att hon inte var intresserad som jag försökte intala mig det.

Det var jag eller hon.

Simma eller sjunk.

Hyvens hyvel

Hon var inte som Rubanks-Rebecka Rebusdotter, som skrattade så att ryggen var i krok. Hon som ville rädda utrotningshotade fåglar i en voljär i skogen.

För henne var en planka allt annat än en planka.

Varför hon inte var intresserad flög mig bi.

Hon skrattade blott man nämnde hennes namn. Fanns mycket gratis i hennes namn.

Vem döper ens sin unge till "Rubanks-Rebecka Rebusdotter"?

Fantasia mia

Utan fantasi vore jag blott en arbetslös krake. Så stod det mig i dagstidningen, att SCB räknar som "arbetslösa" endast dom som de senaste fyra veckorna sökt ett arbete. Med ens var jag inte längre arbetslös, i varje fall inte i SCB:s ögon. Planktjejen hade nog inte velat förstå det, om jag försökt förklara. Jag hade ju inget arbete, oavsett vad SCB sa.

Alltså var jag arbetslös.

Som vore det en egenskap. En diagnos. Som vore jag en annan om have jag ett arbete.

Grunda tankar tänkta på uttorkad flodbädd nära havet.

Hjärta av stål och hjärna av kol.

Ersatt av Hybrit.

Shipbuilding

Och Julia den försvunna kvarnen, alla texter som genom henne malts. Hon som aldrig velat prata i telefon på tre år. Planktjejen tyckte man borde gett upp före. Kunde hon säga, som hade killar i kö. Varför åto man inte enbart bakelser? Och jag sade henne sen, när spelet var över: varför bygga en båt när femtio färjor ligger förtöjda och redo att avgå?

Det finns inget att bygga en båt av, sade hon.

Jag såg mig omkring på drivveden och förstod inte vad hon menade.

Hon visste nog inte hur man byggde en båt.

Inte jag heller förresten.

Tre män i en båt

Hur funkar ens en båt? En gång såg jag en övergiven pulka på en frusen sjö. När isen smälte, vad skulle då hända med pulkan? Förmodligen skulle den flyta, men om man tryckte ner dess kanter under ytan skulle den sjunka. Varför? Utan gravitation skulle pulkan flyta ens utan vatten. Det var något med Arkimedes i sitt badkar, något med tryck, och med badkarets och pulkans kanter.

Så länge trycket ovanifrån var mindre än trycket från kanterna så skulle fartygspulkebadkaret flyta.

Och en stock flöt bara om den innehöll mer luft än trä.

Och nu hittade jag bara på.

Påhittad man försvunnen.

Eller som jag sade min bror en gång som artonåring och aldrig glömt sedan dess: "En artonårig man hittades idag försvunnen".

Jag skrattar fortfarande.

Situationen är så sjuk, som Veronica Maggio skulle ha sagt.

Monologen

I några ögonblick var det "fina monologer", men kort därefter var det "dina monologer". Från falltal till talfall. Men ögonblicket var redan pärmat, enzymatiskt befäst.

Den stunden då min blogg betydde något, satt jag vid Karlshamnsfontänen Böljelek, och tog bort efter önskemål.

Hon ville inte ha en blogg - hon ville ha riktiga förhållanden.

Ett motsatsernas förhållande.

Lätta (t)ankar

Och jag undrade om mitt senaste förhållande varit på riktigt.

På vilket sätt var det inte en kort episod i hennes mångåriga dramaserie?

Eller en reklampaus.

Som Piratebaynestorn Peter Sunde sade en gång: "Vi tycker att det är på riktigt med Internet"

Kanske verkligare än verkligheten. Så nära man kommer fantasin i ett kretskort.

Dikten slapp gå på plankan.

En diktare var aldrig arbetslös.

En tanke aldrig utan knog.

Noas ark var aldrig mer än en tanke.

Men vem har klagat på det?

Så länge tanken flyter.

Så länge skutan kan gå.