Kapitalismens kärleksförklaring till den fria marknaden: "Kunden har alltid rätt", är lika mycket dogm som dom mänskliga rättigheterna, eller vilken annan mänsklig fiktion som helst. Åsikten kommer från filosofen och historikern Yuval Noah Harari som i boken "21 tankar om det 21:a århundradet" (2018, i svensk översättning av Joachim Retzlaff) menar att spridandet av mänskliga fiktioner är nödvändigt för den som vill åtnjuta makt över, eller samarbeta med, andra människor. Företag påstås vara "en intrikat juridisk fiktion som skapats av lagstiftare och advokater", medan respekten för pengar anses bygga på samma respekt som den inför heliga skrifter - det är först när vi inser att andra människor fäster ett värde vid pengar, eller en helig skrift, som vi blir mottagliga för budskapet: pengar är värdefulla; denna skrift är Guds ord.
Sådana grupptänksmekanismer styr enligt Harari de flesta mänskliga åsikter, inte bara den "den liberala tron på individuell rationalitet" ("kunden har alltid rätt"), utan även tron på att att fakta skulle kunna påverka den allmänna opinionen (angående den under 2010-talet uppblossande debatten om fejknyheter); Harari menar att det finns empiriska belägg för motsatsen: att fakta inte påverkar den allmänna opinionen. Att inte ta till sig bevis, fakta, utan istället hemfalla åt det man tror är sant, är grupptänkandets själva kärna. Mänskliga fiktioner är alltså ett effektivt sätt att forma människors tro och föreställningar. Harari ger exemplet med brandingen av Coca-Cola:
"Förutom religioner och ideologier förlitar sig också företag på fiktioner och fejknyheter. Branding innebär ofta att upprepa samma fiktiva berättelse gång på gång tills människor tror att den är sann. Vilka bilder kommer upp i ditt inre när du tänker på Coca-Cola? Unga friska människor som idrottar och har skoj tillsammans? Eller överviktiga diabetespatienter i sjukhussängar. Man blir inte ung av att dricka mycket Coca-Cola, inte heller frisk eller atletisk - det ökar i stället risken för fetma och diabetes. Men Coca-Cola har i årtionden satsat miljontals dollar på att förknippas med ungdom, hälsa och idrottsaktiviteter - och miljardtals människor tror omedvetet på denna koppling."
Har vi några egna åsikter? Boken ger inget svar på den frågan, men Hararis åsikt om bokläsning är i hursomhelst att om boken inte lär honom något nytt, eller innehåller en ny insikt, på de första 10 sidorna, så väljer han en annan bok.(^1)
Hans egen bok inleds med en kort beskrivning av hans två tidigare böcker: "Sapiens" (2011; på svenska 2015), som undersökte hur en obetydlig apa - människan - blev härskare över planeten, och "Homo Deus" (2015; på svenska 2017), som filosoferade över livets och människans framtid på lång sikt. Innan de 10 första sidorna är slut har Harari skisserat bokens innehåll, där han bland annat filosoferar om:
* 1900-talets ideologiska slag mellan fascism, kommunism och liberalism, där liberalismen vann, en seger som nu, i det 21:a århundradet, är hotad. Vad händer med världen utan en gemensam berättelse, en gemensam mänsklig fiktion?
* Kombinationen av IT och bioteknik som riskerar att göra flertalet människor frihetslösa och överflödiga, och koncentrera makten hos en liten elit. Vad händer om ett företag vet mer om oss än vad vi själva gör?
* Kan människan, anpassad för helt andra levnadsbetingelser än en globaliserad verklighet, förstå världen, eller är den numer för komplex för våra jägar-samlar-hjärnor?
Låter det som intressanta grogrunder för nya insikter? Eller är idén om att något intressant måste visa sig på en boks 10 första sidor, bara ännu en i raden av mänskliga fiktioner?
(^1)
Yuval Noah Harari: "21 Lessons for the 21st Century" | Talks at Google
https://www.youtube.com/watch?v=Bw9P_ZXWDJU#t=2810
46:50-47:43
lördag 31 augusti 2019
tisdag 7 maj 2019
Peter Karlsson
När jag närmade mig undrade jag om det var en människa som låg där på marken utanför busskuren, eller om det kanske bara var en hög med kläder, eller en lövhög kanske. När jag kommit närmare jämrade högen sig och väste: "hjälp". Det var en man i sextioårsåldern som låg där, i svart jacka, keps, och svarta byxor. Mannen sluddrade, pekade på sitt bröst och signalerade andningssvårigheter. "Ambulans", fick mannen fram efter lite ansträngning. Sprang fram till första bästa människa, som ringde 112. De ställde motfrågor och tiden gick. Mannen ville bli hjälpt upp från marken. Jag lyfte bakifrån i hans armar och han kom upp på busshållplatsbänken. Han hade bara en tand kvar i munnen. Han tog fram cigaretter ur innerfickan på jackan, med motiveringen att han var nervös. När han fipplade med cigarettpaketet märkte jag att hans ena tumme saknade överdel. Han var nerkissad och smutsig.
Istället för en ambulans dök två sjukvårdare upp. De båda sjukvårdarna kände till honom sedan tidigare. Han klagade på smärtor i benet. "Peter, du har haft ont i detdär benet i 8 år", sade den ena av sjukvårdarna. Sen hade de frågat vilka mediciner han åt. Magnecyl och etanol hjälpte inte mot smärtan i benet, sade han. Peter fick blåsa i en alkomätare, som mätte upp 1.92 promille. De båda sjukvårdarna försökte ställa Peter upp men han kunde inte stödja på benen. En av sjukvårdarna tog till orda: "Jag trodde inte det var så mycket denhär gången. Du brukar ha mer i dig". De kunde inget göra utan skulle kontakta polisen enligt någon lag om omhändertagande av berusade personer. Polisen tog 20 minuter på sig att komma. Under tiden började Peter, som visade sig vara född 1955, att prata.
Peters tvillingbror hade tagit livet av sig, för många år sedan. Han berättade om sin fru Alice. Om när de gift sig 1978, något om en kvarglömd kanelbulle, att han inte var dum i huvudet, att han förstod (det gick inte att höra alla detaljer för han sluddrade, eller om det var för att han saknade tänder), att han varit skitnervös, att han inte ville komma tomhänt, att han hade köpt rosor. Att hon var snygg och snäll. Att hon sagt att han skulle stanna över natten, men att han sade att han skulle ha sin medicin. Men att hon sagt att hon ville ha honom där. Och sen fick man gissa vad som hände, sade han till sjuksköterskan. De hade köpts vigselringar för 800 kronor. Han hade lärt henne att simma. Först hade hon inte velat, men han hade lärt henne. Han älskade henne fortfarande. Hon ville inte ha med honom att göra när han var onykter. Han ville vara snäll sa han, inte göra något dumt. Nu skulle han för alltid lägga av med alkoholen. Och drogerna, amfetaminet, som han erkände sig inte kunnat hålla sig borta ifrån under livet.
"Men du måste vilja det själv Peter", sade sjuksköterskan.
Peter började prata om tvillingbrodern igen. Att brodern tagit livet av sig, genom hängning, men att han själv inte förmådde. Peter sade att han varit hos en psykolog som sagt att han aldrig skulle glömma brodern. Sjuksköterskan sade:
"Ja, ni var ju så nära. Alltid tillsammans. Men med er nära koppling har du säkert ett sätt att kommunicera med honom ändå. Känner du att han är med dig?"
"Jag saknar honom", sade Peter med mild väsande röst. Hans ögon var täckta av solglasögon och kepsskärm.
"Jag förstår det", sade sjuksköterskan och klappade honom på axeln.
Peter sade att sjuksköterskan var snäll, att om han haft pengar skulle han bjuda på tårta. Sjuksköterskan sade att det behövde han inte göra, men att det var tanken som räknades. Peter föreslog tårta igen efter en stund.
"Vet du vad du kan lova mig istället?", sade sjuksköterskan.
"Nykter?", väste Peter tyst.
"Nä, jag tänkte, dendär tårtan, du kan köpa den, och så kan du ge den till Alice, så kan du hälsa från oss.", sade sjuksköterskan, och tillade: "kan du lova det?"
"Jag lovar", sade Peter.
Poliserna som kom kände också Peter sedan tidigare, och körde hem honom för tillnyktring. Han bodde 300 meter bort. Jag ledde hem hans cykel.
Istället för en ambulans dök två sjukvårdare upp. De båda sjukvårdarna kände till honom sedan tidigare. Han klagade på smärtor i benet. "Peter, du har haft ont i detdär benet i 8 år", sade den ena av sjukvårdarna. Sen hade de frågat vilka mediciner han åt. Magnecyl och etanol hjälpte inte mot smärtan i benet, sade han. Peter fick blåsa i en alkomätare, som mätte upp 1.92 promille. De båda sjukvårdarna försökte ställa Peter upp men han kunde inte stödja på benen. En av sjukvårdarna tog till orda: "Jag trodde inte det var så mycket denhär gången. Du brukar ha mer i dig". De kunde inget göra utan skulle kontakta polisen enligt någon lag om omhändertagande av berusade personer. Polisen tog 20 minuter på sig att komma. Under tiden började Peter, som visade sig vara född 1955, att prata.
Peters tvillingbror hade tagit livet av sig, för många år sedan. Han berättade om sin fru Alice. Om när de gift sig 1978, något om en kvarglömd kanelbulle, att han inte var dum i huvudet, att han förstod (det gick inte att höra alla detaljer för han sluddrade, eller om det var för att han saknade tänder), att han varit skitnervös, att han inte ville komma tomhänt, att han hade köpt rosor. Att hon var snygg och snäll. Att hon sagt att han skulle stanna över natten, men att han sade att han skulle ha sin medicin. Men att hon sagt att hon ville ha honom där. Och sen fick man gissa vad som hände, sade han till sjuksköterskan. De hade köpts vigselringar för 800 kronor. Han hade lärt henne att simma. Först hade hon inte velat, men han hade lärt henne. Han älskade henne fortfarande. Hon ville inte ha med honom att göra när han var onykter. Han ville vara snäll sa han, inte göra något dumt. Nu skulle han för alltid lägga av med alkoholen. Och drogerna, amfetaminet, som han erkände sig inte kunnat hålla sig borta ifrån under livet.
"Men du måste vilja det själv Peter", sade sjuksköterskan.
Peter började prata om tvillingbrodern igen. Att brodern tagit livet av sig, genom hängning, men att han själv inte förmådde. Peter sade att han varit hos en psykolog som sagt att han aldrig skulle glömma brodern. Sjuksköterskan sade:
"Ja, ni var ju så nära. Alltid tillsammans. Men med er nära koppling har du säkert ett sätt att kommunicera med honom ändå. Känner du att han är med dig?"
"Jag saknar honom", sade Peter med mild väsande röst. Hans ögon var täckta av solglasögon och kepsskärm.
"Jag förstår det", sade sjuksköterskan och klappade honom på axeln.
Peter sade att sjuksköterskan var snäll, att om han haft pengar skulle han bjuda på tårta. Sjuksköterskan sade att det behövde han inte göra, men att det var tanken som räknades. Peter föreslog tårta igen efter en stund.
"Vet du vad du kan lova mig istället?", sade sjuksköterskan.
"Nykter?", väste Peter tyst.
"Nä, jag tänkte, dendär tårtan, du kan köpa den, och så kan du ge den till Alice, så kan du hälsa från oss.", sade sjuksköterskan, och tillade: "kan du lova det?"
"Jag lovar", sade Peter.
Poliserna som kom kände också Peter sedan tidigare, och körde hem honom för tillnyktring. Han bodde 300 meter bort. Jag ledde hem hans cykel.
onsdag 24 april 2019
Yvonnes jordgubbar
Jag pratade med henne i telefon 5 dagar i rad, ca 9.5 timmar totalt. Jag var rolig och så vidare. Jag skrev (före vi hade börjat prata) annorlunda än andra, det jag ville veta. Tydligt. Hon verkade begripa vad jag menade (ovanligt). Hon kände sig avslappnad, när vi pratade, sade hon. Hon verkade intresserad. Frågade om vi kunde ses. Hon sade att vi kanske kunde ses på fredag, om hon kunde avboka sitt jobb. Hon skulle bara ringa ett samtal. Jag väntade. Tillbaka i luren sade hon att det inte gick att avboka. Det fick sjunka in. "Jag skojar", sade hon. Det fick sjunka ut. Tog några sekunder innan jag fick rätsida på verkligheten.
5 april 2019. Kliver av tåget i Lund 10:18 och ser mig omkring på perrongen. Söker efter henne med skärpa i blicken. Vem kan vara hon? Det går förbi några, men inga är hon. De är bara andra. Ska jag ringa henne kanske? Går mot rulltrappan och tittar. Ner kommer någon. Är det hon? Ser på henne och hon ser på mig. Kan det verkligen vara hon? Jag släpper inte blicken. Hon går mot mig. Det måste ju vara hon. Det axellängre håret hänger som kolasnören ur en chokladfontän. Ansiktet glänser. Kram. Jag visar upp plastpåsen med brödet. "Mkate", säger jag. Hon är från Kenya. Har lärt mig några ord på swahili. Antagligen för att imponera på henne. Hon verkade imponerad i telefon, och skrattade mycket och ofta.
Vi ska och handla. Hon köper spanska jordgubbar. Jag undrar senare om de är så stora i Kenya, såsom de spanska jordgubbarna? Jo, det är dom. "Men dom är sötare i Kenya". "Jaha, du menar jordgubbarna?", sade jag.
Hemma hos henne. Hon visar stenar och värmeljus. Hon hade skrivit sitt namn på en av de små stenarna, medan hon pratade med mig i telefon. Tänker att jag vill ha den stenen som souvenir, men det vågar jag inte säga. Inte nu. Jag frågar om jag kan låna toaletten och öppnar fel dörr, sovrumsdörren. Det är inte ens ett skämt. Jag har inget lokalsinne. Tror jag.
Badrumsvågen. Jag hade påstått mig väga 63 kilo, men sagt att jag förmodligen vägde lite mer, men att vi kunde kontrollväga hos henne. På hennes våg vägde jag 57 kilo (182 centimeter, 29 år). Hur gick det till? Blir man lättare om man känner sig lättare? Hon vägde 65 kilo (168 centimeter, 26 år). Jag kunde lyfta henne, men det var tungt. Hon kunde lyfta mig också.
Vi sitter i soffan och tittar på varandra. Jag tittar på henne och ler. Jag känner det i ansiktet. Det är ofrivilligt. Hon lyser. Hon skrattar. Hon säger att hon skrattar för att jag blinkar med ögat. Det gör jag inte. Inte medvetet. Man blinkar väl alltid med ögonen? Vi försöker krama varandra. Det går lite stelt. Hon säger att vi kanske kan gå ut. Lite fler kramar. Iväg med bilen till Sankt Hans backar. Sitter i gräset i blåsten och håller om varandra. Vi ser en nyckelpiga. Det sitter några fler par där. Frågar senare om det var planerat att vi skulle dit upp. Hon säger att det var något spontant. Jag sitter på min jacka och hon sitter bredvid och vi håller kantigt om varandra.
Tillbaka i soffan igen. Hon har en klocka på väggen som jag noterar tiden på över axeln på henne. Hon sätter på något slags soundtrack på Spotify på TV:n. Det är nog inte första gången, detta upplägget med musik på TV:n och sitta i soffan med jordgubbar. Kommer på senare att jag nog skulle ha matat henne med jordgubbarna, att det var deras roll att spela, kanske.
Det är jag som får ta initiativ till kontakt. Hon säger sig vara blyg. Vågar till slut ta av mig tröjan jag har över T-shirten. Det är något slags framsteg. En stund senare åker även T-shirten av. Jag tittar på henne. Hon tror att jag tänker något som inte vågar säga och hon undrar vad detta är. Jag säger att jag också är blyg. Tror jag frågar något om hon tänker ta av sig något. Hon säger att hon kan ta av blusen, men inget mer. Inte byxorna. Hon vill vänta med sex. Jag försöker få fram tanken att hon kan hjälpa mig i varje fall. Hon för ett resonemang som går ut på att hon blir bekväm med en person först efter sex, och för att ha sex måste hon vara helt bekväm med personen. Jag ifrågasätter inte. Jag har nog missuppfattat. Det är inte viktigt. Jag tar på hennes mage. Hon säger att hon har "rolls", som hon borde träna bort. Jag säger att det behöver hon inte alls göra. Till slut står vi och håller om varandra. Jag har armarna om hennes ländrygg och lutar mig bakåt. Till slut, jag vet inte hur det går till, så står jag med händerna som ett x, över hennes rygg, med min högra hand nerstucken i hennes högra bakficka och min vänstra hand nerstucken i hennes högra bakficka. Jag har visst tagit av mig byxorna. Kalsongerna har jag kvar. Jag vet inte vad klockan är. Vi håller på ett tag. Till slut så svider det av ansträngningen. Det är när hon börjat med våfflorna. Hon säger det, att hon ska börja med våfflorna. Jag upprepar bara enstaka ord. "Våfflorna?" En del av min hjärna av är avstängd. Hon kittlar mig, frågar mig om jag är kittlig. Jag säger att kanske finns det andra system som har prioritet, men att hon kan testa kittla igen om ca 10 minuter. Hon skrattar.
Våfflorna. Jag säger det, att våfflor är mättande. Man ska inte äta för många. Jag tar fler. Säger samma sak. Tar delar av våfflor, säger samma sak. Hon skrattar. Hon spiller vattenflaskevatten utanför munnen. Hon säger att det är för att jag tittar på henne.
Det dyker upp meddelanden på hennes telefon. Det är hon som läser fysisk, fysiktjejen, som har en pojkvän. Hon hade sagt det i telefon "hon läser fysik, men hon har pojkvän". Jag anmärkte att det lät som att man inte kunde ha en pojkvän om man läste fysik. Hon snappade upp det. Hon fattade det roliga.
Fysiktjejen skickar gråt-emojier. Många. Jag säger att fysiktjejen kanske ska lämna sin kille. Det är ett skämt. Men det är just vad fysiktjejen ska göra. Fysiktjejen skriver att hon kommer över med sina saker, för hon har ingenstans att ta vägen. Hon jag är hos säger att fysiktjejen inte gjort så här förut. Hon säger sig blir stressad och frågar vad jag skulle ha gjort. Jag föreslår att hon kan göra som den amerikanske stand-up-komikern Larry David, som på en fredag blev upprörd på sitt jobb som manusförfattare till en TV-serie och då muntligen sade upp sig i ett vredesutbrott. När han dagen efter insett sitt misstag frågade han en vän vad vännen skulle ha gjort. Vännen sade att Larry borde gå tillbaka på måndagen och låtsas som ingenting. Det hade fysiktjejen också kunnat göra.
Fysiktjejen dyker upp och lämnar en Ikea-kasse med saker. Hon jag träffat säger att det inte verkar seriöst. Hon tror att fysiktjejen bara vill sabba för henne, för fysiktjejen vet att hon har en annan här som ska sova över. Jag.
Klockan hade varit 17:30. Hon hade frågat om jag hade bokat något tåg eller om jag köpte biljett på plats. Hade sagt att jag inte hade bokat något. Frågade om jag kunde ta tåget på morgonen efter, före hon skulle iväg och hälsa på sina föräldrar. Det kunde jag. Hon hade en tandborste som jag fick.
Till slut ska vi sova i hennes dubbelsäng. Jag får inte se när hon borstar tänderna. Hon är ju blyg. Han ska ta av sig nattlinnet. Jag frågar om jag ska gå ut? Hon tycker det är en kul fråga på något sätt. Jag verkar inte behöva gå ut. Hon vågar inte ta av bh:n helt, utan drar nattlinnet över före den åker av. Hon tar av sig byxorna. Som att skala av prasselpappret från ett Kinderägg. Hennes lår framträder. Jag smeker dem. Vi pussar varandra och håller om varandra. Hennes ansikte ser annorlunda ut när hon ligger under mig i det dunkla ljuset. Jag får inte begrepp var jag sett det, men det är något. I någon TV-serie. Ljus genom persienner, lera i ansiktet, kamouflage. Vet ej, men det är något bekant.
Vi sover. Klockan är nog 23:00. Vaknar vid 04:00 och somnar inte om. Vid 06:30 ska vi stiga upp. Jag rullar över till hennes sida. Sitter grensle över hennes midja. Kysser henne. Hon håller sina armar om min rygg. Visst är hon inne ca 1 centimeter innanför kalsongerna på sidan? Vi säger inget. Hon kliver upp och är reklamfilmssnygg. Jag står i dunklet på andra sidan rummet och tittar. Säger inget.
Hade dagen innan frågat om jag fick ta en bild, för att jag inte skulle tro att det hela bara varit en dröm. Hon var för blyg för att låta mig ta en helkroppsbild. Blev en selfiebild på oss två. Jag sade under frukosten att om dessa bilder inte är i min mailbox när jag kommer hem så var det hela en dröm. Jag hade frågat om stenen också i samma veva. Den lades i jackfickan.
Vid frukostbordet. Värmer ett bröd till henne, som jag haft med mig. Visar hur man värmer för att det inte ska bli kallt i mitten. Man värmer först lite i mikron, sen skär man upp, och värmer igen. Det är en kort frukost. 10 minuter max.
Vid stationen igen. Vi ska höras på måndag i telefon. Jag nojar på vägen hem till fots sedan, kanske vill hon inte ses mer. Osäkerheten. Mitt ex ärrningar sitter i mig fortfarande. Hon som kunde sända "adjö"-sms och inte mena det. Skenavrättningen. Skräcken. Men när jag får sova blir det bättre. Skriver detta på kvällen 24 timmar senare. Det som blir, blir. Hade sagt det vid frukostbordet, att nästa gång kan vi ju baka bröd. Och jag kan ta med kondomer. Hon skrattar. Tycker det är roligt sagt. Men vad menar hon? Vill hon ses igen? Det hela är oklart. Eller så är jag bara osäker. Finns inget jag kan göra åt det i vart fall. Nu ska jag sova igen.
00:03 2019-04-07
Sover dåligt. Är som en vattenrutschbana i rymden, fast på utsidan, att man ska hålla sig kvar. Kanske som en flottningsränna. Vaknar upp och vet inte exakt var jag är mentalt. 48 timmar går. Känns mycket längre.
Det blir måndagkväll. Hon skickar ett sms: "Hej! Hoppas du hade en fin helg. Tyvärr har jag inte så mycket tid ikväll att prata. Jag har inlämningsuppgifter som ska lämnas in imorgon.". Skickar ett svar: "Vill du bestämma en ny tid?". Hon svarar: "Ja, men bäst att jag hör mig om exakt tid lite senare.
Är ute på en grusad parkering utanför min brors bostad. Har gått ut, gjort mig redo för att ringa. Hon svarar. Jag tänker att det blir ett kort samtal. Jag säger det jag nojat över i helgen. Ställer frågor. Är hon intresserad? Kommer vi att ses igen? Har jag någon chans? Hon svarar på alla att hon inte kan svara på det. Att vi kan prata om det. Men inte nu. Hon håller på med en uppgift. Skrev hon inte det, att hon skulle höra av sig senare? "Jo", säger jag, "Men när? Om en månad, ett år, en dag?" Hon skrattar till: "Inte en månad". Får till slut fram att hon kan höra av sig före fredag. Jag säger: "Du måste inte prata. Det är inget tvång". Vet inte om hon svarar. Jag önskar henne lycka till med uppgiften.
Det blir idag, två dagar senare. Jag vaknar upp och det är kvar. The itch. Jag skickar ett sms: 2019-04-10 07:01 "Hej Yvonne. Har du tid idag? Tänker mycket på dethär. Vill du prata?". Hon svarar 3 timmar senare att hon kan ringa. Vi pratar i 1,5 timmar.
Hon säger att det kändes bra, fram till att vi börjat kyssas, men sen var det något som inte stämde. Hon kände inget speciellt. Hon sade sig leta efter någon där allt stämde. Att man inte kunde styra över känslor. Hade sagt detdär att jag satt över henne, om det var okej. Hon verkade inte lägga någon vikt vid det. Hon hade testat att vara ihop med någon som hon inte hade känslor för, med tanken på att det nog kommer sen. Det hade inte funkat. Men hon ville först inte göra slut med honom, för att han älskade henne och gjorde allt för henne. Hon ville inte göra om det. Med sitt ex hade hon varit ihop något halvår för länge, för hon ville inte riskera att han skadade sig själv om hon sade hur hon kände. Hon hade börjat dricka kaffe för att inte vara till besvär när folk frågade om hon ville ha kaffe. Hon kunde tänka sig att träffa mig igen, om det skulle vara bra för mig, om jag skulle må bra av det. Eller vad det var. Men hon kunde inte säga när, och så vidare. Men det ville hon ju inte egentligen. Visste hon egentligen vad hon ville? Hon nämnde något med att hon hade något "kan" och "vill", och att det inte var samma sak. Men sen efter 1,5 timmar, där på slutet, så fick jag höra lite klarsyn. Hon tyckte det var bäst att gå vidare istället för att vi skulle ha mer kontakt. "No strings attached". Att man träffar någon, som det inte funkar med, varför skulle man fortsätta träffa den personen? "Det skulle bli många killar man skulle träffa då". Och det hade hon inte tid med. Hon pluggade och jobbade. För henne hade det varit en del jordgubbar. För min del var hon den andra tjejen jag träffade, since the beginning of time. Men visst, jag förstod perspektivet. Hon bad om ursäkt för att hon inte sagt det direkt.
Jag var tyst. Kände mig stel. Det var kallt. Blåste kallt. Hade fått hämta jackan precis när hon ringde. Hon skulle iväg. Jag var stel på riktigt. Hade inte märkt kylan. Stapplade hemåt från utkanten av Hvilans kyrkogård. Hade nämnt också: "så det räcker inte att vara rolig". Nä, det gjorde det inte. Där på slutet så ville hon inte träffa mig, och inte prata. Men jag fick skriva hur mycket jag ville, hon skulle svara. Men varför skulle jag göra det? Jag sade att jag kan skriva när jag smält dethär. Vi lade på och det var det. Första samtalet 2019-03-31 och sista 2019-04-10.
5 april 2019. Kliver av tåget i Lund 10:18 och ser mig omkring på perrongen. Söker efter henne med skärpa i blicken. Vem kan vara hon? Det går förbi några, men inga är hon. De är bara andra. Ska jag ringa henne kanske? Går mot rulltrappan och tittar. Ner kommer någon. Är det hon? Ser på henne och hon ser på mig. Kan det verkligen vara hon? Jag släpper inte blicken. Hon går mot mig. Det måste ju vara hon. Det axellängre håret hänger som kolasnören ur en chokladfontän. Ansiktet glänser. Kram. Jag visar upp plastpåsen med brödet. "Mkate", säger jag. Hon är från Kenya. Har lärt mig några ord på swahili. Antagligen för att imponera på henne. Hon verkade imponerad i telefon, och skrattade mycket och ofta.
Vi ska och handla. Hon köper spanska jordgubbar. Jag undrar senare om de är så stora i Kenya, såsom de spanska jordgubbarna? Jo, det är dom. "Men dom är sötare i Kenya". "Jaha, du menar jordgubbarna?", sade jag.
Hemma hos henne. Hon visar stenar och värmeljus. Hon hade skrivit sitt namn på en av de små stenarna, medan hon pratade med mig i telefon. Tänker att jag vill ha den stenen som souvenir, men det vågar jag inte säga. Inte nu. Jag frågar om jag kan låna toaletten och öppnar fel dörr, sovrumsdörren. Det är inte ens ett skämt. Jag har inget lokalsinne. Tror jag.
Badrumsvågen. Jag hade påstått mig väga 63 kilo, men sagt att jag förmodligen vägde lite mer, men att vi kunde kontrollväga hos henne. På hennes våg vägde jag 57 kilo (182 centimeter, 29 år). Hur gick det till? Blir man lättare om man känner sig lättare? Hon vägde 65 kilo (168 centimeter, 26 år). Jag kunde lyfta henne, men det var tungt. Hon kunde lyfta mig också.
Vi sitter i soffan och tittar på varandra. Jag tittar på henne och ler. Jag känner det i ansiktet. Det är ofrivilligt. Hon lyser. Hon skrattar. Hon säger att hon skrattar för att jag blinkar med ögat. Det gör jag inte. Inte medvetet. Man blinkar väl alltid med ögonen? Vi försöker krama varandra. Det går lite stelt. Hon säger att vi kanske kan gå ut. Lite fler kramar. Iväg med bilen till Sankt Hans backar. Sitter i gräset i blåsten och håller om varandra. Vi ser en nyckelpiga. Det sitter några fler par där. Frågar senare om det var planerat att vi skulle dit upp. Hon säger att det var något spontant. Jag sitter på min jacka och hon sitter bredvid och vi håller kantigt om varandra.
Tillbaka i soffan igen. Hon har en klocka på väggen som jag noterar tiden på över axeln på henne. Hon sätter på något slags soundtrack på Spotify på TV:n. Det är nog inte första gången, detta upplägget med musik på TV:n och sitta i soffan med jordgubbar. Kommer på senare att jag nog skulle ha matat henne med jordgubbarna, att det var deras roll att spela, kanske.
Det är jag som får ta initiativ till kontakt. Hon säger sig vara blyg. Vågar till slut ta av mig tröjan jag har över T-shirten. Det är något slags framsteg. En stund senare åker även T-shirten av. Jag tittar på henne. Hon tror att jag tänker något som inte vågar säga och hon undrar vad detta är. Jag säger att jag också är blyg. Tror jag frågar något om hon tänker ta av sig något. Hon säger att hon kan ta av blusen, men inget mer. Inte byxorna. Hon vill vänta med sex. Jag försöker få fram tanken att hon kan hjälpa mig i varje fall. Hon för ett resonemang som går ut på att hon blir bekväm med en person först efter sex, och för att ha sex måste hon vara helt bekväm med personen. Jag ifrågasätter inte. Jag har nog missuppfattat. Det är inte viktigt. Jag tar på hennes mage. Hon säger att hon har "rolls", som hon borde träna bort. Jag säger att det behöver hon inte alls göra. Till slut står vi och håller om varandra. Jag har armarna om hennes ländrygg och lutar mig bakåt. Till slut, jag vet inte hur det går till, så står jag med händerna som ett x, över hennes rygg, med min högra hand nerstucken i hennes högra bakficka och min vänstra hand nerstucken i hennes högra bakficka. Jag har visst tagit av mig byxorna. Kalsongerna har jag kvar. Jag vet inte vad klockan är. Vi håller på ett tag. Till slut så svider det av ansträngningen. Det är när hon börjat med våfflorna. Hon säger det, att hon ska börja med våfflorna. Jag upprepar bara enstaka ord. "Våfflorna?" En del av min hjärna av är avstängd. Hon kittlar mig, frågar mig om jag är kittlig. Jag säger att kanske finns det andra system som har prioritet, men att hon kan testa kittla igen om ca 10 minuter. Hon skrattar.
Våfflorna. Jag säger det, att våfflor är mättande. Man ska inte äta för många. Jag tar fler. Säger samma sak. Tar delar av våfflor, säger samma sak. Hon skrattar. Hon spiller vattenflaskevatten utanför munnen. Hon säger att det är för att jag tittar på henne.
Det dyker upp meddelanden på hennes telefon. Det är hon som läser fysisk, fysiktjejen, som har en pojkvän. Hon hade sagt det i telefon "hon läser fysik, men hon har pojkvän". Jag anmärkte att det lät som att man inte kunde ha en pojkvän om man läste fysik. Hon snappade upp det. Hon fattade det roliga.
Fysiktjejen skickar gråt-emojier. Många. Jag säger att fysiktjejen kanske ska lämna sin kille. Det är ett skämt. Men det är just vad fysiktjejen ska göra. Fysiktjejen skriver att hon kommer över med sina saker, för hon har ingenstans att ta vägen. Hon jag är hos säger att fysiktjejen inte gjort så här förut. Hon säger sig blir stressad och frågar vad jag skulle ha gjort. Jag föreslår att hon kan göra som den amerikanske stand-up-komikern Larry David, som på en fredag blev upprörd på sitt jobb som manusförfattare till en TV-serie och då muntligen sade upp sig i ett vredesutbrott. När han dagen efter insett sitt misstag frågade han en vän vad vännen skulle ha gjort. Vännen sade att Larry borde gå tillbaka på måndagen och låtsas som ingenting. Det hade fysiktjejen också kunnat göra.
Fysiktjejen dyker upp och lämnar en Ikea-kasse med saker. Hon jag träffat säger att det inte verkar seriöst. Hon tror att fysiktjejen bara vill sabba för henne, för fysiktjejen vet att hon har en annan här som ska sova över. Jag.
Klockan hade varit 17:30. Hon hade frågat om jag hade bokat något tåg eller om jag köpte biljett på plats. Hade sagt att jag inte hade bokat något. Frågade om jag kunde ta tåget på morgonen efter, före hon skulle iväg och hälsa på sina föräldrar. Det kunde jag. Hon hade en tandborste som jag fick.
Till slut ska vi sova i hennes dubbelsäng. Jag får inte se när hon borstar tänderna. Hon är ju blyg. Han ska ta av sig nattlinnet. Jag frågar om jag ska gå ut? Hon tycker det är en kul fråga på något sätt. Jag verkar inte behöva gå ut. Hon vågar inte ta av bh:n helt, utan drar nattlinnet över före den åker av. Hon tar av sig byxorna. Som att skala av prasselpappret från ett Kinderägg. Hennes lår framträder. Jag smeker dem. Vi pussar varandra och håller om varandra. Hennes ansikte ser annorlunda ut när hon ligger under mig i det dunkla ljuset. Jag får inte begrepp var jag sett det, men det är något. I någon TV-serie. Ljus genom persienner, lera i ansiktet, kamouflage. Vet ej, men det är något bekant.
Vi sover. Klockan är nog 23:00. Vaknar vid 04:00 och somnar inte om. Vid 06:30 ska vi stiga upp. Jag rullar över till hennes sida. Sitter grensle över hennes midja. Kysser henne. Hon håller sina armar om min rygg. Visst är hon inne ca 1 centimeter innanför kalsongerna på sidan? Vi säger inget. Hon kliver upp och är reklamfilmssnygg. Jag står i dunklet på andra sidan rummet och tittar. Säger inget.
Hade dagen innan frågat om jag fick ta en bild, för att jag inte skulle tro att det hela bara varit en dröm. Hon var för blyg för att låta mig ta en helkroppsbild. Blev en selfiebild på oss två. Jag sade under frukosten att om dessa bilder inte är i min mailbox när jag kommer hem så var det hela en dröm. Jag hade frågat om stenen också i samma veva. Den lades i jackfickan.
Vid frukostbordet. Värmer ett bröd till henne, som jag haft med mig. Visar hur man värmer för att det inte ska bli kallt i mitten. Man värmer först lite i mikron, sen skär man upp, och värmer igen. Det är en kort frukost. 10 minuter max.
Vid stationen igen. Vi ska höras på måndag i telefon. Jag nojar på vägen hem till fots sedan, kanske vill hon inte ses mer. Osäkerheten. Mitt ex ärrningar sitter i mig fortfarande. Hon som kunde sända "adjö"-sms och inte mena det. Skenavrättningen. Skräcken. Men när jag får sova blir det bättre. Skriver detta på kvällen 24 timmar senare. Det som blir, blir. Hade sagt det vid frukostbordet, att nästa gång kan vi ju baka bröd. Och jag kan ta med kondomer. Hon skrattar. Tycker det är roligt sagt. Men vad menar hon? Vill hon ses igen? Det hela är oklart. Eller så är jag bara osäker. Finns inget jag kan göra åt det i vart fall. Nu ska jag sova igen.
00:03 2019-04-07
Sover dåligt. Är som en vattenrutschbana i rymden, fast på utsidan, att man ska hålla sig kvar. Kanske som en flottningsränna. Vaknar upp och vet inte exakt var jag är mentalt. 48 timmar går. Känns mycket längre.
Det blir måndagkväll. Hon skickar ett sms: "Hej! Hoppas du hade en fin helg. Tyvärr har jag inte så mycket tid ikväll att prata. Jag har inlämningsuppgifter som ska lämnas in imorgon.". Skickar ett svar: "Vill du bestämma en ny tid?". Hon svarar: "Ja, men bäst att jag hör mig om exakt tid lite senare.
Är ute på en grusad parkering utanför min brors bostad. Har gått ut, gjort mig redo för att ringa. Hon svarar. Jag tänker att det blir ett kort samtal. Jag säger det jag nojat över i helgen. Ställer frågor. Är hon intresserad? Kommer vi att ses igen? Har jag någon chans? Hon svarar på alla att hon inte kan svara på det. Att vi kan prata om det. Men inte nu. Hon håller på med en uppgift. Skrev hon inte det, att hon skulle höra av sig senare? "Jo", säger jag, "Men när? Om en månad, ett år, en dag?" Hon skrattar till: "Inte en månad". Får till slut fram att hon kan höra av sig före fredag. Jag säger: "Du måste inte prata. Det är inget tvång". Vet inte om hon svarar. Jag önskar henne lycka till med uppgiften.
Det blir idag, två dagar senare. Jag vaknar upp och det är kvar. The itch. Jag skickar ett sms: 2019-04-10 07:01 "Hej Yvonne. Har du tid idag? Tänker mycket på dethär. Vill du prata?". Hon svarar 3 timmar senare att hon kan ringa. Vi pratar i 1,5 timmar.
Hon säger att det kändes bra, fram till att vi börjat kyssas, men sen var det något som inte stämde. Hon kände inget speciellt. Hon sade sig leta efter någon där allt stämde. Att man inte kunde styra över känslor. Hade sagt detdär att jag satt över henne, om det var okej. Hon verkade inte lägga någon vikt vid det. Hon hade testat att vara ihop med någon som hon inte hade känslor för, med tanken på att det nog kommer sen. Det hade inte funkat. Men hon ville först inte göra slut med honom, för att han älskade henne och gjorde allt för henne. Hon ville inte göra om det. Med sitt ex hade hon varit ihop något halvår för länge, för hon ville inte riskera att han skadade sig själv om hon sade hur hon kände. Hon hade börjat dricka kaffe för att inte vara till besvär när folk frågade om hon ville ha kaffe. Hon kunde tänka sig att träffa mig igen, om det skulle vara bra för mig, om jag skulle må bra av det. Eller vad det var. Men hon kunde inte säga när, och så vidare. Men det ville hon ju inte egentligen. Visste hon egentligen vad hon ville? Hon nämnde något med att hon hade något "kan" och "vill", och att det inte var samma sak. Men sen efter 1,5 timmar, där på slutet, så fick jag höra lite klarsyn. Hon tyckte det var bäst att gå vidare istället för att vi skulle ha mer kontakt. "No strings attached". Att man träffar någon, som det inte funkar med, varför skulle man fortsätta träffa den personen? "Det skulle bli många killar man skulle träffa då". Och det hade hon inte tid med. Hon pluggade och jobbade. För henne hade det varit en del jordgubbar. För min del var hon den andra tjejen jag träffade, since the beginning of time. Men visst, jag förstod perspektivet. Hon bad om ursäkt för att hon inte sagt det direkt.
Jag var tyst. Kände mig stel. Det var kallt. Blåste kallt. Hade fått hämta jackan precis när hon ringde. Hon skulle iväg. Jag var stel på riktigt. Hade inte märkt kylan. Stapplade hemåt från utkanten av Hvilans kyrkogård. Hade nämnt också: "så det räcker inte att vara rolig". Nä, det gjorde det inte. Där på slutet så ville hon inte träffa mig, och inte prata. Men jag fick skriva hur mycket jag ville, hon skulle svara. Men varför skulle jag göra det? Jag sade att jag kan skriva när jag smält dethär. Vi lade på och det var det. Första samtalet 2019-03-31 och sista 2019-04-10.
fredag 19 oktober 2018
RAM-minnen
Stationär dator med Windows 7 installerat. Enligt uppgift: meddelanden om att grafikdrivrutinen kraschat.
§ Kanske satt grafikkortet löst? Datorn hade dock inget grafikkort utan istället en AMD-APU.
0) Öppnade datorchassit och dammsög bort damm från processorfläkten. Tog ut och återisatte de två RAM-minnesmoduler som fanns.
1) Vid omstart kraschade explorer.exe gång på gång, med effekten att startmenyn försvann och återkom med ca 5-7 sekunders mellanrum.
Två rutor hade även dykt upp, som inte gick att printscreena:
"
Aktivering av Windows
En otillåten ändring gjordes i Windows.
Windows har upptäckt en ändring som begränsar
funktionaliteten i Windows. Använd länken nedan om
du vill veta hur du åtgärdar Windows.
-> Läs mer online
-> Stäng
"
"
explorer.exe - Programfel
Instruktionen på 0x77bbef65 refererade till minnet på 0x00000008. Det
gick inte att utföra en minnesåtgärd. Följande fel returnerades: The
memory could not be read.
Klicka på OK om du vill avsluta programmet.
"
2) Uppstart i felsäkert läge misslyckades med bluescreen:
"
STOP: c0000221 Unknown Hard Error
\SystemRoot\System32\ntdll.dll
"
§ Att starta i felsäkert läge ska inte misslyckas. Kanske hade Windows-installationen blivit korrupt? Backupade filer via annan dator.
3) Försök att välja olika reparationsalternativ via piltangentmeny misslyckades med bluescreen.
4) Försök att starta via Windows 7-skivan misslyckades med bluescreen:
"
STOP: c000021a {Fatal System Error}
The initial session process or system process terminated unexpectedly with a sta
tus of 0x00000000 (0xc0000221 0x001003a8).
The system has been shut down.
"
§ Hårddisken borde ju inte påverka uppstart via Windows 7-skivan. Men vad kunde det annars vara som var fel?
5) Försök att starta med Windows 7-skivan utan hårddisken inkopplad gav (till synes) evighetsloop.
6) Försök att koppla in annan hårddisk och starta med Windows 7-skivan misslyckades med bluescreen.
§ Det hade alltså inte gått att installera ett nytt operativsystem på en ny hårddisk i nuvarande situation. Nuvarande hårddisk var alltså inte inblandad i problemet.
7) Tog ut en av RAM-minnesmodulerna. Datorn startade normalt.
8) Tog ur den fungerade RAM-minnesmodulen och satte i den misstänkta icke-fungerande. Datorn fastnade på första skärmen. Ingen bluescreen, men heller inget annat.
§ Det var ju inte fel på minnesmoduljacket minnet satt i, då datorn nyss uppstartats från just det minnesmoduljacket.
9) Satte i den fungerande RAM-minnesmodulen i det fungerande jacket och datorn startade som vanligt utan bekymmer.
§ Kanske satt grafikkortet löst? Datorn hade dock inget grafikkort utan istället en AMD-APU.
0) Öppnade datorchassit och dammsög bort damm från processorfläkten. Tog ut och återisatte de två RAM-minnesmoduler som fanns.
1) Vid omstart kraschade explorer.exe gång på gång, med effekten att startmenyn försvann och återkom med ca 5-7 sekunders mellanrum.
Två rutor hade även dykt upp, som inte gick att printscreena:
"
Aktivering av Windows
En otillåten ändring gjordes i Windows.
Windows har upptäckt en ändring som begränsar
funktionaliteten i Windows. Använd länken nedan om
du vill veta hur du åtgärdar Windows.
-> Läs mer online
-> Stäng
"
"
explorer.exe - Programfel
Instruktionen på 0x77bbef65 refererade till minnet på 0x00000008. Det
gick inte att utföra en minnesåtgärd. Följande fel returnerades: The
memory could not be read.
Klicka på OK om du vill avsluta programmet.
"
2) Uppstart i felsäkert läge misslyckades med bluescreen:
"
STOP: c0000221 Unknown Hard Error
\SystemRoot\System32\ntdll.dll
"
§ Att starta i felsäkert läge ska inte misslyckas. Kanske hade Windows-installationen blivit korrupt? Backupade filer via annan dator.
3) Försök att välja olika reparationsalternativ via piltangentmeny misslyckades med bluescreen.
4) Försök att starta via Windows 7-skivan misslyckades med bluescreen:
"
STOP: c000021a {Fatal System Error}
The initial session process or system process terminated unexpectedly with a sta
tus of 0x00000000 (0xc0000221 0x001003a8).
The system has been shut down.
"
§ Hårddisken borde ju inte påverka uppstart via Windows 7-skivan. Men vad kunde det annars vara som var fel?
5) Försök att starta med Windows 7-skivan utan hårddisken inkopplad gav (till synes) evighetsloop.
6) Försök att koppla in annan hårddisk och starta med Windows 7-skivan misslyckades med bluescreen.
§ Det hade alltså inte gått att installera ett nytt operativsystem på en ny hårddisk i nuvarande situation. Nuvarande hårddisk var alltså inte inblandad i problemet.
7) Tog ut en av RAM-minnesmodulerna. Datorn startade normalt.
8) Tog ur den fungerade RAM-minnesmodulen och satte i den misstänkta icke-fungerande. Datorn fastnade på första skärmen. Ingen bluescreen, men heller inget annat.
§ Det var ju inte fel på minnesmoduljacket minnet satt i, då datorn nyss uppstartats från just det minnesmoduljacket.
9) Satte i den fungerande RAM-minnesmodulen i det fungerande jacket och datorn startade som vanligt utan bekymmer.
söndag 25 mars 2018
Linda och elvadagarsregeln
"I guess?" upprepade den jämnåriga tjejen framför mina ögon på tåget från Göteborg till Lund förvånat. Ja, jag antog det, att jag fick bo hos min bror nu. Ville inte gå in på detaljer, för jag kände henne inte. Detaljerna om Linda, från vem jag åkte, med packning i drivor bredvid min sittplats. Linda hade gjort slut. Igen. Tredje gången på 16 månader. Jag hade gjort mitt bästa. Hon hade varit min första tjej. Jag hade skickats iväg på liknande sätt 9 månader tidigare, men då hade hon ändrat sig inom 11 dagar. Så vi införde elvadagarsregeln, som tickat på ett antal gånger, men hon hade varje gång ändrat tillbaka sig och så var vi ihop igen.
Fundamentala attributionsfelet: Hon hade ju ett växlande humör, eller om det var jag som orsakade det. Men om jag bara försvann, tänkte hon, ibland högt. Men så svängde det igen. Tåget.
Tjejen framför mig hade ring på fingret, lade jag märkte till på samma sätt som man lägger märkte till en öppen gylf, fast tvärtom. Hon hade börjat prata med mig eftersom hon inte hade köpt biljett, så hon försökte köpa via telefonen, men anslutningen strulade. Min biljett hade gått i två bitar då jag drog den ur automaten, så jag sade det att: "Vi kan ju dela". Och såntdär. För jag kunde ju. Det var innan jag sett ringen. Och hon frågade om vart jag skulle, och såntdär, för hon kunde ju. Och jag skulle till min bror, antog jag. Men nu var tjejen på väg bort. Hon ville sitta bland de riktiga sätena, och inte i kundbagagedelen, eller om det var jag som orsakade det.
Linda var också sån. Hon trodde att om någon skrattade högt, så var det åt henne. Sån var jag också. Men jag hade sett runt detdär, till slut. Det var ju inte så. Världen var ju inte så. Mot oss. Kunde inte Linda också se det? Det var ju ingen som skulle vara ond mot henne. Mardrömmarna hon drömde som fick henne att i sömnen panikartat springa ut ur sovrummet, det var ju inte verkligheten. Och känslor går upp och ner, det betyder ju inte att man måste agera så fort en känsla kommer smygande. Därav elvadagarsregeln. Jag hade sagt det, påmint om elvadagarsregeln. Hon hade suttit i soffan vid sin laptop och chattat. Hon ville inte under några omständigheter kännas vid något sådant. Det gick inte att nå henne när hon var i det tillståndet. Och nu satt jag på tåget. Igen.
Hon hade tagit bort mitt nummer från sin telefon. För hon skulle ju göra slut med mig, så då behövde hon ju inte numret. Sade att jag lagt upp numret på en (oraderbar) länk vi hade sedan tidigare, ifall hon ville prata. Kanske skulle hon höra av sig, så jag tog med telefonen, annars hade jag ju inte behövt den mer. Det var hon som gett den till mig, för att hon skulle kunna nå mig. Men det var i början av vårt förhållande. Nu var vi på slutstationen.
På Lundstationen var det någon som höll upp tågdörrarna så att tåget inte kunde åka vidare. Han verkade hålla upp dörrarna i väntan på någon som var i antågande. Men ingen tågade an. Till slut hördes en kvinnoröst utanför tåget, som tilltalade mannen: "det är fel tåg". Mannen som höll upp dörrarna gick ut ur tåget och försvann bortåt kvinnorösthållet. Kanske var jag också på fel spår, och inväntade en röst? Linda kanske, hon kanske aldrig skulle ringa mer. Jag hade gråtit som ett barn när jag tänkt på det dagen efter att Linda gjort slut igen. Bara precis halvtimmen före jag gav mig av, ungefär 36 timmar efter att hon gjort slut, började hon låta som vanligt igen. Inte detdär onåbara tillståndet. Så då kanske hon ringer.
En rödbrusig uppjagad konduktör kom instormande och fräste angående vem som hållit upp dörren så att tåget blivit försenat. Jag sade att han gick däråt, och pekade. Konduktören tog inte in vad jag sade för han var så uppjagad. Frågade om detta var tåget till Karlshamn, men han hörde inte frågan utan frågade andra passagerare vem det varit som hållit upp dörren. När han lugnat ner sig informerade han att jag satt i fel vagn. Så jag skumpade bort med drivveden på hjul.
Hon hade suttit den morgonen i soffan, utan laptopen, och tittat rakt fram tomt ut genom fönstret. Hon hade ju ett av sina breakdowns, men hon såg det inte själv. Det var ju jag som skulle ut, det hade hon ju funderat på länge. Och nu var det dags, igen. Hon hade skrivit nåt papper. Jag slet det itu utan att se vad som stod och spolade ner bitarna i toaletten. Dethär slet ju psykiskt på mig i onödan, kunde hon inte fundera några dagar och sen komma med något definitivt istället för att förhasta sig ännu en gång? Hon visste väl att det skulle gå över? Kunde jag inte bara få äta frukost ifred? Det skulle jag få framöver.
Framme i Karlshamn var det öde och mörkt. Hon hade skrivit ett sms, Linda, att jag gärna fick sms:a när jag var framme hos brorsan. Och hon sms:ade att det varit en tung dag och att hon skulle sova, men att jag gärna fick sms:a när jag var framme ändå. Då hade hon väl kollat länken med mitt nummer då, för att skicka sms:et, tänkte jag. Så då kanske hon ringer.
När jag var framme hos Martin kring 23.00 sms:ade jag henne att jag var framme. Packade upp och lade mig att sova. Axlarna kändes som muttrar som var fastskruvade på snedden. Dubbla fullpackade ryggsäckar, en fram och en bak. Timslång promenad.
Vaknade vid 05.00, men det var nån sommartidsgrej 2018-03-25, så klockan var "egentligen" 06.00, eller om det var tvärtom. Det var lite så det var med Linda också:
* Ville hon vara ihop men att hon mådde dåligt och fick "breakdowns" där det under vissa stunder kändes som att hon ville göra slut,
eller:
* ville hon göra slut för att hon mådde dåligt av att vara ihop, men att hon hittills trott att hon skulle må ännu sämre av att göra slut?
Om jag nämnde sådana teorier till Linda så tolkade hon det som att jag försökte manipulera henne genom att ifrågasätta hennes upplevelse och påverka hennes samvete och en massa saker. Istället för att försöka se det utifrån: vad är det som händer. Hon var en flod som ledde till ett vattenfall, gång på gång på gång. Och jag var tunnan som tumlade runt runt runt. Och hon kanske inte ringer mer.
Hon var inte kär i mig längre, hade hon sagt. Det var väl antagligen det som det stod på lappen också. Och jag ville väl inte kännas vid det. Det skulle ju inte vara mig det var fel på. Så skulle det ju inte vara. Världen och det. Den skulle ju inte vara mot oss... mig? Det hade man ju sett runt, jag skulle ju visa Linda det. Att det inte var så. Tänk om det inte var så, som man trodde. Som man kände. När man vaknar mitt i natten och tänker mörka tankar. Tänk om det inte är så? Att det går över, att tanken är fri och känslor går upp och ner. Elvadagarsregeln. Men det var ju bara manipulation från min sida. Det kändes ju så, och då var det ju så. I guess.
Fundamentala attributionsfelet: Hon hade ju ett växlande humör, eller om det var jag som orsakade det. Men om jag bara försvann, tänkte hon, ibland högt. Men så svängde det igen. Tåget.
Tjejen framför mig hade ring på fingret, lade jag märkte till på samma sätt som man lägger märkte till en öppen gylf, fast tvärtom. Hon hade börjat prata med mig eftersom hon inte hade köpt biljett, så hon försökte köpa via telefonen, men anslutningen strulade. Min biljett hade gått i två bitar då jag drog den ur automaten, så jag sade det att: "Vi kan ju dela". Och såntdär. För jag kunde ju. Det var innan jag sett ringen. Och hon frågade om vart jag skulle, och såntdär, för hon kunde ju. Och jag skulle till min bror, antog jag. Men nu var tjejen på väg bort. Hon ville sitta bland de riktiga sätena, och inte i kundbagagedelen, eller om det var jag som orsakade det.
Linda var också sån. Hon trodde att om någon skrattade högt, så var det åt henne. Sån var jag också. Men jag hade sett runt detdär, till slut. Det var ju inte så. Världen var ju inte så. Mot oss. Kunde inte Linda också se det? Det var ju ingen som skulle vara ond mot henne. Mardrömmarna hon drömde som fick henne att i sömnen panikartat springa ut ur sovrummet, det var ju inte verkligheten. Och känslor går upp och ner, det betyder ju inte att man måste agera så fort en känsla kommer smygande. Därav elvadagarsregeln. Jag hade sagt det, påmint om elvadagarsregeln. Hon hade suttit i soffan vid sin laptop och chattat. Hon ville inte under några omständigheter kännas vid något sådant. Det gick inte att nå henne när hon var i det tillståndet. Och nu satt jag på tåget. Igen.
Hon hade tagit bort mitt nummer från sin telefon. För hon skulle ju göra slut med mig, så då behövde hon ju inte numret. Sade att jag lagt upp numret på en (oraderbar) länk vi hade sedan tidigare, ifall hon ville prata. Kanske skulle hon höra av sig, så jag tog med telefonen, annars hade jag ju inte behövt den mer. Det var hon som gett den till mig, för att hon skulle kunna nå mig. Men det var i början av vårt förhållande. Nu var vi på slutstationen.
På Lundstationen var det någon som höll upp tågdörrarna så att tåget inte kunde åka vidare. Han verkade hålla upp dörrarna i väntan på någon som var i antågande. Men ingen tågade an. Till slut hördes en kvinnoröst utanför tåget, som tilltalade mannen: "det är fel tåg". Mannen som höll upp dörrarna gick ut ur tåget och försvann bortåt kvinnorösthållet. Kanske var jag också på fel spår, och inväntade en röst? Linda kanske, hon kanske aldrig skulle ringa mer. Jag hade gråtit som ett barn när jag tänkt på det dagen efter att Linda gjort slut igen. Bara precis halvtimmen före jag gav mig av, ungefär 36 timmar efter att hon gjort slut, började hon låta som vanligt igen. Inte detdär onåbara tillståndet. Så då kanske hon ringer.
En rödbrusig uppjagad konduktör kom instormande och fräste angående vem som hållit upp dörren så att tåget blivit försenat. Jag sade att han gick däråt, och pekade. Konduktören tog inte in vad jag sade för han var så uppjagad. Frågade om detta var tåget till Karlshamn, men han hörde inte frågan utan frågade andra passagerare vem det varit som hållit upp dörren. När han lugnat ner sig informerade han att jag satt i fel vagn. Så jag skumpade bort med drivveden på hjul.
Hon hade suttit den morgonen i soffan, utan laptopen, och tittat rakt fram tomt ut genom fönstret. Hon hade ju ett av sina breakdowns, men hon såg det inte själv. Det var ju jag som skulle ut, det hade hon ju funderat på länge. Och nu var det dags, igen. Hon hade skrivit nåt papper. Jag slet det itu utan att se vad som stod och spolade ner bitarna i toaletten. Dethär slet ju psykiskt på mig i onödan, kunde hon inte fundera några dagar och sen komma med något definitivt istället för att förhasta sig ännu en gång? Hon visste väl att det skulle gå över? Kunde jag inte bara få äta frukost ifred? Det skulle jag få framöver.
Framme i Karlshamn var det öde och mörkt. Hon hade skrivit ett sms, Linda, att jag gärna fick sms:a när jag var framme hos brorsan. Och hon sms:ade att det varit en tung dag och att hon skulle sova, men att jag gärna fick sms:a när jag var framme ändå. Då hade hon väl kollat länken med mitt nummer då, för att skicka sms:et, tänkte jag. Så då kanske hon ringer.
När jag var framme hos Martin kring 23.00 sms:ade jag henne att jag var framme. Packade upp och lade mig att sova. Axlarna kändes som muttrar som var fastskruvade på snedden. Dubbla fullpackade ryggsäckar, en fram och en bak. Timslång promenad.
Vaknade vid 05.00, men det var nån sommartidsgrej 2018-03-25, så klockan var "egentligen" 06.00, eller om det var tvärtom. Det var lite så det var med Linda också:
* Ville hon vara ihop men att hon mådde dåligt och fick "breakdowns" där det under vissa stunder kändes som att hon ville göra slut,
eller:
* ville hon göra slut för att hon mådde dåligt av att vara ihop, men att hon hittills trott att hon skulle må ännu sämre av att göra slut?
Om jag nämnde sådana teorier till Linda så tolkade hon det som att jag försökte manipulera henne genom att ifrågasätta hennes upplevelse och påverka hennes samvete och en massa saker. Istället för att försöka se det utifrån: vad är det som händer. Hon var en flod som ledde till ett vattenfall, gång på gång på gång. Och jag var tunnan som tumlade runt runt runt. Och hon kanske inte ringer mer.
Hon var inte kär i mig längre, hade hon sagt. Det var väl antagligen det som det stod på lappen också. Och jag ville väl inte kännas vid det. Det skulle ju inte vara mig det var fel på. Så skulle det ju inte vara. Världen och det. Den skulle ju inte vara mot oss... mig? Det hade man ju sett runt, jag skulle ju visa Linda det. Att det inte var så. Tänk om det inte var så, som man trodde. Som man kände. När man vaknar mitt i natten och tänker mörka tankar. Tänk om det inte är så? Att det går över, att tanken är fri och känslor går upp och ner. Elvadagarsregeln. Men det var ju bara manipulation från min sida. Det kändes ju så, och då var det ju så. I guess.
fredag 22 juli 2016
Östersjöfestivalen 2016
Jag var 26 år och på besök i verkligheten. Väl nere på puben satt jag vid ett hörnbord och såg mig omkring. Hur gjorde man? Vilka var reglerna? Kunde jag sätta mig bredvid vem som helst? Bäst att inte ta risken. Bäst att aldrig ta några risker. Men nu satt jag här, ändå. Det var sju år sen senast. Det var festival i stan och fullt av folk på gatorna. När min pappa då jag var liten hade talat om att han ville ”titta på folk”, så hade jag inte begripit vad han menat. Sade detta till min bror och hans kompis, som jag gått runt på stan med tidigare under dagen. Men nu begrep jag. Tror jag. Håkan Windahl hade på torgscenen haft ett framträdande som förutom Karlshamns Estrad 2016 innehöll Robert Broberg-låtar. Broberg hade avlidit på dagen ett år tidigare. En av hans låtar hette ”Jag måste hejda mig”. Man kunde tro den låten var på skämt. Men det var den inte. Hoppas jag. Hade för några år sedan sett en kvinna vars underkropp var formad som en upp-och-nedvänd pyramid. Till exempel. Varför kom jag ihåg det? Hon hade barnvagn. Det var hela grejen. Man var för sent ute.
Musik hade börjat spela och jag gick fram till bardisken omkring 23.00.
”Nån form av öl”, sade jag. Bartendern, som såg ut att vara max 19 år gammal, hörde inte vad jag sade, så jag upprepade.
”Fatöl?”, frågade bartendern?
”Är det fatöl?”, undrade jag och pekade på ölkranarna.
”Ja. Vill du ha Falcon?”, frågade bartendern.
”Jovisst”, sade jag.
Satt åter vid hörnbordet. Hade förresten kommit på mig själv med att börja noja över att jag inte behövde ange kortkoden när jag betalade inträde. Vad var grejen med det? Var det ens mitt bankkort? Hade bara en mindre summa på det kontot så det var inga problem egentligen. Tänkte att ölen jag drack innan jag gått ut verkat börja verka när musiken gick igång, för annars hade jag inte viskat tyst för mig själv, om kortkoden. Varför gjorde jag det? Det var kanske ett gott tecken?
Gick bort till dansgolvet med ölglaset i närhet till munnen. Där fanns alla tjejer jag sett gå förbi min plats. Fanns det någon äldre än 25? Jag tror inte det. Man hade kanske tröttnat då. Eller ja, fått barn, helt enkelt. Andra prioriteringar. Stod och lutade mig emot en glasskiva från en VIP-avdelning nån meter upp. Tänkte ungefär att jag tänkte: ”Så det är såhär man ’har roligt’”. Det var svårt att veta om ens tankar var på riktigt eller bara en punchline, och det var väl lite samma med ens person. Fantiserade om att att gå fram till dansgolvsbardisken och säga: ”Ge mig något som får mig att dansa”. Men jag gjorde inte det. Fanns det ens såna medel? Det klart det fanns. Kan man söva hästar så kan man säkert få mig att dansa okontrollerat. Folk kom och gick på dansgolvet och jag ögnade dem upp och ner som vore mina ögon nosen på en knarkhund. Vad letade jag efter? Var hela livet en jakt? Det var kanske så? På andra sidan rummet satt en tjej för sig själv. Eller? Varför skulle hon göra det? Någon kille kom och pratade med henne efter ett tag. Det var inte jag. Dom flesta var inte jag. Är tanken att jag ska gå fram och fråga vad hon gör här? Nä? Varför då?
Dom som jobbade i dansgolvsbaren var fyra tjejer med tighta svarta kläder. Det var förresten mode detdär. På stan och everywhere. Det var bara att förhålla sig till det. Eller ”förhejda sig”, kanske jag borde säga. Å herregud: en av tjejerna hade höfter breda som en dörröppning, och lår därtill. Hon var inte ens tjock. Som om det hade spelat någon roll. Stod och tittade på henne och bara gapade. Alla andra var plötsligt så ointressanta. Kulisser. Egentligen var det väl jag som var kulissen, som stod och betraktade verkligheten, eller vad hon nu var.
Verkligheten hade en viss rutin. Hon lämnade baren för att hämta glas och is i ett närbeläget kök, torkade baren med en trasa, samt plockade upp skräp och tomglas från golv och bord. Var DET hennes jobb? Hennes öde? Varför såg ingen henne? Alla verkade upptagna med att ha roligt, eller vad det nu var. Hon dök upp ibland, försvann bakom dansgolvsfolkvimlet för att gå till köket, och återvände sedan med en meterstapel glas balanserade på överkroppen som hon sedan ett och ett placerade i baren, eller en plastlåda med is som hon hällde ner i en lucka i baren, eller en packe Red Bull som hon packade upp.
En gång när hon dök upp så var jag oförberedd och det var som is innanför tröjan. Lika bra att få det överstökat. Det var kanske därför jag var här? Gick och ställde mig i närheten av köksdörren, när hon gått in dit. När hon kom ut så fick jag hennes uppmärksamhet, så jag fick halvskrika i hennes öra:
”Eh, du är väl inte singel?”, fick jag ur mig.
”Jo. Men jag jobbar nu”, tror jag hon sa. Smälte det någon sekund. Sade hon så? Vadå ’Jo’? So then what? Så jag frågade helt enkelt om vi kunde träffas någon gång. Hon flinade till, tog mig på armen och sade att nej. Så det var väl det
Stod åter vid glasväggen. Ölen var förresten urdrucken, och jag också. Vad hade jag hoppats på? Ja eller ja, det kan man väl räkna ut. Men jag tänkte mer: trodde jag att hon skulle säga: ”Jamen visst, vilken bra idé. Det gör vi. Vi kan gå nu på en gång.” Jag var väl naiv. Det blir så när man är oerfaren. Men en sån tjej dyker upp en gång var fjärde år ungefär. Så man får passa på. Och det gjorde jag väl? Mitt huvud började snurra. Hon kanske trodde att jag var desperat och frågade vem som helst. Hade hon rätt? På ett sätt. Men samtidigt, damn girl. Nämen hon kände inte mig, och jag inte henne. Jag behövde mer seriositet. Vem fan var jag liksom? Klart hon inte ville träffa mig. Var jag ens nykter? Om hon bara fick prata med mig så kanske hon skulle ge mig en chans. Kanske? Eller var ett nej ett nej? Stod vid glasväggen och tänkte vidare medan världen pågick omkring mig.
Dansgolvsmusiken hade höjts nu. Gesterna blivit yvigare. Fick hålla för öronen. Det kom fram en kille som var huvudet kortare än mig. Hörde inte vad han sade, men efter en stund så uppfattade jag det som att han frågade om jag blivit slagen. Det såg väl ut så när jag stod med handen mot vänsterörat. Svarade att jag inte hade det. Att det var lugnt. Han gick vidare. Det droppade lite från drinkarna från VIP-avdelningen ovanför, men det bekom mig inte.
Hade sett Johannes något tidigare. Nu dök han upp igen, och sade åt mig att följa honom. Vi gick bort från musiken, så att man nästan kunde höra varandra. Senaste jag pratade med Johannes var i gymnasiet för 7-10 år sedan. Han mindes ”Bomberman”, att vi spelat det, ”eller vad det hette”, sade han. ”Atomic Bomberman”, sade jag. Han mindes inte ”Rune” lika väl, som vi bara spelat en gång, en dag när det snöade. Hans magproblem var bättre och han undrade vad jag gjorde nuförtiden. Jag var arbetslös. Han sade, ungefär: ”Du? Arbetslös?”, och så skakade han på huvudet. Han sade att det skulle lösa sig, att jag var en smart kille. Jag skrattade till och undrade hur han kunde veta det. Han bara visste det, verkade det som, från gymnasiet typ. Han höll i röd drink i handen och jag undrade i mitt stilla sinne om det var en Bloody Mary. En av få drinkar jag kände till. Hade nog aldrig druckit någon drink. Var jag för smart för det? Var jag smart? Vad ska jag med det till? Är ju enklare att inte tänka så mycket. Själv sade han att han inte var lika smart som mig, att han jobbade som personlig assistent till sin far som fått en stroke för fyra år sedan. Tydligen hade han sett mig på mina promenader, när han var på väg till ”morsan eller farsan”. Men nu var samtalet slut och vi gick åt varsitt håll.
Åter vid glasväggen. Det kom fram en tjej efter en stund, även hon huvudet kortare. Hon tittade oroligt på mig och halvskrek genom musiken: ”Mår du bra?”. Mitt ansikte vaknade (tror jag), och jag sade att jodå. Sen gick hon. Tänkte en kort sekund att... men tryckte ner det fort. Det är nog ingen pickup line: ”Mår du bra?”. Nä. Mådde jag bra? Det gjorde jag väl? Eller? Varför dansade jag inte då? Och varför höll jag för öronen? Hade inte släppt bartjejen mentalt. Tänkte vänta tills musiken tystnade. Ett försök till. Det var allt. Var jag en idiot då? Förmodligen. Var jag en idiot om jag bara gick hem? Förmodligen. Men man får passa på när man ändå är i verkligheten. Musiken tystade och dansgolvet började tömmas. Bartjejen gick upp till VIP-avdelningsborden vid glasväggen jag stod vid. Gick uppför den korta trappan: ”Vi kanske kan snacka mer någon annan gång?”. Hon sade att hon jobbade nu och att jag måste gå nu, annars skulle vakterna visa mig ut. Ungefär så. Jag gick därifrån. Det var okej ändå. Jag var så gammal nu. Så van. Och jag vågade. Det var väl det viktiga? Det var väl så. Kanske var jag bara en av alla, en berusad närgången man. Men jag kände mig inte så. Var väl det som var problemet.
Musik hade börjat spela och jag gick fram till bardisken omkring 23.00.
”Nån form av öl”, sade jag. Bartendern, som såg ut att vara max 19 år gammal, hörde inte vad jag sade, så jag upprepade.
”Fatöl?”, frågade bartendern?
”Är det fatöl?”, undrade jag och pekade på ölkranarna.
”Ja. Vill du ha Falcon?”, frågade bartendern.
”Jovisst”, sade jag.
Satt åter vid hörnbordet. Hade förresten kommit på mig själv med att börja noja över att jag inte behövde ange kortkoden när jag betalade inträde. Vad var grejen med det? Var det ens mitt bankkort? Hade bara en mindre summa på det kontot så det var inga problem egentligen. Tänkte att ölen jag drack innan jag gått ut verkat börja verka när musiken gick igång, för annars hade jag inte viskat tyst för mig själv, om kortkoden. Varför gjorde jag det? Det var kanske ett gott tecken?
Gick bort till dansgolvet med ölglaset i närhet till munnen. Där fanns alla tjejer jag sett gå förbi min plats. Fanns det någon äldre än 25? Jag tror inte det. Man hade kanske tröttnat då. Eller ja, fått barn, helt enkelt. Andra prioriteringar. Stod och lutade mig emot en glasskiva från en VIP-avdelning nån meter upp. Tänkte ungefär att jag tänkte: ”Så det är såhär man ’har roligt’”. Det var svårt att veta om ens tankar var på riktigt eller bara en punchline, och det var väl lite samma med ens person. Fantiserade om att att gå fram till dansgolvsbardisken och säga: ”Ge mig något som får mig att dansa”. Men jag gjorde inte det. Fanns det ens såna medel? Det klart det fanns. Kan man söva hästar så kan man säkert få mig att dansa okontrollerat. Folk kom och gick på dansgolvet och jag ögnade dem upp och ner som vore mina ögon nosen på en knarkhund. Vad letade jag efter? Var hela livet en jakt? Det var kanske så? På andra sidan rummet satt en tjej för sig själv. Eller? Varför skulle hon göra det? Någon kille kom och pratade med henne efter ett tag. Det var inte jag. Dom flesta var inte jag. Är tanken att jag ska gå fram och fråga vad hon gör här? Nä? Varför då?
Dom som jobbade i dansgolvsbaren var fyra tjejer med tighta svarta kläder. Det var förresten mode detdär. På stan och everywhere. Det var bara att förhålla sig till det. Eller ”förhejda sig”, kanske jag borde säga. Å herregud: en av tjejerna hade höfter breda som en dörröppning, och lår därtill. Hon var inte ens tjock. Som om det hade spelat någon roll. Stod och tittade på henne och bara gapade. Alla andra var plötsligt så ointressanta. Kulisser. Egentligen var det väl jag som var kulissen, som stod och betraktade verkligheten, eller vad hon nu var.
Verkligheten hade en viss rutin. Hon lämnade baren för att hämta glas och is i ett närbeläget kök, torkade baren med en trasa, samt plockade upp skräp och tomglas från golv och bord. Var DET hennes jobb? Hennes öde? Varför såg ingen henne? Alla verkade upptagna med att ha roligt, eller vad det nu var. Hon dök upp ibland, försvann bakom dansgolvsfolkvimlet för att gå till köket, och återvände sedan med en meterstapel glas balanserade på överkroppen som hon sedan ett och ett placerade i baren, eller en plastlåda med is som hon hällde ner i en lucka i baren, eller en packe Red Bull som hon packade upp.
En gång när hon dök upp så var jag oförberedd och det var som is innanför tröjan. Lika bra att få det överstökat. Det var kanske därför jag var här? Gick och ställde mig i närheten av köksdörren, när hon gått in dit. När hon kom ut så fick jag hennes uppmärksamhet, så jag fick halvskrika i hennes öra:
”Eh, du är väl inte singel?”, fick jag ur mig.
”Jo. Men jag jobbar nu”, tror jag hon sa. Smälte det någon sekund. Sade hon så? Vadå ’Jo’? So then what? Så jag frågade helt enkelt om vi kunde träffas någon gång. Hon flinade till, tog mig på armen och sade att nej. Så det var väl det
Stod åter vid glasväggen. Ölen var förresten urdrucken, och jag också. Vad hade jag hoppats på? Ja eller ja, det kan man väl räkna ut. Men jag tänkte mer: trodde jag att hon skulle säga: ”Jamen visst, vilken bra idé. Det gör vi. Vi kan gå nu på en gång.” Jag var väl naiv. Det blir så när man är oerfaren. Men en sån tjej dyker upp en gång var fjärde år ungefär. Så man får passa på. Och det gjorde jag väl? Mitt huvud började snurra. Hon kanske trodde att jag var desperat och frågade vem som helst. Hade hon rätt? På ett sätt. Men samtidigt, damn girl. Nämen hon kände inte mig, och jag inte henne. Jag behövde mer seriositet. Vem fan var jag liksom? Klart hon inte ville träffa mig. Var jag ens nykter? Om hon bara fick prata med mig så kanske hon skulle ge mig en chans. Kanske? Eller var ett nej ett nej? Stod vid glasväggen och tänkte vidare medan världen pågick omkring mig.
Dansgolvsmusiken hade höjts nu. Gesterna blivit yvigare. Fick hålla för öronen. Det kom fram en kille som var huvudet kortare än mig. Hörde inte vad han sade, men efter en stund så uppfattade jag det som att han frågade om jag blivit slagen. Det såg väl ut så när jag stod med handen mot vänsterörat. Svarade att jag inte hade det. Att det var lugnt. Han gick vidare. Det droppade lite från drinkarna från VIP-avdelningen ovanför, men det bekom mig inte.
Hade sett Johannes något tidigare. Nu dök han upp igen, och sade åt mig att följa honom. Vi gick bort från musiken, så att man nästan kunde höra varandra. Senaste jag pratade med Johannes var i gymnasiet för 7-10 år sedan. Han mindes ”Bomberman”, att vi spelat det, ”eller vad det hette”, sade han. ”Atomic Bomberman”, sade jag. Han mindes inte ”Rune” lika väl, som vi bara spelat en gång, en dag när det snöade. Hans magproblem var bättre och han undrade vad jag gjorde nuförtiden. Jag var arbetslös. Han sade, ungefär: ”Du? Arbetslös?”, och så skakade han på huvudet. Han sade att det skulle lösa sig, att jag var en smart kille. Jag skrattade till och undrade hur han kunde veta det. Han bara visste det, verkade det som, från gymnasiet typ. Han höll i röd drink i handen och jag undrade i mitt stilla sinne om det var en Bloody Mary. En av få drinkar jag kände till. Hade nog aldrig druckit någon drink. Var jag för smart för det? Var jag smart? Vad ska jag med det till? Är ju enklare att inte tänka så mycket. Själv sade han att han inte var lika smart som mig, att han jobbade som personlig assistent till sin far som fått en stroke för fyra år sedan. Tydligen hade han sett mig på mina promenader, när han var på väg till ”morsan eller farsan”. Men nu var samtalet slut och vi gick åt varsitt håll.
Åter vid glasväggen. Det kom fram en tjej efter en stund, även hon huvudet kortare. Hon tittade oroligt på mig och halvskrek genom musiken: ”Mår du bra?”. Mitt ansikte vaknade (tror jag), och jag sade att jodå. Sen gick hon. Tänkte en kort sekund att... men tryckte ner det fort. Det är nog ingen pickup line: ”Mår du bra?”. Nä. Mådde jag bra? Det gjorde jag väl? Eller? Varför dansade jag inte då? Och varför höll jag för öronen? Hade inte släppt bartjejen mentalt. Tänkte vänta tills musiken tystnade. Ett försök till. Det var allt. Var jag en idiot då? Förmodligen. Var jag en idiot om jag bara gick hem? Förmodligen. Men man får passa på när man ändå är i verkligheten. Musiken tystade och dansgolvet började tömmas. Bartjejen gick upp till VIP-avdelningsborden vid glasväggen jag stod vid. Gick uppför den korta trappan: ”Vi kanske kan snacka mer någon annan gång?”. Hon sade att hon jobbade nu och att jag måste gå nu, annars skulle vakterna visa mig ut. Ungefär så. Jag gick därifrån. Det var okej ändå. Jag var så gammal nu. Så van. Och jag vågade. Det var väl det viktiga? Det var väl så. Kanske var jag bara en av alla, en berusad närgången man. Men jag kände mig inte så. Var väl det som var problemet.
söndag 11 januari 2015
Mal
Jag kom fram till att det jag kommit fram till redan kommits fram till, men sedan glömts bort. Så jag kom fram till att vad jag än kom fram till idag skulle ha ändrats till något annat tills imorgon vid samma tid. Så jag kom fram till att det inte gick att komma fram till något, och att jag inte skulle försöka komma fram till något. Men det kändes bekant på något sätt: var det inte precis det jag kom fram till förra gången?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)