Första vaccinsprutan mot Covid-19

Spårhunden

Snön fastnade i mitt långa hår, på trädens kala grenar, samt letade sig in i min jackficka med trasigt blixtlås. Följde ett spår på cykelbanan, som plötsligt vek inåt, kanske för att det kommit en cykel? Som en händelse som fastnat i tiden, lämnat spår i form av spår.

Väntan på den heliga nålen

Väntrummet i Covid-19-vaccinationsbyggnaden påminde om en konfirmation eller att ta nattvarden första gången.

Ritualerna.

Inne i sakristian satt fler än tio munskyddade personer. En sköterska frågade mig om jag skulle vaccineras. Hon lyfte mig ett munskydd med pincett eller ätpinnar. Jag trädde dess gummiband bak mina öron och ställde mig att se alla ögon omkring.

Var det så många som skulle vaccineras samtidigt?

Fick syn på någon bekant.

Hundra procent hund

Tjejen på andra sidan rummet kunde vara hon från danskursen november 2019 – hon som inte ville tina. Rösten avslöjade hennes identitet trots munskyddet. Vi var som svävande ögon mellan mössa och pappersmask. Men visst var det hon och här var vi av ren slump på samma vaccintid på samma plats. En händelse som skulle fastna i tiden, lämna spår i form av minnen.

Hon synade mig uppifrån och ner:

"Känner man igen mig?", undrade jag bakom mitt munskydd.
"Ja", sade hon bakom sitt munskydd.

Hon var hundra procent hund, precis som sommartjejen som ägde en siberian husky. När snön kommit kom jag på mig själv med att undra hur väl hunden skulle tåla kylan och snön, innan jag kom på att siberian husky var en polarhund.

Jag var noll procent hund.

Vaccinationssalen

Porten till nålrummet öppnades och id-kort visades och det antecknades och skrevs en lapp med tid för nästa dos, och en annan lapp beskrev vad man skulle få genom nålen några meter längre fram i kön.

"Är det inte lite Auschwitz-känsla ändå?", frågade jag henne.
"Nä"
"Det är onsdagsdans ikväll, om det nu inte är inställt på grund av snöovädret"
"Jag håller inte på med sådant längre sedan Covid-19"
"Okej, men med två doser så ska du nog vara safe, om nu vaccinet fungerar... synd att du blockade mig på Facebook"
"Jag har bara hundvänner där..."
"Du kanske har något annat?"
"Vadå?"
"Någon annan kontaktväg?"
"Nä"
"Okej, jag förstår"

Nålen i armen

Det var min tur och sköterskan fyllde i Comirnaty 0,3 milliliter och att jag var allergisk mot pollen. Vaccinet skulle injiceras i en armmuskel, så jag drog upp tröjan på vänsterarmen. Blundade på vänster öga och tittade med högerögat på den lilla papperslappen i min hand. Jag kände ett insektsbett på överarmen och sköterskan sade att jag kanske skulle känna frossa och baddade med något och sade att det inte blödde så mycket och jag frågade när jag kunde duscha och det kunde jag göra ikväll och det hela var klart.

I väntan på Godot

Efteråt skulle man sitta i väntrummet 10 minuter, i väntan på något jag inte ville veta vad. Det var därför det suttit så många där när jag kom. De väntade på vad det nu var. De ville nog inte heller veta vad det var de väntade på. Så där satt jag och väntade på det som ingen ville veta vad det var, och när tiden sedan var slagen reste jag mig upp och gick hemåt i snön.

Jag var inte längre ovaccinerad, men inte heller fullvaccinerad.

Någon slags limbo.

Halvvägs mot covidbeviset.

Decembernatt

Hemma läste jag på Facebook att onsdagsdansen var inställd på grund av snöovädret.

Det var vinter nu med snö, is och kyla.

Tina var inte att tänka på, snarare risken för frossa.

"Decembernatt,
i väntan på Godot,
i väntan på vaccin,
i väntan på nån enda stans att gå"
– Lars Winnerbäck, Decembernatt (2021)

Vintervaknande vaccinviljan

Jag ska köpa ringar för pengarna

Ringarna som brailleskrift mot mina fingertoppar.

Som basgången genom skelettet.

Som att vid kycklingtugg känna ben mot emalj.

Helt jävla lonely in a crowd

En blick kunde rymma mer än hela Bibeln.

Och jag var ett tomt ark.

En tom ark.

Två av varje art men jag var en.

Trots, tyckte mig känna stigman från hennes blick.

Jag var ovaccinerad som djävulen själv.

Covidius

Den 1 december 2021 skulle vaccinkravet införas. Samma dag skulle jag få första vaccinsprutan mot Covid-19. Församlingens portar skulle ändock vara stängda. Tog minst 1-2 månader att få syndernas förlåtelse: två vaccinsprutor med 4-7 veckors mellanrum.

Kanske fick jag dansa nästa år.

När jag covidbevisat mig mot miasman.

Som ett lojalitetsbevis.

Som rätta färgen på pricken i pannan.

Som vi mot dom.

Ovaccinerade luktar illa

One more thing...

Blev paff först när hon tog mig åt sidan och sade att jag luktade illa.

Såg in i hennes ögon.

"Men jag har just duschat", sade jag.

Minns inte vad eller om hon svarade.

Hon hade mer: jag drog för hårt när jag dansade och bad mig hänsynslöst åt. Det hade kommit klagomål om mig varje vecka, oklart om det gällde lukten eller dragandet.

Helt ny information för mig. Stod som en kaffebryggare som just knäppts igång men ännu inte fått upp ångan.

Hon fortsatte: Jag skulle bli portad och rekommenderad att gå en danskurs till våren, om jag inte bättrade mig.

Men hon var inte klar: hon "hade fått reda på" att jag var ovaccinerad, och nästa vecka skulle jag inte bli insläppt om jag inte kunde uppvisa ett covidbevis.

Det var allt.

Pandemins kräftgång

Coronapandemins senaste år var till större del begränsad rörelsefrihet och frivillig vaccination. Den 29 september 2021 hade restriktionerna slopats och livet återgått till det normala.

För en kort kort tid.

Den 17 november 2021 kom ett bakslag: alla offentliga sammankomster med fler än 100 deltagare skulle från 1 december 2021 kräva ett covidbevis. Detta var nyheter som hade effekt på människors leverne, som en ny regelbok att leva efter. Som att elfte budord: "Du skola vaccinera dig".

Ännu var covidbeviskravet en vecka bort.

Att inte vaccinera sig blev alltmer syndigt och sent ska han vakna, Broder Jakob.

Men det känns som det är mig dom vill åt

Förra veckan hade en annan ansvarig sagt att covidbevis inte skulle krävas eftersom veckodanstillfällena inte brukade överskrida 100 deltagare.

Kanske menade den nuansvariga det bara mot mig, som ett sätt att få bort mig, som både dansade och luktade illa.

"Alla andra" antogs ju vara vaccinerade, de skulle nog inte behöva uppvisa något covidbevis, just för att det inte krävdes, just för att de var färre än 100.

Mest en känsla.

Alla kände alla vad det verkade.

Men ingen kände mig.

De kanske hade hört något rykte, eller tyckt att jag ryckte.

Det var nog nog för en del.

Dessutom luktade ovaccinerade illa.

Luktade jag illa på riktigt eller var det någon skolgårdsgrej?

Det osar katt

Frågade några jag dansade med. Någon tyckte att min tröja luktade stekos men verkade inte bry sig utan pekade ut en annan person som enligt henne luktade verkligt illa. En annan tyckte inte tröjan var så "fräsch" men undrade vem som sagt så till mig och menade att alla hade olika dofter och att jag inte skulle bry mig om den sägningen. En tredje kände inget men kom fram till mig efteråt och viskade att det kanske var tvättmedel som luktade.

Fick dubbla signaler.

Var framme vid bossen igen och hennes kollega kände också lukten och han beskrev det som intorkat svett och ytterligare en kvinna i närheten intygade. Tillbaka i dansringen och ingen sade något om någon lukt, alla med lika glada miner som vanligt.

Tillbaka hos bossen och nu tog hon avstånd, tre meter. Trodde det var coronaavstånd först men det var på grund av lukten. Hon himlade med ögonen när jag sade att jag kunde tvätta tröjan till nästa gång.

Det var som att hon inte menade väl.

Det var först nu jag började förstå att det kanske inte alls handlade om lukten egentligen. Det var väl bara att tvätta tröjan menade jag. Såg inte behovet av tremetersavstånd och ögonhimling.

Om tröjan luktade så illa som hon påsken skulle ingen stått ut att dansa med mig, vilket inte var fallet.

Korskryparen

Luktade på tröjan i flera minuter före tvätten hemma senare, för att förnimma någon slags koppling till stekoset, tvättmedlet eller den gamla intorkade svetten.

Kände ingenting.

Kunde jag lita på mitt eget luktsinne?

Var det min eller deras verklighet som räknades?

Och vilka skulle utgöra jurygruppen för "deras verklighet"?

Hade nämnt det för bossen, att jag fick dubbla signaler. Vem kunde man lita på egentligen? 

Hon nämnde ordet "arrangören" - det vill säga henne själv och hennes kollega.

Hon hade rätt.

I ett kapitalistiskt samhälle hade arrangören alltid rätt.

Hade jag varit arrangör hade jag luktat rosor.

Jag började förstå.

Och törnekronan skavde så. 

Pandemihugget – Danskursdialekterna – Pepparkakssmulan

Pandemihugget

Coronapandemins tydliga före och efter, som ett halshugg med giljotin.

Danskursen var tydlig före, men nu var jag efter.

Efter en vinterdvala i 19 månader, kunde jag inte dansa längre.

Pandemin hade varit som ett moln man flyger igenom och först på andra sidan ser var man är.

Hade aldrig hunnit ta danslicens, aldrig hunnit ur hangaren före Covid-19 kom till planet(en).

Nybegynnaren

På dansgolvet fanns en kvinna på 50 år och 50 kilo som dansade i högklackat, panna mot panna med en man som rörde på skulderbladen som en björn som kliade sig mot en trädstam.

Det jag kunde var några foxtrotsteg samt några snurrar i buggen.

En tjej hade ont i ryggen och dansade bara foxtrot, även till snabb musik. Hade ingen koll på att man kunde dansa foxtrot till snabb musik, vilket jag påtalade. Hon tyckte jag kunde gå en kurs eller nånting för hon hade ingen vilja att lära mig.

Hon försvann.

Pandemihugget som stucket.

Sen var det hon som skulle på toaletten.

Och någon skulle hämta kaffe och försvann.

Fanns massa oskrivna regler här.

Tänkte att det var som Dan Glimne sagt angående pokerbord, att har du inte identifierat nybörjaren vid bordet inom en viss tid så är det förmodligen du som är nybörjaren.

Danskursdialekterna

Stod en annan jag vid sidan av dansbanan, en man i min ålder. Han hade gått danskurser i olika städer. Enligt honom var Karlshamnskursen inte inriktad mot "musikanpassning", vilket jag tolkade som skulderbladens guppande och pannornas gnussande, utan fokus låg istället på olika "turer", som jag tolkade som "moves".

Det fanns dialekter i dans – små skillnader mellan olika städer – förmodligen lika nyansrika som språkets många dialekter. Men för mig var det som ett annat språk, med skulderblad och pannor istället för händer och fötter.

Ni talar bra latin, men jag fordrar undertext.

Pepparkakssmulan

Fick syn på någon jag tyckte mig känna igen, antingen från en julkalender eller från danskursen hösten 2019 och våren 2020. Från före pandemihugget långt före allt. Som en tråd till det förflutna. Som att minnas hur jordgubbarna smakade i Tant Bertas sommarkvällsberså.

Det var hon som var glad och tindrade hela tiden. Som ville att jag skulle vara glad, fast jag redan var glad. Det kanske inte syntes utåt på samma sätt som med henne. Jag tänkte att hon måste jobba på förskola. Jobba med barn. Men jag visste inte. Det bara kändes så. För hon skulle inte hämta kaffe eller gå på toaletten. Kom så buggar vi sade hon, när jag satt mig ner för att prata med henne.

Hur kunde jag ha glömt henne? För jag hade glömt henne, såsom jag glömt dansen. Började minnas ett ögonblick i sänder, som att minnet legat i huvudet men inrullat i en madrass i en garderob. Och nu hade någon öppnat garderoben och madrassen rullade ut sig på golvet.

På vägen hem funderade jag på om jag skulle kalla hennes för Lyckopillret eller Snorkråkan. Och att hon skulle skratta åt att jag frågade henne vilket hon föredrog. Hon tycktes skratta åt allt. Det var så det var. Som att låta drömmarna ta fart. Men hon var minst 45 och säkert gift och begraven.

Men det måste finnas fler brända minnen. Vem hade jag mer glömt? Förmodligen var det samma med ens person. Man blev en annan person i varje andetag, som en flod som flöt och aldrig gick att gå ner i två gånger. Man märkte det inte själv men till slut var man sur och att det mesta var bättre förr.

Även om det djupt där inne fanns en väg tillbaka.

Som Hans och Gretas pepparkakssmulor.

Jag tror på friheten jag lever i

Vill se(s) - redan sett

Hennes gamla blogg med samma typ av inlägg år efter år. Som att gå och gå och aldrig komma till dörren: sluta röka, gå ner i vikt och börja promenera. Kanske skulle det bli samma rundgång för mig: en ständig jakt på sprickan där ljuset tränger in.

Bläddrade bland gamla sms - som ett fotoalbum av text - en dagbok man inte visste att man skrivit. Vill du? Ska vi? Kan vi? Hade tydligen redan frågat om vi skulle ses. Hade också redan brutit kontakten och tagit upp den igen.

Olika namn men samma grej för varje tjej.

Deja vu all over again.

Kände mig färdig med nätdejtandet.

Att måla fan på väggen

I somras provade jag en ny taktik med sol och blomdoft i melodin. Gick bortom banan och in i äppelträdgården mot den förbjudna frukten men möttes av fruktan och tuktan.

Jag var inte jag utan jag var min blogg och förutfattade meningar.

Som att jag inte fick skriva det jag ansåg mig se, inte fick tänka högt eller känna lågt.

Som att orden i sig var ondska och jag dess profet.

Men ord och bild är skildring, dramatisering, intryck eller avtryck.

Man känner inte björnen för att man sett dess tassavtryck.

Betänk Hieronymus Boschs helvetesskildringar. Vad säger dessa bilder om konstnären?

Förmodligen ingenting.

En hink målarfärg eller en penna bakom örat får inte förväxlas med en tunna krut och stubintråd mellan läpparna.

Häng Gud

Den som stödjer brännandet av osedliga böcker eller skrifter bör betänka att där man bränner böcker bränner man snart också människor. Om det stämmer vet jag inte, men jag har känt rökdoften sticka i näsan.

Lars Vilks målade profeten Muhammed som rondellhund och fick ett pris på sitt huvud till slutet av sin levnad.

För sitt sätt att uttrycka sig.

Att chefen på Moderna museet, Gitte Ørskou, menar att Vilks Muhammedteckningar "grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi" tyder på att debatten fortgår: vem bestämmer vad som är hatiskt och kränkande?

Leta inte efter rondellhundar.

Låt denna blogg vila i frid.

...innan drevet är förbi

Drevet efter inlägg om närmanden på stan

Skälet till att jag tillåtit publicera författarens inlägg var för att ge honom utrymme att svara på det drev som uppstod i kommentarsfältet på det tidigare (numera borttagna) inlägg om närmanden på stan.

När omfattningen kring dessa händelser uppmärksammades här delades snabbt bilder, blogg och personuppgifter i privata meddelanden. Fler kommentarer beskrev hur personer aktivt letat efter mannen skyldig till dessa närmanden för att kunna "tillrättavisa" honom. Det har även beskrivits på bloggen om hur författaren b.la. blivit utsatt för hotfulla och våldsamma situationer till följd av denna spridning.

Denna väldigt eskalerande och farliga situation behövde lugna sig och författarens initiativ att självmant träda fram öppet och försöka ge svar kring alla dessa obekväma situationer och texter har förhoppningsvis lett till en deeskalering.

Jag hoppas att uppmärksammandet av dessa närmanden samt svar från den anklagade via en öppen dialog kan bidra till att människor känner sig lite mer trygga i vår stad. 

[...] 

Drevet som helhet byggde på att människor visste mer om mig än vad jag själv gjorde. Jag kände inte till att bloggen hade spridits till tusentals personer på kort tid, tillsammans med personuppgifter och bilder på mig, och att det funnits människor som aktivt varit ute och letat efter mig för att tillrättavisa mig.

Jagad

Fyra ungdomar hade känt igen mig, velat ha in mig i en gränd, men istället puttat omkull mig för att kort därefter bli bortskrämda av en räddande ängel som dykt upp.

Tonårstjejerna vid busshållplatsen kort därefter. De hade stirrat på mig på avstånd, räckt finger eller visat knuten näve.

Igenkänd igen, som av de som överfallit mig bara halvtimmen tidigare.

Vad var jag anklagad för? Jag hade på stan gått fram till ett stort antal kvinnor under sommaren och frågat om de varit singlar. Men det blir man väl inte hatad för?

Eller?

Gick fram till tonårstjejerna för att få reda på vad som pågick. Den ena tjejens ögon var som tefat, som att hon bevittnade ett rymdskepp nedstiga från himmelen och landa i en skogsdunge en bit bort.

Ett ufo gör entré.

Hade frågat om de kände till vilka som gett sig på mig. Dom svarade upprört att det var rätt åt mig och jag frågade om de kände mitt namn, eller kunde förklara vad som pågick? Var jag anklagad för något? "Du kan ju googla ditt namn så ser du", sade ena tjejen argt. Dom klargjorde att "vi vill inte prata med dig", och bad mig försvinna därifrån.

De kände mig men jag kände inte dem.

De visste något jag inte visste.

Och visst hade en av dem hemlighetsfullt viskat i sin telefon?

Som ett anrop, till dom som överfallit mig?

Flydde därifrån.

Vad var allt detta?

Det var början på drevet.

Monsterpusslandet

Tvärsöver gatan hängde skyltar med texten "FUCK OFF LONELY BLUE BOY". Dom som hängt upp skyltarna måste veta mer om vad som pågick. Istället blev jag blev närmast utskälld i deras trapphus, för något jag skrivit på bloggen fyra månader tidigare. Hur kände tjejen som högläste ur bloggen ens till min blogg? Att den fanns, samt att den var min, hurdå? Och varför var den relevant just idag och inte i maj? Och varför detta plötsliga hat?

Bloggen hade fått tusentals visningar på en dag, från ingenstans. Det som stod ansågs upprörande och flera olika händelser och tankar kombinerades till en enda kanonkula som nu avfyrades mot mig med kraft. Det var som att allt jag gjort på en hel sommar koncentrerades till en enda dag: den 2 september 2021.

Det byggdes ett monster och det monstret var jag.

Måltavlan

Att googla mitt namn gav inget, ej heller att googla bloggens namn.

Jag visste inget om vad jag anklagades för.

Men jag levde åtminstone.

Så länge jag inte kändes igen av fel person.

Varje människa var en potentiell fara.

Vem som helst kunde göra vad som helst när som helst.

Höll mig inomhus i en vecka för att inte riskera att slås ihjäl.

Det pratas om mig

Efter ett par dagar hörde en för mig okänd kvinna av sig. Det pratades om mig på hennes jobb, att kvinnor var rädda och inte vågade gå ut, på grund av mig. Uppgifter verkade spridas från mun till mun, och den ursprungliga källan stod ej att finna.

Vad var man rädd för? Jag kunde stå anklagad för precis vad som helst. Varför ville man slå ner mig? Trodde man att jag var farlig? Varför då?

Det var otäckt att inte veta så jag höll mig fortsatt inomhus.

Ytterligare ett par dagar senare hörde en annan kvinna av sig. Hon visste var epicentrum låg: Facebookgruppen "Det händer i Karlshamn".

Facebookgruppen

Jag skrev ett inlägg i gruppen där jag bad om ursäkt för mina närmanden på stan under sommaren, och förtydligade att jag inte var en farlig man. Administratören kände till det numera borttagna inlägget som startat drevet och verkade vilja ställa allt till rätta såsom jag ville. Han lät mitt ursäktsinlägg gå ut direkt, istället för att behöva ligga på is i tre dagar som brukligt för nya medlemmar i gruppen.

Andra dagen dök sex drabbade kvinnor upp i gruppen och delgav sina upplevelser. Det var kvinnan som tänkt att jag skulle sticka henne med kniv när jag kommit ikapp henne och börjat prata och sedan tänkt att jag var ute efter henne då hon sett mig en vecka senare, kvinnan som trodde att jag försökte skrämma henne med flit genom att fråga om hon var rädd, kvinnan som efter att ha läst min blogg trodde jag skulle kidnappa henne, kvinnan som jag inte trodde kunde vara rädd men som blivit rädd efter att ha läst min blogg, kvinnan som fortfarande var ärrad av att ha pratat med mig och därefter suttit inne nästan en vecka, samt kvinnan som hade fått ett trauma när hon gått hem efter att ha pratat med mig och sedan hållit sig hemma i flera dagar.

Det var alltså dom sex kvinnornas (och kanske fler som då detta skrivs ej kommit mig till del) negativa upplevelser av mina närmanden, i kombination med vad jag skrivit på bloggen, som gjort mig till persona non grata i staden. 

Nu visste jag i alla fall vad jag var anklagad för och försökte ge min bild av alla händelser och vad jag skrivit på bloggen. Jag mindes alla händelser, men från mitt perspektiv hade de inte varit skrämmande. Att läsa kvinnornas berättelser var ledsam men behövlig läsning för min del, att läsa hur stor rädsla som kunde uppstå i ett möte mellan två främmande människor på så kort tid utan att något hot uttalats eller antytts. Bloggen hade i vissa fäll spätt på rädslan efteråt, så jag tog bort de berörda inläggen för att inte bidra till mer rädsla.

Försoning

Kvinnan som låg bakom det numera borttagna Facebookinlägget som inledde drevet mot mig dök upp i Facebookgruppen. Hon förklarade att hon inte hade menat något illa och inte hade velat göra mig till måltavla. Så det hade inte funnits någon illvilja från hennes sida, på samma sätt som det aldrig funnits någon illvilja från min sida i någon av händelserna.

Hon skrev sin bild av händelsen och jag skrev min, och som svar skrev hon att hon förstod att det hela var en missförstådd situation och att hon tyckte det var tur att vi kunde diskutera.

Först kunde jag inte tro mina ögon. Alla verkade ju vara ute efter mig. Och nu var källan till drevet och jag hux flux på god fot med varandra.

Det var som att livet gjort lemonad av citron.

Det fanns alltså hopp om försoning.

Igenkänd igen

Jag hade börjat våga visa mig utomhus igen, men jag hade inte vågat tittat någon utomstående i ögonen sedan överfallet i början av september.

Jag hade drömt att jag blivit igenkänd, och det var ingen positiv upplevelse.

Men så var det plötsligt på riktigt.

Jag hade tittat ner i gatan när jag hörde henne säga något

"Hejhej"

Jag hade förvånat tittat åt sidan och sagt ett automatiskt och halvkvävt "hejhej" tillbaka. Det var en tjej i tjugoårsåldern, ett subtilt leende och sedan var hon förbi och borta.

Var jag igenkänd?

Var hennes killkompisar på väg hit i detta nu?

"Han är här, Lonely Blue Boy, skynda er hit!"

Eller var det bara inbillning?

I efterhand fick jag för mig att det var kvinnan jag försonats med som känt igen mig och sagt "hejhej", men det kunde lika gärna ha varit vem som helst. Hon kanske menade det som en slags ringklocka, eftersom jag gick och tittade ner i marken och hon tänkte kanske att jag riskerade att gå in i henne om hon inte gett sig till känna.

Jag visste inte vad jag skulle tro om något längre.

De många människorna

Jag hade börjat bli nojig över människor i allmänhet.

Ungdomar på parkeringsplatser skrämde mig mest.

En bil hade kört förbi och "din jävel!" hade vrålats ur fönstren, förmodligen inte ämnat åt mig. Blev ändå förskräckt och trodde att bilen skulle tvärstanna längre fram och aggressivt backa tillbaka, vilket inte skedde.

Det var nog såhär de drabbade kvinnorna hade känt, så det var väl inte mer än rätt att jag fick gå i deras skor.

Karma, kunde det kallas.

Kanske bäst att hålla sig borta från människor ett tag.

Så riskerade varken de eller jag att bli rädda.

Win-win.

De sex drabbade kvinnorna som gav sig tillkänna i mitt inlägg

En av kvinnorna verkade ha kunnat gå vidare och hon ville nu erbjuda mig hjälp om jag mådde dåligt. Två av kvinnor visste jag kände varandra och jag tror att min blogg var den största källan till deras rädsla, och jag hoppas att de efter mina förklaringar i Facebookgruppen och lite avstånd till händelsen kan gå vidare. En av de tre kvarvarande var hon som oavsiktligen gjort mig till måltavla, hon jag försonats med.

Men det fanns ytterligare två. De hade inte velat framträda med namn utan framträdde via ombud, vilket tydde på att de drabbats hårdare än de andra fyra, enligt min tolkning. Den ena gav jag möjligheten att kontakta mig personligen om hon kände att hon behövde det för att kunna gå vidare, och den andras upplevelse fick jag bara i fragment, så jag visste inte om hon kände något hopp om försoning eller att kunna lägga händelsen bakom sig.

Jag försökte ställa allting till rätta.

Bidra till en lösning utan våld, hot eller rädsla.

Gjorde vad som göras gick.

Det finns tid till försoning

Upprensning

En tjej jag skrivit om på bloggen hörde av sig och kände sig utlämnad av vad jag skrivit. Först redigerade jag bort det som kunde identifiera just henne. Men hon var inte nöjd utan ville att jag skulle radera hela inlägget.

Så till slut gjorde jag det.

Varför skulle det vara kvar? Egentligen? Om det bara ledde till att folk blev upprörda och kände sig utlämnade? När jag ändå var igång passade jag även på att ta bort alla inlägg från 9 maj och framåt. Någon mer kan ha känt sig utlämnad, inte bara den kvinnan som tog kontakt med mig, så istället för att vänta på att någon ber mig ta bort även de inläggen så tar jag bort dem i och med detta inlägget.

Snacket på stan

Hon skrev att det pratades om mig efter att en tjej som känt sig förföljd postat ett inlägg i en Facebookgrupp. Och pratades gjorde det sannerligen. Bloggen hade fått 23 000 visningar sedan 2 september då tjejen som känt sig förföljd förmodligen postat sitt inlägg, som numera var borttaget.

Jag tänkte posta följande inlägg i gruppen, men man var tvungen att ha varit medlem i tre dagar för att få posta, så skriver det här nedan istället.

Facebookinlägget

Först idag fick jag veta att det är denna grupp som ligger bakom det explosiva tillflödet av visningar till min blogg "Lonely Blue Boy". Enligt vad jag har hört har en kvinna blivit rädd för mig och länkat min blogg med namn och bild på mig och inlägget har sedan fyllts på med flera som också blivit rädda för mig.

Inlägget har vad jag förstår syftat till att varna andra för en potentiellt farlig man som förföljer kvinnor. Det stämmer att jag gått fram till ett stort antal kvinnor denna sommar, för att försöka få kontakt. Jag har oftast frågat om vederbörande varit singlar, vilket kan uppfattas som påfluget, inser jag nu i efterhand när jag fått det berättat för mig flera gånger av flera olika personer, och när historien om denna obehagliga man nu tycks vara känd av halva stan (känns det som).

Till alla som känt sig förföljda eller på annat sätt rädda ber jag om ursäkt. Det har aldrig varit min mening att skrämma någon. Jag har sökt finna gemenskap, inte fiendeskap. Den som fortfarande känner sig rädd för mig kan ta kontakt med mig personligen om så krävs.

Jag vill absolut inte att någon ska gå runt och vara rädd.

Saker sprids snabbt på sociala medier och från mun till mun och med detta inlägg vädjar jag om att den stämning som råder behöver lugnas ner.

Jag är ingen farlig man, vilket jag utmålats som i denna grupp, varpå jag nu gör detta inlägg.