Jag tror på friheten jag lever i

Vill se(s) - redan sett

Hennes gamla blogg med samma typ av inlägg år efter år. Som att gå och gå och aldrig komma till dörren: sluta röka, gå ner i vikt och börja promenera. Kanske skulle det bli samma rundgång för mig: en ständig jakt på sprickan där ljuset tränger in.

Bläddrade bland gamla sms - som ett fotoalbum av text - en dagbok man inte visste att man skrivit. Vill du? Ska vi? Kan vi? Hade tydligen redan frågat om vi skulle ses. Hade också redan brutit kontakten och tagit upp den igen.

Olika namn men samma grej för varje tjej.

Deja vu all over again.

Kände mig färdig med nätdejtandet.

Att måla fan på väggen

I somras provade jag en ny taktik med sol och blomdoft i melodin. Gick bortom banan och in i äppelträdgården mot den förbjudna frukten men möttes av fruktan och tuktan.

Jag var inte jag utan jag var min blogg och förutfattade meningar.

Som att jag inte fick skriva det jag ansåg mig se, inte fick tänka högt eller känna lågt.

Som att orden i sig var ondska och jag dess profet.

Men ord och bild är skildring, dramatisering, intryck eller avtryck.

Man känner inte björnen för att man sett dess tassavtryck.

Betänk Hieronymus Boschs helvetesskildringar. Vad säger dessa bilder om konstnären?

Förmodligen ingenting.

En hink målarfärg eller en penna bakom örat får inte förväxlas med en tunna krut och stubintråd mellan läpparna.

Häng Gud

Den som stödjer brännandet av osedliga böcker eller skrifter bör betänka att där man bränner böcker bränner man snart också människor. Om det stämmer vet jag inte, men jag har känt rökdoften sticka i näsan.

Lars Vilks målade profeten Muhammed som rondellhund och fick ett pris på sitt huvud till slutet av sin levnad.

För sitt sätt att uttrycka sig.

Att chefen på Moderna museet, Gitte Ørskou, menar att Vilks Muhammedteckningar "grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi" tyder på att debatten fortgår: vem bestämmer vad som är hatiskt och kränkande?

Leta inte efter rondellhundar.

Låt denna blogg vila i frid.