"I guess?" upprepade den jämnåriga tjejen framför mina ögon på tåget från Göteborg till Lund förvånat. Ja, jag antog det, att jag fick bo hos min bror nu. Ville inte gå in på detaljer, för jag kände henne inte. Detaljerna om Linda, från vem jag åkte, med packning i drivor bredvid min sittplats. Linda hade gjort slut. Igen. Tredje gången på 16 månader. Jag hade gjort mitt bästa. Hon hade varit min första tjej. Jag hade skickats iväg på liknande sätt 9 månader tidigare, men då hade hon ändrat sig inom 11 dagar. Så vi införde elvadagarsregeln, som tickat på ett antal gånger, men hon hade varje gång ändrat tillbaka sig och så var vi ihop igen.
Fundamentala attributionsfelet: Hon hade ju ett växlande humör, eller om det var jag som orsakade det. Men om jag bara försvann, tänkte hon, ibland högt. Men så svängde det igen. Tåget.
Tjejen framför mig hade ring på fingret, lade jag märkte till på samma sätt som man lägger märkte till en öppen gylf, fast tvärtom. Hon hade börjat prata med mig eftersom hon inte hade köpt biljett, så hon försökte köpa via telefonen, men anslutningen strulade. Min biljett hade gått i två bitar då jag drog den ur automaten, så jag sade det att: "Vi kan ju dela". Och såntdär. För jag kunde ju. Det var innan jag sett ringen. Och hon frågade om vart jag skulle, och såntdär, för hon kunde ju. Och jag skulle till min bror, antog jag. Men nu var tjejen på väg bort. Hon ville sitta bland de riktiga sätena, och inte i kundbagagedelen, eller om det var jag som orsakade det.
Linda var också sån. Hon trodde att om någon skrattade högt, så var det åt henne. Sån var jag också. Men jag hade sett runt detdär, till slut. Det var ju inte så. Världen var ju inte så. Mot oss. Kunde inte Linda också se det? Det var ju ingen som skulle vara ond mot henne. Mardrömmarna hon drömde som fick henne att i sömnen panikartat springa ut ur sovrummet, det var ju inte verkligheten. Och känslor går upp och ner, det betyder ju inte att man måste agera så fort en känsla kommer smygande. Därav elvadagarsregeln. Jag hade sagt det, påmint om elvadagarsregeln. Hon hade suttit i soffan vid sin laptop och chattat. Hon ville inte under några omständigheter kännas vid något sådant. Det gick inte att nå henne när hon var i det tillståndet. Och nu satt jag på tåget. Igen.
Hon hade tagit bort mitt nummer från sin telefon. För hon skulle ju göra slut med mig, så då behövde hon ju inte numret. Sade att jag lagt upp numret på en (oraderbar) länk vi hade sedan tidigare, ifall hon ville prata. Kanske skulle hon höra av sig, så jag tog med telefonen, annars hade jag ju inte behövt den mer. Det var hon som gett den till mig, för att hon skulle kunna nå mig. Men det var i början av vårt förhållande. Nu var vi på slutstationen.
På Lundstationen var det någon som höll upp tågdörrarna så att tåget inte kunde åka vidare. Han verkade hålla upp dörrarna i väntan på någon som var i antågande. Men ingen tågade an. Till slut hördes en kvinnoröst utanför tåget, som tilltalade mannen: "det är fel tåg". Mannen som höll upp dörrarna gick ut ur tåget och försvann bortåt kvinnorösthållet. Kanske var jag också på fel spår, och inväntade en röst? Linda kanske, hon kanske aldrig skulle ringa mer. Jag hade gråtit som ett barn när jag tänkt på det dagen efter att Linda gjort slut igen. Bara precis halvtimmen före jag gav mig av, ungefär 36 timmar efter att hon gjort slut, började hon låta som vanligt igen. Inte detdär onåbara tillståndet. Så då kanske hon ringer.
En rödbrusig uppjagad konduktör kom instormande och fräste angående vem som hållit upp dörren så att tåget blivit försenat. Jag sade att han gick däråt, och pekade. Konduktören tog inte in vad jag sade för han var så uppjagad. Frågade om detta var tåget till Karlshamn, men han hörde inte frågan utan frågade andra passagerare vem det varit som hållit upp dörren. När han lugnat ner sig informerade han att jag satt i fel vagn. Så jag skumpade bort med drivveden på hjul.
Hon hade suttit den morgonen i soffan, utan laptopen, och tittat rakt fram tomt ut genom fönstret. Hon hade ju ett av sina breakdowns, men hon såg det inte själv. Det var ju jag som skulle ut, det hade hon ju funderat på länge. Och nu var det dags, igen. Hon hade skrivit nåt papper. Jag slet det itu utan att se vad som stod och spolade ner bitarna i toaletten. Dethär slet ju psykiskt på mig i onödan, kunde hon inte fundera några dagar och sen komma med något definitivt istället för att förhasta sig ännu en gång? Hon visste väl att det skulle gå över? Kunde jag inte bara få äta frukost ifred? Det skulle jag få framöver.
Framme i Karlshamn var det öde och mörkt. Hon hade skrivit ett sms, Linda, att jag gärna fick sms:a när jag var framme hos brorsan. Och hon sms:ade att det varit en tung dag och att hon skulle sova, men att jag gärna fick sms:a när jag var framme ändå. Då hade hon väl kollat länken med mitt nummer då, för att skicka sms:et, tänkte jag. Så då kanske hon ringer.
När jag var framme hos Martin kring 23.00 sms:ade jag henne att jag var framme. Packade upp och lade mig att sova. Axlarna kändes som muttrar som var fastskruvade på snedden. Dubbla fullpackade ryggsäckar, en fram och en bak. Timslång promenad.
Vaknade vid 05.00, men det var nån sommartidsgrej 2018-03-25, så klockan var "egentligen" 06.00, eller om det var tvärtom. Det var lite så det var med Linda också:
* Ville hon vara ihop men att hon mådde dåligt och fick "breakdowns" där det under vissa stunder kändes som att hon ville göra slut,
eller:
* ville hon göra slut för att hon mådde dåligt av att vara ihop, men att hon hittills trott att hon skulle må ännu sämre av att göra slut?
Om jag nämnde sådana teorier till Linda så tolkade hon det som att jag försökte manipulera henne genom att ifrågasätta hennes upplevelse och påverka hennes samvete och en massa saker. Istället för att försöka se det utifrån: vad är det som händer. Hon var en flod som ledde till ett vattenfall, gång på gång på gång. Och jag var tunnan som tumlade runt runt runt. Och hon kanske inte ringer mer.
Hon var inte kär i mig längre, hade hon sagt. Det var väl antagligen det som det stod på lappen också. Och jag ville väl inte kännas vid det. Det skulle ju inte vara mig det var fel på. Så skulle det ju inte vara. Världen och det. Den skulle ju inte vara mot oss... mig? Det hade man ju sett runt, jag skulle ju visa Linda det. Att det inte var så. Tänk om det inte var så, som man trodde. Som man kände. När man vaknar mitt i natten och tänker mörka tankar. Tänk om det inte är så? Att det går över, att tanken är fri och känslor går upp och ner. Elvadagarsregeln. Men det var ju bara manipulation från min sida. Det kändes ju så, och då var det ju så. I guess.
söndag 25 mars 2018
fredag 22 juli 2016
Östersjöfestivalen 2016
Jag var 26 år och på besök i verkligheten. Väl nere på puben satt jag vid ett hörnbord och såg mig omkring. Hur gjorde man? Vilka var reglerna? Kunde jag sätta mig bredvid vem som helst? Bäst att inte ta risken. Bäst att aldrig ta några risker. Men nu satt jag här, ändå. Det var sju år sen senast. Det var festival i stan och fullt av folk på gatorna. När min pappa då jag var liten hade talat om att han ville ”titta på folk”, så hade jag inte begripit vad han menat. Sade detta till min bror och hans kompis, som jag gått runt på stan med tidigare under dagen. Men nu begrep jag. Tror jag. Håkan Windahl hade på torgscenen haft ett framträdande som förutom Karlshamns Estrad 2016 innehöll Robert Broberg-låtar. Broberg hade avlidit på dagen ett år tidigare. En av hans låtar hette ”Jag måste hejda mig”. Man kunde tro den låten var på skämt. Men det var den inte. Hoppas jag. Hade för några år sedan sett en kvinna vars underkropp var formad som en upp-och-nedvänd pyramid. Till exempel. Varför kom jag ihåg det? Hon hade barnvagn. Det var hela grejen. Man var för sent ute.
Musik hade börjat spela och jag gick fram till bardisken omkring 23.00.
”Nån form av öl”, sade jag. Bartendern, som såg ut att vara max 19 år gammal, hörde inte vad jag sade, så jag upprepade.
”Fatöl?”, frågade bartendern?
”Är det fatöl?”, undrade jag och pekade på ölkranarna.
”Ja. Vill du ha Falcon?”, frågade bartendern.
”Jovisst”, sade jag.
Satt åter vid hörnbordet. Hade förresten kommit på mig själv med att börja noja över att jag inte behövde ange kortkoden när jag betalade inträde. Vad var grejen med det? Var det ens mitt bankkort? Hade bara en mindre summa på det kontot så det var inga problem egentligen. Tänkte att ölen jag drack innan jag gått ut verkat börja verka när musiken gick igång, för annars hade jag inte viskat tyst för mig själv, om kortkoden. Varför gjorde jag det? Det var kanske ett gott tecken?
Gick bort till dansgolvet med ölglaset i närhet till munnen. Där fanns alla tjejer jag sett gå förbi min plats. Fanns det någon äldre än 25? Jag tror inte det. Man hade kanske tröttnat då. Eller ja, fått barn, helt enkelt. Andra prioriteringar. Stod och lutade mig emot en glasskiva från en VIP-avdelning nån meter upp. Tänkte ungefär att jag tänkte: ”Så det är såhär man ’har roligt’”. Det var svårt att veta om ens tankar var på riktigt eller bara en punchline, och det var väl lite samma med ens person. Fantiserade om att att gå fram till dansgolvsbardisken och säga: ”Ge mig något som får mig att dansa”. Men jag gjorde inte det. Fanns det ens såna medel? Det klart det fanns. Kan man söva hästar så kan man säkert få mig att dansa okontrollerat. Folk kom och gick på dansgolvet och jag ögnade dem upp och ner som vore mina ögon nosen på en knarkhund. Vad letade jag efter? Var hela livet en jakt? Det var kanske så? På andra sidan rummet satt en tjej för sig själv. Eller? Varför skulle hon göra det? Någon kille kom och pratade med henne efter ett tag. Det var inte jag. Dom flesta var inte jag. Är tanken att jag ska gå fram och fråga vad hon gör här? Nä? Varför då?
Dom som jobbade i dansgolvsbaren var fyra tjejer med tighta svarta kläder. Det var förresten mode detdär. På stan och everywhere. Det var bara att förhålla sig till det. Eller ”förhejda sig”, kanske jag borde säga. Å herregud: en av tjejerna hade höfter breda som en dörröppning, och lår därtill. Hon var inte ens tjock. Som om det hade spelat någon roll. Stod och tittade på henne och bara gapade. Alla andra var plötsligt så ointressanta. Kulisser. Egentligen var det väl jag som var kulissen, som stod och betraktade verkligheten, eller vad hon nu var.
Verkligheten hade en viss rutin. Hon lämnade baren för att hämta glas och is i ett närbeläget kök, torkade baren med en trasa, samt plockade upp skräp och tomglas från golv och bord. Var DET hennes jobb? Hennes öde? Varför såg ingen henne? Alla verkade upptagna med att ha roligt, eller vad det nu var. Hon dök upp ibland, försvann bakom dansgolvsfolkvimlet för att gå till köket, och återvände sedan med en meterstapel glas balanserade på överkroppen som hon sedan ett och ett placerade i baren, eller en plastlåda med is som hon hällde ner i en lucka i baren, eller en packe Red Bull som hon packade upp.
En gång när hon dök upp så var jag oförberedd och det var som is innanför tröjan. Lika bra att få det överstökat. Det var kanske därför jag var här? Gick och ställde mig i närheten av köksdörren, när hon gått in dit. När hon kom ut så fick jag hennes uppmärksamhet, så jag fick halvskrika i hennes öra:
”Eh, du är väl inte singel?”, fick jag ur mig.
”Jo. Men jag jobbar nu”, tror jag hon sa. Smälte det någon sekund. Sade hon så? Vadå ’Jo’? So then what? Så jag frågade helt enkelt om vi kunde träffas någon gång. Hon flinade till, tog mig på armen och sade att nej. Så det var väl det
Stod åter vid glasväggen. Ölen var förresten urdrucken, och jag också. Vad hade jag hoppats på? Ja eller ja, det kan man väl räkna ut. Men jag tänkte mer: trodde jag att hon skulle säga: ”Jamen visst, vilken bra idé. Det gör vi. Vi kan gå nu på en gång.” Jag var väl naiv. Det blir så när man är oerfaren. Men en sån tjej dyker upp en gång var fjärde år ungefär. Så man får passa på. Och det gjorde jag väl? Mitt huvud började snurra. Hon kanske trodde att jag var desperat och frågade vem som helst. Hade hon rätt? På ett sätt. Men samtidigt, damn girl. Nämen hon kände inte mig, och jag inte henne. Jag behövde mer seriositet. Vem fan var jag liksom? Klart hon inte ville träffa mig. Var jag ens nykter? Om hon bara fick prata med mig så kanske hon skulle ge mig en chans. Kanske? Eller var ett nej ett nej? Stod vid glasväggen och tänkte vidare medan världen pågick omkring mig.
Dansgolvsmusiken hade höjts nu. Gesterna blivit yvigare. Fick hålla för öronen. Det kom fram en kille som var huvudet kortare än mig. Hörde inte vad han sade, men efter en stund så uppfattade jag det som att han frågade om jag blivit slagen. Det såg väl ut så när jag stod med handen mot vänsterörat. Svarade att jag inte hade det. Att det var lugnt. Han gick vidare. Det droppade lite från drinkarna från VIP-avdelningen ovanför, men det bekom mig inte.
Hade sett Johannes något tidigare. Nu dök han upp igen, och sade åt mig att följa honom. Vi gick bort från musiken, så att man nästan kunde höra varandra. Senaste jag pratade med Johannes var i gymnasiet för 7-10 år sedan. Han mindes ”Bomberman”, att vi spelat det, ”eller vad det hette”, sade han. ”Atomic Bomberman”, sade jag. Han mindes inte ”Rune” lika väl, som vi bara spelat en gång, en dag när det snöade. Hans magproblem var bättre och han undrade vad jag gjorde nuförtiden. Jag var arbetslös. Han sade, ungefär: ”Du? Arbetslös?”, och så skakade han på huvudet. Han sade att det skulle lösa sig, att jag var en smart kille. Jag skrattade till och undrade hur han kunde veta det. Han bara visste det, verkade det som, från gymnasiet typ. Han höll i röd drink i handen och jag undrade i mitt stilla sinne om det var en Bloody Mary. En av få drinkar jag kände till. Hade nog aldrig druckit någon drink. Var jag för smart för det? Var jag smart? Vad ska jag med det till? Är ju enklare att inte tänka så mycket. Själv sade han att han inte var lika smart som mig, att han jobbade som personlig assistent till sin far som fått en stroke för fyra år sedan. Tydligen hade han sett mig på mina promenader, när han var på väg till ”morsan eller farsan”. Men nu var samtalet slut och vi gick åt varsitt håll.
Åter vid glasväggen. Det kom fram en tjej efter en stund, även hon huvudet kortare. Hon tittade oroligt på mig och halvskrek genom musiken: ”Mår du bra?”. Mitt ansikte vaknade (tror jag), och jag sade att jodå. Sen gick hon. Tänkte en kort sekund att... men tryckte ner det fort. Det är nog ingen pickup line: ”Mår du bra?”. Nä. Mådde jag bra? Det gjorde jag väl? Eller? Varför dansade jag inte då? Och varför höll jag för öronen? Hade inte släppt bartjejen mentalt. Tänkte vänta tills musiken tystnade. Ett försök till. Det var allt. Var jag en idiot då? Förmodligen. Var jag en idiot om jag bara gick hem? Förmodligen. Men man får passa på när man ändå är i verkligheten. Musiken tystade och dansgolvet började tömmas. Bartjejen gick upp till VIP-avdelningsborden vid glasväggen jag stod vid. Gick uppför den korta trappan: ”Vi kanske kan snacka mer någon annan gång?”. Hon sade att hon jobbade nu och att jag måste gå nu, annars skulle vakterna visa mig ut. Ungefär så. Jag gick därifrån. Det var okej ändå. Jag var så gammal nu. Så van. Och jag vågade. Det var väl det viktiga? Det var väl så. Kanske var jag bara en av alla, en berusad närgången man. Men jag kände mig inte så. Var väl det som var problemet.
Musik hade börjat spela och jag gick fram till bardisken omkring 23.00.
”Nån form av öl”, sade jag. Bartendern, som såg ut att vara max 19 år gammal, hörde inte vad jag sade, så jag upprepade.
”Fatöl?”, frågade bartendern?
”Är det fatöl?”, undrade jag och pekade på ölkranarna.
”Ja. Vill du ha Falcon?”, frågade bartendern.
”Jovisst”, sade jag.
Satt åter vid hörnbordet. Hade förresten kommit på mig själv med att börja noja över att jag inte behövde ange kortkoden när jag betalade inträde. Vad var grejen med det? Var det ens mitt bankkort? Hade bara en mindre summa på det kontot så det var inga problem egentligen. Tänkte att ölen jag drack innan jag gått ut verkat börja verka när musiken gick igång, för annars hade jag inte viskat tyst för mig själv, om kortkoden. Varför gjorde jag det? Det var kanske ett gott tecken?
Gick bort till dansgolvet med ölglaset i närhet till munnen. Där fanns alla tjejer jag sett gå förbi min plats. Fanns det någon äldre än 25? Jag tror inte det. Man hade kanske tröttnat då. Eller ja, fått barn, helt enkelt. Andra prioriteringar. Stod och lutade mig emot en glasskiva från en VIP-avdelning nån meter upp. Tänkte ungefär att jag tänkte: ”Så det är såhär man ’har roligt’”. Det var svårt att veta om ens tankar var på riktigt eller bara en punchline, och det var väl lite samma med ens person. Fantiserade om att att gå fram till dansgolvsbardisken och säga: ”Ge mig något som får mig att dansa”. Men jag gjorde inte det. Fanns det ens såna medel? Det klart det fanns. Kan man söva hästar så kan man säkert få mig att dansa okontrollerat. Folk kom och gick på dansgolvet och jag ögnade dem upp och ner som vore mina ögon nosen på en knarkhund. Vad letade jag efter? Var hela livet en jakt? Det var kanske så? På andra sidan rummet satt en tjej för sig själv. Eller? Varför skulle hon göra det? Någon kille kom och pratade med henne efter ett tag. Det var inte jag. Dom flesta var inte jag. Är tanken att jag ska gå fram och fråga vad hon gör här? Nä? Varför då?
Dom som jobbade i dansgolvsbaren var fyra tjejer med tighta svarta kläder. Det var förresten mode detdär. På stan och everywhere. Det var bara att förhålla sig till det. Eller ”förhejda sig”, kanske jag borde säga. Å herregud: en av tjejerna hade höfter breda som en dörröppning, och lår därtill. Hon var inte ens tjock. Som om det hade spelat någon roll. Stod och tittade på henne och bara gapade. Alla andra var plötsligt så ointressanta. Kulisser. Egentligen var det väl jag som var kulissen, som stod och betraktade verkligheten, eller vad hon nu var.
Verkligheten hade en viss rutin. Hon lämnade baren för att hämta glas och is i ett närbeläget kök, torkade baren med en trasa, samt plockade upp skräp och tomglas från golv och bord. Var DET hennes jobb? Hennes öde? Varför såg ingen henne? Alla verkade upptagna med att ha roligt, eller vad det nu var. Hon dök upp ibland, försvann bakom dansgolvsfolkvimlet för att gå till köket, och återvände sedan med en meterstapel glas balanserade på överkroppen som hon sedan ett och ett placerade i baren, eller en plastlåda med is som hon hällde ner i en lucka i baren, eller en packe Red Bull som hon packade upp.
En gång när hon dök upp så var jag oförberedd och det var som is innanför tröjan. Lika bra att få det överstökat. Det var kanske därför jag var här? Gick och ställde mig i närheten av köksdörren, när hon gått in dit. När hon kom ut så fick jag hennes uppmärksamhet, så jag fick halvskrika i hennes öra:
”Eh, du är väl inte singel?”, fick jag ur mig.
”Jo. Men jag jobbar nu”, tror jag hon sa. Smälte det någon sekund. Sade hon så? Vadå ’Jo’? So then what? Så jag frågade helt enkelt om vi kunde träffas någon gång. Hon flinade till, tog mig på armen och sade att nej. Så det var väl det
Stod åter vid glasväggen. Ölen var förresten urdrucken, och jag också. Vad hade jag hoppats på? Ja eller ja, det kan man väl räkna ut. Men jag tänkte mer: trodde jag att hon skulle säga: ”Jamen visst, vilken bra idé. Det gör vi. Vi kan gå nu på en gång.” Jag var väl naiv. Det blir så när man är oerfaren. Men en sån tjej dyker upp en gång var fjärde år ungefär. Så man får passa på. Och det gjorde jag väl? Mitt huvud började snurra. Hon kanske trodde att jag var desperat och frågade vem som helst. Hade hon rätt? På ett sätt. Men samtidigt, damn girl. Nämen hon kände inte mig, och jag inte henne. Jag behövde mer seriositet. Vem fan var jag liksom? Klart hon inte ville träffa mig. Var jag ens nykter? Om hon bara fick prata med mig så kanske hon skulle ge mig en chans. Kanske? Eller var ett nej ett nej? Stod vid glasväggen och tänkte vidare medan världen pågick omkring mig.
Dansgolvsmusiken hade höjts nu. Gesterna blivit yvigare. Fick hålla för öronen. Det kom fram en kille som var huvudet kortare än mig. Hörde inte vad han sade, men efter en stund så uppfattade jag det som att han frågade om jag blivit slagen. Det såg väl ut så när jag stod med handen mot vänsterörat. Svarade att jag inte hade det. Att det var lugnt. Han gick vidare. Det droppade lite från drinkarna från VIP-avdelningen ovanför, men det bekom mig inte.
Hade sett Johannes något tidigare. Nu dök han upp igen, och sade åt mig att följa honom. Vi gick bort från musiken, så att man nästan kunde höra varandra. Senaste jag pratade med Johannes var i gymnasiet för 7-10 år sedan. Han mindes ”Bomberman”, att vi spelat det, ”eller vad det hette”, sade han. ”Atomic Bomberman”, sade jag. Han mindes inte ”Rune” lika väl, som vi bara spelat en gång, en dag när det snöade. Hans magproblem var bättre och han undrade vad jag gjorde nuförtiden. Jag var arbetslös. Han sade, ungefär: ”Du? Arbetslös?”, och så skakade han på huvudet. Han sade att det skulle lösa sig, att jag var en smart kille. Jag skrattade till och undrade hur han kunde veta det. Han bara visste det, verkade det som, från gymnasiet typ. Han höll i röd drink i handen och jag undrade i mitt stilla sinne om det var en Bloody Mary. En av få drinkar jag kände till. Hade nog aldrig druckit någon drink. Var jag för smart för det? Var jag smart? Vad ska jag med det till? Är ju enklare att inte tänka så mycket. Själv sade han att han inte var lika smart som mig, att han jobbade som personlig assistent till sin far som fått en stroke för fyra år sedan. Tydligen hade han sett mig på mina promenader, när han var på väg till ”morsan eller farsan”. Men nu var samtalet slut och vi gick åt varsitt håll.
Åter vid glasväggen. Det kom fram en tjej efter en stund, även hon huvudet kortare. Hon tittade oroligt på mig och halvskrek genom musiken: ”Mår du bra?”. Mitt ansikte vaknade (tror jag), och jag sade att jodå. Sen gick hon. Tänkte en kort sekund att... men tryckte ner det fort. Det är nog ingen pickup line: ”Mår du bra?”. Nä. Mådde jag bra? Det gjorde jag väl? Eller? Varför dansade jag inte då? Och varför höll jag för öronen? Hade inte släppt bartjejen mentalt. Tänkte vänta tills musiken tystnade. Ett försök till. Det var allt. Var jag en idiot då? Förmodligen. Var jag en idiot om jag bara gick hem? Förmodligen. Men man får passa på när man ändå är i verkligheten. Musiken tystade och dansgolvet började tömmas. Bartjejen gick upp till VIP-avdelningsborden vid glasväggen jag stod vid. Gick uppför den korta trappan: ”Vi kanske kan snacka mer någon annan gång?”. Hon sade att hon jobbade nu och att jag måste gå nu, annars skulle vakterna visa mig ut. Ungefär så. Jag gick därifrån. Det var okej ändå. Jag var så gammal nu. Så van. Och jag vågade. Det var väl det viktiga? Det var väl så. Kanske var jag bara en av alla, en berusad närgången man. Men jag kände mig inte så. Var väl det som var problemet.
söndag 11 januari 2015
Mal
Jag kom fram till att det jag kommit fram till redan kommits fram till, men sedan glömts bort. Så jag kom fram till att vad jag än kom fram till idag skulle ha ändrats till något annat tills imorgon vid samma tid. Så jag kom fram till att det inte gick att komma fram till något, och att jag inte skulle försöka komma fram till något. Men det kändes bekant på något sätt: var det inte precis det jag kom fram till förra gången?
torsdag 1 maj 2014
Happy Home
Hedegaard (feat. Lukas Graham) - Happy Home
Bästa låten på flera månader. Danmarks yngre svar på "Magnus Uggla - Jag och min far", blodomloppsskridskoåkande på en frusen undervattenskoppargruva på en rymdstation i omloppsbana.
Bästa låten på flera månader. Danmarks yngre svar på "Magnus Uggla - Jag och min far", blodomloppsskridskoåkande på en frusen undervattenskoppargruva på en rymdstation i omloppsbana.
onsdag 16 april 2014
Windows XP och Microsoft Security Essentials, frysskärm
Windows XP
eventvwr.msc
Systemlogg:
"
Microsoft AntiMalware-konfigurationen har ändrat. Om detta är något du inte räknat med ska du gå igenom inställningarna eftersom det kan bero på skadlig kod.
Tidigare värde: N/A\EndOfLifeState =
Nytt värde: HKLM\SOFTWARE\Microsoft\Microsoft Antimalware\EndOfLifeState = 0x2
Mer information finns i Hjälp- och supportcenter på sidan http://go.microsoft.com/fwlink/events.asp.
[13:11:14] a b: Supporten för ditt operativsystem har upphört. Att köra Microsoft AntiMalware på ett operativsystem utan support rekommenderas inte eftersom du kan bli utan skydd mot virus och andra hot.
"
Felsymtom: Frysskärm efter inloggningsinmatningsbekräftelse; musen går att röra men GUI:t (inloggningsskärmen) syns utan att svara på ytterligare inmatning.
Lösning:
1. Starta datorn i felsäkert läge (safe mode): http://windows.microsoft.com/sv-se/windows/start-computer-safe-mode
2. Kör msconfig.exe, gå till tjänster-fliken (services) och inaktivera tjänsten "Microsoft Antimalware Service".
3. Starta om datorn
eventvwr.msc
Systemlogg:
"
Microsoft AntiMalware-konfigurationen har ändrat. Om detta är något du inte räknat med ska du gå igenom inställningarna eftersom det kan bero på skadlig kod.
Tidigare värde: N/A\EndOfLifeState =
Nytt värde: HKLM\SOFTWARE\Microsoft\Microsoft Antimalware\EndOfLifeState = 0x2
Mer information finns i Hjälp- och supportcenter på sidan http://go.microsoft.com/fwlink/events.asp.
[13:11:14] a b: Supporten för ditt operativsystem har upphört. Att köra Microsoft AntiMalware på ett operativsystem utan support rekommenderas inte eftersom du kan bli utan skydd mot virus och andra hot.
"
Felsymtom: Frysskärm efter inloggningsinmatningsbekräftelse; musen går att röra men GUI:t (inloggningsskärmen) syns utan att svara på ytterligare inmatning.
Lösning:
1. Starta datorn i felsäkert läge (safe mode): http://windows.microsoft.com/sv-se/windows/start-computer-safe-mode
2. Kör msconfig.exe, gå till tjänster-fliken (services) och inaktivera tjänsten "Microsoft Antimalware Service".
3. Starta om datorn
lördag 14 december 2013
Galenskaparna och After Shave, SVT-programmet "Svensk humor" hösten/vintern 2013
Parodi av "Stjärnorna på slottet" och liknande program.
"Låt inte maten tysta mun."
Fem * människor ska äta och prata samtidigt.
Malte Brygga, programledare.
"Klara Solkvist, legitimerad upplevelsevetare."
"Tor Svantesson, tvärsäkerhetsansvarig på tankesmedjan Multum."
"Beppe Kohlin, utlandssvensk skatteexpert och bosatt på Aruba."
"Ludvig Ull, mediamedverkare i största allmänhet."
"Hans Hävert, professor i parallellfilosofi."
"Låt inte maten tysta mun."
Fem * människor ska äta och prata samtidigt.
Malte Brygga, programledare.
"Klara Solkvist, legitimerad upplevelsevetare."
"Tor Svantesson, tvärsäkerhetsansvarig på tankesmedjan Multum."
"Beppe Kohlin, utlandssvensk skatteexpert och bosatt på Aruba."
"Ludvig Ull, mediamedverkare i största allmänhet."
"Hans Hävert, professor i parallellfilosofi."
onsdag 6 november 2013
Crosscheck
The plaid lady of said dormitage, leaveth a stain in my brain.
Delveth her out of tow, gentle and subtle I swingeth the crosscheck of melvering tongue.
Drifting away from the bristling and cuddly burrowing leaper, I siphoned the boat in the darkness behind me.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)